Bortom Netanyahu och Israels självförstörelse

Netanyahus politik för total kontroll har gjort vägen mot en tvåstatslösning svårare, men det är enda lösningen, skriver Börje Ljunggren.

Hur har Israel kunnat agera på ett sätt som lett till den tragedi vi nu bevittnar, där stora delar av Gaza förstörs, dess befolkning fördrivs och tiotusentals dödas, varav en majoritet är kvinnor och barn? Utlösande var självfallet Hamas fasansfulla terrordåd den 7 oktober, i vilket cirka 1 200 israeler, varav en stor del kvinnor och barn, brutalt mördades, och mer än 200 togs som gisslan. Det var den värsta katastrofen i israels historia. Därtill kommer det faktum att Hamas massaker, trots en av världens bästa underrättelsetjänster, kunde ske i form av en överrumplingsattack. Den israeliska reaktionen var dömd att bli obönhörlig. Enligt Netanyahu skulle Hamas en gång för alla utplånas.

Hur har denna ödesmättade utveckling kunnat ske? I en artikel i Foreign Affairs den 7 februari med titeln ”Israel’s Self-Destruction – Netanyahu, the Palestinians, and the Price of Neglect” ställer sig Aluf Benn, chefredaktör för Hareetz, Israels mest frispråkiga, liberala tidning, den frågan. Han gör så med hänvisning till ett uttalande 1956 av den legendariske israeliska försvarsministern Moshe Dayan.

Dayan, som knappast var känd för att stödja palestiniernas sak, hade kommit till en kibbutz nära Gaza för att närvara vid begravningen av en ung israel som hade mördats av palestinier. Nationen var i ett tillstånd av chock och förtvivlan. I denna stund manade Dayan till att inte bara lägga all skuld på mördarna. Under åtta år hade de, förklarade han, ”befunnit sig i flyktingläger i Gaza och med sina ögon bevittnat hur land och byar där deras fäder bott förvandlats till vårt land”. Dayan syftade på nakba, det arabiska ordet för katastrof, då, konstaterar Benn, ”en majoritet av de palestinska araberna  genom Israels seger i 1948 års självständighetskrig drevs i exil. Många hade med våld förflyttats till Gaza, inklusive många som bott i byar  som skulle förvandlats till judiska städer och byar längs gränsen”.

Aldrig komma överens

Kriget ledde till en betydande utvidgning av Israels territorium. Enligt den resolution som FN:s generalförsamling antog i november 1947 skulle  Palestina, som sedan 1922 varit ett brittiskt förvaltarskapsområde under Nationens förbund, delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta 55 procent av Palestinas yta och den arabiska staten 44 procent. Arabstaterna motsatte sig beslutet och i det krig som de inledde utvidgades Israel till att omfatta mer än 70 procent av förvaltarskapsområdet. Kustområdena kring Haifa var ett sådant område från vilket tusentals palestinier flydde.

För Moshe Dayan var någon israelisk reträtt aldrig aktuell, men palestiniernas sak var också Israels sak. Palestinierna skulle, förklarade Dayan i sitt tal vid graven, ”aldrig glömma nakba och aldrig sluta att drömma om att återvända till sina hem. Låt oss inte avskräckas från att se den avsky som inflammerar och fyller hundratusentals arabers liv omkring oss.” Samtidigt betonade han den komplexa situationens djupa allvar: ”Detta är vårt livs val – att vara förberedda, och beväpnande, starka och beslutsamma, så att inte svärdet kan slås ur vår våra händer och våra liv äventyras”.

Sedan dess har ett antal krig ägt rum, som Sexdagars kriget 1967, det – av arabstaterna inledda – Oktoberkriget, Yom Kippur, 1973, och Israels ockupation 1982 av södra Libanon. Fredsansträngningar som Oslo-processen har misslyckats och intifador har avlöst varandra.

Sexdagarskriget i juni 1967 resulterade i den israeliska ockupationen av östra Jerusalem, Västbanken och Gaza. Gaza, som nu invaderas, lämnades 2005. Ockupationen av Östra Jerusalem och Västbanken har under Netanyahu-eran resulterat i ständigt fler  – illegala – bosättare, i dag totalt cirka 670 000.

För Netanyahu, den israeliske premiärminister som varit längst vid makten, har den grundläggande hållningen, konstaterar Benn, alltid varit att aldrig behöva komma överens med palestinierna, att underminera och kringgå den nationella palestinska rörelsen. Israel kunde blomstra utan fred. Man kunde utan någon större kostnad fortsätta att ockupera palestinsk mark.

Den uppfattningen hyser han fortfarande. Ockupationen kan fortsätta. Det som krävs är en “säkerhetsperimeter” runt Gaza. Hans mål har varit att genom bosättningar i östra Jerusalem och på palestinsk mark, och uppgörelser med arabiska grannländer som Saudiarabien, kunna radera ut den palestinska frågan. Genom att separera Gaza och Västbanken skulle uppkomsten av en palestinsk stat förhindras.

