Budgeten visar ett vägskäl

”Länge var Sverige ett land som omvärlden blickade på med avund för vår syn på att alla ska bidra efter förmåga till en skattefinansierad välfärd som hjälper alla.”

När den generella tandvårdsförsäkringen infördes 1968 var det illa ställt med munhälsan i stora grupper bland den svenska befolkningen. Konsekvenserna av det fasansfulla statarsamhället, där fattiga människor arbetade livegna på lantbrukens gårdar och i hemmen hos städernas överklass långt in på 1900-talet, levde kvar i tänderna även när Sverige tog stora kliv in i moderniteten som en växande industrination.

Reformen var ett viktigt steg för folkhälsan. Medborgare som aldrig varit i närheten av en tandläkare kunde nu med statliga subventioner få ordning på tänderna; slippa den molande värken eller rentav slippa att behöva dra ut tänder som inte satt där de borde. Subventionen var väl tilltagen: patienter skulle betala hälften av kostnaden men aldrig mer än 1000 kronor.

Sverige har inte längre en generell tandvårdsförsäkring. Nyliberalismens kvast sopade bort dess beståndsdelar en efter en. Med avreglering kunde privata vårdgivare mjölka staten genom att ge så mycket tandvård som möjligt, istället för att styra vården efter patienternas behov. Det som blev kvar är ett statligt bidrag för olika kostnadsintervaller, som utgår från en referensprislista som inte behöver stämma överens med vad privata kliniker verkligen debiterar.

En fungerande marknad har blivit samhällets övergripande uppgift. Ett tänk som har fortplantat sig och spridit sig långt in i välfärdens och samhällsbyggets kärna. Tandvården är bara ett exempel men strukturen är densamma om det så gäller sjukvård, skola, järnväg, bostäder, energi, arbetslöshetsbekämpning eller andra grundläggande beståndsdelar för våra liv. En förödande utveckling.

Berättelsen om vår tid

Det är med denna omvälvande kursändring för hur vi bygger Sverige som vi måste se de dramatiska förändringar som högerregeringen och dess samarbetspartner Sverigedemokraterna nu driver igenom. Ändå verkar det så svårt.

Låt mig illustrera med ett exempel ur mediearkiven: För varje artikel och medieinslag som tar upp ekonomisk omfördelning så tas det upp 100 artiklar och inslag om skattesänkningar. Det ger en inblick i vad berättelsen om vår tid innehåller.

Fördelningen av statens budgetmiljarder skildras som en popularitetstävling, där individer delas in i kategorier beroende på hur de påverkas. Men löpsedlar och notiser om vinnare och förlorare på regeringens budget är vilseledande. Vem är vinnare när sjukvården går med flera miljarder i underskott? När vårdpersonal tvingas trolla med knäna för att få ihop ett schema som inte omöjliggör ett familjeliv vid sidan av eller som med knappast möjliga marginal inte riskerar att dra med sig personalens hälsa i sin spariver. Där det enda som expanderar är utbetalningar till konsulter?

”Det är inte statens uppgift att täcka regionernas samlade underskott”, säger SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Däremot verkar regeringen se som sin uppgift att urlaka statens finanser genom skattesänkningar. Det sker samtidigt som kommuner och regioner tvingas minska bemanningen på landets skolor, förskolor, sjukhus och äldreboenden.

Ta bara sparformen investeringssparkonto (ISK), infört av den borgerliga regeringen 2012. Redan i sin konstruktion en väldigt gynnsam sparform för alla som har kapital att sätta av och som har kunskaper om hur kapitalet bör placeras. Kapitalvinsten på sparandet beräknas schablonmässigt efter statslåneräntan – och alltså inte efter hur kapitalet har vuxit i verkligheten. Riksrevisionen kritiserade redan 2018 reformen för att staten gått miste om 42 miljarder kronor i skatteintäkter under sparformens första sex år.

Men för den sittande högerregeringen och SD är formerna för ISK inte gynnsamma nog. Nu ska sparande upp till 300 000 kronor bli helt befriat från beskattning, vilket kommer att ta ytterligare sju miljarder kronor per år från de statliga skatteintäkterna.

”Nu har vi påbörjat resan mot att bli rikare och tryggare”, läste statsminister Ulf Kristersson upp i sin regeringsförklaring vid riksdagens öppnande i september. Det gäller bara somliga. Knappt hälften av svenskarna har ens ett ISK och av dem som har ett sådant konto så är sparbeloppet mindre än 100 000 kronor för de flesta. Även denna reform gynnar således dem som redan har mycket.

