Corona Prioriteringen att de äldsta på särskilda boenden ska vaccineras först av befolkningen är ett beslut som inte motiverats särskilt, det är som om alla tycker det är självklart. Men är det verkligen så självklart? Martin Hedén ställer frågan.
Följande skrivs samma dag som den första svensken, en 91-åring, vaccineras mot covid-19. Gun-Britt heter hon och vistas på ett särskilt boende i södra Sverige. Medierna har kallats dit förstås, sticket med sprutan berättar något. Men vad?
Dagens Nyheters första bild av händelsen visar hur en ung kvinnlig sköterska med rosa uniform sticker en spruta i en gammal kvinnas arm. Vi skymtar en välklädd julgran, lite julprydnader och noterar att sköterskan har visir, munskydd och gummihandskar. Klockan är åtta på morgonen. Den gamla damen sitter – som det ser ut – fastknuten i rullstol och är klädd i mönstrad vit blus. Hon bär ett enkelt silverarmband och ser ut att må rätt bra. Både hon och sköterskan fokuserar på sprutan, den omhändertagna ser vi framifrån, sköterskan snett bakifrån, hon är i förstone mer anonym. Det finns ett lugn, eller stillhet, i denna bildberättelse.
På uppföljande bilder i samma reportage sitter de två vända mot en dator och bredvid den ligger mikrofoner, en är från SVT. De båda personernas ansikten är synliga för oss, den gamla kvinnans ansikte är upplyst av den strålande skärmen, hon sitter uppmärksam och tyst. Vad hon ser är dolt för oss. Men vi kan förstå att allt är noga planerat: texten meddelar att det är statsministern som strålar från en länk i datorn, och det lär inte vara en slump. På denna bild skymtar också en moraklocka, en kakelugn och ett porträttfoto i svart, oval ram – det är som om två tider tar plats i bilden, tiden då den gamla var ung och vår digitala och mediedominerade nutid.
Rubriken på ettan är ett lugnande och tacksamt citat från den vaccinerade: ”Det känns bra, man slipper bli sjuk”. Insidesreportaget har en mer nyhetsmässig rubrik: ”Gun-Britt Johnsson, 91, blev förste svensk att vaccineras”. Skulle man kunna vända på situationen? Gun-Britt vaccinerar sköterskan med rubriken: ”Det är viktigt att sköterskorna är friska”. Eller statsministern som ska förklara för Gun-Britt varför hon är den sista svensk som kommer att erbjudas vaccination. Medan filmkamerorna går.
I denna polariserade tid placerar jag mig inte bland dem som hätskt kritiserar regeringen, socialstyrelsen och folkhälsomyndigheten. Jag sympatiserar med satsningen (i begynnelsen) på medborgarnas egenansvar och har känt mig mer rädd för ropen efter tvång, lagar och starka ledare än jag har ängslats för corona-viruset. Min grundkänsla har under ett år varit nyfikenhet: när en okänd fara hotar tydliggörs och förstoras problem och motsättningar i samhället. Att ta del av de ansvarigas arbete med att klara ut hotets totala innebörd – alltså inte bara smittspridning och utan också sociala, ekonomiska och andra konsekvenser – är spännande. Stundtals skrämmande. Ibland rätt förvånande. Aktörer inom den vetenskapliga världen med sin vanligtvis sunda arbetsmetod av prövande och ifrågasättande, omprövande och diskuterande, har skruvats upp tonläget till ren fiendskap och strid. Och mediernas undersökande har kokat ned till en standardkritik, formulerad som ”Varför gjordes inte mer tidigare?” Skit samma vad.
Prioriteringen av de äldsta på särskilda boenden i vaccinationen av befolkningen är ett beslut som inte motiverats särskilt, det är som om alla tycker det är självklart.
