Borstalpojkarnas budskap

Historia Anstalterna inom det brittiska Borstalsystemet byggde på inspiration från upplysningstidens människosyn. Lars Anell har fördjupat sig i deras historia. Har dåtidens Borstalpojkar något att säga oss idag?

Han fick aldrig tillfälle att spränga något av de slagskepp som höll på att utrustas i Cammell Lairds varv i Liverpool. När Brendan Behan greps på sitt hotellrum i Liverpool hade han fortfarande i sin resväska alla ingredienser för att tillverka en bomb enligt Sinn Féins anvisningar.

Redan på första sidan i den bok han skrev om händelsen och vad som sedan följde – The Borstal Boy– anläggs den nerv som driver berättelsen. Hans deklarerade hat mot det England som plundrat hans Irland och ockuperat sex distrikt i norr ställs mot upplevelsen att ständigt möta engelsmän som bemöter honom med respekt, välvilja och tro på att han kan bli en bättre människa.

Han tas först mycket bryskt om hand av ett ”blont Herrenvolkhuvud med BBC accent” men en äldre sergeant ber sin kollega att ta det lilla lugna och inleder ett farbroderligt samtal. Hotellet är omringat av folk som vet att en IRA-terrorist ska gripas och sergeanten föreslår att de ska avvakta tills mobben skingrats innan de beger sig till polisstationen. Brendan får veta vad som förestår – först häktet på Dale Street, inte så kul, sedan Walton. ”Come along, son”. Brendan är sexton men ska snart fylla sjutton. Det måste alltså vara i slutet på 1939 men att kriget börjat får vi aldrig uttryckligen veta.

Elaka fångvaktare talar om att det blir minst tjugo år för IRA-terrorister men en medfånge tröstar Brendan med att det kan bli Borstal som han har erfarenhet av. ”Där kommer du att få det livat (‘ave a kip-in time) med fotboll, konserter och simning.” Har man tur kommer man till en öppen anstalt. ”Kanske Portland där jag var – bodde i Drake House. Härliga gamla Drake.”

Det engelska Borstalsystemet som startade i början på 1900-talet hämtade sin inspiration från den reformrörelse, med filantropisk finansiering, som växte fram från mitten av 1700-talet under inflytande av upplysningstidens människosyn. Under det följande århundradet grundades en rad reforminstitutioner – alla finansierade med privata medel. Den första i England, Stretton Colony, grundades 1818. När de ansvariga efter fyrtio år rapporterade till en parlamentarisk kommitté framhölls att ”beträffande fångar mellan 16 och 20 år …. så hade inte mindre än 60 procent bättrat sig och blivit laglydiga medborgare”. Med Mettray i Frankrike som förebild startade Philanthropic Society 1849 sin Farm School i Redhill i Surrey. Den franska verksamheten ansågs mycket framgångsrik och fick efterföljare också i Tyskland, Nederländerna och Förenta Staterna.

Skaparen av Mettray, strax norr om Tours, Frédéric-Auguste Demetz trodde på räta linjer, familjegemenskap och Gud. Han lät arkitekten Guillaume-Abel Blouet, som senare skulle rita Triumfbågen, lägga ut ett väldigt torg, mer likt en kaserngård, omgiven av kanslilokaler, kapell och tio identiska trevåningslängor. Vart och ett av dessa ”hus” inrymde fyrtio pojkar under ledning av en ung familjefar (chef de famille). Dagarna ägnades åt hårt arbete och studier anpassade till att internernas ålder sträckte sig från 6 till 21 år. De flesta arbetade med jordbruk, den näring som dominerade Frankrikes ekonomi på 1800-talet, och kolonin var självförsörjande. Men i husens bottenvåning fanns verkstäder som gav möjlighet att pröva på olika former av hantverk. Liksom vissa institutioner i andra länder var anstalten öppen.

