Historia När man tillsammans böjer sina huvuden mot varandra, så att ingen utanförstående kan höra ens viskningar, då andas man tillsammans. Det latinska ordet för detta är konspirera. Erik Tängerstad tar oss med på en resa genom laddade ord, deras verkan och förklarar varför vi inget kan lära av historien.
Pontius Pilatus ställde frågan. Men svaret brydde han sig inte om.
När Jesus just sagt att han kommit till världen för att predika sanning svarade Pilatus med motfrågan: ”Vad är sanning?” Sedan gick han därifrån, utan att invänta svaret. Kanske ansåg han att det inte finns något svar.
Går det alls att fastställa den sanna sanningen? Eller är sanning något som är upp till var och ens tro? Frågan verkar ha blivit akut nu i början av 2021, då den ena sanningen ställs mot den andra.
I Jesus och Trumps namn stormade vita, evangeliska kristna den amerikanska kongressen, eftersom de var övertygade om att presidentvalet varit riggat och att sanningen är att Trump vunnit.
I demokratins namn reser sig folket mot demokratins institutioner. Samtidigt meddelar dessa institutioner att sanningen är att Biden vunnit valet. Eftersom de evangeliskt troende är övertygade om att de har sanningen och Gud på sin sida så hävdar de bestämt att alla amerikanska institutioner ingår i ”den djupa statens konspiration mot det amerikanska folket”.
Då meddelar alla amerikanska institutioner att föreställningen om ”den djupa statens konspiration” i sig är en konspirationsteori som inte har någon annan grund än de troendes egen övertygelse. Det finns ingen sanning i deras sanning. Det meddelandet tar de troende som bekräftelse på att de har rätt och att sanningen är den att ”den djupa staten” ljuger.
Sanningen är att ”de andra” konspirerar mot ”oss”: mot den enes sanning ställs den andres sanning. När man inom ett samhälle inte längre kan enas om vad som är sant så slits samhället sönder. Kanske fruktade Pontius Pilatus svaret. Kanske var det därför han lämnade rummet med frågan hängande i luften, obesvarad: ”Vad är sanning?”
Går det alls att enas om vad som är sant? För vad är egentligen den sanna sanningen? Går den frågan alls att besvara, eller hamnar man med nödvändighet i konspirationsteorier om att ”de andra” ljuger när de säger en ”sanningen”? Konspirationsteorier har blivit ordet för dagen. Men vad menas egentligen med det ordet?
Att medandas innebär att man ingår i, att man är införstådd med konspirationen.
När man tillsammans böjer sina huvuden mot varandra, så att ingen utanförstående kan höra ens viskningar, då andas man tillsammans. Det latinska ordet för detta är konspirera. Kon betyder med och spirera betyder andas. Att medandas innebär att man ingår i, att man är införstådd med konspirationen. Man har placerat sig själv inom den gemensamma bubblan. I den andas man samma luft och delar samma anda: i den är man ett i samma ande.
Detta är inget skämt. Runt om oss, hela tiden, flyger andarna omkring. Hela tiden andas vi in dem och andas ut dem. Aldrig har väl detta faktum visats så tydligt som under den pågående pandemin. Luften är fylld av osynliga virus som man när som helst kan andas in. Eller – om man redan är sjuk, kanske utan att ens veta om det – som man andas ut. Spiritus betyder ande på latin. Att andas är att ta i sig och få ur sig andarna som hela tiden finns runt en, finns inom en, igenom en. Skillnaden mellan ande, anda och andas svävar fritt i luften. Sprit är ande på flaska. Sprit skapar en speciell anda, som inte alltid är behaglig då den andas en i ansiktet.
Att andas in anden kallas att inspirera. Att vara inspirerad innebär att man har andats in anden och därmed är uppfylld av den. Att expirera – ett ord som knappast finns på svenska, men väl på andra språk, exempelvis engelska: expire– betyder att man andas ut anden, att man till exempel drar sin sista suck.
Det engelska uttrycket för sista förbrukningsdag är expiration date. Aspirera betyder att man undviker att andas för att på så sätt behålla anden inom sig. Att a-spirera betyder bokstavligen att inte andas. Den som hoppas på något aspirerar på något. Det gäller också på engelska, även om engelsmännen hunnit bli så luttrade att de säger: Don’t hold your breath! Med andra ord: ”Håll inte andan!” Aspirera inte. Hoppas inte ens på det!