Sverige, i likhet med de flesta andra länder som det verkar, har valt att prioritera de skröpligaste när det gäller vaccinationsprogrammet. Det är i mitt tycke knappast en självklar, men begriplig, prioritering. I Sverige har de ansvariga valt att kommendera personal från vården av svårt sjuka barn till IVA-enheter där framför allt covid-smittade män med högt blodtryck i 60-årsåldern belastat resurserna detta år. 131 barnläkare protesterade mot detta (DN i december) och även andra har påpekat risken i denna prioritering. Men det förefaller inte ha påverkat besluten.
Regering, myndigheter och regioner har självklart ett ansvar för dessa val. Men en stor del av förklaringen tror jag finns att söka bland hätska och högljudda kritiker – både inom och utom etablerade medier – människor som tagit som uppgift att hetsa stämningarna med hjälp av oreflekterade presentationer av döds-statistik. Det är som om döden med covid skulle vara en större katastrof för folkhälsoarbetet än döden i exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, rökning, suicid och leukemi.
Med fler adekvata åtgärder i början av pandemin skulle säkert en del covid-död ha förhindrats. Men den hets som lett till omfördelning av resurser och stopp för diagnosticerande och operationer, den har också dödat, och kommer med all sannolikhet att göra det en lång tid framöver. Prioriteringen av de äldsta på särskilda boenden i vaccinationen av befolkningen är ett beslut som inte motiverats särskilt, det är som om alla tycker det är självklart.
Vaccinationen av de allra äldsta sparar liv i betydelsen att färre dör med covid. I närtid. Och det är antalet dagliga dödsfall som medierna i mångt gjort till normerande mätenhet. Om det i stället vore sparade levnadsår som räknades skulle utfallet bli ett annat. De som dör av eller med covid och är över 90 har redan levt längre än beräknat. Men den som dör i 40-årsåldern förlorar ungefär 45 (beräknade) levnadsår. Halva livet. Att vaccinera 90-plussare avlastar inte sjukvården – i slutenvården (exklusive iva-vården) är de flesta covid-patienterna 70 – 90 år. Det är inte heller så att personer i särskilt boende rör sig ute i samhället och möter många människor. För att skydda dem mot covid krävs snarare att personal och anhöriga är vaccinerade. Personalen ska nu också prioriteras, vilket är bra.
Statsministern blir en streamad jultomte på det äldreboende där den första åldringen får ett stick i vänsterarmen.
Språket är ett verktyg som uppenbarar och döljer, ibland på samma gång. Dessutom utför ord handlingar. Det finns inga oskyldiga ord. En politiker som lovar något har förbundit sig till något, den som uttalar ett hot hotar. Varje journalist som gör en berättelse väljer perspektiv, gör ett val som utesluter andra alternativa berättelser. Och jag, jag väljer här att berätta om min mor, Elsie, som passerat 98 år och sedan i november står i startblocken för vaccination.
Hon är fullt frisk, borträknat lite ålderskrämpor och en tilltagande dövhet, och bor själv. Var fjortonde dag får hon lite städhjälp och i corona-tider har hon också hjälp med inköp. Hennes upplevelser av pandemin är inte typiska men inte heller unika, tror jag. Ur ett biologiskt perspektiv kan hon troligen räknas som skör, socialt sett är hon väl rustad. För henne har pandemin inneburit färre besök, färre promenader, färre kafferep och gymnastiksessioner – det är en pris hon själv tycker är högt.
En dag i höstas fick jag klart för mig att hon numera också är försöksperson i ett psykologiskt forskningsprojekt. Jovisst. En doktorand i Uppsala vill utvärdera ett slags rationell telefon-terapi för äldre som blivit depressiva under pandemin. Han hade annonserat i lokaltidningen, de gamla fick skriva presentationsbrev och anmäla sig, vilket min mor gjort. Hon blev antagen. Urvalsmetoden är intressant – hur depressiv är den åldring som läser lokaltidningen och skriver anmälningsbrev? Min mor har inga långa melankoliska perioder, inga man märker i alla fall. Och det sa jag också. Du är ju inte depressiv, sa jag, men hon korrigerade:
– Det är jag visst. Ibland.
