Arbetsmarknad Januariöverenskommelsen har förmodligen lagt hinder i vägen för en ambitiös arbetsmarknadspolitik. Men coronakrisen ger anledning att återupprätta den aktiva arbetsmarknadspolitikens anseende, skriver Lennart Erixon.
Coronapandemin har ofrånkomligen utmynnat i både generella och selektiva stöd för att förhindra utslagning av företag och näringar och hålla uppe sysselsättningen. Den samtidiga uppkomsten av arbetskraftsbrist och arbetslöshet i pandemins spår har dock ställt krav på en omfördelning av sysselsättningen på kort sikt. Covid-19 har dessutom blottlagt strukturella spänningar i svenskt näringsliv och fungerat som en katalysator för en bestående omställning av vår ekonomi. Den har förstärkt och även gett upphov till nya konsumtionsmönster, teknikanvändningar, organisationsformer, distributions- och kommunikationssystem och livsstilar. Forskare och samhällsdebattörer är liksom många politiker överens om att ekonomins tillfrisknande bör vara baserat på gröna investeringar i ny teknik och infrastruktur och på en omallokering av samhällets resurser till verksamheter som ökar vår krisberedskap och omsorg om de äldre och sjuka och deras vårdare.
Coronakrisen har aktualiserat behovet av en arbetsmarknadspolitik som underlättar byten av arbetsplatser och yrken, uppgraderar kompetenser samt subventionerar sysselsättningen i företag som bidrar till strukturomvandling. Men regeringens satsningar på en aktiv arbetsmarknadspolitik under krisen har hittills varit blygsamma. De svarade bara för 1,5 miljarder av de 60,3 miljarder som de statliga utgifterna ökade med i vårändringsbudgeten för 2020. Satsningarna i vårändringsbudgeten var heller inte av den digniteten att den aktiva arbetsmarknadspolitiken blev mer omfattande 2020 jämfört med tidigare år.
I Kristdemokraternas och Moderaternas budget för 2019 ingick en reducering av utgifterna för den aktiva arbetsmarknadspolitiken med 3 miljarder. Den nuvarande regeringen och dess samarbetspartners förmådde Arbetsförmedlingen i slutet av året att inte genomföra alla planerade stängningar av lokalkontor. Men budgetpropositionen för 2020 innebar en ytterligare försvagning av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Finansplanen gav den aktiva arbetsmarknadspolitiken en perifer roll trots att regeringen förutspådde en konjunkturnedgång och hade målet att göra Sverige till ett föregångsland i omställningen till en fossilfri ekonomi. Tilläggen i vårändringsbudgeten har inte kunnat förhindra att den nuvarande regeringens utgifter för den aktiva arbetsmarknadspolitiken 2020 fortfarande är lägre än i Kristdemokraternas och Moderaternas budget för 2019.
Den Bildtledda regeringens höga utgifter för den aktiva arbetsmarknadspolitiken under 90-talskrisen utgör fortfarande ett världsrekord.
Arbetsmarknadspolitik är en grundpelare i den socialdemokratiska ”svenska modellen”. Januariöverenskommelsen har förmodligen lagt hinder i vägen för en ambitiös arbetsmarknadspolitik. Liberalerna hade (som Folkpartiet) föreslagit en nedläggning av Ams redan 2002. Centern har fått dagens regeringspartier att ställa sig bakom Martin Ådahls förslag om en (fortsatt) privatisering av Arbetsförmedlingens verksamhet. Januariöverenskommelsens partier sköt dock upp genomförandet av planerna på en privatisering (från 2021 till 2022) efter en utbredd kritik i massmedia och av de fackliga organisationerna samt ett hot om en misstroendeförklaring av oppositionen. Privatiseringsplanerna har bidragit till en ökad osäkerhet om arbetsmarknadspolitikens framtid.
