Att våga välta rätt staty

Historia För att förstå magnituden av det som just nu händer bör gamla radikaler inte tänka så mycket på statyer man tidigare aldrig skänkt en tanke. Snarare bör de – vi – överväga om det inte är dags att kasta Bob Dylan-skivorna i sjön, skriver Erik Tängerstad.

Statyer välts. De målas blodröda och stjälps över ända. Kanske släpas de bort och kastas i vattnet. Försommaren 2020 sköljer en våg över världen. En våg som spolar bort gamla monument och uppenbarar sedan länge begravda, obearbetade trauman och förbrytelser som aldrig klarats upp. Överraskande ofta verkar dessa trauman kunna härledas till praktiserad kapitalism. Framför allt inom den angloamerikanska kontexten framträder handelsmän och grundlagsfäder som propagerat för frihet och allas likhet inför lagen, samtidigt som de själva varit slavägare och övertygade rasister. Om demokrati betyder folkstyre, vilka får då vara med i folket – och vilka får det inte? Etablerade föreställningar utmanas och inget tycks längre vara självklart. Snarare tvärt om. Allt verkar motsägelsefullt.

Efter en vår präglad av pandemi vänds under försommaren 2020 gamla sanningar ut-och-in, upp-och-ned, så att inget längre förblir vad det än gång var. Och det är bra. Åtminstone är det bra så länge man kritiskt reflekterar över det man gör medan man gör det. Att oreflekterat välta statyer, bara för att de är statyer, är däremot inte bra. Att likt självutnämnda talibaner eller IS-krigare förstöra artefakter bara för att de är artefakter är knappast frigörande. Tvärt om. Det är förslavande. Sådana aktioner gör en till slav under ett oreflekterat handlande som andra iscensatt. Att kräva att statyer föreställande till exempel Carl von Linné ska förstöras bara för att Linné systematiserat växter och djur är snarare ett uttryck för terrorism än för antirasism. Om man vill komma åt rasismens väsen bör man hellre tala om Anders Retzius än välta statyer. För alla har väl hört talas om Anders Retzius, precis som alla hört talas om Louis De Geer? Om inte, då är det dags att ägna sig åt kritisk bildning snarare än åt okritiskt handlande.

Det är inte andras monument man bör ge sig på om man är ute efter att avslöja världens orättvisor och självmotsägelser – utan sina egna mest älskade och omhuldade symboler. Detta just därför att det är svårt att kritiskt utmana sig själv och sina egna bevekelsegrunder. Den tanken slår mig då jag ser statyer av sydstatsgeneralen Robert E. Lee störtas samtidigt som jag hör Bob Dylan sjunga I shall be released i slutet av The Bands konsertfilm The Last Waltz.

För att förstå magnituden av det som just nu händer bör gamla radikaler inte tänka så mycket på statyer man tidigare aldrig skänkt en tanke. Snarare bör de – vi – överväga om det inte är dags att kasta Bob Dylan-skivorna i sjön. Förutsatt, alltså, att de/vi värderar sina/våra gamla Dylan-plattor mer än någon inövad skolbokskunskap om historiska gestalter som nu står staty. Vilken är kopplingen mellan oss och Dylan – mellan mig och Dylan? Finns det någon koppling mellan Bob Dylan och Robert E. Lee? Och vad skulle det i så fall spela för roll för oss, idag, här-och-nu?

När Dylan 1965 valde att lämna den akustiska musiken för att spela med ett elektrifierat band så hittade han en grupp musiker som, just för att de kom att kompa honom, fick heta The Band. Ursprungligen hade medlemmarna i The Band spelat med en hillbilly-musiker från Arkansas, alltså Sydstaterna, som flyttat till Kanada: Ronnie Hawkins. Följdriktigt kom praktiskt taget alla i The Band från Kanada, samtidigt som de identifierade sig själva och sin musik med rockabilly från den amerikanska Södern.

Den ende i gruppen som inte kom från Kanada var trummisen och sångaren Levon Helm som, liksom Hawkins, var från Arkansas. Precis som, till exempel, saxofonisten och ex-presidenten Bill Clinton (som är sex år yngre än Helm). Är det viktigt? Kanske, kanske inte. Det beror på om det finns kopplingar mellan Dylan, Sydstaterna och sextiotalets amerikanska medborgarrättsrörelse, Demokratiska partiet, amerikanska inbördeskriget och en historiskt överlagrad rasism. Det verkar hur som helst här finnas en koppling mellan reflexmässigt våldsutövande, förvirrad manlighet, misogyni och hyllandet av sydstatsgeneralen som blev staty: Robert E. Lee. Vi rör oss i gråzoner, inte i några skarpskurna svart-vita landskap. Det kan vara värt att hålla detta i minnet när alltmer hysteriska röster ropar på direkt aktion.

