Klimat EU och USA gräver ner stridsyxan kring stål och aluminium. Nu är det viktigt att de bägge ekonomiska bjässarna samtidigt tar de första stegen mot att etablera gemensamma, klimatrelaterade handelshinder i syfte att pressa ned koldioxidutsläppen från stål- och aluminiumtillverkning, skriver Magnus Nilsson.
När USAs president Donald Trump 2018 beslöt att införa importtullar på 25 respektive 10 procent på ett antal stål- respektive aluminiumprodukter, var det uttalade huvudsyftet att hindra den kraftigt överdimensionerade kinesiska stål- och aluminiumindustrin från att dumpa marknaden och slå ut amerikansk tillverkning. Trump hävdade att importen från Kina hotade USAs nationella säkerhet,
De tullar han införde gällde dock generellt. Även import från till exempel Europa stängdes ute. Det ilskna svaret från EU blev importtullar på en handfull ikoniska, amerikanska varor som t.ex. Harley Davidson-motorcyklar, Levi´s jeans och amerikansk bourbon.
Trumps tullar har slagit stenhårt mot den europeiska industrin – mellan 2018 och 2020 mer än halverades exporten från EU till USA av de berörda produkterna.
I helgen kom USA och EU överens om att blåsa av handelskriget. Från och med fredag 5 november kommer USA inte längre att debitera några tullar på stål- och aluminiumvaror som importerats från EU. Parallellt slopas de importtullar EU införde som svar.
Uppgörelsen betyder dock inte att USA och EU kommer att avstå från att skydda sin stål- och aluminiumindustri. Tvärtom närmar sig EU USAs ståndpunkt att den inhemska tillverkningen måste skyddas från effekter av dumpning, vilket kan betyda skärpta handelshinder för stål- och aluminiumimport till EU från t.ex. Kina.
Att fasa ut nuvarande tillverkningsmetoder är avgörande för att det globala klimatarbetet ska lyckas.
Syftet med framtida handelshinder ska dock breddas och även syfta till att på ett koordinerat sätt införa klimatkrav såväl på den tillverkning av stål och aluminium som sker inom EU respektive USA, som på importen från resten av världen.
Därmed närmar sig EU och USA ett av den globala klimatpolitikens allra värsta dilemman, nämligen hur man kan säkra att tuffa klimatåtgärder i en del av världen inte leder till att investeringar, tillverkning, jobb – och utsläpp! – flyttar till andra länder, till nackdel för de länder som gått i bräschen på klimatområdet.
En bakgrund är det förslag till lagstiftning om en ny typ av koldioxidrelaterade importavgifter, Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM), som EU-kommissionen lanserade i juli och som just nu behandlas av unionens regeringar och Europaparlamentet. Förslaget innebär att utsläppsrelaterade avgifter ska införas på import till EU av elektricitet, cement, handelsgödsel plus ett antal relativt obearbetade järn-, stål- och aluminiumprodukter. Avgiften ska tas ut på import från alla länder som inte tillämpar någon form av prissättning på utsläpp av växthusgaser motsvarande EUs utsläppshandel, och börja införas från och med 2026.
De nya avgifterna ska säkra att de importerade produkterna belastas med utsläppskostnader på samma sätt som den europeiska utsläppshandeln belastar europeisk tillverkning. På så sätt hoppas man neutralisera den konkurrensfördel frånvaron av klimatregleringar i produktionsländerna innebär för de importerade produkterna.
Import från länder som liksom EU infört prissättning av utsläpp kommer dock inte att omfattas. Schweiz och Storbritannien undantas därför redan från början, men förhoppningen är att listan över undantagna länder ska kunna förlängas genom att fler börjar prissätta utsläppen.
Kruxet med kommissionens förslag är att det är helt knutet till just prissättning. Andra sätt att reglera utsläppen ger inte rätt till undantag. I Kalifornien finns redan ett fullt utvecklat utsläppshandelssystem, och därför kommer möjligen kaliforniska produkter att undantas från CBAM. Att USA skulle kunna införa en nationell utsläppsprissättning som uppfyller den föreslagna EU-lagstiftningens krav finns det däremot knappast några förhoppningar om.
Med den nya uppgörelsen öppnar EU för att gå USA till mötes och trots allt kunna koppla undantag från den kommande ”koldioxidtullen” till utsläppsprestanda, snarare än till kravet om prissättning. Det antyds att EU och USA istället ska försöka komma överens om gemensamma klimatkrav såväl på den inhemska tillverkningen av stål och aluminium, som på importen från resten av världen, och sedan gemensamt stänga ute produkter som inte klarar kraven.
En sådan gemensam reglering skulle sätta hård press på resten av världen att fasa ut tillverkning med höga koldioxidutsläpp. Samtidigt skulle de negativa ekonomiska effekterna på europeiska industri av allt tuffare krav inom utsläppshandeln (som förslaget till CBAM bara delvis förmår hantera) kunna begränsas eller rentav elimineras.
Stål- och aluminiumtillverkning svarar för närmare 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Att fasa ut nuvarande tillverkningsmetoder är avgörande för att det globala klimatarbetet ska lyckas. Nya, utsläppsfria tillverkningsmetoder kommer oundvikligen att driva upp tillverkningskostnaderna.
Med en uppgörelse om en reglering som stänger ned nuvarande, utsläppstunga tillverkning i USA och Europa, och samtidigt blockerar andra länders export av stål- och aluminiumprodukter med höga utsläpp, kan utsläppen minskas samtidigt som en stabil marknad för nya, klimatneutrala tillverkningsmetoder skapas.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