Skenande priser

I det som ska finansiera regeringens skattesänkningar syns också stor okunskap eller oförståelse för hur alla med begränsad ekonomi har det. Regeringen vill ta bort avdragsrätten för personer med lån utan säkerhet, så kallade blancolån. Låt mig förmedla en nyhet till denna regering: Även personer som bor i hyresrätt har drabbats av skenande priser för mat, el och boende. Vissa så pass allvarligt att de inte haft något annat val än att skaffa kontokredit för att kunna sätta mat på bordet till sina barn. De straffas nu dubbelt: ingen skattelättnad för något sparande och dessutom högre räntekostnad när regeringen tar bort ränteavdragen.

Länge var Sverige ett land som omvärlden blickade på med avund för vår syn på att alla ska bidra efter förmåga till en skattefinansierad välfärd som hjälper alla – rik som fattig – efter behov. Det om något skapar trygghet, som statsministern efterlyser, att veta att samhället finns där när du har behov.

Då kan vi inte fortsatta att urholka det gemensammas förmåga genom ständiga skattesänkningar som till största delen gynnar de redan välbärgade. Den som har mycket vill ha mer. Den insikten har mänskligheten haft sedan åtminstone antiken. Ändå hemfaller det sittande regeringsunderlaget till att tro på att ökade ekonomiska klyftor mellan invånare är det som skapar tillväxt. Alla får något, om så smulor, är beskedet.

Folk som bor på landsbygden har skäl att tvivla. Under decennier har samhället dragit sig tillbaka härifrån och lämnat ortsbor med budskapet att de får ta sig till städerna för att få hjälp. Stora industrier har i många fall lagt ned i globaliserings spår och samtidigt klippt av en viktig livsnerv i lokalsamhället. Arbetsförmedlingens kontor har ersatts av spelbutiker och mäklare. Eller i värsta fall ingenting alls. Centrumtorg gapar tomma.

Arbetslösheten i Sverige stiger och har nu passerat 8 procent. En hisnande hög andel. En av arbetsgivarna som minskat sin personal är, hör och häpna, Arbetsförmedlingen. Myndighetens redan nedmonterade hjälp minskar alltså ytterligare.

Istället viker regeringen fem miljarder kronor per år åt att sänka inkomstskatten för dem med de allra högsta inkomsterna. Det är en ideologiskt driven skattesänkarbomb som nu briserar. Det här är politik som Moderaterna avsatte sin dåvarande partiledare Bo Lundgren för 2003, eftersom fokuset på skattesänkningar bedömdes ha orsakat högerns valförlust i valet 2002. Nu är läget annorlunda. Fördämningarna har släppt.

Även kultur, folkbildning och internationellt bistånd tvingas stå tillbaka när regeringen vill bygga samhället starkt genom att fylla de redan välbärgades plånböcker.

Att annat Sverige

Och medan vi alla står inför en nära framtid där ökenklimat i södra Europa är fullt möjligt – då kastar regeringen och SD ved, bensin, diesel och flygbränsle på den redan flammande brasan. Alla i Sverige som redan drabbats av skogsbränder, översvämningar, inställda vintersäsonger och nya, invasiva växt- och djurarter får ge sig till tåls och skydda sig bäst de kan medan högern utreder hur kärnkraften med ett magiskt trollslag, och hundratals statliga miljarder, ska lösa situationen, förutom dess avfall då.

Författaren Torbjörn Flygt skildrar i sin nyutkomna bok ”Låt oss gå ut med glädje” skickligt och känslomässigt den dramatiska tiden under 1973 års valrörelse, med utgångspunkt i fotografen Pierre Mens bild från Olof Palmes tal på Malmö stadion inför 35 000 åskådare. Trots högerns försök att påtala sådant som var fel med Sverige var socialdemokratins tro på reformer en välfärd för alla grundmurad och mynnade ut i en intern uppmaning till alla medlemmar att gå ut i valrörelsen med glädje.

Några fullsatta läktare på Malmö stadion är sannolikt svårt att uppnå igen. Men framtidstron och självförtroendet från både podiet och åskådarna går att anamma. Till alla er som ser vad som sker nu, och som vill något annat, anta uppmaningen från 1973: Låt oss gå ut med glädje och berätta om en annan plan för hur Sverige ska byggas. Ett land som behöver återfinna sig själv, med allas lika värde som förtecken.

Niklas Karlsson