Men om man inte ens får hoppas, om man inte får aspirera, vad händer då? Då går anden ur kroppen på andra sätt. Genom huden, till exempel. Då blir det svettigt. Då transpirerar man. Trans-spirera betyder genom-andas eller andas bortom: alltså att anden går genom huden. Språkbruk kan vara inspirerande!
Att sluta sig inom bubblan genom att böja sina huvuden tillsammans och tala viskande med varandra så att bara de närmaste kan höra är alltså detsamma som att konspirera, att medandas. Om man mer eller mindre okritiskt tror på det som gruppen viskar fram, så att man även är beredd att handla i enlighet med det framviskade, då ingår man i konspirationen.
Att lära sig nya saker kan upplevas som ansträngande och mer eller mindre obehagligt.
En konspirationsteori är ett sammanhållet perspektiv som kan användas för att förklara världen och verkligheten. Även om den inte är välgrundad, även om den inte är förnuftsbaserad eller långsiktigt hållbar, så kan en konspirationsteori verka övertygande, speciellt om den bekräftar det man redan tror sig veta.
Att lära sig nya saker kan upplevas som ansträngande och mer eller mindre obehagligt. Ny kunskap innebär ju att den kunskap man redan besitter på något vis är felaktig och därför måste korrigeras eller rent av bytas ut. Att lära sig något nytt betyder att man måste ändra sig. Och att tvingas till förändring är alltid mer eller mindre obehagligt. Att däremot få sina gamla, redan etablerade kunskaper bekräftade är däremot behagligt, ja det är inspirerande. Då behöver man inte ändra på sig. Då kan man med gott samvete och i lugn och ro luta sig tillbaka och tänka att ”det visste jag ju redan”, eller så uttalar man ett nöjt: ”Vad var det jag sa?!”
Konspirationsteorier är livskraftiga eftersom de bekräftar det man redan tror sig veta. Ny kunskap, å andra sidan, är något obehagligt eftersom det tvingar fram förändring. Bekräftelse tas upp genom ett slags inre receptorer. Dessa receptorer gör att varje människa med lätthet blir mottaglig för konspirationsteorier. För vi alla är inställda på att söka bekräftelse, snarare än söka förnyelse. På grund av mänskans bekräftelsesökande receptorer är vi redan i förväg mottagliga för den typ av bekräftelse som förstärker det vi redan tror oss veta. Konspirationsteorier smittar snabbt och lätt tack vare vår känslighet för bekräftelse. De smittar genom våra ständigt aktivt verkande, bekräftelsesökande receptorer. Via dem sprids konspirationsteorier mellan människor och genom samhällen, likt virus.
Kan man stoppa konspirationsteoriernas virusliknande angrepp på ett samhälle? Det är svårt, för det fordrar att samhällsmedborgarna är villiga till förändring och (själv)kritisk omprövning. Det fordrar att man har beredskap att självmant dra sig ur gruppen för att kunna ägna sig åt kritisk och social distansering. Inte minst måste man vara beredd att gå emot den alltid så efterlängtade självbekräftelsen och öppna sig för den ofrånkomliga kris som uppstår då man förstår att saker och ting inte förhåller sig som man trodde att de förhöll sig.
När man inte längre kan vara säker på att man vet det man trodde sig veta, då blir det kris. Kritisk och social distansering handlar både om förhållandet till andra – till varandra – och till sig själv. Det handlar också om det egna förhållandet till hur man uppfattar att det brukade vara förut. Att dra sig ur gruppgemenskapen innebär inte bara att man riskerar bli ensam och isolerad, utan – än värre – även om att man riskerar förstöra själva grunden för den egna gruppens gemenskap. Och om man förstör gruppgemenskapen hotar man aktivt att upplösa den egna gruppen som sådan.
Därför är nog inte det värsta ensamheten, utan det värsta är den kvardröjande skuldkänslan av att själv bära ansvaret för gruppens upplösning och det egna samhällets fördärv. Då är det lättare och smidigare att ge efter och falla offer för en konspirationsteori, än att aktivt och kritiskt börja ifrågasätta sig själv och det man alltid trott sig veta; i synnerhet om konspirationsteorin bekräftar ens inre, oartikulerade känsla.
