Pierre Schori skriver om Carterdoktrinen.
Jimmy Carter kom till Vita huset 1977 med en genomtänkt utrikespolitisk idé: att låta mänskliga rättigheter genomsyra amerikansk utrikespolitik.
Av en händelse hade Olof Palme och jag fått följa framväxten av vad som kom att kallas Carterdoktrinen. Vår gemensamme vän, Bogdan Denitch, verksam vid Öststatsinstitutet på Colombia University i New York, hade, på uppdrag av sin chef, den polskfödde geostrategen Zbigniew Brzezinski, inbjudit Palme att gästföreläsa på institutet hösten 1976.
Det var strax efter socialdemokraternas valförlust och Palme som var ”ledig” nappade på förslaget.
Carterdoktrinen var huvudsakligen avsedd för Östeuropa, men kom att få sin största betydelse i Latinamerika
”Zbig” var en stark antikommunist med en egen doktrin som gick ut på att söka avveckla Sovjetunionen och därmed befria Östeuropa från Kremls styre.
Han var också känd för sin ”dialektiska undervisning” och ville därför gärna se en välartikulerad socialdemokrat debattera med liberala och konservativa studenter och lärare.
Detta lockade Palme. Här hade uppstått en chans att i någon mån påverka politiken på ”USA:s bakgård”.
Vi anlände till New York och den förre statsministern tilldelade ett litet arbetsbås i Columbias källare. Under två veckor märkte vi hur vår värd slet med frågan om han skulle acceptera Carters ännu hemliga anbud att bli presidentens nationelle säkerhetsrådgivare.
”Hur är det att ständigt leva med livvakter”, var en av hans frågor.
Men huvudskälet var ett annat. Zbig hade fått frågan från Carter med ett tillägg: en ny amerikansk säkerhetspolitisk doktrin med fokus på mänskliga rättigheter skulle utarbetas.
Många blev samtalen med Zbig som jag tror påverkade den inbitne antikommunisten.
Carterdoktrinen var huvudsakligen avsedd för Östeuropa, men kom att få sin största betydelse i Latinamerika, där förhärskande militärdiktaturer kunnat fängsla, tortera och mörda utan att möta några påtagliga protester från Washington.
Genom doktrinen räddades många latinamerikanska demokrater samtidigt som Carter la in sitt veto mot lån till regionens regimer som bröt mot mänskliga rättigheter. Sålunda stoppades alla lån från Interamerikanska banken IDB till Pinochets Chile under 1978 och 1979. Ibland uppstod situationer där den nya borgerliga regeringen i Sverige röstade för lån som USA ”av hänsyn till brotten mot mänskliga rättigheter” motsatte sig.
Washington letade förgäves efter ett mittenalternativ som inte längre existerade
Svårigheterna för Carterdoktrinen och Zbigs uppstod dock när den ena ställdes mot den andra.
Det gick helt enkelt inte att förena omsorg om de mänskliga rättigheterna med den inrotade antikommunistiska rädslan, som hade fått ny näring genom Sovjets massiva invasion av Afghanistan nyåret 1980.
Washington letade förgäves efter ett mittenalternativ som inte längre existerade till exempel i El Salvador, där varje ansats till demokrati hade förintats. USA skickade ”icke-dödande” vapen till militärjuntan som befann sig i fullt krig mot rebellerna. Man arrangerade kurser för fascistoida officerare för att lära dem ta hänsyn till mänskliga rättigheter i sin ämbetsutövning.
Det var också här som den europeiska socialdemokratin, med Olof Palme och Willy Brandt i spetsen, kom i konflikt med Carteradministrationen. Man var ense i stort om analysen, men kom till olika slutsatser om den praktiska politiken.
Vid ett besök i Washington fick jag av vän i State Department del av ett hemligt cirkulär från juni 1980 till de amerikanska ambassaderna betitlat ”US Policy: Central America and the Caribbean”.”En nyorientering hade ägt rum. Detta berodde på ”ett accepterande av att en förändringens vind sveper över området och på ett försök att koppla ihop USA:s politik med progressiva och demokratiska ansträngningar”.
(Ungefär samma sak hade på 1960-talet president Kennedy argumenterat i sin plan om ”En progressiv allians” mellan USA och Latinamerika).
Policydokumentet från 1980 fortsatte med två huvudprinciper:
”För det första inser vi att en förändring är både naturlig och oundviklig. Vi anser att fred och demokrati i regionen avhängiga av brett förankrade och djupgående socioekonomiska och politiska reformer som ökar individens välfärd och stärker hens rättigheter
För det andra kommer vi inte att försöka påtvinga andra våra uppfattningar. Vi kommer inte att använda militär makt i situationer där enbart inhemska grupper står emot varandra.”
Washington såg inte heller Kuba som orsaken till den centralamerikanska krisen:
”Medan många på högerkanten hävdar att Centralamerikas svårigheter inte är något annat än kommunistisk subversion, och i synnerhet förnyade sovjetstödda kubanska ansträngningar att exportera revolution, så verkar det klart att Castro, ehuru aktivt engagerad i att dra fördelar av uppkomna situationer, inte är det fundamentala problemet. Det väsentliga behovet är att undanröja förhållanden som föder och driver människor till radikala lösningar”.
Those were the days.
Parallellt med Carters avvisande av USA:s tidigare storebrorspolitik i Latinamerika skördade han två stora konkreta framgångar: överlämnandet av Panamakanalen till dess rättmätige ägare 1978 och fredsavtalet mellan Israel och Egypten samma år. För dessa insatser och hans insisterande på respekt för mänskliga rättigheter förlänades han Nobels fredspris 2002.
När Jimmy Carter nu läggs till sista vilan, begravs inte bara dessa hans banbrytande framgångar. Nu hotar Trump även med militära insatser mot Panama för att upphäva Carters kanalavtal samtidigt som han utlovar ett rent helvete för Gazaborna om inte Hamas släpper all gisslan före den 20 januari , som om inte Gazaborna inte redan fått nog.
“It will not be good for Hamas and it will not be good, frankly, for anyone. All hell will break out.https://edition.cnn.com/2025/01/07/politics/trump-warning-gaza-hostages-negotiations-inauguration/index.html
Pierre Schori
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
