Klass Känslan av att hela det politiska systemet är riggat till din nackdel är en uppfattning författaren Darren McGarvey är välbekant med – han har känt så hela sitt liv. Övertygelsen att den politiska processen är utformad för att utesluta dig är djupt rotad hos människor i många samhällsgrupper, och anledningen är mycket enkel: den är sann.
I min stadsdel bråkade vissa om fotboll, andra om politik och religion. Men när den inte var helt koncentrerad på min mamma riktades den bitterhet som sjöd inom mig mot dem i samhället som tycktes ha det mycket bättre ställt än oss andra, mot dem som seglade genom livet utan att behöva bekymra sig över fattigdom eller materiell nöd och det självtvivel som följer med.
Jag talar om det som om jag bara vaknade en vacker dag och fann mig förvandlad till en klasskämpe, revolutionär över en natt. Det är kanske det jag vill tro, men det var inte så det gick till. Sanningen är att det var ett gradvis skeende som när jag närmade mig slutet av tonåren sammanförde mina personliga erfarenheter med klasspolitiken i det samhälle som format mig.
Även om jag antagligen var för ung för att verkligen begripa komplexiteten av de frågor och problem som diskuterades, förstod jag åtminstone att alla jag vuxit upp tillsammans med var skitsura och att jag också borde vara det. Det var faktiskt nästan oförskämt – rent av skambelagt – att inte vara arg på något, och så länge man riktade sin ilska mot en av alla sanktionerade måltavlor skulle man alltid ha bundsförvanter som kunde bekräfta ens missnöje.
Denna känsla av rättmätig ilska över sakernas tillstånd, vare sig det gällde min stadsdel eller rent av mitt eget liv, slutade alltid med att någon annan samhällsgrupp fick skulden, och i mina ögon passade medelklassen perfekt. Denna fixa idé har hängt med mig ständigt och tar sig uttryck i ett slags irritation mot vissa personer som jag förutsätter är snobbiga; jag kan störa mig på en åsikt, en dialekt, en accessoar eller ett klädesplagg. Jag gissar att det jag egentligen stör mig på är vad jag uppfattar som ett relativt välstånd och privilegium, vilket i sin tur får mig att tycka att allt hos dem är suspekt och irriterande.
Min tendens att tänka i dessa stereotyper kring klass kan utlösas när som helst, men i april i år fick jag verkligen utlopp för den. Mitt återfall inträffade, som så ofta, i samband med att jag satte mig ner för att titta på tv i några minuter. En händelse dominerade i nyheterna: ett förortspar överklagade ett domstolsbeslut att bötfälla dem för att de åkt på semester med sitt barn under skolterminen.
Lokala myndigheter hade sagt till familjen att det skulle innebära ett regelbrott att åka utomlands med dottern. Men de lymlarna åkte ändå. När boten utfärdades bestreds den av Jon Platt och historien blev en domstolssak. Fascinerande, och inte så lite larvigt. Det jag störde mig på var inte så mycket själva händelsen som det oproportionerliga utrymme den fick i tryckta medier, på nätet och tv, som en klassisk David-och-Goliat- berättelse om den tappre faderns kamp mot ett tyranniskt förmyndarsamhälle som ville bestämma hur han skulle uppfostra sitt eget barn.
Chefredaktören för Sunday Times medverkade till och med i BBC News, där hon i mer än fem minuter argumenterade häftigt för att situationen krävde en förnuftig tillämpning av lagen. Med förnuftig menade hon att lagen skulle tolkas varsamt och tillämpas på ett sätt som tog hänsyn till det speciella och komplexa i varje enskilt fall – i motsats till en allomfattande tillämpning.
Jag skrattade så att jag nästan satte kaffet i halsen.
