Kultur Bokbål genom historien har ofta har förebådat stora och omvälvande förändringar. Bålen har markerat början på nya epoker med radikalt annorlunda villkor och spelregler för människornas samhällen. Det skriver Lars Ilshammar.
Dagens datum är den 10 december 1520 och den moderna tiden har precis börjat – med ett flammande bokbål. Men att en ny tidsålder föds är förstås ingenting som lärarna och studenterna som har samlats här utanför Elsterporten i Wittenberg uppfattar. För dem är detta bara en ganska vanlig morgon bland många andra i livet. Stora epokskiften låter sig urskiljas först långt i efterhand när vi blickar tillbaka på det förflutna från ett historiskt flygperspektiv.
Den som eldade böcker i Wittenberg denna vinterdag var ingen mindre än Martin Luther. Elden som han tände skulle sedan brinna i nästan 150 år och lägga stora delar av norra Europa i sot och aska. Författaren Heinrich Heines tes att där man bränner böcker, bränner man till slut också människor stämmer utmärkt på de blodiga och brutala religionskrig som följde, även om Heine formulerade sin universella tanke först 1823 i tragedin ”Almansor”.
Även om det inte alls var hans avsikt satte Luther en mångfald krafter i rörelse som skulle bidra till ett helt nytt samhälle där principer som medborgarskap, yttrandefrihet och demokrati har blivit självklara hörnstenar.
Men bokbålet skulle också sända andra gnistor in i framtiden och antända tankestoff som utvecklades till den vetenskapliga revolutionen, upplysningen och så småningom till idéer om mänskliga rättigheter. Även om det inte alls var hans avsikt satte Luther en mångfald krafter i rörelse som skulle bidra till ett helt nytt samhälle där principer som medborgarskap, yttrandefrihet och demokrati har blivit självklara hörnstenar.
Mera exakt var det reformationen som denna dag bröt ut i full låga när Luther kastade påvens bulla, den kanoniska lagen, verk av skolastisk teologi och rader av andra katolska skrifter på bålet. Hans starka symbolhandling markerade en demonstrativ och definitiv brytning med påvedömet i Rom – och med katolicismens alla traditioner och institutioner. Därmed drog medeltiden sin sista suck och en ny era som historiker kallar den tidigmoderna tiden kunde ta sin början.
Luther var en av sin tids främsta influencers som verkligen begrep att väcka uppmärksamhet för sin sak. När han spikade upp sina 95 teser på kyrkoporten i Wittenberg drygt tre år tidigare utmanade han högst medvetet den allsmäktiga katolska kyrkan och dess dogmer. Påven fick ju inte ifrågasättas. Men det var just vad Luther gjorde. Han tänkte själv, och kom fram till att den katolska kyrkan hade blivit korrumperad genom att starta en mycket lönsam försäljning av avlatsbrev som påstods ge syndernas förlåtelse, men bara till dem som kunde betala för sig.
Snart skulle han anklaga påven själv för att ha gjort sig till en gud på jorden. Ja, påven var i själva verket antikrist som hade förfalskat den ursprungliga meningen i Guds ord. Sådana påståenden av en lärd och respekterad augustinermunk – Luther hade vid den här tiden hunnit bli doktor i teologi vid universitetet i Wittenberg – kunde förstås inte passera obemärkt, eller ostraffat.
Påven, som hette Leo X och var son till Florens store renässansfurste Lorenzo ”il Magnifico” de’ Medici, lät efter att ha beordrat sina teologer att granska Luthers skrifter utfärda bullan ”Exsurge Domine” (Uppstig herre). Den innehöll ett ultimatum: om Luther inte inom 60 dagar hade tagit tillbaks 41 av sina teser skulle han bli exkommunicerad, alltså utestängd från kyrkans gemenskap och sakrament. Luther svarade på just den 60:e dagen med sitt bokbål. ”Eftersom de har bränt mina böcker, bränner jag deras”, deklarerade han stolt och publicerade också snabbt en motskrift: ”Adversus Execrabilem Antichristi Bullam” (Mot Antikrists avskyvärda bulla).
Snart strömmade inte bara biblar och religiösa skrifter ur tryckpressarna, utan också vetenskapliga avhandlingar, diktverk och skönlitterära texter. Nu fanns för första gången stoff för läsning som inte var sanktionerat av påven
Efter flera nya turer blev Luther verkligen exkommunicerad året efter, och dessutom förklarad för fredlös inom hela det Tyskromerska riket. Nu var det han som riskerade att hamna på bålet. Men kurfurstarna av Sachsen skyddade honom, och gav honom möjlighet att bygga upp en egen kyrka, utan band till papismen i Rom. Luther började också översatta nya testamentet till tyska för att Guds ord äntligen skulle kunna predikas på folkets språk som alla kunde förstå.