Strukturen för Mettray skulle komma att prägla Borstalinstitutionerna, men skillnaderna är viktiga. Disciplinen var sträng, maten medioker och regelöverträdelser straffades hårt – inte så inom Borstalsystemet. Minimiålder för Borstalpojkar var 16 år. De intagna i Mettray var vilsekomna eller övergivna barn och ungdomar som i många fall inte begått något brott alls. Några förhärdade brottslingar förekom inte. Det finns också en tidsaspekt – Mettray öppnade officiellt sina portar 1840 och hade lagts ner strax innan Brendan Behan kom till en Borstalskola.

Också Mettray har fått sin plats i skönlitteraturen. Jean Genet skildrade i romanerna Le miracle de la rose (1946) och Journal du voleur (1949) sin tid där – från september 1926 till mars 1929 – innan han 18 år gammal tog värvning i Främlingslegionen. Då hade Demetz krav på ordning och reda övergått i straffande pennalism och det är ingen upplyftande bild av ungdomsvård vi möter. Men Mettray lever kvar i ett mytiskt skimmer bland reformvänner. Michel Foucalt skrev i Surveiller et punir: Naissance de la prison (1975) att om han skulle sätta ett datum när synen på bestraffning förändrades för gott i Frankrike så blir det den 22 januari 1840. Det fanns också ett hem, Maison Paternelle, som tog hand om välbeställda familjers barn som kommit på avvägar. Jules Verne utnyttjade detta för att få ordning på sin son Michel.

Under 1800-talet gick lagstiftning hand i hand med filantropiska insatser för att vårda unga som slagit in på en kriminell bana. I Reformatory Schools Act 1854 gavs domstolar möjlighet att, efter ett kort fängelsestraff, döma brottslingar under 16 års ålder till ungdomsvård i upp till fem men inte mindre än två år. En grundtanke långt in på efterkrigstiden var att de intagna skulle frihetsberövas under lång tid för att komma på andra tankar. Ännu i Criminal Justice Act 1948 finns ett uttalande om ”att undvika alltför korta straff”. I mitten av 1800-talet tillsattes en statlig fängelseinspektör och finansdepartementet fick möjlighet att ge ekonomiskt stöd.

Gladstonekommittéen ägnade bara ett förstrött intresse åt ungdomsbrottslingar men de trodde sig veta när unga män tillägnade sig ett kriminellt sinnelag. ”Det är klarlagt att det är mellan 16 och 21 års ålder som majoriteten blir yrkeskriminella. Och enligt den intressanta statistik vi erhållit från Mr. Merrick, kaplan i Hollowayfängelset, visar det sig att de mest ödesdigra åldrarna är 17, 18 och 19.”
Gladstone och hans kollegor förfasar sig över att alla tidigare undersökningar ”förbisett detta helt avgörande faktum.” Kommitténs förslag att skapa statligt kontrollerade ungdomsfängelser till vilka personer under 23 års ålder kunde dömas till internering i upp till tre men minst ett år blev ett viktigt – men långsamt – steg till Borstal. Fortfarande hamnade de allra flesta brottslingar, helt oberoende av ålder, inom lås och bom. En definitiv straffmyndighetsålder fick England först 1948.

När jag läste – läste om faktiskt – The Borstal Boy kunde jag inte tro annat än att det var en romantiserad och dramatiserad skildring av vistelsen. När Brendan anländer till Hollesley Bay, vid Nordsjön nära Ipswich, ser han byggnader ”som var så olika ett fängelse som tänkas kan” och redan första dagen får han syn på en affisch som annonserar den kommande lördagens konsert och en rad sportevenemang. Gudstjänst erbjuds både för protestanter och katoliker och Brendan förvånas över att också den anglikanska kyrkan kallar det högmässa (High Mass). Om vi bortser från att en stor del av dagen ägnades åt hårt, men meningsfullt, arbete så påminner hans upplevelser om de sommarläger mina barn och barnbarn njutit av vid KFUM:s Sparreviken – med den fundamentala skillnaden att mina ättlingar bor i små könsblandade hus.

