Boxning Få sporter rör upp så mycket känslor som boxning. Och få sporter är så mytomspunna. Journalisten och före detta proffsboxaren Åsa Sandell tecknar ett fascinerande porträtt av sporten som till lika delar tycks bestå av mänsklig instinkt som ilska och ett behov av bekräftelse.
Fäder.
Kanske var boxningen ett sätt att uttrycka sig också för en ordknapp Frida Wallberg. Hennes självbiografi beskriver ganska hårda familjeförhållanden, och tangerar en röd tråd i boxningshistorien – en frånvarande alternativt problematisk fadersgestalt. Bilden jag tidigare haft av en godmodig pepp-pappa justeras i hennes berättelse: fram träder en auktoritär fadersgestalt som sprider skräck. Pappans mantra – »alltid lite till« – har blivit hennes egen slogan. Orden definierar vem hon är, hennes förmåga att kämpa extra hårt, även nu, när hon slåss mot sin skada. Men orden skaver i mig. Talang och slit och »alltid lite till«- attityden tar henne till toppen, men är det också den som slår ner henne?
»Boxning är boxning, vet du. Det handlar om teknik.« Det säger Stig Waltersson, född 1937. »Min drivkraft var helt och hållet att försvara mig och mina systrar: Berit, Märit, Dorit och Turit. Jag var aldrig rädd. Inte ett dugg. Jag kunde somna i omklädningsrummet.«
Boxning handlar inte bara om att slå. Helst ska man undvika att bli träffad också. Stig tillhör kategorin boxare som pratar mer om undanglidningar än om slag.
»Det som jag tyckte var roligt, det var tekniskt, vet du. Flytta på sig, gardera sig, kunna lura killen. «
Stigs fru Bodil har hämtat mig på tågstationen i Norrköping och bjuder på kaffe och smörgåsar vid soffbordet i glas i det lilla radhuset. Hon nickar instämmande.
»Det bästa du visste var när motståndaren missade lite.« Bodil visar med handen hur ett slag liksom smeker kinden. Som amatör slog Stig Waltersson den betydligt mer välkände Bosse Högberg fem gånger av fem möjliga. Som proffs vann Stig elva matcher av fjorton. Bosse Högberg gick 43 matcher i proffsringen, korades till knockoutkung, och var gift med sångerskan Anita Lindblom. Kändisparet är omsjunget i Joakim Thåströms låt Ungefär så här, och boxarens brokiga liv skildras i Tom Alandhs SVT-dokumentär Bosse Högberg – en film om kärlek, sjukdom och feta smällar. Den pensionerade stenläggaren Stig är märkbart stolt över att ha gäckat den omsusade Högberg.
Det är inte någon god egenskap att ha som människa, men för en boxare är den avgörande.
»Känslan är så … det handlar om att lura … det där med att slå … Högberg gick ju bara in för att slå … jag ville boxas liksom.« Stig Walterssons pappa var 194 centimeter lång och vägde över nittio kilo. »Han var Vikbolandets skräck på den tiden. Han söp och slogs. Mamma tog ut skilsmässa. Det var på 40-talet och inte så vanligt då.« Stig är åttio år gammal, men förvånansvärt ung när han släpper rullatorn och slår några slag i luften.
»Det var fyra trevåningskåkar och alltid några grabbar som skulle vara lite tuffa på gården. De var på och kladdade lite på mina yngre systrar och jag försvarade dom. Till skillnad från pappa var jag en liten skit. Men jag ställde upp på att sparra mot en kille, han vägde väl åtta, tio kilo mer och jag slog honom. Jag började träna när jag var tolv.«
Mamma Stina ogillade boxning. I alla fall till en början. Det var inte själva boxningen som var farlig i Stinas ögon, utan spriten. Stina menade att boxare var dåligt sällskap, de bara slogs och söp, precis som hennes usling till karl. Många boxarberättelser handlar om fäder. Frånvarande fäder, våldsamma fäder, förödmjukade fäder.