– Ibland?
– Ja, jo. Jag kan vakna på morgonen och känna mig lite dyster. Han ska få mig att aktivera mig lite mer.
– Men har du berättat om allt du redan gör?
– Vad menar du?
– Du spelar kort och biljard varje vecka, bakar och har kafferep ibland och du läser och löser 35 korsord per vecka, och dina söner kommer och besöker dig, du har kontakt med barnbarn och barnbarns barn och du sköter till och med tvätten själv. Hur många krukväxter vattnar du nu?
– 70. Jag fick presentkort som tack från bostadsrättsföreningen igår.
– Ja du ser!
– Jag har bett psykologen komma hem hit eftersom jag hör så dåligt på telefon men det vill han inte. Han tycker förresten att jag löser för mycket korsord, han vill att vi ska hitta på andra saker jag kan göra istället… Som variation.
När telefonterapin var färdig – efter fem samtal – visade det sig att den 36-årige doktoranden försökt intressera mor för dö-städning istället: rensning av pärmar med brev och kvitton. Det är sånt hon tagit sig friheten att hoppa över de senaste tio åren. Hon har nu också fått fylla i en enkät om hur hon ser på framtiden.
– Man skulle sätta siffror, ett till tio, det är ganska knepigt, är det inte? Och det där med att städa pärmarna har jag ingen lust till egentligen, jag tror jag löser några korsord till!
Jag har svårt att se hur framtagande av telefonterapier för 98-åringar skulle kunna handla om omsorg och kärlek. Kanske är det snarare entreprenöriellt tänkande (som det kallas, ett tänkande vid sidan av annan mänsklig kognition) som driver sådan utveckling. I bästa fall något som kan dra in pengar till nya firmor i den digitala självhjälpsbranschen.
Jag tycker det vore mer motiverat att låta existentiella, andliga och filosofiska frågor få större plats, både inom forskarutbildningen och inom i det samhälleliga samtalet. På samma sätt tycker jag att omsorgen om de så kallade våra äldre – den som sviktat ordentligt under lång tid och som pandemin brutalt uppenbarat – i första hand borde ta gestalt som satsning på just vården: fler fastanställda med bättre utbildning och lön. Det behövs också möjligheter att klara akut sjukvård på särskilda boenden.
Idag skjutsas folk runt i ambulans mellan boende och akutmottagningar. Det är plågsamt att se. Men eftersom den allt överskuggande diskursen hamrar in dödstalen i läsare, lyssnare och tittare blir åtgärden istället att vaccinera de människor som står närmast livets slut. Och jag hör ingen som protesterar. Politiskt lär det vara omöjligt att göra något annat. Statsministern blir en streamad jultomte på det äldreboende där den första åldringen får ett stick i vänsterarmen. Julgranskulorna blänker och DN skriver på ledarplats att det som är fel är att gamlingen inte har munskydd.
Och här står vi nu med sorg och oro och mycken okunskap. Ingen har haft kontroll och har det inte än, eftersom ingen har kunnat ha kontroll. Och själv är man ju varken biomedicinare eller epidemiolog. Det grälas om den svenska strategin som om den vore en låda med ett antal förutbestämda metoder och åtgärder. Men som jag uppfattat saken handlar det snarare om öppenhet och flexibilitet relativt en osäker utveckling.
Ett annat ofta använt epitetet är det svenska misslyckandet – kan man tala om misslyckande i detta sammanhang? Var digerdöden också ett misslyckande? Våra äldre – presenteras som en homogen grupp som kan paternaliseras av alla yngre än 70. Försiktighetsprincipen, som kritikerna flitigt hänvisar till som om det funnes en tydlig kartanvisning. Är det inte så att alla ansvariga – även på individnivå – måste väga olika värden mot varandra, utföra en mycket komplex balansakt mellan olika åtgärder i skuggan av ett hot, som faktiskt inte går att överblicka? Och hur vaccinerar man sig mot alla saluförda förenklingar?
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