Brendan hade utförsgåvor som gjorde honom skickad att trivas i många kretsar – han var en naturlig ledargestalt med bred vänkrets, var väl beläst och hade en enastående sångröst parad med en osannolik repertoar. Senare i sitt korta liv skulle han umgås med Harpo Marx och Arthur Miller och hade en beundrare i den unge Bob Dylan. Men Brendan Behans skildring stämmer utomordentlig väl med vad Borstalsystemets skapare ville att det skulle bli och vad det blev.

Mot slutet av 1800-talet hade etablerats en rätt allmän uppfattning att unga människor inte skulle behandlas som förhärdade brottslingar och att det var statens uppgift att ge dem en andra chans. En modell för Borstal var som nämnts Mettray men organisationens skapare, sir Evelyn Ruggles-Brise hämtade också inspiration från det amerikanska State Reformatory System så som det praktiserades i staterna New York och Massachusetts. Vad som framför allt imponerade på Sir Evelyn var inte bara den vikt som lades vid moralisk och fysisk fostran och meningsfull yrkesutbildning utan också personalens entusiasm, engagemang och optimism. Han fick inrikesministern tillåtelse, och stöd, att inleda ett experiment. Ett gammalt uttjänt fängelse i byn Borstal i Kent ställdes till förfogande.

Starten skedde 1902 men den rättsliga grunden lades i tre lagar som antogs 1907 – 08. Om man låtit lagtexten styra så skulle de institutioner som skapades fått heta Juvenile-Adult Reformatories men en klipsk byråkrat på inrikesdepartementet, senare Lord Samuel, inlade sitt veto och såg till att det gemensamma namnet skulle bli Borstal. Därmed skapades ett starkt och särskiljande varumärke.

Antal Borstalinstitutioner ökade successivt. År 1938 fanns nio för pojkar, varav en inhyst i en flygel i Wandsworthfängelset, samt en i Ayelsbury för flickor. Den enda som byggdes för sitt ändamål var Lowdham Grange i Nottinghamshire – och den byggdes av ett lag Borstalpojkar från den slutna anstalten i Feltham. Sommaren 1930 marscherade de till sin arbetsplats och bodde i tält medan de byggde sin egen Borstal utan celler, lås och stängsel. Hollesley Bay var också en öppen institution som grundadats 1938 av den person som skulle bli dess chef – i boken kallad The Old Man eller The Squire. Han ledde en grupp på femtio pojkar i en marsch från Camp Hill på Isle of Wight hela vägen till Nordsjökusten för att sätta egendomen i stånd – och skröt ofta om att han inte ”tappade” en enda pojke under resan.

Den grundtanke som låg till grund för hela Borstalsystemet är lätt att sammanfatta. Man måste få ta hand om unga människor tillräckligt lång tid för att ha en chans att hjälpa dem att komma till rätta med sina liv. Och det handlade inte, som i Mettray, om övergivna barn. Det var unga män och många hade begått allvarliga brott. Domstolar hade ofta ersatt ett kort fängelsestraff med en längre vistelse på en Borstalinstitution.

Det är på 1920-talet som Borstals får sin slutliga form under ledning av Sir Alexander Paterson. Han ersatte straff med självdisciplinering, införde hussystemet och – viktigast – gjorde husföreståndaren (house master) till systemets centralfigur. Alla utvärderingar lägger fast att det var personalens kompetens och engagemang som bar verksamheten. Brendan skulle utan tvivel ha instämt – hans husföreståndare Mr. Davis var en ”schysst kille” (a decent bloke) men säkert tillfogat att matmor (matron) var minst lika viktig som husföreståndaren. Hans egen, Miss Lafeen, ansågs allmänt vara ”nästan lika förbannat bra som en Borstal pojke.” När han satt i taxin för att lämna Hollesley Bay hade han tårar i ögonen tills han såg Miss Lafeen komma springande för att ta farväl.

