Att förstå den tid vi lever i

POLITIK Ser vi globaliseringens långa våg ersättas av en ny våg som kommer att domineras av nationalism? Är vi på nytt på väg mot en tid när demokratier undermineras och progressiva värderingar ersätts av reaktionära? Vi vet inte. Men vi kan frukta det värsta, skriver Allan Larsson.

Vem tillhör framtiden – högern eller vänstern? Det finns ett enkelt svar: Vi vet inte. Men vi kan frukta det värsta.

Låt mig förklara varför jag svarar så.

Jag har under några år skrivit på temat ”Hur ska vi förstå den tid vi lever i?” Det började med att Margot Wallström för mer än tre år sedan – före Brexit och före Trump – bjöd in några seniorer att förklara vad som håller på att hända i Europa.  Jag svarade att jag trodde att det vi upplever är slutet på en lång våg, globaliseringens långa väg, som svept fram sedan 1980-talet.

När jag sedan efter Brexit och efter partikonventen i USA fördjupade mig i denna fråga och började läsa och skriva växte ett mardrömsscenario fram:

• Jag såg framför mig ett Europa i politisk upplösning under ledning av den brittiska konservativa regeringen i parallell utveckling med nationella partier i Polen, Ungern, Frankrike
• Jag såg en kyligt kalkylerande president Putin i öst och en excentrisk och lynnig president Trump i väst, som isolerar USA bakom nya gränser och murar och som omfamnar president Putin.

Då var det ett mardrömsscenario. Nu, tre  och ett halvt år senare är delar av detta scenario ”den tid vi lever i”.  Det vara bara i Frankrike som högern inte fick makten.

Vi frågar oss: Hur kunde det bli så här? Är vi på väg ner i Den Mörka Dalen, så som den brittiske historiken Piers Brendon beskrev 1930-talets Europa?

*

Den korta versionen av svaret på hur vi ska förstå vår tid låter så här:

Samhällsutvecklingen går i långa vågor, som kan sträcka sig över 30-40 år. Det vi nu ser är slutet på en av dessa långa vågor. Vi kan beskriva denna långa våg som globalisering på nyliberal grund. De bärande teorierna imploderade i finanskrisen och i efterverkningarna av den. Det har skapat ett tomrum, där det saknas bärande teorier som ger riktning och mål för politik och samhällsutveckling. Detta tomrum fylls nu med nynationalism, protektionism och främlingsfientlighet, ett explosivt tomrum.

Det är där vi befinner oss. Varför blev det så?

Jag har genom ett långt liv som samhällsintresserad medborgare genomlevt två sådana långa vågor. Den första inleddes på 1940-talet. Återuppbyggnad, internationellt samarbete i form av FN och Bretton Woods-institutionerna, välfärdssamhällets uppbyggnad, starten på det stora Europeiska integrationsprojektet. Denna lång våg byggde på Keynes ekonomiska teorier om att regeringar har ansvar för det som marknaden inte klarar, full sysselsättning och rättvis fördelning.

Det var en framgångsrik våg, men efter tre årtionden, under 1970-talet, började den ebba ut. De grundläggande teorierna erbjöd inte längre några övertygande lösningar på utmaningarna som industriländerna då ställdes inför: finansiell oreda som följd av USAs lånefinansierade krig i Vietnam, oljekris med tredubblade oljepriser, hög inflation och svag tillväxt, ”stagflation”.

*

En ny våg började samla kraft. Den underbyggdes av ekonomiska teorier, som föreskrev att marknadsmekanismerna borde få spela en större roll och politiska ingripanden en motsvarande mindre roll. Den fick stöd av de ledande internationella policyorganisationerna. Den fick politiska genomslag i USA genom Reagan och i Storbritannien genom Thatcher. Dessa nya tankar banade väg för en global reformprocess, som efterhand och i olika former kom att innefatta Kina och Indien och andra tidigare slutna ekonomier. Dessa länder med en arbetskraft på en miljard personer blev del i globaliseringen. Den digitala tekniken och företagens globala affärsstrategier förstärkte utvecklingen och blev understödjande krafter i globaliseringen – så som vi lärt känna den under de senaste två årtiondena.  Globaliseringens långa våg var en mäktig kraft som skapade tillväxt och lyfte miljontals människor ur fattigdom.

Det fanns kritiker mot denna nyliberala utveckling, men de vägde lätt mot den breda konsensus som rådde och som skapade en åsiktskorridor. Den satte gränser inte bara för den offentliga debatten och diskussionen i forskarsamhället, men också – och ännu viktigare – för enskilda länders ekonomisk-politiska handlingsmöjligheter.

*

Finanskraschen 2008 markerar ett brutalt slut på denna långa våg. Några av de bärande teorierna, de som låg till grund för avregleringen av finansmarknaderna, imploderade 2007-2008. Avreglerade finansmarknader skapade inte stabilitet utan volatilitet.

En annan viktig del i globaliseringens långa våg var föreställningen att marknaden sköter fördelningspolitiken bättre om politiken inte lägger sig i, det som i dagligt tal har kallats för ”trickle-down-economics”. Denna teori underkänns numera av ledande ekonomer och av de tunga internationella policyorganisationerna, som IMF, Världsbanken och OECD.

*

En diskussion om den nyliberala vågen av marknadsreformer får lätt ideologisk slagsida. Därför är det viktigt att både se styrkorna och svagheterna i globaliseringens långa våg: å ena sidan global ekonomisk utveckling, minskad fattigdom i utvecklingsländerna, å andra sidan en svag ekonomisk utveckling i Europa och Nordamerika och snabbt växande klyftor.