Dansken Hasan Al skriver i sin självbiografi att han slogs för sin fars värdighet. »När jag hamrade handsken i motståndarens nuna var det min fars arbetskamrater jag slog på.« På den turkiska landsbygden var pappa Hussein en man som möttes med respekt, i Danmark en hunsad invandrare som tog till flaskan. I Hasan Als historia ställs dansk bekvämlighet mot den hårdhet som invandraren måste besitta, eller erövra, för att överleva. »När jag blev Europamästare var jag arg. Inte bitter, det kan man inte använda till något. Men jag var arg. Det är inte någon god egenskap att ha som människa, men för en boxare är den avgörande.«
Träningsnarkomanen Micke Cederhof med de slitna höftkulorna har alltid haft en problematisk relation till sin pappa, och de har ingen kontakt i dag. »Det har alltid funnits ett hat, absolut, men jag tror inte att det är därför jag fightas. Jag har alltid känt att jag haft en förmåga … och jag blev mobbad när jag var liten. Jag var tjock – det blev ett driv för att börja träna.«
För drygt tjugofem år sedan sa den då 23-årige amerikanen James Toney, världsmästare i flera viktklasser, att han slogs med ilska. Hans far var en stor och våldsam man som lämnade familjen när James var sju månader gammal. »Han slog min mamma ständigt och jämt, han sköt henne i benet. Han tvingade henne att ta dubbla jobb och tog inget som helst ansvar. Jag kan aldrig förlåta. Varför skulle jag?« frågar sig James Toney i en intervju i Sports Illustrated. James Toney proffsdebuterade 1988.
Nu, 30 år och 90 matcher senare, verkar 50-åringen äntligen ha lagt handskarna på hyllan. Han ska i skrivande stund gå en uppvisningsmatch i Bristol i England, och sedan inleda en karriär som prisjägare. »Jag tittar på min motståndare och ser min far, så jag måste slå ner honom. Jag måste döda honom. Jag gör vad som helst för att göra slut på honom.« Ilskan mot fadern är ett bränsle som aldrig tar slut, och jag undrar vem han numera bestraffar: fadern eller sig själv?
George Scott var hatisk mot sin adoptivmamma: »Det var därför jag lämnade henne när jag var så liten. För att jag var rädd, jag var så nära att göra henne illa, riktigt illa alltså, inte bara med ett slag, utan jag var verkligen rädd för att mörda henne – sådant hat hade jag mot henne.«
I boxningslokalen finns en möjlighet att ta kommando över ilskan, att låta en väldig styrka drabba världen utan att ruinera den, att kunna slå hårt i visshet om att världen överlever smällarna. Friheten i att lösgöra kroppens fulla potential utan rädsla för att förgöra. Den trassliga tonårstjejen Jacinta i Boston har funnit boxningen och förklarar i boken Knockout. Tjejer som boxas att »i ringen känner jag mig trygg, mycket trygg – det känns som om jag inte kan skada andra så mycket på grund av de regler och gränser som finns i boxningen«.
När man sen kliver in i ringen och tränaren kliver ut … Då är alla mina sinnen så extremt öppna. Blicken, hörseln, lukten – det är så kristallklart allting.
Blondiner.
»Tror ni att ni har någonting att komma med mot tjejerna här?« fnös den holländske mellanviktaren Raymond Joval, som tränade på Gleason’s Gym i New York samtidigt som jag och Maria för femton år sedan. Vi hoppade rep bredvid varandra framför speglarna alla tre, och Raymond hade fortfarande inte sett oss boxas.
»Jodå, det har vi«, sa vi med en mun och förstod vad det var han såg, eller tyckte sig se: två oskuldsfulla, naiva blondiner som inte skulle palla trycket från arga brudar från Bronx.
(Vi hade för övrigt döpt honom till kranskullan: han hade en blond krans på sitt mörka huvud och när jag nu googlar honom får jag veta att hans frisyr är världs(ö)känd. Bloggen The Queensbury Rules korar varje år boxningsvärldens värsta frisyrer och priset kallas »The Raymond Joval Award for the worst haircut in boxing«.)