Jag ser det inte klart uttalat i det material jag tagit del av men det är uppenbart att personalen kände både ansvar och stolthet i sitt värv – och var fast beslutna att visa sig mogna sin uppgift. Pojkar som misskötte sig kunde skickas till en sluten anstalt, till flygeln på Wandsworth eller till ett statligt fängelse – men det sågs i så fall som ett misslyckande. Ambitionen var alltså att varje institution eller varje hus skulle ta hand om sina egna problem. Slagsmål mellan pojkar var oundvikliga men Brendan, som var inblandad i flera, kan intyga att de reddes ut och straffades milt. I en kommittérapport kritiserades Borstal för att inte tillräckligt ta i med hårdhandskarna (a policy of leniency). Men personalen höll emot. Straffen förblev symboliska eller måttliga – det borde räcka med rumsarrest på högst tre dagar, minskat kamratumgänge, utebliven efterrätt eller löneavdrag. Brendan skriver att många var litet rädda för The Old Man men de visste att ”vad de än ställde till med så skulle han göra vad som helst, bara inte skicka en pojke till Sherwood Forest eller Wandsworth”.

Ibland tycks personalen helt enkelt sett mellan fingrarna med överträdelser. Havet lockade varma dagar men stranden var minerad. En kamrat som sysslade med att hämta sand till jordbruket kände emellertid till en fri passage till Nordsjön. Snart tog Brendans gäng för vana att bada så snart tillfälle gavs. Detta var nästan säkert känt bland personalen.

Brendan berättar bara om en enda rymning och det gäller ett särfall. Det var arbetarklassens barn som befolkade Borstals men Kenneth Jones kom från medelklassen och talade med överklassens syntax och accent. Han kunde aldrig bli en i gänget men Brendan, som förstod att han på denna anstalt var en ensam ”främling i ett främmande land”, tog in honom i sin breda krets av vänner. Eftersom han var Brendans ”china” (det slangord som används om kompisar) togs han till nåder.

Ken Jones flyktförsök var patetiskt. Han avvek sent på eftermiddagen och höll sig gömd en kall och regnig natt innan han dagen därpå tog bussen och valde den slutstation hans shilling räckte till. Men han hade mördat sin rullstolsbundne bror och efterlystes i BBC. När han klev av bussen väntade polisen. Han dömdes till två månaders arrest (chokey) vilket innebar en timmes frigång per dag och bokbyte bara tre gånger per vecka.

Den bästa sammanfattningen av de idéer som bar Borstalssystemet finns i en liten grå bok – The Principles of the Borstal System– som publicerades av fängelseinspektörerna (Prison Commissioners) 1932 och skrevs av den tidigare nämnde Alexander Paterson. Han inleder med att diskutera två olika slag av tvångsfostran. En uppfattning var att unga brottslingar var oförbätterliga och att de med hugg och slag skulle hamras till undersåtar. I ett mer positivt perspektiv var de formbara och kunde disciplineras till ett anständigt beteende – men bara under ständig övervakning och kontroll. Men Borstal är något annat och mer ambitiöst:

”Den tredje och svåraste metoden utgår ifrån att en pojke är en levande organism, med ett hemligt inre liv och drömmar, som anpassar sitt beteende till vad omständigheter kräver, men behåller sin inre stadga gentemot yttre påtryckningar. Så ser Borstal på honom, som en pojke med olika kvaliteter, med ett eget liv och karaktär. Uppgiften är inte att knåda honom efter en given mall, utan att stimulera en inre kraft som formar hans beteende, som anger preferenser för vad som är gott och anständigt, som övertygar honom om att leva sitt liv väl, som ger honom kraft att rädda sig från ett liv i misär. Det blir därför nödvändigt att studera varje individ, att upptäcka hans möjligheter och inympa en livsuppgift som växer och skapar en karaktär, som kontrollerar begär och leder till handlingar mot ett mer värdigt mål än att tillfredsställa stundens njutningar.” (fri översättning).