Det är ju det första alla som dömts för ett brott insisterar på. Den som blir dömd anser mycket sällan att lagen har tillämpats rättvist. Det gäller seriemördare lika mycket som småtjuvar. De flesta har svårt att axla ens de enklaste former av juridiskt ansvar. Tänk bara på hur upprörda många bilister blir av en helt rimlig parkerings- eller fortkörningsbot. Folk har alltid en bra förklaring till varför just de ska utgöra undantaget från regeln, och det är väldigt sällan en människa håller upp händerna och erkänner sig skyldig. De flesta anser att deras situation är unik och att reglerna inte bör gälla.
En sak som undgick många människor, när de slösade all sin uppmärksamhet på Jon »men ungar lär sig mer av en semester i Florida än i skolan« Platt, var att de nya reglerna för barnskatteavdrag trädde i kraft samma dag.
Skillnaden mellan familjen Platt och de flesta andra som genomgår ett domstolsförfarande kan sägas vara en fråga om klass. Innan jag går vidare med en diskussion om klass vill jag säga att det ibland anses mycket ohyfsat att inte definiera vad som menas med »medelklass«. Vissa personer från »medelklassen« betraktar inte sig själva – trots att de är »medelklass« – som »medelklass«. De kräver en definition av ordet, inte för att de är särskilt intresserade av noggrannhet eller detaljer, utan för att de ska kunna räkna bort sig själva från den sorts »medelklass« de tror att du är på väg att kritisera.
Jag vill att alla ska veta från första början att jag har förståelse för detta behov. I den här boken kommer jag att använda mig av Stewart Lees definition. I över tjugo år har Lee kunnat roa sin publik med en humor som fungerar just för att hans publik utan att tillfrågas accepterar hans scenpersonlighet som medelklass. Såvitt jag vet har ingen avbrutit föreställningen för att kräva att han först definierar vad han menar med »medelklass« innan han fortsätter. Och det finns en förklaring: Stewart Lee är medelklass och folk tar honom helt enkelt på orden. Någon som jag själv är däremot tvungen att åstadkomma en definition som måste godkännas innan jag lägger fram en åsikt. Nåväl, inte i den här boken.
Men hur kan jag då vara så säker på att familjen Platt, som fick böter för att de envisades med att åka bort med sin dotter mitt under terminen, är medelklass eller välmående? Tja, det kan jag inte. Men det finns några omständigheter som tyder på det.
För det första deras förhållande till Sunday Times. Tidningen inte bara skrev om nyheten, den verkade göra sig till något slags förkämpe för paret. Med risk för att låta cynisk vill jag påstå att det antagligen beror på att denna historia, som handlar om medelklasspersoner, intresserar tidningens läsare, som är medelklass. Men vad vet jag, kanske är jag ute på djupt vatten igen. Det är nog säkrast att vi börjar med att fastställa vilka som läser Sunday Times och vad de kan tänkas avslöja om familjen Platts sociala status. Sunday Times läsare faller inom den demografiska kategorin.
De som hamnar längre ner på skalan betraktas som kulturellt osofistikerade och trångsynta.
Inom brittisk media är ABC1 en av flera benämningar som industrin applicerar på konsumenterna. Denna analys utgår lustigt nog från klasstillhörighet, och den är så skamlös att den nog hade gjort självaste Karl Marx illamående. I Cambridge Dictionary beskrivs ABC1 som »en av de tre övre sociala och ekonomiska grupperna, bestående av personer med högre utbildning och mer välbetalda arbeten än övriga grupper«.
Denna socioekonomiska indelningsmodell utvecklades av National Readership Survey, ett företag som använder sociala graderingar i form av bokstäver och siffror.
För många av dem som hamnar i de lägre kategorierna kommer det kanske som en överraskning – rent av en förolämpning – att deras trogna gamla tabloidtidningar rangordnar dem på det här sättet.