När jag var i 35-årsåldern och proffsdrömmen ännu inte realiserats reste jag till USA tillsammans med min amerikanske pojkvän, som var bosatt i Sverige. Det var högsommarvarmt när vi hälsade på hans morbror Joe i Louisiana. Morbroderns första ord till mig var »Bah! Du ser minsann inte ut som någon boxare. Inte har du någon chans mot våra (läs:afroamerikanska) tjejer.«
Jag morrade dovt och ohörbart. Joe var i sextioårsåldern och såg dåligt, så när vi undrade om vi kunde göra något sa han: »Det finns en stubbe här ute på tomten som jag vill få bort. Trädet blåste ner för evigheter sedan och de där jävla rötterna sitter som berget. Har du lust?« Han vände sig mot min urstarke tungviktare till pojkvän, men jag såg min chans och utropade ivrigt: »Jag kan! Jag vill! Låt mig försöka!« Joe nickade, ett litet sardoniskt leende i mungipan. »Sure.«
Jag satte på mig tajts och linne och fick låna ett par Timberlandkängor av Joe. De var flera nummer för stora men det gjorde ingenting. I dem stod jag stadigt på den leriga gräsmattan och vägde den långskaftade yxan i händerna. Jag svingade yxan högt över huvudet, vek överkroppen framåt och lät eggen falla tungt ner i träet. Jag stönade av ansträngning men också vällust och njöt av att kanalisera all min frustration i en rutten stubbe på en gräsmatta i Baton Rouge. Rörelsen var så lik en av mina favoritövningar på boxningsgymmet: tunga slag med ett järnrör mot ett stort traktordäck som sitter fast i en stålställning. Jag mot stubben. Stubben mot mig. En vildsint match, men metodisk.
Hårtestar slet sig loss ur den slarviga knuten på huvudet och svetten forsade ner i ögonen. Jag hackade och bände, timme efter timme. Det blev ett dagsverke.
När jag duschat och bytt om till en sval bomullsklänning satte jag mig bredvid Joe i tv-soffan och fingrade på valkarna i händerna. Joe tog en klunk ur flaskan med root beer och sa: »Du, det där med att du inte ser ut som en boxare …Sorry. Jag tar tillbaka det.«
Min barnsliga förtjusning över erkännandet spred en rodnad på mina kinder som jag hoppades att Joe, med sin dåliga syn, inte noterade.
Bekräftelse.
Över en hotellfrukost i Stockholm förklarar tränaren Luis Lagerman att en boxare måste ha både hjärna och hjärta. »Och så måste man ha lite kulor. Balls. När det bli riktigt, riktigt tufft.« Även vi kvinnor, som saknar bokstavliga balls, kan tydligen ha sådana kulor. De allra bästa boxarna är väldigt fåfänga enligt Luis.
Boxningen är en ursäkt för att inte möta de där känslorna.
»Pråliga typer som vill synas, de njuter av att vara i ringen. Muhammad Ali, Floyd Mayweather … De är entertainers. Me me myself and I. Då blir man riktigt bra.«
Ja, Muhammad Ali var minsann inte buskablyg. Han pratade gärna om hur stilig han var och insisterade på att Will Smith skulle spela huvudrollen i filmen om honom (Ali, som hade premiär år 2001). »Grabben, du är nästan tillräckligt snygg för att spela mig«, ska Ali ha sagt till Smith med ett brett leende. Ali var ju inte bara snygg – han var rolig också.
Exhibitionism uppmuntras på gymmet. De flesta boxare jag träffat på är tämligen fåfänga. På Gleason’s Gym i New York var bara överkroppar snarare regel än undantag. Ornamenterad hud med konstfulla tatueringar, perfekta magrutor, rent av konkava mellangärden, raka svett-skimrande axlar och blanka shorts långt ner på höftbenet. Struttande påfåglar som spände ut fjädrarna och br
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