Sachsens exempel fick snart även andra furstar att bryta med Rom, och därmed stärka sin egen makt på påvens bekostnad; en Gustav Vasa i Sverige, en Henrik VIII i England. Den starka furstestaten växte ur reformationens och religionskrigens nerblodade mylla. Idén om bibeln på folkspråk gav samtidigt stark näring till den ganska nyuppfunna tryckkonsten. I Stockholm översatte Olaus Petri med flera bibelns texter till svenska, och så föddes den första inhemska utgåvan av den heliga skrift.
Snart strömmade inte bara biblar och religiösa skrifter ur tryckpressarna, utan också vetenskapliga avhandlingar, diktverk och skönlitterära texter. Nu fanns för första gången stoff för läsning som inte var sanktionerat av påven. Kyrkans grepp över befolkningens tankeliv började långsamt lösas upp. Den krokiga vägen mot en modern människa som kunde och vågade tänka själv öppnade sig. Eller som upplysningsfilosofen Emanuel Kant skulle formulera saken 200 år senare: ”Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd!”
Händelsen i Wittenberg den 10 december 1520 var förstås långtifrån enda gången i människans historia som bokbål har tänts och förgripliga skrifter kastats på elden av den som vill ställa sig i spetsen för en ny tid och bryta med den gamla, eller helt enkelt låta den falla i glömska. Redan den förste kejsaren av ett enat Kina, Qin Shi Huan, lär ha låtit bränna alla böcker i historia och filosofi, för att historien skulle börja med honom. Det hände mer än 200 år före vår tideräkning. Evert Taube har skrivit en upplysande visa, ”Muren och böckerna”, om saken:
Det var Shi Huangdi, kung av Qin
Som blev orsak till kinesiska hostan
Den svåra brandrökhostan i Kina
Hostan spreds från miljoner bål
Där Kinas böcker brann.
Ett annat välkänt och beryktat bokbål tändes vid Opernplatz på Unter den Linden mitt i Berlin den 10 maj 1933, strax efter Hitlers maktövertagande. Böcker av en lång rad kända tyska författare som var judar eller betraktades som motståndare till den nazistiska nyordningen fick då gå upp i rök. Snart spred sig bålen till de flesta tyska universitetsstäderna under parollen ”Mot den otyska andan”. Det tyska språket och den tyska litteraturen skulle ”renas” med eld från dekadens och judisk intellektualism.
Idag bränner Rasmus Paludan koraner – och orsakar storpolitiska förvecklingar för Sveriges NATO-inträde – medan den ryska angriparen bränner inte bara böcker utan hela bibliotek i Ukraina.
Nazisternas inspiration kom i sin tur från Wartburgfesten i oktober 1817 då protestantiska studenter samlades på den medeltida borgen Wartburg i Thüringen, just den plats där Luther hade haft en fristad efter sin bannlysning. Man ville protestera mot Tysklands splittring och den reaktionära politik som hade införts efter Napoleonkrigen, och man gjorde det bland annat genom att bränna böcker i sann Luthersk anda. Luther hyllades nu som frihetshjälte och symbolen för det framtida enade Tyskland som skulle komma att kräva en ledande plats bland europeiska stormakter drygt 50 år senare.
Idag bränner Rasmus Paludan koraner – och orsakar storpolitiska förvecklingar för Sveriges NATO-inträde – medan den ryska angriparen bränner inte bara böcker utan hela bibliotek i Ukraina. Syftet med denna massiva destruktion är uppenbart: att en distinkt ukrainsk historia, språk, kultur och identitet helt enkelt ska upphöra att existera. Kulturell utplåning har varit en central strategi i Rysslands aggressions- och våldskampanj mot Ukraina som nu är inne på sitt nionde år.
”Jag vet att de vill att vi, ukrainska författare, ska försvinna. . . de riktar sig mot den ukrainska kulturen”. Så twittrade novellisten Victoria Amelina efter de förödande ryska robotattackerna mot Kiev den 10 oktober, som förstörde eller skadade många historiska byggnader och kulturarvsinstitutioner, inklusive det ukrainska nationalbiblioteket. FN-organet UNESCO beräknar att minst 238 kulturinstitutioner, inklusive 12 bibliotek, har drabbats av medveten förstörelse sedan den fullskaliga ryska invasionen inleddes för ett år sedan.
Vad allt detta ska leda till på längre sikt kan vi inte veta, lika lite som studenterna i Wittenberg anade att de bevittnade hur en ny tid tog form ur lågorna och röken från Luthers eld. Det vi möjligen kan lära oss är att bokbål – biblioclasm – genom historien ofta har förebådat stora och omvälvande förändringar, i regel också våldsamma, och har markerat början på nya epoker med radikalt annorlunda villkor och spelregler för människornas samhällen.
Sociologen Anthony Giddens med flera har föreslagit att historien bäst kan förstås som en produkt, inte av de stora tankarna och ideologierna, och inte heller av de karismatiska ledarna och statsmännen, utan av vårt handlandes oavsiktliga konsekvenser. Det skulle Martin Luther nog ha känt igen sig i om han hade kunnat spana in i framtiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