Vänder man på steken verkar det som om en aktiv och levande konspiration så att säga utgör det sammanhållande kitt som håller ihop gruppen, som håller ihop samhället, som håller ihop en själv. Men, förstås, bara om alla delar samma konspiration, alltså ifall alla delar samma uppfattning om vad som är sant.
Drar man sig däremot ur bubblan och liksom böjer tillbaka huvudet medan man ropar så alla andra hör: ”Detta är konspirationsteorin!”, gör man det så spricker konspirationen som ett troll i solen. För konspirationsteorier är som virus, de fortplantas i det avgränsade, instängda rum i vilket det varken finns kritisk eller social distansering. Så fort ett virus kommer ut i solen och den öppna friska luften, långt från människor som det skulle kunna använda som värddjur, så förintas det.
Samma sak tycks gälla för konspirationsteorier. Dessa sprids då man inte använder förnuftiga munskydd. Konspirationsteorin tar sig in i det mänskliga medvetandet genom kroppsöppningarna, till exempel öronen, men även ögonen, munnen, ja också näsan och så vidare. Okritiska sinnen är öppna för bekräftelse, också för omedveten bekräftelse. Mot den bakgrunden verkar kritisk och social distansering vara lika nödvändig som obehaglig då spridandet av virus och konspirationsteorier ska stoppas.
Teori är ett grekiskt ord som, ungefär, betyder blickriktning, eller, för att använda ett latinskt ord, perspektiv. En konspirationsteori är den syn på världen som uppstår då en grupp slår ihop sina huvuden och viskande berättar för varandra om hur världen är beskaffad. Ifall man okritiskt tror på det som viskas fram så är man inne i konspirationen, då har man intagit samma perspektiv – samma blickriktning – som de övriga i gruppen. Då har man blivit smittad av gruppen och då kan man föra smittan vidare till andra.
Orden vi använder för att till exempel beskriva konspirationer är urgamla, ja praktiskt taget lika gamla som de fenomen som orden försöker tydliggöra.
Att detta varken är nytt eller särskilt överraskande upptäcker man då man arkeologiskt undersöker språkbruket. Orden vi använder för att till exempel beskriva konspirationer är urgamla, ja praktiskt taget lika gamla som de fenomen som orden försöker tydliggöra.
Hur bör man då hantera människor (till exempel sig själv) som är övertygade anhängare av en konspirationsteori? Frågan är svårbesvarad. Men en sak verkar vara säker. Man bör undvika att direkt säga till dem att de har fel.
Man bör nog heller inte komma dragandes med en massa ”korrekt information” eller ”kunskap”. För gör man det har man snart bränt sina skepp och grävt skyttegravarna än djupare än de tidigare var. Då har man börjat göra de tidigare latenta konflikterna manifesta. Då har man i praktiken fördjupat och förstärkt de konspirationsteorier man (åtminstone i teorin) ville få bort, eller åtminstone försvaga.
Inget stärker gemenskapen inom en konspirationsteori som närvaron av fientligt sinnade utanförstående.
Att till exempel skratta åt QAnons anhängare innebär att man svetsar samman dessa mot en själv. Genom att skratta åt dem stärker och bekräftar man dem inför sig själva och bidrar därmed till att stärka deras interna gemenskap. Då bidrar man själv aktivt till att göra deras porösa gemenskap mer solid. Och när de senare stärkta kommer tillbaka och skrattande jagar en så är det inte längre lika roligt.
Om det är något som organisatörerna bakom en konspirationsteori som QAnon verkligen vill så är det att utanförstående – de självgoda som ”vet bättre” eftersom de är ”bildade” – ska skratta åt konspirationens anhängare, eller högljutt förfäras över de bisarra påståenden som dessa konspirationsteoretiker säger sig tro på. För inget stärker gemenskapen inom en konspirationsteori som närvaron av fientligt sinnade utanförstående. Vilket naturligtvis inte innebär att man mesigt ska ge efter för allehanda konspirationsteoretiker. Det innebär bara att man måste agera smartare än att bara aggressivt konfrontera dem ”eftersom de har fel”. Man löser inte något genom att ställa upp den ena sanningen mot den andra sanningen.
Så vad bör man göra istället, ifall man vill punktera en konspirationsteori som QAnon? Enligt den anonyme Q – alltså rösten bakom QAnon – så har inte bara USA utan hela världen kommit att kontrolleras av den globalt existerande ”djupa staten”, alltså av ett opersonligt, globalistiskt nätverk av ansiktslösa byråkrater som riggat det politiska systemet så att du alltid ska förlora.
