Religion Talibanerna har återtagit Afghanistan, och stängt demokratin. Nu gäller islamisk lag, shari’a. Ingmar Karlsson förklarar vad det betyder i realiteten.
Av Koranens över 6 000 verser är bara 200 normativa. Ur dessa kan man endast dra tre klara slutsatser. Staten måste ledas av en person (kalif eller emir). Denne ska fungera som profetens efterträdare men inte, till skillnad från påven, ha rollen som Guds representant.
Den verkställande och lagstiftande funktionen ska utövas på basis av rådplägning, shura. Islam är statsreligion, vilket innebär att statsöverhuvudet måste vara muslim och att all lagstiftning måste följa Koranen som därigenom får en konstitutionell ställning.
Den islamiska lagen shari’a ger få vägledande regler för samhälleliga, politiska och ekonomiska relationer och det finns därför ett spelrum för utformningen av samhällsordningen i en stat som vill beteckna sig som islamisk. Fyra olika sätt att tolka islams politiska budskap kan emellertid urskiljas: det traditionalistiska, det fundamentalistiska, det modernistiska och det sekulära.
Koranen ersätter alla politiska skrifter från deklarationen om mänskliga rättigheter till Das Kapital.
För en traditionalist är alla svar givna i Koranen. Den heliga skriften ska åtlydas till punkt och pricka eftersom dess regler är givna av Gud. Koranen ersätter alla politiska skrifter från deklarationen om mänskliga rättigheter till Das Kapital. Det är bara att tillämpa den. En sann muslim måste visa taqlid, total lydnad.
Den enda legitima styresformen utgörs av kalifatet i dess ursprungliga form under de fyra första kaliferna, ar-rashidun (de rättledda). En person ska som Muhammeds ställföreträdare utöva all exekutiv och juridisk makt.
Sedan Alis död år 661 och det inbördeskrig som därpå följde bland profetens anhöriga hade traditionalistiska idéer inte renodlat kunnat omsättas i praktisk politik innan IS i juni 2014 deklarerade att organisationen hade etablerat en islamsk stat i de områden den hade tagit kontroll över.
Efter århundraden av dispyter bland muslimska jurister och historiker om hur ett sant islamiskt styre skulle utformas utan en enda kalif presenterades en lösning i Ibn Taymiyyas (1263–1328) och Ibn Khalduns (1332–1406) verk. Oavsett hur en regering kom till makten var den legitim så länge den styrde i full överensstämmelse med shari’a och utformade sin politik i nära samråd med dess erkända uttolkare, ulama.
Denna syn på det muslimska styret ligger nära den som fundamentalistiska riktningar som talibanerna förespråkar. För dem är islam fortfarande en nizam, en konkret samhällsordning. Islam är din wa dawla, religion och stat, på samma gång. Det är således inte fråga om att, som i Matteus evangelium, ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör. Shari’a ska utgöra landets lag och gälla på alla livets områden men talibanerna avvisar inte varje samhällelig förändring utan vill ta sig an den nya tidens utmaningar. Den utveckling och anpassning som är oundviklig måste dock styras av traditionella värden samtidigt som ijtihad, nytolkning av det religiösa budskapet, utförd av ulama inte bara är en möjlighet utan en nödvändighet.
Även naturvetenskaperna ska vara islamiska – hur nu detta ska gå till.
Staten ska baseras på en islamisk ekonomi med ett islamiskt banksystem. Även naturvetenskaperna ska vara islamiska – hur nu detta ska gå till. Idealet sägs visserligen vara Medinastaten på profetens tid men detta innebär inte en återgång till den tidens livsföring. Vad som är av yttersta vikt är emellertid att både modernt näringsliv och modern teknik ges en legitimering genom hänvisning till det ursprungliga idealsamhället.
Koranens bud har därför obegränsad giltighet även för den moderna människan. Detta gäller bestämmelser som månggifte, alkoholförbud, förbud mot ränta på lån, skilsmässo- och arvsbestämmelser samt de traditionella straffen (till exempel att en tjuv får sin hand amputerad) men Koranen är inte enda källan utan även sunna, hur profeten levde, och hadith, vad han yttrade, är normativa.
Dessa kan på grund av samhällsutvecklingen inte alltid imiteras exakt, men de kan studeras som exempel och sedan anpassas och omsättas till vår tids förutsättningar.
Överförda till en politisk verklighet innebär de fundamentalistiska idéerna att den politiska eliten måste vara praktiserande muslimer.
Överförda till en politisk verklighet innebär de fundamentalistiska idéerna att den politiska eliten måste vara praktiserande muslimer. Här kan en parallell dras till kommunistiska system där endast, åtminstone formellt, troende kan ha nyckelposter i samhället.
Icke-muslimer tolereras som medborgare, förutsatt att de är monoteister, och deras rättigheter ska skyddas. De kan dock aldrig sitta som styresmän över muslimer. Eftersom shari’a är en för evigt gällande lag finns inget behov av en lagstiftande församling. Staten har således ingen lagstiftande makt utan bara rätt att utfärda administrativa förordningar som möjliggör en tillämpning av den religiösa lagen.
Politiska partier har ingen plats i en fundamentalistisk stat eftersom det inte kan finnas några andra partier än Guds och Satans.
Ett politiskt system som sägs vara baserat på en av Gud given lag kan inte tänkas tolerera stora tankemässiga avvikelser. Partibildningar blir därmed otänkbara. Politiska partier har ingen plats i en fundamentalistisk stat eftersom det inte kan finnas några andra partier än Guds och Satans. Att namnet Hizbullah är så vanligt förekommande beror helt enkelt på att det betyder just Guds parti. Två olika av Gud accepterade sanningar är otänkbara.