Paterson är medveten om svårigheten att förverkliga denna vision och konstaterar att framgång helt är beroende av vilka som kan rekryteras för att leda verksamheten på olika nivåer. ”Borstalsystemet står och faller med sin personal.” En annan kungstanke är att det arbete de utför ska vara meningsfullt. Man kan inte lära sig att bygga en riktig tegelmur, hävdade Pateson, om den rivs så snart den är färdig för att byggas på nytt nästa dag. I sina bästa stunder under 1930-talet kom Patersons skapelse rätt nära hans vision.

En forskarstuderande vid Oxforduniversitetet, A.G. Rose, gjorde ett ambitiöst försök att följa 500 Borstalpojkar (Five Hundred Borstal Boys, 1954). Han är utomordentligt försiktig att dra säkra slutsatser men helhetsomdömet är positivt – ”väldigt många av pojkarna har fått hjälp att ta sig ur sin brottsliga karriär till ett rimligt normalt liv….det är en betydande insats”. Men även denna slutsats måste kvalificeras. Alla studerade pojkar lämnade Borstal 1941–44 och många hamnade i armén eller flottan. Det är därför svårt att avgöra om det var Borstal eller krigstjänsten som danade dem till ett bättre liv.

Roses bok innehåller mängder av statistik som syftar till att spåra faktorer som kan förklara framgång eller misslyckande. Att den miljö en individ återvänder till har betydelse står sålunda klart. Återfall är betydligt vanligare bland storstadspojkar. Intressant är att de som haft ansvar för ett yngre syskon klarar sig klart bättre. I en studie där pojkar sorteras efter karaktärsdrag visar det sig att sannolikheten för att begå nya brott är klart störst bland aggressiva individer. Kuriöst är att pojkar som under Borstaltiden ansetts ha gjort ”vissa framsteg” klarar sig bättre än de som gjort ”goda framsteg.”

Fängelser och ungdomsvårdsskolor är vanligen inte välkomna som grannar men Borstals var väl integrerade i lokalsamhället. Både anglikanska och katolska kyrkor hade behov av korgossar och under skördetid kunde traktens bönder påräkna hjälp med skörden. Trots att Brendan, liksom alla andra IRA-soldater, exkommunicerats, bistod han den katolske prästen under en högmässa. Idrottsutbyte med lokala klubbar förekom men var sannolikt inte frekvent. Personalen mötte Borstalpojkar i rugbymatcher och fick till allmän överraskning se sig besegrade i dragkamp. När olika scenföreställningar anordnades uppträdde både anställda och inhysta sida vid sida.

Gringley-on-the-Hill i Nottinghamshire, som tagits över strax efter första världskriget, låg på låglänt mark som erövrats från havet. Pojkarna hade till uppgift att hålla i stånd de vallar som skyddade böndernas hus och åkrar. När en av dem kollapsade arbetade de dygnet runt för att rädda liv och skydda egendom. Ett minnesmärke finns där befolkningen uttalar sin stora tacksamhet.

En dag i maj anordnades en Eisteddfod. Namn och innehåll hade lånats från Wales där detta är en festival med tävlingar i musik, poesi, dramatik och konst. I Hollesley Bay tillkom längdlöpning, boxning, dragkamp och andra sporter. När det också annonserades att det skulle bli en uppsatstävling på temat Min hemstad konstaterade Brendan lugnt att priset, 100 cigarretter, var hans. Han listades också för att sjunga irländska ballader.