I sin ambition att hålla sig kvar vid makten, och undvika att ställas inför domstol för korruptionsanklagelser, byggde Netanyahu i allt högre grad sin politiska överlevnad på stöd från ultraortodoxa judar och bosättare. I hans nuvarande regering sitter fyra bosättare. 2018 fick han igenom en lag som definierade Israel som “det judiska folkets nationsstat“. Judarna hade, förklarade han, en ”unik rätt till självbestämmande över sitt eget territorium”.

Benn beskriver den sittande regeringen som en ”teokratisk, nationalistisk autokrati”.

Netanyahus vision om kontroll

Närmast en uppgörelse kom nog de båda parterna 2000, under president Clintons sista år vid makten. Seriösa förhandlingar ägde då rum på Camp David mellan den israeliska premiärministern Ehud Barak, den sista israeliske premiärministern från arbetarpartiet Mapai, och  PLO-ledaren Yasser Arafat. En avgörande fråga var Israels rätt att existera. Arafat gjorde redan 1988 uttalanden där han erkände denna rätt, men det var inte förrän i anslutning till Oslo-processen (1993-95), som det skedde på sätt som också USA accepterade.

På Camp David stod Clinton i begrepp att annonsera ett historiskt genombrott, men något avgörande handslag blev det aldrig. Ett möte i Sharm el-Sheikh planerat till slutet av december kom aldrig till stånd. Båda partner, och särskilt Arafat, tvekade i den avgörande stunden och hade för många reservationen mot det amerikanska förslag som förelåg. Jerusalems ställning, flyktingfrågan och bosättarfrågorna  visade sig särskilt svåra. Tillfället gick förlorat. En andra intifada följde.

På Västbanken har inga val hållits sedan 2006, och den i dag åttioåttaårige Mahmoud Abbas har förlorat alltmer av legitimitet. I Gaza har Hamas härskat. Allt enligt Netanyahus vision om kontroll på Israels ensidiga villkor.

I den rådande konflikten gäller alltjämt att ”total seger” över Hamas ska uppnås. Att det förblir målet upprepade Netanyahu efter fritagningen den 12 februari av två ur gisslan. Operationen i sig kostade ett 70-tal palestinier livet, många återigen kvinnor och barn. Den humanitära katastrofen fördjupas. Förstörelsen har inga gränser.

Hur Israels framtida agerande kommer att se ut är en öppen fråga. Det kan dessvärre inte uteslutas att rådande ”konflikthanteringsstrategi” i chocken efter massakern den 7 oktober och hotet från Hamas, kommer att gälla, med fortsatt ockupation, bosättningar och folkomflyttningar. Men det skulle, konstaterar Benn, bara leda till ”fler katastrofer”: ”Israelerna kan inte förvänta sig stabilitet om de fortsätter att ignorera palestinierna, förkastar deras förväntningar, berättelse, och även deras närvaro”.

Komplex väg mot tvåstatslösning

Utvecklingen sedan den 7 oktober har radikalt förändrat de internationella förutsättningarna för Israels rådande politik. Kraven på en tvåstatslösning har vuxit sig allt starkare, och bosättningspolitiken kritiserats på ett sätt som aldrig tidigare skett. Betecknande är hur president Bidens inledningsvis traditionsenligt  totala uppslutning bakom Israel, under växande inhemskt och internationellt tryck, har förändrats. Hans frustration över Netanyahus krigföring och inflexibilitet  har tagit sig allt starkare uttryck, betydelsen av en tvåstatslösning betonats, några särskilt brutala bosättare blivit föremål för amerikanska sanktioner, och konfliktens potentiella regionala konsekvenser väckt allt större oro. EU har riktat kritik mot USA:s senfärdiga hållning, och särskilt mot att USA inte, trots Israels framfart, krävt ett eldupphör i Gaza. I stora delar av världen har kritiken vuxit sig allt starkare. Netanyahus Israel isoleras.

Vägen till en tvåstatslösning är samtidigt mycket komplex och riskfylld. Det faktum att det internationella samfundet sedan ockupationen 1967 av östra Jerusalem och Västbanken de facto tillåtit antalet bosättare att växa till närmare 700 000 ter sig närmast ofattbart oklokt. Hur stora folkomflyttningar skulle nu krävas, och hur mycket blod skulle spillas under förverkligandet av en tvåstatslösning?

Något alternativ till en lösning av den palestinska frågan finns dock inte. Det insåg, som Benn konstaterar, Moshe Dayan för snart 70 år sedan, och i dag är det mera uppenbart än någonsin. Också palestinierna har rätt till ”ett hem i Palestina”. En ny era måste ta sin början.

Börje Ljunggren