Bostadspolitik Det är inte brist på engagemang, kunskap eller förslag på åtgärder som är problemet med bostadsfrågan. Vad vi däremot saknar är politisk handlingskraft som leder till bestående förändring, skriver Veronica Hejdelind.
Det är råder fortfarande bostadsbrist i majoriteten av Sveriges kommuner. Läget är värst i storstadsregionerna. Bostadspriserna fortsätter att öka. Unga och medborgare med osäkra anställningsförhållande och lägre inkomster är mer eller mindre utestängda från bostadsmarknaden. Hemlösheten ökar. Äldre har inte råd att lämna villan och flytta till bostäder bättre lämpade till deras nya livsomständigheter.
Om du har orkat läsa ändå hit är du antingen väldigt intresserad av bostadsfrågor eller så har du bott under en sten den senaste decennierna och läser ovanstående som en nyhet.
Faktum är att den svenska bostadskrisen alltmer liknar filmen Måndag hela veckan, där huvudkaraktären Phil, spelad av Bill Murray, fastnar i tiden och tvingas återuppleva samma trista dag om och om igen. Bostadsfrågan är vid det här laget så tjatig och trist att varken väljare eller politiker verkar orka med den.
Så visst vore det underbart om förslaget att införa marknadshyror i nyproduktion kunde bryta dödläget och få marknaden att rassla fram adekvata, hållbara bostäder av god kvalitet nära kollektivtrafikanslutning, som ensamstående föräldrar, undersköterskor, tjugoåringar och fattigpensionärer har råd att bo i likt en enarmad bandit med jackpot? Lättnaden vi alla skulle känna!
För hur svårt kan det vara egentligen? Det är ju ett rätt enkelt och rättframt problem; vi bygger för få bostäder som de som behöver de mest har råd att bo i. Det råder en obalans på marknaden mellan utbud och efterfrågan. Enligt marknadslogiken rättas det till av sig själv om marknaden bara kan släppas fri från regleringar.
Att införa marknadshyror är en logisk slutsats om man antar detta förhållningssätt. Klappat och klart! Smidigt och enkelt.
Alla fungerande demokratier har någon form av bostadspolitik, regleringar eller statlig inblandning i bostadsproduktionen.
Här kommer den trista brasklappen; det förutsätter att man betraktar bostaden som vilken annan produkt eller vara som helst på en marknad vilken som helst. Ur ett samhällsperspektiv är dock skillnaden mellan medborgarnas förmåga att efterfråga till exempel en bil och en bostad betydande.
Bostaden är en nödvändighet, en förutsättning för ett värdigt och fungerande liv, ett av samhällsbyggets mest grundläggande funktioner.
Utan bostad är det svårt att känna trygghet, behålla ett jobb och vara delaktig i demokratin. Därför står medborgarnas rätt till bostad inskriven i så väl regeringsförklaringen som FN:s deklaration för mänskliga rättigheter.
Och det är här det blir krångligt med marknadslogiken – för vad gör vi med de som inte har råd att konsumera ett hem på bostadsmarknaden? Och hur gör vi när det visar sig att bostadsfrågan hänger ihop med andra samhällsutmaningar så som segregation, ojämlika livsvillkor, skolfrågan och folkhälsan?
Det finns inget land i världen som helt kan förlita sig på att marknaden på egen hand axlar bostadsförsörjningsansvaret. Alla fungerande demokratier har därför någon form av bostadspolitik, regleringar eller statlig inblandning i bostadsproduktionen.
Sverige har sedan mitten av 1900-talet valt att ha en generell bostadspolitik som med hjälp av olika former av stöd och subventioner syftar till att ge alla medborgare tillgång till bostad på en och samma bostadsmarknad. Den håller våra politiker fortsatt fast vid, vilket forskningen visar är en starkt bidragande faktor till det rådande fastlåsta läget.
Självklart går den svenska bostadskrisen att lösa. Om man vill. Vi har ju gjort det förr. Men det kräver en politisk vilja och vision om vilket samhälle det är man vill ha. Historien visar att det tyvärr inte finns någon magisk patentlösning på bostadsfrågan. Den är för komplex och intrasslad i andra politikerområden.
Den visar också att oavsett vilken väg man väljer kommer det att få konsekvenser för så väl marknaden som det offentliga och inte minst för medborgarna. Och för partipolitiken bör tilläggas.
Man löser inte bostadskrisen på en mandatperiod. Det kräver långsiktighet, samarbete över partigränser. Men att som nu inte agera också är en form av politisk handling som påverkar utvecklingen. För medan vi forskar, utreder, debatterar, rattar och vrider på ett redan trasigt bostadspolitiskt system så rullar samhällsutvecklingen oförtrutet på. Det byggs. Det rivs. Det vräks. Det planeras. Och i år drabbades världen av en global pandemi som, förutom sjukdom, död och nedstängning av hela samhällen, orsakat ett internationellt ekonomiskt krisläge och massarbetslöshet, vilket fått konsekvenser för bostadsbyggandet, bostadspriserna och människors betalningsförmåga.