De som hamnar längre ner på skalan betraktas som kulturellt osofistikerade och trångsynta. Därför är deras tidningar fyllda med stora färgbilder och artiklarna är författade utifrån antagandet att läsaren inte är bekant med fina ord som »vidlyftig« eller »yvig«. Det är inte det att journalister och chefredaktörer tror att de är korkade. Men de tror att de är korkade nog för att inte fatta att det de får är nyheternas motsvarighet till barnmenyn. De tror inte att de är idioter, de antar bara att de är för upptagna med allt vad det innebär att tillhöra de lägre klasserna för att orka tänka längre än till nästa Big Mac.
Jag får ofta höra att vi lever i ett klasslöst samhälle. Om det nu är så kan väl någon berätta det för media, för det verkar som om de inte förstått att klass inte finns. Som framgår av tabellen ovan omfattar ABC1 övre medelklass, medelklass och lägre medelklass. Om en tidning som Sunday Times kommer till din räddning kan man alltså tänka sig att du, liksom deras läsare, tillhör den socioekonomiska medelklassen.
Fortfarande tveksam? Känns det fortfarande som om jag drar förhastade slutsatser? Okej, men om jag nämner den lilla detaljen att familjen Platts omtvistade resa gick till Florida, som jag förutsätter att alla vet är ett klassiskt resmål för världens alla arbetare. Detta är en del av USA som har en så viktig politisk vågmästarroll att ett presidentskap ofta avgörs av några tusen solbrända rullskridskoåkande väljares nycker.
En medlem av arbetarklassen skulle ha struntat i brevet eller bett om att få en avbetalningsplan
Bara flyget till en plats som Florida kostar mer än en all- inclusive-resa till europeiska fastlandet för en familj om fyra personer. Men vem vet, familjen Platt kanske hade samlat rabattcheckar på snabbköpet i 45 år eller tagit ett sms-lån. Vem är jag att komma med så tanklösa beskyllningar. Finns det kanske andra uppgifter som kan ge stöd åt mitt antagande att de är »medelklass«?
Tänk om vi i stället skulle kunna utesluta möjligheten att de är arbetarklass. Den första signalen om att familjen Platt inte är arbetarklass är att Jon »jag vet bättre än domstolen« Platt använde ordet »urskillningslöst« när han beskrev lärarnas tillämpning av reglerna för skolnärvaro. En person från arbetarklassen skulle inte ta risken att säga något så bögigt offentligt.
För det andra började hela historien när Jon »det handlar om principen« Platt vägrade betala en bot på 60 pund. Vilken människa låter sig självmant dras inför rätta för en sån struntsumma? En medlem av arbetarklassen skulle ha struntat i brevet eller bett om att få en avbetalningsplan.
För det tredje bor familjen Platt på Isle of Wight. Även om inte alla där är välbärgade är det uppenbart att en hel del har det ganska bra, åtminstone ekonomiskt. 41 procent av hushållen äger en obelånad bostad. Ytterligare 29 procent äger sin bostad, men den är belånad. 70 procent av hushållen äger alltså sin egen bostad, vilket kan jämföras med 68 procent i sydöstra England – Storbritanniens mest välmående region. Jon »det är sorgligt« Platt bor på en plats med fler husägare än i den fetaste delen av landet.
Nästa tecken på att Jon »ett offer för systemet« Platt är lite för smart för att vara en C2DE-tidningsläsande, kroppsarbetande, bajamaja-skitande, näspetande, stryktipsdrömmande knegare är det faktum att han inte bara åker till Florida på semestern, tar ord som »urskillningslöst« i sin mun och bor i ett av Storbritanniens mest välbärgade områden, utan att Jon »jag gör det för folket« Platt dessutom driver ett företag som ägnar sig åt att bestrida låneskydd.
Denna verksamhet går ut på att oanmält höra av sig till ekonomiskt bortkomna individer och berätta för dem att de har blivit lurade av en bank. Företaget erbjuder sig sedan att fylla i några blanketter å den lurades vägnar och posta dem till banken – mot en kostnad på flera tusen pund.