The Bands självutnämnde ledare var gitarristen Robbie Robertson. Gruppen kom att orientera sig alltmer mot den amerikanska sydstatserfarenheten efter inbördeskriget. I replokalen, där också Dylan tillbringade mycket tid, hängde den kanadensiska flaggan bredvid sydstatsflaggan, rebellflaggan: de konfedererades battle-flag. Inget krig kan avslutas så länge de stridande fortsätter att demonisera varandras symboler. Hur skapa långsiktig försoning efter ett inbördeskrig? Levon Helm och Robbie Robertson ägnade mycket tid åt att gemensamt tränga in i och formulera det amerikanska inbördeskrigets sydstatserfarenhet. Resultatet blev en låt (som Robertson menar sig vara ensam upphovsman till, vilket Helm ifrågasatte under återstoden av sitt liv). Den har blivit något av en modern country-klassiker: The Night They Drove Old Dixie Down.

Låten handlar om en fattig bonde från Virginia, Virgil Caine, som under slutfasen av amerikanska inbördeskriget, den bistra vintern 1865, upplever hur nordstatskavalleriet plundrar landsbygden. Framför allt handlar det om när generalen Stoneman i en räd rev upp järnvägen, old Dixie, och förstörde den infrastruktur som skulle ha kunnat användas efter kriget, då landet skulle enas och byggas upp igen. Efter inbördeskriget återstår inget, utom de besegrade och deras nostalgiska hopp till en Lost Cause och deras obrutna beundrande inför Robert E. Lee.

Efter tjugo år på vägarna hade Robbie Robertson vid sjuttiotalets mitt fått nog, så han valde att upplösa The Band. De övriga i gruppen var kanske inte lika övertygade, men de gick ändå med på att hålla en storslagen avskedskonsert. The Last Waltz. Gamla vänner bjöds in. Inte bara Bob Dylan och Ronnie Hawkins, utan också Joni Mitchell, Neil Young, Van Morrison, Dr. John, Eric Clapton, Paul Butterfield, Ringo Star, Muddy Waters, Neil Diamond, Ronnie Wood, och andra. Det skulle bli en över fyra timmar lång konsert. Något som måste dokumenteras för eftervärlden. Så Robertson bjöd in sin gode vän Martin Scorsese att göra en dokumentärfilm.

Resultatet blev en milstolpe i rockhistorien. Musikfilmen The Last Waltz (1978): en film som dokumenterar The Bands avskedskonsert från 1976. Ingen idag levande, medelålders musikintresserad kan ha undgått den. Filmen markerar ett epokskifte. Konserten ägde rum på Thanksgiving – till minne av de första pilgrimernas ankomst till Amerika – ett par veckor efter att Demokraternas Jimmy Carter valts till USA:s president. Filmen är i sig ett monument, inte bara över musiken, utan också överThe Lost Cause och Sydstaternas förlorade heder; över Sydstats-demokraterna; över rockmusikens illa dolda misogyni; över Robert E. Lee; över Bob Dylans ibland slippriga tvetydigheter. Är det dags att välta detta monument över ända och kasta det i sjön?

I filmen, mellan låtarna, kan man ibland höra Martin Scorseses snabba storstadstugg när han med tydlig New York-accent ställer frågor som bandets medlemmar besvarar med sävligt lantliga röster. I ett klipp ser och hör man en improviserad version av Give me that old time religion, med sin stående refräng: ”It is good enough for me”. Längtan till landet, till tiden då allt var ”som vanligt”, då ”America was great”. Nästa klipp öppnar med en mäktig blåssektion som inleder låten The Night They Drove Old Dixie Down. Levon Helm som sjunger så nackhåren reser sig.