Om man inte tror att marknadshyror i nyproduktion är lösningen på trasslet som är bostadsfrågan kan man dyka ned i två ganska nya statliga utredningar, som ger lite nya insikter och perspektiv. Förra året påbörjades dessutom en ny bostadssocial utredning, den första på temat sedan 1930-talet, vilket också inger visst hopp.
Boverkets nya beräkningsmodell gör det svårare för politiker och marknadsaktörer att blunda för den strukturella bostadsbristen.
Vi börjar med Boverkets rapport Mått på bostadsbristen som kom i höstas. Den är gjord på uppdrag av regeringen och innehåller förslag på hur bostadsbristen bättre kan beräknas och beskrivas.
En ny beräkningsmodell som redovisar antalet hushåll som saknar en rimlig bostad, på både nationell, regional och lokal nivå har tagits fram.
Vad som anses vara en rimlig bostad definieras efter sex behovsbaserade kriterier; boendestandard; boendeyta; boendekostnad; geografiskt läge; hur länge bostaden disponeras samt tid för att hitta en ny bostad.
Analysen bygger på en definition av bostadsbrist som ”ett uttryck för hushålls brist på tillräckliga bostadstjänster, i form av bostadsyta, antal rum, kvaliteter i boende osv.” vilket skiljer sig från att, som i tidigare modell, se bostadsbristen som i huvudsak ”en fysisk brist på bostäder, alltså en resurs- eller tillgångsbrist.”
Den nya modellen anlägger alltså ett behovsperspektiv snarare än ett efterfrågeperspektiv på bostadsbristen.
Dessutom har vi fått en definition av vad staten menar är en rimlig bostad. Bostaden ska nu uppfylla vissa kriterier i relation till den boendes livssituation. Den beskrivs i termer av ett hem, med allt vad det innebär, snarare än bara en enhet, ett tak över huvudet.
Vi rör oss härmed bort från det kvantifierbara (antal bostäder som behöver produceras), mot det mer komplexa, kvalitativa (vilka slags bostäder i relation till individers olika behov som behövs). Definitionen ger oss en möjlighet att tala om bostadens kvaliteter och funktioner utifrån en gemensam referenspunkt.
Att vi dessutom har siffror, kvantifierbara fakta, som beskriver vilka hushåll som är drabbade inte bara av bostadslöshet utan av bostadsbristens effekter ger ytterligare en puff i rätt riktning. Boverkets nya beräkningsmodell gör det svårare för politiker och marknadsaktörer att blunda för den strukturella bostadsbristen. Den är ett verktyg för förståelsen av bostadsbristen som ett komplext samhällsproblem som vi inte bara kan lösa genom att tillföra fler bostäder vart som helst till vilket pris eller hyra som helst.
Det kommer att avkräva andra svar av politiker och ansvariga aktörer än vilket antal bostäder man planerar att bygga.
Medan de flesta av oss fortfarande var på semester, i början av augusti förra året, valde finansminister Magdalena Andersson att presentera den så kallade Jämlikhetskommissionens slutbetänkande En gemensam angelägenhet. Utredningen tillsattes 2018 med uppdrag att lämna förslag på åtgärder som bidrar till att långsiktigt minska ojämlikheterna i landet.
Inkomstklyftorna i Sverige har de senaste decennierna ökat mer än i de andra OECD-länderna, vilket påverkar såväl invid som samhälle negativt på en mängd olika plan. Kommissionen har gjort ett grundligt arbete. Utredningen är på över 1000 sidor. Den ger en bild av ett segregerat land där ojämlikheten kommer till uttryck i utbildningssystemet, på arbets- och bostadsmarknaden och i folkhälsan. Den svarar både på frågan hur vi hamnade i här och vad vi kan göra för att ta oss ur situationen.
Bostadsfrågan får stort utrymme. Forskare och andra experter har grundligt utrett bostadsbristens orsak och verkan. Det är på många sätt en intressant och lärorik läsning.
Kommissionen konstaterar att det minskade statliga ansvaret för bostadsinvesteringar har lett till att byggandet blivit starkt konjunkturberoende och att priserna ökat. Sammantaget, skriver man, visar den uppkomna bostadssituationen att ”marknadslösningar inte kan förväntas tillfredsställa den ambition som kommer till uttryck i grundlagen.”
Bostadsförsörjningsansvaret ligger visserligen formellt på kommunerna men Jämlikhetskommissionen menar att staten inte kan avsäga sig ansvaret gentemot medborgarna helt. Bostadsbristen är en nationell angelägenhet som kräver statligt agerande vilket stavas politik.
Kommissionen är kritisk till den svenska bostadspolitiken som främst varit inriktad på att marknaden ska ges förutsättningar att tillgodose att utbudet möter hushållens efterfrågan. Men eftersom marknaden inte har kunnat matcha utbud och bostadsbehov för alla har den strukturella hemlösheten vuxit.