Ny-liberalismens löfte om stabilitet, snabbare tillväxt och rättvis fördelning (”widely shared prosperity”) infriades inte. Den finansiella avregleringen var inte slutet på ”boom and bust”, den var inkörsporten till vår tids allvarligaste och djupaste finanskris.

Strukturreformerna, hur väl motiverade de än var, ledde inte till ökad tillväxt, utan till avtagande tillväxt av produktiviteten, det vill säga den faktor som är avgörande för välståndet.

”Trickle-down-economics” visade sig gå i motsatt riktning, inkomst- och förmögenhetsklyftorna har ökat dramatiskt under de gångna 30 åren, framför allt i de anglosaxiska länderna – USA, Canada, Storbritannien, Nya Zeeland – där teorierna fått störst genomslag och de sociala skyddsnäten på arbetsmarknad och i samhälle är som svagast.

*

Vi befinner oss i slutet på en lång våg, ett slut där det inte längre finns några nya bärande ekonomiska teorier som kan visa vägen och bygga under nästa våg. Det är detta som har skapat det tomrum, som håller på att fyllas av nynationalism, protektionism, gränsbyggande isolationism, ”digital warfare” och politisk extremism – ett explosivt tomrum.

Är detta slutet på globaliseringens långa våg, eller är det början på en ny våg som kommer att domineras av nationalism? Är vi på nytt på väg ner i Den Mörka Dalen – den tid när demokratierna underminerades och progressiva värderingar ersattes av reaktionära?

Därför är mitt svar på frågan för dagens möte om framtiden tillhör högern eller vänstern: vi vet inte. Vi kan frukta det värsta.

*

Det är detta tomrum, bristen på bärande teorier för hur den ekonomiska och sociala utvecklingen hänger samman, som gjort att många regeringsbärande partier i Europa har identifierats med sociala nedskärningar. Den stora frågan är hur dessa regeringsbärande partier i Europa kan komma ut ur skuggan av ”den otyglade globaliseringen” och skapa ett starkt och trovärdigt alternativ till den otyglade nynationalismens inskränkthet.

*

Det leder över till frågan: Finns det något hopp? Jag vill peka på tre faktorer – bräckliga faktorer:

• Det sker en grundläggande omprövning av de ekonomisk-politiska teorier som låg till grund för den nyliberala vägen. Framför allt synen på fördelningspolitiken. Nyliberalismens ”trickle down”-filosofi var i själva verket receptet för ”trickle up”, växande klyftor, uteblivna inkomstökningar i de länder som tillämpade detta recept, framför allt de anglosaxiska länderna. IMF, Världsbanken, OECD – alla predikar nu att regeringarna måste ta sig an fördelningsfrågorna. Klyftor är inte bara ett socialt problem. Det är ett ekonomiskt problem. Det är ett hinder för ekonomiska framsteg. OECD har till och med satt en siffra på detta problem – vi ligger cirka 5 procent under det välstånd vi kunde ha haft om vi hade hindrat klyftorna att växa. Detta är ett tydligt och radikalt budskap.

• Den andra faktorn är mer komplicerad. Om ni tänker tillbaka på de två tidigare långa vågorna – först återuppbyggnaden på 1940- och 50-talen, uppbyggnaden av välfärdssamhällena i Europa och USA, sedan globaliseringen som band samman Asien med USA och Europa och skapade nya stora marknader – så har de burits upp av var sitt stort, grandiost projekt som varit drivande för ekonomin. Finns det något sådant som kan lägga grunden för en ny lång våg?

Ja, jag skulle vilja lyfta fram Agenda 2030 – det program som FNs alla medlemsländer enades om 2015 och som är det mest radikala program som någonsin antagits på global nivå. En ledare för ett stort internationellt företag har beskrivit Agenda 2030 som den största upphandling som någonsin genomförts. Världens alla länder har enats om att upphandla en helt ny samhällsorganisation – hälsa, klimat, energi, hållbara städer, jämställdhet, utrota fattigdomen – 17 mål och handlingsprogram, som nu omsätts i nationell politik. Ett program för att genomföra klimatomställningen – med rättvisa, ”just transition”.

Det är bra, men det finns en skillnad mot återuppbyggnadens och globaliseringens långa våg. Då fanns det bärande ekonomisk-politisk teorier. Var finns det idag en motsvarande bärande teori för den samhällsomvandling som Agenda 2030 skulle kunna innebära? Var finns den ekonomiska teori som kan visa hur man omsätter det permanenta överskott på sparande i investeringar i hållbara samhällen? Var finns vår tids motsvarighet till vad Keynes och Friedman betydde för sin tid?

• Den tredje faktorn är både enkel och högst osäker. Det amerikanska valet. För att spetsa till frågan, vill jag citera Financial Times som över en krönika hade satt rubriken: 30 år till med Trump. Då tänker man inte att Trump ska vanstyra världen till han är över 100. Man syftade på att om Trump blir omvald har han satt igång en samhällsutveckling som kan bli omöjlig att bromsa. Det som i dag händer runt om i Europa, i Brasilien och på andra håll, får sin legitimitet från Trump. Om demokraterna kan vinna och världen blir av med Trump, finns det bättre förutsättningar att progressiva krafter världen över ska kunna göra sig gällande.

Jag hoppas att jag inte har gjort er alltför nedslagna – men vi lever i en svår tid och det som sker i Sverige är ett utflöde av vad som sker i den stora världen.

Finns det hopp? Ja, det finns alltid hopp och vi ska arbeta för att stärka dessa krafter, men då måste vi förstå den tid vi lever i!

Essän bygger på ett manus som framfördes på ett seminarium anordnat av Arenagruppens vänner, 28  november 2019

***

Följ Dagens Arena på Facebook