Back with my wife in Tennessee, / when one day she called to me
”Virgil, quick, come see, / there goes Robert E Lee”
Now I don’t mind choppin’ wood, / and I don’t care if the money’s no good
Ya take what ya need and ya leave the rest, / But they should never have taken the very best

The night they drove old Dixie down, and the bells were ringing
The night they drove old Dixie down, and the people were singin’ they went
La, la, la, la, la, la, la, la, la, la, la, la, la, la

Like my father before me, I will work the land / Like my brother above me, who took a rebel stand
He was just eighteen, proud and brave, / but a Yankee laid him in his grave
I swear by the mud below my feet, / You can’t raise a Caine back up when he’s in defeat

The night they drove old Dixie down, and the bells were ringing,
The night they drove old Dixie down, and all the people were singin’, they went
Na, na, na, na, na, na, na, na, na, na, na, na, na, na

Det här är en besegrad mans sång, en besegrad man som ändå kämpar för att få behålla sin stolthet och självrespekt. Sydstatserfarenheten. Helm ger röst åt det slagna samhälle han kommer ifrån och är del av. Kanske är detta en viktig pusselbit att ha med då man försöker förstå vad som fick människor kring sekelskiftet 1900 att resa statyer över dem som försvarat slaveriet; statyer som nu rivs ner. Det handlar om monument som kan tolkas som de konfedererades försvar av slaveriet, av rasismen, eller så kan de tolkas som symboler för något annat. Dubbeltydigheterna anas. Sydstatsflaggan, Bob Dylan, The Band, Robert E. Lee: ledtrådar att nysta upp då man ska förstå dagens snabbt föränderliga landskap.

Lite senare i filmen hör man återigen Scorsese intervjua bandet i deras studio, med Sydstatsflaggan hängande på väggen. De pratar om kvinnor och turnélivet: grabbigt snack med tydligt misogyn underton. Liksom även en underton av självförakt. Bara Levon Helm tycks opponera sig. Sedan ett klipp. Och Joni Mitchell ropas fram till scenen där Robbie Robertson kramar om henne, kysser henne. Sedan sjunger hon Coyote– en sång som enligt ryktet ska ha inspirerats av hennes förhållande med just Robertson. Oavsett vilket så är det en hisnande, obehaglig upplevelse att se henne som enda kvinna på scenen, i filmen, sjunga sin sång med den glatt triumfatoriske Robertson hela tiden närvarande, omsvärmande. Vad är denna film egentligen ett monument över? Hur bör vi förhålla oss till den idag?

The Night They Drow Old Dixie Down är en sång liksom sprungen ur det Demokratiska partiet, Söderns parti, partiet som under ett sekel låg i ständig kamp med Lincolns parti: nordstaternas Republikanska parti, The G.O.P. (The Grand Old Party). Ända fram till sjuttiotalet var Demokraterna i USA först och främst sydstaternas parti, partiet för en vit arbetar- och medelklass som försvarade segregationen, rasåtskillnadspolitiken, som drömde sig tillbaka till sina ”historiska värderingar” och som inte tyckte att slaveriet egentligen var något att bry sig om, än mindre något att prata om. Bill Clinton, från staden Hope, växte upp i den världen, i vilken Sydstatsdemokraternas starke man hette George Wallace, Alabamas guvernör. Martin Luther King Jr. kallade Wallace ”perhaps the most dangerous racist in America today”.

För att förstå vad som händer i USA idag bör man hålla i minnet att amerikansk politik är mer komplex än vad en utanförstående först anar. The Night They Drow Old Dixie Down är en sång som ofta sjungits av sådana som till exempel Johnny Cash eller Joan Baez, en av medborgarrättsrörelsens mest profilerade röster. Var går gränsen mellan vänsterpopulistisk antirasism och högerpopulistisk rasism när båda uttrycken använder sig av samma symboler – samma Robert E. Lee, samma Dixie, samma Sydstatsflagga, samma sånger? Inte förrän man uppfattar detta kan man notera den latenta sprängkraft som ligger under Trumps presidentskap; en latent kraft som när som helst hotar spränga bort honom från presidentämbetet.

I augusti 2017 kom det till en urladdning i Charlottesville, Virginia, staden som varit hem åt den frihetstörstande grundlagsfadern och slavägaren Thomas Jefferson. I centrum för urladdningen stod en staty föreställande Robert E. Lee, rest år 1924. Att antirasister krävde att statyn skulle tas bort, eftersom den kunde ses som en symbol för försvaret av slaveriet och rasismen, togs som intäkt för att organiserade nazister och rasister skulle komma och ”försvara” sitt monument. Inte mycket skulle ha kunnat ena människorna i Charlottesville denna dag. Möjligen skulle The Band ha gjort det, med versionen av The Night They Drow Old Dixie Down frånThe Last Waltz. Hur som helst utnyttjade ledarna för dessa organiserade nazister, rasister, och radikalkonservativa nostalgiker tillfället till att ”ena högern”: Unite the Right. I det tumult som uppstod körde med full fart en nynazist in i en grupp antirasister. En person dödades och många skadades. Dagen därpå gick president Trump ut med ett officiellt uttalande: ”Det fanns bra folk på båda sidor”.