Lagar kan inte stiftas som ett uttryck för folkviljan – de är av Gud uppenbarade för människan i Koranen. En autonom lagstiftare är därför otänkbar. Det är en islamisk stats primära uppgift att utöva denna gudomliga rätt. En islamisk stat kan bara utforma en egen lagstiftning på de områden som inte täcks av shari’a, men även dessa lagars överensstämmelse med andan i denna måste säkerställas.
Med shari’a förstås vanligen hela den islamiska rätten som den framgår av Koranens bud, av sunna och av de metoder för lagstiftning som rättslärda utvecklat genom tillämpningen av fiqh, den islamiska jurisprudensen. De primära källorna är gudomliga uppenbarelser och därmed giltiga för all tid och deras konkreta bud och förbud måste ovillkorligen följas, medan fiqh är resultatet av tankemödor hos vanliga felbara personer. De har formulerats under vissa givna betingelser som kan ändras med tidens gång. Lagstiftningen måste då anpassas till dessa nya omständigheter och kan därför behöva omarbetas.
Endast omkring tio procent av den islamiska rätten kan tillräknas den kärna som shari’a utgör medan resten kan karaktäriseras som fiqh. Kärnan hänför sig vidare framför allt till den enskildes förpliktelser gentemot Gud medan Koranen och sunna innehåller få regler och bud för hur människorna ska förhålla sig till varandra med undantag för arvsbestämmelser och bestraffning av förbrytare. I stället innehåller Koranen och sunna framför allt normativa värderingar och principer vars tillämpning kan variera alltefter tid och rum.
Detta innebär inte att det är fritt fram för allehanda idéer. Alla lagar och bestämmelser måste ta hänsyn till andan i shari’a och därför ha syftet att främja grundläggande islamiska värderingar och det allmänna bästa, samt framför allt skydda religionen och familjen. Andra centrala värderingar är jämlikhet, frihet och ansvar som utmynnar i bestämmelserna om samråd.
I både traditionalistiska och fundamentalistiska kretsar hävdas det ofta att islam har uppfunnit demokratin.
De styrande ska rådpläga med de styrda, men folklig suveränitet är ett främmande begrepp. Hur detta samråd ska ske, vem som ska delta, vad samrådet ska gälla, vilken rättskraft resultaten av detta samråd ska ha är inte fastlagt i den islamiska rätten och har alltid varit föremål för en intensiv diskussion.
I både traditionalistiska och fundamentalistiska kretsar hävdas det ofta att islam har uppfunnit demokratin. Som utgångspunkt för sådana påståenden tjänar den fyrtioandra suran i Koranen med just rubriken Shura eller »Samråd« . I Mohammed Knut Bernströms (1919–2019) svenska översättning lyder de i sammanhanget relevanta verserna 36–39:
Och gör klart för er att vad det än är som ni får ta emot på jorden, är det bara sådant som förljuvar det jordiska livet, medan det som väntar hos Gud är det bästa och det som består. Det väntar dem som tror och litar på sin Herre och som avhåller sig från de grövsta synderna och skamliga handlingar och som förlåter, även om vreden har gripit dem, och som svarar när deras Herre kallar och som förrättar bönen och som i allt iakttar regeln om samråd och som ger åt andra av det som Vi skänker dem för deras försörjning; och som hjälper varandra att försvara sig när de har utsatts för övergrepp.
Till dessa verser brukar även vers 159 i den tredje suran fogas:
Inhämta deras råd i de angelägenheter som är av vikt och när du väl har fattat ditt beslut, sätt då din lit till Gud; Gud älskar dem som sätter sin lit till honom.
Ibland åberopas även en utsaga av profeten själv:
Gud och hans profet är inte i behov av någon shura men för mitt samfund har Gud gjort samrådet till en barmhärtighet, ty den som rådplägar, den skall inte stå utan ledning på den rätta vägen, den som underlåter samrådet kommer att bli rik på misstag.
Ett annat begrepp som spelar en roll i fundamentalisternas demokratibegrepp är ahl al-’aqd wa l-hall, bindandets och lösandets folk. Med detta avses de ledande företrädarna för olika samhälleliga grupper, stamhövdingar och religiösa lärde. Som historisk förebild tjänar en grupp som den andre kalifen Umar (kalif 634–644) ska ha satt samman för att utse sin egen efterträdare och som bestod av representanter för de viktigaste familjerna inom Muhammeds egen stam, Quraysh. En liknande instans fanns redan i det förislamiska Mekka.
Den iranska konstitutionen kan sägas bygga på denna princip. I dess artikel 25 står att »bildandet av partier, samfund, politiska, yrkes- liksom religiösa sammanslutningar är tillåtet, förutsatt att de inte skadar självständighetens, frihetens och den nationella enhetens principer, islams grundsatser eller den islamiska republikens grundvalar.«
I det iranska bevakande rådet har fraktionsliknande grupper bildats, men de utgör inga politiska partier i västerländsk bemärkelse.
Politiska församlingar av detta slag är således inte tänkta som forum för en fri debatt utan snarare som kontrollorgan om en despot skulle försöka föra en sekulariserad politik. För en fundamentalist ligger den avgörande rollen hos ulama. De har tolkningsrätten och måste spela en avgörande roll i alla politiska frågor.
Endast ulama har kunskap nog att avgöra om politiska beslut är förenliga med den religiösa lagen och seden eller inte.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