Centralt inom ”den djupa staten” finns en klick bestående av internationella kändisar, finanskapitalister, proffspolitiker och andra kannibaler och pedofiler som inom ramarna för sina hemliga orgier styr världsordningen på din bekostnad. För ”den djupa staten” försöker hela tiden lura i dig – just dig! – att den är demokratisk och bara vill dig väl: bara vill ditt eget bästa. Men varje sådant uttalande ska betraktas som lögn, som fake news. Därför gäller det att alltid försvara sig mot varje form av förändring, eftersom varje form av förändring i praktiken betyder försämring.
Och det är helt OK att försvaret sker med vapen i hand och med våld om så behövs. Trial by combat, som Rudy Giuliani ropade ut uppifrån podiet i Washington den 6 januari i år, strax innan stormningen av Kapitolium. För lyckligtvis, ifall man betraktar världen genom denna konspirationsteori, så har Gud sänt en messias som ska rädda oss alla undan den ”den djupa statens totalitära styre”: Donald J. Trump (där J. lär stå för ”Jenius” [eller ”Jesus”]: I’m a very stable jenius).
Bara genom att storma de demokratiska institutionerna och hänga de folkvalda representanterna kan vi – folket!– återta vår frihet, vårt land, vår demokrati. Galet? Jo, om man ser det utifrån. Men alltsammans är helt sant, om man betraktar det inifrån konspirationen. Den ena sanningen ställs mot den andra. Att tala om för ”de andra” att de ”har fel”, eftersom man själv ”har rätt” kommer knappast lösa några problem. Tvärt om riskerar det skynda på samhällsupplösningen och accelerera våldsspiralen.
Vad gör man då man ställs ansikte-mot-ansikte med en mobb konspirationsteoretiker som andas sin sanning rakt i ansiktet på en? Det är den frågan det här gäller att greppa. För innan frågan kan besvaras måste den först ha blivit formulerad och förstådd. Man måste först tränga in i problematiken innan man kan försöka lösa problemet. Kanske bör man börja med att erkänna inför sig själv att man inte har svaret på frågan: ”Vad är sanning?”
Kanske bör man börja med att kritiskt, men ändå förbehållslöst ställa sig de grundläggande existentiella frågorna. För detta handlar om existensen. Det handlar inte om ekonomi eller tillväxt eller ens om pengar. Det handlar om livet. Vad vill du ha utav ditt enda liv? Vad vill du ha av samhället du lever i, och vad är du beredd att offra för samhället du lever i? Vad är du beredd att offra inom tidsramen för ditt enda liv?
Frågekomplexet handlar om vad du vet om dig själv i världen och vad du begär av livet; vad du uppfattar vara sant och riktigt och hur du kommit fram till den uppfattningen; hur du uppfattar livet och döden och universum och allting. Vem är du och vad vill du? (Svarar du ”ekonomisk tillväxt och pengar” så har du svarat fel! Eller? – Kanske finns det trots allt svar som är fel. ”Sanningen är nog den att du trots allt måste ändra dig, vare sig du vill eller inte.” Om du hör ett sådant påstående, vad gör du då? Accepterar du det, eller blir du rasande och går upp i försvarsställning och förbereder dig inför den kommande motattack som ska försvara allt du hittills levt för?)
I en kris står det ena livsvalet mot det andra. Men betyder det att man fritt kan välja verklighet, fritt välja sanning, fritt välja vilka fakta som gäller och vilka fakta som inte gäller? Vad händer om allt tal om valfrihet visar sig vara lögn?
Vad händer om allt du trott på, allt du hållit för sant skulle visa sig vara osant och fel? Vad händer om det skulle visa sig att allt du gjort har fått helt andra konsekvenser än de som du var ute efter att det skulle få? Tänk dig varianten att du måste förkasta hela det liv du hittills levt och börja om på nytt igen, likt ett nyfött barn. Som om du fått en allvarlig hjärnskada och på nytt måste lära dig gå, tala, tänka, leva – men att du måste göra detta i en helt annan världsordning än den du levde i innan hjärnskadadan.
Ifall det skulle visa sig att allt du trott och tänkt under hela tid liv är fel – Vad gör du då?