Min misstanke är att Trump egentligen inte bryr sig om vare sig rasister eller antirasister. Han verkar knappt ens bry sig om USA, vars president han är. Han bryr sig bara om sig själv. Hans uttalande handlar knappast om att jämföra och likställa nynazister och antinazister. Det handlar i stället om att han plötsligt insåg att han hade sina väljare på båda sidor i detta upplopp. Hans väljare slogs med hans väljare! Händelserna i Charlottesville, augusti 2017, tycktes förebåda upplösningen av den bas på vilken Trumps maktställning vilar. Detta skrämde honom helt säkert. Och så uttalade han sig som han gjorde.

Tre år senare, i juni 2020, inför den kommande omvalskampanjen, uttalar sig president Trump igen. Men den här gången är tonfallet annorlunda. Nu brännmärker han dem som protesterar mot det amerikanska polisvåldet i allmänhet, och i synnerhet dem som protesterar på polisernas mord på George Floyd. De som protesterar mot ett uppenbart mord med rasistiska förtecken – en regelrätt lynchning, utförd av poliser i tjänst – stämplas av presidenten som värsta sortens thugs, alltså busar: som anarkister och terrorister. Detta trots att det handlar om fredligt demonstrerande programmatiska pacifister. Samtidigt ger sig polisen på journalister som bevakar händelseförloppet. I ett fall arresteras ett teve-team från CNN meden de befinner sig i live-sändning. Alla ser i realtid hur polisen sätter handklovar på den fria pressen. Det verkar dessutom som om incidenten var kalkylerad och beordrad från högre instans, för de tjänstgörande poliserna gjorde inte detta gripande spontant. Att det handlade om en beordrad aktion uppifrån var i vart fall den bedömning som teamet självt gjorde – i direktsändning – omedelbart efter att de släppts ur häktet.

Detta är nytt. Ett organiserat angrepp på den fria pressen. Något sådant hände inte ens under kravallerna i Charlottesville 2017. Samtidigt presenterar sig Trump som en president för ”lag och ordning” och som något slags bekännande kristen med Bibeln i hand. Allt detta är självmotsägande. Vad är det som håller på att hända i juni 2020?

Ett sätt att tolka händelseutvecklingen är att Trump i allt han säger och gör har siktet inställt på att bli omvald i höstens presidentval. Han fokuserar inte på att vara USA:s president. Han är definitivt inte inställd på att hålla ihop landet och försvara konstitutionen. Det verkar vara tvärt om, så att han struntar i konstitutionen och låter landet driva vid för våg. Det enda som verkar viktigt för Trump just nu är att försvara sig själv och sin personligen tillskansade maktställning. Han gör sig själv till sitt eget monument. Det är icke-konstitutionellt, till och med anti-konstitutionellt. Det handlar i så fall om något som kan liknas vid en statskupp. Och i så fall skulle det inte vara något problem att gripa honom och ställa honom inför riksrätt – ifall det inte skulle vara så att han har starka krafter som försvarar honom. I så fall är det inte Trump som är problemet. Det är den breda väljarbas av huvudsakligen vit arbetar- och medelklass, tillsammans med kapitalistiska storföretagare, som är problemet.

Det är de som okritiskt och reservationslöst försvarar allt Trump gör som är problemet. I ett ökänt uttalande inför presidentvalet 2016 sade Trump en gång att han ”skulle kunna ställa sig på femte avenyn i New York och skjuta någon utan att förlora några röster”. Det anmärkningsvärda är att det antagligen förhöll sig på det sättet. Och så verkar det fortfarande vara. Trump skulle kunna ställa sig på femte avenyn i New York och skjuta sig själv utan att förlora några röster. För det är inte personen Trump som hans väljare röstar på. Vad han gör eller inte gör, om han lever eller är död, verkar vara irrelevant. Det avgörande är vad Trump som persona och symbol representerar. Gissningsvis ser hans väljare honom som ett monument, som en staty, inte som någon politiker eller ledare, kanske inte ens som någon levande människa.

