Klimatpolitik Icke-våldsprincipen är inte förhandlingsbar, inte ens om det handlar om klimatfrågan. Uppgiften för samhällsvetenskaplig forskning måste vara att förstå varför vår färd mot stupet är så svår att bromsa, skriver Alf Hornborg.
”Det är härifrån det kommer! Nu vet jag – något mycket ont! Något förfärligt – som kommer allt närmare och närmare.”
Den lilla kaninen Femman i Richard Adams berättelse Den långa flykten (Watership Down, 1972) anade en annalkande katastrof som de andra kaninerna inte såg. Han upplevde faran så intensivt att det var omöjligt för honom att leva så avspänt och bekymmerslöst som andra. Och till slut fick han rätt. Det var Femmans rastlösa oro som räddade hans kamrater från utplåning.
Även i vår mänskliga verklighet finns individer som inte lyckas förtränga oron, utan drivs att sätta ord på sin ångest. Liksom kaninen Femman har Greta Thunberg velat dela med sig av sin panik inför den annalkande faran. Och världen har lyssnat och ryckts med av hennes engagemang. Men – som hon själv besviket konstaterar – gjort nästan ingenting. Liksom Extinction Rebellion och många andra i klimatrörelsen har hon blivit förargad över hur ogärna politiker och folk i allmänhet vill ändra på sådant som de vet måste ändras. Enligt Svenska Dagbladet (2020-10-18) är det panik som även driver Andreas Malm, som anser att det nu är dags att spränga oljeledningar. Det är ett budskap som givetvis är mera svårsmält. Det må vara ett begripligt uttryck för en välgrundad förtvivlan, men det lär varken gagna klimatrörelsens legitimitet eller minska vår användning av fossil energi.
Redan när jag högläste Den långa flykten för mina barn för några årtionden sedan fick vi illavarslande rapporter om världens tillstånd, och redan då var det uppenbart att några berördes mer än andra. Samma år som Watership Down gavs ut i England hölls i Stockholm FN:s första stora konferens om de globala miljö- och utvecklingsfrågorna. Under de nästan femtio år som gått sedan dess har orosmolnen fortsatt att hopa sig. Forskarrapporterna om planetens biologiska utarmning och den obönhörliga globala uppvärmningen duggar allt tätare. Ändå verkar flertalet av oss egendomligt obekymrade. Våra allt mer ohållbara liv fortgår i stort sett som vanligt. Eftersom en majoritet av svenskarna säger sig ta klimatforskarnas varningar på stort allvar måste vi fråga oss hur vi kan förbli så oberörda av tanken på att den planet vi överlämnar till våra barnbarnsbarn till stor del kan komma att vara obeboelig?
Kanske är vi som kaninerna i Watership Down. Kanske känner vi att vår tid på jorden är för kort och dyrbar för att fyllas av oro för framtiden. Egentligen är det nog inte så konstigt. Om vi betänker hur vi till vardags lyckas förtränga vetskapen om vår egen individuella förgänglighet så är det lättare att förstå hur vi lyckas sopa våra koldioxidutsläpp under mattan. Vårt förhållande till klimatkatastrofen är i grunden existentiellt. Det handlar om att mot alla odds bibehålla vår upplevelse av livets mening.
Ja, har vi sagt, givetvis måste vi överge fossil energi, men inte på ett sätt som gör att vi måste minska vår energianvändning. Trots alla snillrika försök att ersätta olja, kol och gas fortsätter fossilenergin att belasta vår atmosfär på nya sätt någon annanstans. Är den trots allt oumbärlig för den rörlighet och de konsumtionsvanor som vi förväntar oss av en modern och globaliserad civilisation? Några hämtar hopp och tillförsikt från elbilar, solpaneler och vindsnurror, men hur vi än flyttar runt koldioxidutsläppen på vår planet fortsätter de att öka. Enligt en intervju med Vaclav Smil i Science bestod 2018 omkring 90 % av den globala energianvändningen av fossil energi, och då fanns inga tecken på att den skulle minska – tvärtom.
Sedan kom pandemin. Vad den globala klimatrörelsen i åratal hade misslyckats med kunde viruset åstadkomma på några veckor. Som många har noterat visade sig både makthavare och folk i allmänhet plötsligt förvånansvärt beredda att minska vår energianvändning, vår rörlighet och våra konsumtionsnivåer. Det konkreta hotet mot vår individuella hälsa drev i de flesta länder fram snabba och kraftfulla åtgärder på ett sätt som det abstrakta hotet om en i framtiden obeboelig värld inte hade kunnat. Under några månader hördes mycket lite från klimatrörelsen, men desto tätare kom larmrapporterna om vilka problem som flygbolagen och oljeindustrin brottades med. Just de företag som nyss hade utpekats som de värsta klimatbovarna skulle erbjudas skattefinansierade räddningspaket. De dubbla budskapen kring klimatfrågan kunde inte bli tydligare.