Har jag fortfarande inte lyckats övertyga alla vill jag bara nämna att Jon »lägg ner förmyndarsamhället« Platt lyckades skaffa gratis rättshjälp, trots att det var han som såg till att fallet gick till domstol. Det är ett faktum att Jon Platt medvetet bröt mot reglerna och på egen hand såg till att fallet gick till domstol – på skattebetalarnas bekostnad. Han skäms inte för sig.
Du läste rätt, en mamma hade rätt till bidrag för ett tredje barn under förutsättning att barnets pappa var en våldtäktsman
Vid det här laget har jag nog lyckats förmedla min klassrelaterade irritation och hur den får mig att känna. Jag gissar att du som läser det här också har en utgrupp som provocerar fram en liknande reaktion, lika stark och irrationell, hos dig. De som verkligen går dig på nerverna är kanske såna som jag, folk som skamlöst ger sig hän åt omvänt snobberi. Och precis som jag har du säkert en arsenal av ursäkter och förklaringar som rättfärdigar just ditt hyckleri.
Här är en av mina: En sak som undgick många människor, när de slösade all sin uppmärksamhet på Jon »men ungar lär sig mer av en semester i Florida än i skolan« Platt, var att de nya reglerna för barnskatteavdrag trädde i kraft samma dag.
I Storbritannien är barnskatteavdraget en statlig förmån som ska hjälpa låginkomsttagare med barn. Bidraget läggs på lönen. Men i enlighet med alla sparåtgärder efter finanskrisen 2008 har många bidrag slopats, sänkts eller blivit svårare att få. Detta var ett försök att råda bot på »underskottet«. Samma dag som familjen Platt syntes överallt i nyheterna infördes ett tak som innebar att barnskatteavdrag bara beviljades för som mest två barn. Det är illa nog, men det var inte allt.
Vi blev också informerade om möjliga undantag, då bidraget kunde betalas ut för mer än två barn. Ett undantag var det som numera är känt som »våldtäktsklausulen«, som innebär att en kvinna kan få bidrag för fler än två barn om hon blev gravid med de efterföljande barnen till följd av en våldtäkt. Du läste rätt, en mamma hade rätt till bidrag för ett tredje barn under förutsättning att barnets pappa var en våldtäktsman. Detta är ett av de socialpolitiskt kluriga områden där en gräns måste dras någonstans och denna gräns oavsiktligt avslöjar den moraliska förvirring som råder i vårt samhälle.
Underligt nog var media inte lika intresserade av denna nyhet. Den var inte spännande eller glamorös nog.
Antingen det, eller så passerade den helt enkelt under deras radar. Kanske för att många av mediebranschens anställda faller inom den socioekonomiska kategorin ABC1 och sannolikt inte berörs av sänkta bidrag. Men hur stor hade inte uppståndelsen varit på landets nyhetsredaktioner om ett välmående och respektabelt par, som makarna Platt till exempel, hade tvingats utstå samma kränkning? Det vill säga, om en självförvållad bot på 60 pund kunde samla hela brittiska pressen – fastän den berodde på ett frivilligt regelbrott – vad skulle något i stil med en våldtäktsklausul kunna åstadkomma om den drabbade den oantastliga ABC1 -kategorin?
I själva verket kan apatin i många grupper hänga samman med det slags jämförelser jag gjorde nyss, när nyhetsflödet får det att se ut som om olika regler gäller för olika människor.
Den stora skillnaden mellan familjen Platt och de kvinnor som är aktuella för våldtäktsklausulen, eller bidragstagare i allmänhet, är att den ena gruppen oftare höjer rösten. De inte bara höjer rösten, de äger oftare den kunskap, de resurser och den handlingskraft som krävs för att göra sig hörda och – viktigast av allt – bli tagna på allvar.
Varenda dag passerar massor av människor genom domstolsväsendet och drabbas av böter, vräkningsbeslut eller fängelsestraff, utan att mer än ett fåtal fall får en framträdande plats i nyhetsflödet. Ännu färre rapporteras det om i någon större utsträckning.