Hur ställer du dig inför en sådan tanke? Vägrar du acceptera läget och åberopar du din valfrihet att själv bestämma din verklighet och ditt liv; friheten att själv välja din sanning. Men om det skulle visa sig att den valfrihet du trott på inte finns och heller aldrig funnits, om den skulle visa sig vara illusion inom en omfattande konspirationsteori, vad gör du då? Alltså, ifall det skulle visa sig att allt du trott och tänkt under hela tid liv är fel – Vad gör du då? Stormar riksdagen, bränner universiteten, kräver din rätt? Kanske kräver du att allt ska bli normalt igen, att det ska bli som det var förut: ”Ta tillbaka kontrollen!”; ”Gör folkhemmet stort igen”.
Inom en samhällsupplösande, existentiell kris blir det kanske lättare att förstå förutsättningarna för de konspirationsteorier som just nu sprids likt virus i en engelsktalande, angloamerikansk världsordning, alltså inom den 1900-talsordning kontrollerad av vita, engelsktalande, europeisk- och framför allt engelskättade medelålders män (oftast med protestantisk bakgrund) som fram till helt nyligen dominerat världen.
Det verkar som om många av dagens konspirationsteorier – America First!; The Great Replacement; Pizzagate; Qanon; Bilderberggruppens hemliga världsherravälde; att EU egentligen styrs från Berlin; att den pågående klimatförändringen är en bluff; att corona-pandemin är en lögn, och så vidare – verkar spira ur angloamerikanska miljöer bestående av tidigare privilegierade grupper som nu märker hur deras gamla privilegier oåterkalleligen glider dem ur händerna. Vad gör man om man känner att man ohjälpligt håller på att tappa greppet och därmed riskerar störta ned i ett svart, bottenlöst intet? Den oartikulerade känslan av att hela existensen står på spel.
Ifall det verkligen är så att 1900-talets angloamerikanska världsordning oåterkalleligen håller på att upplösas inför våra ögon så är det knappast märkligt ifall de som haft privilegierade positioner inom den världsordningen plötsligt blir rabiata och hemfaller åt vad som verkar vara alltmer bisarra konspirationsteorier. I så fall hjälper inga välmenande informationskampanjer. För det går inte att ”tala konspirationsteoretikerna tillrätta” eftersom det finns grund för deras oro, även om det inte finns någon grund för deras tro eller handlingar. Eller deras, förresten…
Det är ju vi själva som haft privilegierade positioner inom den världsordning från förra seklet som nu oåterkalleligen håller på att upplösas. Hur kommer vi själva att reagera när vi inser att inget av det vi hittills tagit för givet kommer att finnas kvar? Kommer vi då att hemfalla åt ett växande antal bisarra konspirationsteorier som (om än grundlöst) verkar bekräfta oss och det vi alltid trott oss veta om världen och oss själva?
Det går inte ”att lära av historien” därför att ”historien” varken är något aktivt eller självständigt subjekt.
Här lurar, fruktar jag, en av de lömskaste konspirationsteorierna av alla, nämligen den om ”vår historia” och föreställningen ”att vi måste lära av historien”.
Det går inte ”att lära av historien” därför att ”historien” varken är något aktivt eller självständigt subjekt. Det går inte eftersom ”historien” som sådan inte är identisk med det förflutna som ”historien” påstås handla om. Vi lär av historikern, inte av historien.I ett långsiktigt fungerande, demokratiskt styrt samhälle är ”historikern” vi själva! Vi berättar själva historien om oss själva och världen för varandra varje dag, varje ögonblick. Men var och en berättar historien på sitt eget sätt, så att vi alla hela tiden kritiskt och distanserat måste förhandla oss fram till vilken version det egentligen är som gäller.
Och det är inget fel i detta. Bara vi vet vad vi gör när vi gör det. Bara vi förstår att den människoskapade kunskap vi hela tiden producerar åt oss själva aldrig är och heller aldrig kan vara identisk med den icke-människoskapade verklighet i vilken vi lever.
Är detta sant? Finns den sanna sanningen och skulle vi i så fall på något sätt kunna komma åt den? Det är som svar på detta obehagliga problemkomplex man bör förstå Pilatus motfråga: ”Vad är sanning?” Var och en som försöker besvara den frågan kliver in i någon form av konspirationsteori.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