Sabotage i en skala som vore verkningsfull skulle inte kunna avgränsa de rikas lyxkonsumtion mot de mest sårbaras försörjning.
Även om många genom åren hade varnat för nya pandemier var det plötsliga grundskottet mot globaliseringen oväntat. Kanske skulle klimatrörelsen ändå få som den ville? Men i samma stund blev det uppenbart att världens regeringar var beredda att låna upp ”vad som krävs” för att se till att det globala samhällsmaskineriet fortsätter som tidigare. Den ändlösa kreditens magi skulle hjälpa oss fullborda vår färd mot katastrofen.
Kan då våldshandlingar vara vår räddning, som Andreas Malm föreslår? Min främsta invändning är att jag betvivlar att våldsverkarna skulle kunna hålla isär den fossildrivna infrastrukturen och allas våra dagliga liv, som ju är sammanflätade med den. Sabotage i en skala som vore verkningsfull skulle inte kunna avgränsa de rikas lyxkonsumtion mot de mest sårbaras försörjning. Även de som aldrig flyger och inte äger en bil är indragna i den till 90 % fossildrivna globala metabolism som försörjer oss med mat, sjukvård, elektricitet och kommunikationer. Sabotage mot enskilda länkar i denna metabolism riskerar att drabba dem hårdast som har minst möjligheter att kompensera för skadorna.
Det är därför icke-våldsprincipen inte är förhandlingsbar. Uppgiften för samhällsvetenskaplig forskning måste vara att förstå varför vår färd mot stupet är så svår att bromsa – så obönhörlig att somliga i desperation överväger sabotage. Att tillgripa våld är att kapitulera inför samhällets obegriplighet. Det är att medge att de analysredskap man har inte räcker till.
Efter ett och ett halvt sekel har varken nationalekonomin eller dess kritiker kunnat föreställa sig ett acceptabelt sätt att bromsa det maskineri som inför våra ögon utarmar biosfären och fördjupar de globala klyftorna. Hur de ekonomiska spelreglerna än har reviderats har nämligen den mest grundläggande och osynliga regeln förblivit intakt: antagandet att alla värden är utbytbara.
På marknaden kan allting bytas: regnskog i Brasilien mot ostburgare i USA, jordskorpan i Mongoliet mot mobiler i Europa. Det är den idag självklara tanken som fortsätter att förvandla jordens ekosystem till ”resurser” och dess människor till ”arbetskraft”: marknadsvaror vars värde kan mätas i vad Karl Polanyi kallade allsyftespengar. Pengar som pockar på att växa till varje pris – som får oss att i allt snabbare takt byta produkter av resursförbrukning mot allt större mängder nya resurser att förbruka.
Sådana pengar lade grunden för det moderna samhället och för de begrepp med vilka det skulle förstås. Geologiska sediment blev ”energi” som kunde tyglas med ny ”teknik”, som i sin tur bygger på att bokstavligen slå mynt av ojämna globala flöden av fysiska resurser som ekonomer aldrig behöver befatta sig med: nedlagt arbete, åtgånget material, förbrukad energi och ianspråktagen mark. Vad som köps och säljs på världsmarknaden skulle mätas i pengar, inte i dagsverken, ton, kilowattimmar eller hektar.
Under 1800-talet grundlades så den moderna världsbild som säger att ekonomer inte behöver bry sig om den fysiska naturen, medan ingenjörer inte behöver bry sig om världssamhällets struktur. Det globala maskineriet vidmakthålls av två kategorier av experter som har det gemensamt att de bara ser varsin halva av den verklighet som de tillsammans upprätthåller. Det är sådan enögdhet som låter pengarna och tekniken driva oss blint vidare mot stupet. Låter det drastiskt? Men varför lyssnar vi då med djupaste allvar på Greta Thunberg och Extinction Rebellion? Och varför vill en av klimatrörelsens mest insiktsfulla tänkare nu tillgripa sabotage?
Varken ekonomer eller teknologer kommer att kunna hitta bromsen. Vad situationens allvar kräver är att vi ser pengar, energi och teknik med nya ögon. Det finns ingen naturnödvändighet i mänsklighetens suicidala lämmeltåg. Vi är inbegripna i ett globalt spel i vilket spelpjäserna är riggade för katastrof. Vi inbillar oss att reglerna är skrivna i sten, men det är vi själva som har skrivit dem – och de kan skrivas om. Vi skulle kunna frigöra oss ur vår självförvållade omyndighet, om vi upptäckte att pengarnas logik är tvingande bara så länge vi tror på dem. Frågan är om vi måste invänta ett slutgiltigt finanssammanbrott för att förstå att de krafter som hotar planeten ytterst består av våra egna fantasier?
Texten är även publicerad i Sydsvenskan
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