Det har ökat trycket på kommunernas socialförvaltningar, som i sin tur tvingats skapa en egen slags social bostadspolitik genom att till exempel skapa sociala bostadskontrakt. Kommissionen föreslår tydligare statliga mål för bostadspolitiken och att staten vidare undersöker alternativ för en svensk social bostadssektor, däribland en statlig allmännytta.
Tidpunkten för lanseringen av rapporten antyder att finansministern helst vill stoppa den i byrålådan
Jämlikhetskommissionen svarar på frågor som staten själv formulerat. Forskare och experter har på politikens begäran utrett och presenterat orsakerna till bostadsbristen och dess kostsamma och långtgående effekter. Det är sakligt och grundligt beskrivet. Dessutom har konkreta förslag på åtgärder som kan leda till en lösning formulerats. Allt som krävs för att omsätta detta till verklighet är politiskt handlingskraft och vilja. Tidpunkten för lanseringen av rapporten antyder dock att finansministern helst vill stoppa den i byrålådan, vilket är synd då den förtjänar att läsas och diskuteras av många inom så väl den privata som offentliga sektorn. Detta är trots allt, som rapportens välvalda titel antyder, En gemensam angelägenhet.
Sen har vi då den bostadssociala utredningen. I maj förra året tillsatte regeringen Karolina Skog (MP) som utredare med uppdrag att titta på två delar av den sociala bostadspolitiken: uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun och de bostadspolitiska verktyg som kommuner har för att hjälpa de hushåll som står längst ifrån bostadsmarknaden. Målet är ”en socialt hållbar bostadsförsörjning där alla människor har ett tryggt boende som passar de egna behoven”. Utredarens uppdrag handlar också om att motverka boendesegregation och förbättra förutsättningarna för jämlika uppväxt- och levnadsvillkor.
Sverige har i princip inte haft en bostadssocial utredning sedan Bostadssociala utredningen lade fram sitt slutbetänkande år 1946. Den gav oss allmännyttan, barnrikehusen och statliga lånebidrag bland annat. Förväntningar på Skogs utredning, som ska redovisas i november 2021, är därför höga.
Men kritiska röster har redan höjts. Sveriges allmännytta menar att direktiven är för snäva. De vill se mer av ett helhetsgrepp för en ny bostadspolitik. Jämlikhetskommissionen är inne på samma linje och uttrycker farhågor att uppdraget begränsats till att utreda endast vissa beståndsdelar av bostadspolitiken, vilket gör svårt ”att fritt från tidigare politiska vägval föreslå ändamålsenliga förändringar”.
I motsats till många andra länder, har Sverige ingen social bostadspolitik med särlösningar för utsatta grupper. Istället har vi valt en generell bostadspolitik, där bostadsbidragen och bostadstilläggen ska ge alla möjlighet att efterfråga en bostad på den reguljära bostadsmarknaden.
Med den ökande strukturella hemlösheten och ständigt ökande kostnader för kommunernas sociala boendelösningar samt de kostsamma effekter som bostadskrisen orsakar blir det allt mer uppenbart att den generella bostadspolitiken spelat ut sin roll. Det blir intressant att se var Skogs utredning landar.
Frågan är om den nuvarande bostadskrisen överhuvudtaget går att lösa utan att införa någon form av nationell social bostadssektor i Sverige. Det har länge varit en het potatis och något av bostadspolitikens röda skynke, att hoppas på en vändning i nuvarande politiska läge är kanske naivt men kanske, kanske…
Det är med andra ord inte brist på engagemang, kunskap eller förslag på åtgärder som är problemet med bostadsfrågan. Vad vi däremot saknar är politisk handlingskraft som leder till en faktiskt, genomgripande och bestående förändring och lösning av problemet.
Men istället för att formulera en tydlig vision för framtidens svenska bostadsförsörjning väljer politiken att skruva och vrida på ett sedan länge uttjänt och trasigt system. I vad som vid det här laget endast kan beskrivas som en naiv förhoppning om att; ett eventuellt införande av marknadshyror; en höjning av investeringsstödet; ökat bostadsbidrag eller mer effektiv markanvändning ska lösa grundproblemet.
Utan nationell politisk handlingskraft och statligt ansvar kommer vi inte ta oss ur de allt djupare hjulspår som fastkörningen av bostadskrisen skapar. Marknaden varken kan eller vill lösa bostadsbristen på egen hand. Vi behöver en ny social bostadspolitik som möter det här århundradets problem och utmaningar snarare än det förras.
I filmen Måndag hela veckan slutar inte samma dag att upprepa sig förrän huvudpersonen börjar visa sina medmänniskor respekt, lär sig ödmjukhet och att sätta andra människors behov framför sina egna. Det kan kanske ses som en sedelärande metafor och startpunkt för den nationella politiken i relation till bostadsfrågan?
Anm: Artikeln är en bearbetad version av en text som ursprungligen publicerats i Sveriges Arkitekters Branschrapport 2020.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