Jag förstår att det kan finnas folk som inte håller med mig om att de två fallen hänger ihop. Vissa tycker kanske rent av att det är fult av mig att ställa dem mot varandra på det här sättet. Men för många av oss är det just såna jämförelser som bidrar till att forma våra åsikter. Det jag gjorde nyss är något de flesta gör när de slår på nyheterna: vi betraktar en invecklad fråga på avstånd och drar genast slutsatser om samhällets beskaffenhet och vår egen plats i det. Dessa slutsatser, vare sig de är riktiga eller felaktiga, utgör i sin tur grunden för nya övertygelser.
Varenda dag slår vi på tv:n eller bläddrar i tidningen och resonerar på precis samma sätt som jag gjorde nyss och kommer fram till att någon annan samhällsgrupp alltid gynnas framför vår egen, att denna grupp åtnjuter en mängd dolda förmåner som vi inte riktigt kan sätta fingret på men som vi är övertygade om är verkliga. Vi upplever att de som skapar nyheterna – och reglerna – antingen har sett för lite av vår verklighet för att kunna skildra våra liv med någon större precision eller, än värre, att de ingår i en ännu större sammansvärjning som medvetet försöker måla upp en missvisande bild av oss. Vi drar slutsatser om varför och hur detta sker, och dessa slutsatser bildar det fönster genom vilket vi betraktar världen. Ibland tar vi fel, ibland inte.
Men tänk om dina slutsatser leder till övertygelsen att det är meningslöst att försöka påverka eller medverka över huvud taget?
Tänk om du kom fram till att den politiska processen, på alla nivåer, har utformats för att utesluta dig? Politisk apati är ett tillstånd som ofta förknippas med arbetar- och underklassen, men vi funderar sällan på anledningen. Om vi någon gång gör det beskyller vi de fattiga för att vara ointresserade eller trångsynta.
I själva verket kan apatin i många grupper hänga samman med det slags jämförelser jag gjorde nyss, när nyhetsflödet får det att se ut som om olika regler gäller för olika människor. Den dag då det bestämdes att kvinnor måste kunna framföra juridiskt hållbara bevis på att de blivit våldtagna för att få rätt till ett bidrag vars syfte är att lätta den ekonomiska bördan för lågavlönade föräldrar, den dagen dominerades nyheterna av en familj som kände sig orättvist behandlad efter att de blivit bötfällda för att ha åkt till Florida med sin dotter. Jag tycker att båda parter har rätt att känna sig lika förorättade i sina respektive situationer, men den ena förtjänar väl ändå mer utrymme i offentlighetens ljus än den andra?
Detta för oss vidare till en annan form av »brist«, som vi sällan diskuterar: våra bristande erfarenheter som personer av högre respektive lägre klass. Den bristande representationen av och rapporteringen och diskussionen om denna erfarenhet. Denna brist, som även tycks förvärras, har resulterat i en kultur som får många människor att känna sig utestängda, utelämnade eller undermåligt representerade, vilket gör dem fientliga eller likgiltiga. Många gånger handlar det om folk i nedgångna, socialt utsatta områden, med utbredd fattigdom, stress och våld, som sätter på sina tv-apparater och gör iakttagelser som den jag just gjorde om familjen Platt.
Det är övertygelsen att systemet är riggat till deras nackdel och att det är lönlöst att försöka värja sig eller protestera. Att besluten som påverkar deras liv fattas av en samling personer någon annanstans som medvetet försöker dölja saker och ting för dem. En övertygelse om att de är utestängda från diskussionen om sina egna liv. Denna övertygelse är djupt rotad hos människor i många samhällsgrupper, och anledningen är mycket enkel: den är sann.
Essän är ett utdrag ur Fattigsafari (Bokförlaget Atlas 2020) i svensk översättning av Jens Ahlberg.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