Om det skulle förhålla sig på det sättet så kommer vågen av statyvältande i den angloamerikanska världen i ett nytt ljus. Och i så fall är det helt missriktat att till exempel här i Sverige försöka kopiera det som nu sker i USA eller Storbritannien, eftersom bakgrunden och sammanhangen är helt annorlunda här mot där. Säga vad man vill, men i Sverige, liksom i de flesta länder utanför den omedelbart angloamerikanska sfären – alltså utanför den grupp länder som direkt ärvt sitt politiska system från Storbritanniens parlamentarism och USA:s konstitutionalism – så styrs staten och landet av politiker i enlighet med en nedskriven grundlagsordning. Men så förhåller det sig inte i dagens USA, eller i Brexit-Storbritannien, eller i något annat angloamerikanskt präglat politiskt system (som i till exempel Australien osv). Där verkar den tillämpade politiken gått i baklås så att dessa länder och statsbildningar just nu är ledarlösa.

Det är i stället de gamla majoritetssamhällenas ryggmärgsreflexer som tagit över inför den typ av samhällsomvälvning som uppstår när nya majoritetssamhällen tar över och reducerar de gamla majoriteterna till nya minoriteter. De gamla majoritetssamhällena blir ersatta – replaced– av nya. I sådana situationer flyttas makten från levande personer till gamla symboler och livlösa monument. Då styrs landet inte längre av kritiskt tänkande och handlade personer, utan av den okritiska massan och deras tanklösa reflexer. I stället för politiker som aktivt och självständigt förmår agera inom en konstitutionell ram, framträder ett slags utklädda skådespelare (som Donald Trump eller Boris Johnson) som osjälvständigt och reflexmässigt försöker härma tidigare politiska ledare: sådana som till exempel Reagan, Thatcher, Nixon, Churchill, Lincoln eller andra.

När man mot den bakgrunden ser störtandet av statyer så handlar det i ögonblicket om en konkret revolutionär handling här-och-nu. De störtade statyerna markerar inte några historiska orättvisor som ägde rum för länge sedan. De är i stället, rent konkret, det enda som upprätthåller maktordningen i samhällen utan politiska ledare, länder och stater utan ett just nu fungerande politiskt system. Snarare handlar det om dysfunktionella samhällen i vilka den konstitutionella ordningen gått i baklås. Det vi i så fall just nu bevittnar i realtid är inledningen på en revolutionär situation som inte kan lösas med mindre än att man får till stånd genomgripande grundlagsreformer och skapandet av helt nya politiska system.

Att i dagens Sverige vilja välta statyer föreställande Linné eller De Geer, bara för att man i Storbritannien och USA ger sig på statyer föreställande Churchill och Robert E. Lee, är reflexmässiga utslag av okritisk och tanklös efterapning. Den enda statyskändning på svensk botten som verkligen betyder något i detta sammanhang är angreppet på Zlatans staty i Malmö. Allt annat är bara dålig teater.

För länge sedan, år 1984, såg jag Bob Dylan live på Ullevi i Göteborg. Ett magiskt ögonblick. Regnet hade vräkt ned. Men när Dylan klev upp på scenen skingrades molnen och kvällssolen lyste upp den blå himlen. På något sätt har jag fötts in i Dylans värld. I grundskolan skulle vi sjunga Blowing in the wind under musiklektionerna. Jag minns hur jag såg fram emot filmen The Last Waltz innan jag första gången såg den. Idag vet jag inte längre hur många gånger jag sett den. Men numera är det något i den som skaver, något som ger mig dålig smak i munnen. Få tillfällen får mig att så intensivt längta efter skämskudden som då hela musikeliten ställer sig bakom Dylan i slutet av The Last Waltz och försöker krysta fram en oförlöst version av I shall be released. Det är något som inte stämmer. Något som klingar falskt.

Att idag välta en staty över Anders Retzius, skallmätningens upphovsman, för att det är fel att resa monument över rasister vore i praktiken en trivial handling som inte betyder något. Men att däremot ge sig på monumentet Bob Dylan därför att det finns något misogynt och rasistiskt bagage undanstucket i hans garderober är en annan sak. Gör man det så handlar det om att kritiskt utmana sig själv, sina egna bevekelsegrunder och hela den – dysfunktionella – världsordning man fötts in i och vuxit upp med.

***

Följ Arena Essä på Facebook