Långloppet vanns av en nykomling, Jock, som sysslat med att förfalska pundsedlar och omedelbart engagerats för att förgylla altartexter i kapellet. Mr Sullivan, som var ansvarig för trädgårdsarbetarna, kammade hem alla priser i atletiska sporter inför sin beundrande familj. The Old Man deltog i de anställdas dragkampslag och kunde med tanke på deras viktövertag inte begripa hur de kunde förlora. Brendan låter, med poetens frihet, sin china Cragg ge honom förklaringen. You are fatter but we are fitter.

Uppvisningen på scen inleds med pjäsen The Bishop´s Candlesticks där Miss Lafeen briljerar som biskopens hushållerska. Prisutdelningen sköts av traktens störste godsägare, överste Craven, som enligt elaka rykten trängt sig före kvinnor och barn för att få plats i en av Titanics livbåtar. Han överlät emellertid uppdraget att belöna vinnaren i uppsatstävlingen till en major – ”en personlig vän och välkänd litteraturkritiker.” Denne förklarade att det aldrig rått något tvivel om vilken essä som var bäst – ”självfallet den om en sorgsen och vacker huvudstad i ett vackert och sorgset land.” Brendan förvånades och gladdes över publikens entusiastiska bifall när han hämtade sitt pris.

Efter prisutdelningen följde sång, musik, magi och poesi i ansenlig mängd vilket gav många tillfälle att hyllas för dittills okända talanger. Inför avslutningen lyckas Brendan osedd smita för att slippa stå upp när God Save the King spelas.

När skådespelet om Jesus i krubban (Nativity) skulle uppföras vid julen samma år väljer Miss Lafeen (som nog inte borde kallas Miss eftersom hon förlorat sin man i första världskriget) ut rymlingen Kenneth Jones att spela Josef, vilket upprör en av Brendans katolska kompisar eftersom ”´e´s a C. of E” (medlem av den anglikanska kyrkan). Men han lugnas när han får veta att också engelska protestanter har ett hjärtligt förhållande till Jesusbarnet. För att spela Maria har Miss Lafeen valt en utomordentligt tilldragande 19-årig kvinna som är gift med en av de anställda. En Borstalpojke som rymde för att skydda sina får när bomber föll, allmänt kallad Charlie-get-your-horse, blir självfallet ledare för fåraherdarna, trots att han bara kan utlova en liten get, och Brendan blir en av tre vise män.

Brendan kom till Borstal när organisationen fungerade som bäst. Under kriget kallades en stor del av de anställda in under fanorna. Lionel Fox skriver i sin auktoritativa bok The English Prison and Borstal Systems att systemet ”nästan helt disintegrerade under kriget och nu (1950) finns bara en liten kärna anställda som har erfarenhet av hur det var före kriget.”. Då hade den rättsliga grunden inkorporerats i Criminal Justice Act 1948.

När Brendan lämnar Hollesley tar han avsked av The Old Man och sin husföreståndare Mr Davis som tar honom med till ett annat rum där han möts av den sergeant som haffade honom i Liverpool. Denne ler och säger: ”De har gjort en fin kille av dig Brendan”. Därefter läser han upp utvisningsordern innan de tillsammans går ned till den väntande bilen.

I romanen väljer Brendan varje tillfälle att provocera genom att deklarera sitt stöd för IRA:s kamp och uttala sig förklenande om engelska vanor. Det är svårt att förena detta med hans enastående popularitet i ett England som just vid denna tid står ensamt mot Nazityskland som erövrat kontinenten och natt efter natt bombar engelska städer. Men kriget nämns aldrig explicit. Vi får reda på att stränder är minerade; att Charlie-get-your-horse försvinner för att skydda sina får när bomber föll, att borstalpojkar får veta att bröder och fäder dött till sjöss. En kompis till Brendan följer fartyget Southhampton i djupet men hans enda kommentar är att ”jag ger tusan i era konvojer.”