Nedprioriteringar av arbetsmarknadspolitiken är ingen ny företeelse i Sverige. Både utgifterna för den aktiva arbetsmarknadspolitiken som andel av BNP och antalet programdeltagare som andel av den totala arbetskraften nådde paradoxalt nog sin höjdpunkt längs den borgerliga (nyliberala) enda vägen 1991-1994. Den Bildtledda regeringens höga utgifter för den aktiva arbetsmarknadspolitiken under 90-talskrisen utgör fortfarande ett världsrekord. Särskilt arbetsmarknadsutbildningen kom sedan att få en minskad betydelse. Danmark har ersatt Sverige som den aktiva arbetsmarknadspolitikens förlovade land. Arbetsmarknadspolitikens omfattning blev som blygsammast i Sverige under den nationalekonomi- och evidensbaserade Reinfeldt-Borgregeringen, närmare bestämt strax före och under den globala finanskrisen i slutet av 2000-talet.
Svenska utvärderingar under 1990- och 2000-talen visade (även om bilden inte var entydig) att den aktiva arbetsmarknadspolitiken haft små eller t.o.m. negativa effekter på sysselsättningen. Studierna bidrog i hög grad till att entusiasmen för arbetsmarknadspolitik svalnade även bland ledande socialdemokrater. Arbetsmarknadspolitiken kom att fokusera på så kallade problemgrupper på arbetsmarknaden i mitten av 1990-talet. Politiken blev en form av socialpolitik i stället för ett strategiskt medel för att undvika flaskhalsar i ekonomin och medverka till strukturomvandling.
Arbetsmarknadsprogrammens marginalisering sedan 1990-talet speglade delvis genombrottet för den nya klassiska makroteorin i Sverige under decenniet. Dagens ekonomisk-politiska beslutsfattare är präglade av denna teori. Jämviktsarbetslösheten kan här minska genom åtgärder för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. Men teorin hävdar samtidigt att försök att reducera arbetslösheten genom sysselsättningspolitik utgör ett hinder för anpassningen av löner och priser till ekonomiska chocker.
Det finns dock anledning att återupprätta den aktiva arbetsmarknadspolitikens anseende. Politiken var tillsammans med de direkta stöden till krisbranscher den viktigaste anledningen till att Sverige (till skillnad från EG-länderna) kunde undvika massarbetslöshet efter de två oljekriserna under 1970-talet. Trots politikens sysselsättningsbevarande inriktning var politiken dessutom förenlig med en rekonstruktion av stålindustrin och en snabbare avveckling av storvarven i Sverige än i andra OECD-länder. Den ambitiösa arbetsmarknadspolitiken under 1990-talets första hälft gjorde att Sveriges arbetslöshet inte blev lika hög som den i Finland, ett land som också hade drabbats av en finanskris. Produktivitetstillväxten var samtidigt hög i Sverige, inte minst genom utslagningar av lågpresterande anläggningar och företag.
Nyare empiriska studier ger en fördelaktigare bild av arbetsmarknadspolitikens funktionssätt. En sammanställning av drygt 200 studier sedan 2007 (varav flera är svenska) visade att särskilt arbetsmarknadsutbildning och sysselsättningssubventioner har en positiv inverkan på sysselsättningen. Arbetsmarknadspolitikens positiva effekter på sysselsättningen är framför allt märkbara under konjunkturnedgångar (Card, Kluver och Weber 2018).
En kraftig utbyggnad av den aktiva arbetsmarknadspolitiken är ett nödvändigt komplement till de omfattande stöden till korttidspermitteringar, arbetslösa och företag under den nuvarande ekonomiska krisen. Den kan bidra till att hålla nere den öppna arbetslösheten men också motverka den brist på arbetskraft med rätt kompetens som finns i vissa delar av ekonomin. Arbetskraftsbrist kan dessutom begränsa landets produktionskapacitet i en kommande konjunkturuppgång med bland annat ett ökat inflationstryck som följd. Nedrustningen av arbetsmarknadspolitiken har i tillägg försvagat vår beredskap att möta kraven på en omställning av ekonomin när coronapandemin äntligen ebbat ut.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