Brendan kan inte ha varit okunnig om att Storbritannien stod ensamt mot Tyskland som ännu var allierat med Sovjetunionen. Han tycks inte reflektera över det märkliga i att en terrorist som sökt spränga brittiska krigsfartyg i Liverpool tillåts vistas på en öppen anstalt och ha en kip-in time. Förklaringen kan bara vara att om öppnat romanen för detta perspektiv skulle berättelsen spruckit i sömmarna.

Om man läst Lasse Wierups skildring av hur kriminella gäng med våldkapital styr våra förorter (Gangsterparadiset – Så blev Sverige en arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd) så inser man att Borstalpojkar inte skulle ha några råd att komma med. Klyftan mellan deras verklighet och situationen i svenska förorter är monumental. Drogen i Borstal var nikotin. I alla tävlingar var priset cigarretter i varierande antal. Våra droger är inte bara farligare – de är framför allt mer inkomstbringande. I Gangsterparadiset kan tonårsbarn som deltar i droghandel i området och pressar näringsidkare på pengar ge sin fattiga, bidragsberoende familj en ordentlig inkomstförstärkning.

Alexander Patersons vision var gripbar på 1930-talet. Nu är den lika overklig som alla andra nollvisioner. Men det finns en tanke som är värd att ta fasta på. Det handlar om individer och om man vill ge en ung man eller kvinna en chans så måste hen få vistas under lång tid i en miljö där hen ser att ett annat liv är möjligt och att hen trots allt kanske har möjlighet att välja.

Pojkar i Rinkeby tillhör liksom Brendan gjorde ett ”gäng” där fängelsevistelse är en fjäder i hatten. Wierup skriver att den som avtjänat ett straff på fyra år kommer tillbaka som en ”hundragubbe.” och hyllas av lokala rappare. I romanen berättar Brendan att The Old Mans fru frågade om han hade någon flickvän i Dublin. Han måste då tillstå att han blivit brädad av en IRA-aktivist som fått ett straff på fjorton år medan han fått nöja sig med några år på Borstal. Men den alldeles övervägande delen av hans inhysta kamrater är uppenbart fria yrkesutövare på fel sida av lagen. Flera av dem har begått ett enda våldsbrott. De kommer ofta från dysfunktionella, socioekonomiskt svaga familjer men de återvänder inte till en miljö som ”tvingar” dem att välja en kriminell karriär.

Attraktionskraften att bli yrkeskriminell är stor i våra förorter. Inte bara därför att man får tillhöra ett gäng. Man kan stoltsera med dyra märkeskläder, klockor och åtråvärda bilar – och inte sällan demonstrera makten att tvinga poliser på flykt. Polis och brandkår möts inte sällan av stenkastning och det finns exempel på att snabbt tillkallade medarbetare kunnat frita personer som gripits av polis.

En annan viktig skillnad är att det i våra förorter finns ett utbrett förakt och avståndstagande från ett samhälle och dess politiker som tillåtit denna utveckling. För en person med ett meriterande brottsregister blir det snarast förnedrande att acceptera deltagande i de program sociala myndigheter erbjuder.

För att få en uppfattning om vad vi vet om hur vi ska få ungdomsbrottslingar på andra tankar läste jag Brottsförebyggande Rådets (BRÅ) chefsideolog, Jerzy Sarnecki, lärobok Introduktion till kriminologi (Vol II) från 2015 och får i sammanfattningen lära mig att placering på institution inte tycks förändra brottsbenägna ungdomar samt att ”tillhörighet till ett nätverk av asociala kamrater ökar risken för en kriminell karriär.” Och ”det bör än en gång understrykas att vi fortfarande vet förhållandevis lite om effekterna av olika åtgärder och verksamheter som anses förebygga brott.” Vi har alltså inte ens tagit till oss vad Cesare Bonesana di Beccaria, markis av Gualdrasco och Villareggio 1764, vid 26 års ålder, skrev i Dei delitti e delle penne: Benägenheten att begå ett brott beror på risken att upptäckas och dömas.

Men även med den insikten återstår frågan – dömas till vad?

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook