Kapitalism En lönearbetare förväntas ha en buffert för att klara några månader utan inkomst. Samma logik verkar inte gälla näringslivet som redan efter några veckors nedstängning nu kräver miljardstöd från staten. Förhoppningsvis har den flexibla kapitalismen nu nått vägs ände, skriver Johan Alfonsson.
Den rådande pandemin har bidragit till att världsekonomin nu genomlider en kris av en proportion som vi inte tidigare sett i modern tid. Vi är antagligen långt ifrån slutet på denna nedgång och krisen lär förvärras avsevärt innan det vänder. Börsen i USA har i skrivande stund tappat 35 procent på en månad. Vi får gå till 1929 för att hitta motsvarande siffror.
Även om den nuvarande krisen startade av ett virus, som spridits med hjälp av vår världs, aldrig tidigare skådade, sammanlänkning i en oerhörd hastighet över jordklotet, så bör inte kollapsen förstås som enbart ett resultat av något yttre från det ekonomiska systemet sett. Snarare är det så att viruset började sprida sig i en tid då ekonomin antagligen var mer sårbar för denna typ av yttre hot än någonsin tidigare. För även om det nu påstås att ingen kunde förutse att ett virus skulle få världsekonomin att avstanna så har instabiliteten i systemet länge varit uppenbar.
Börsen har under lång tid av de flesta analytiker bedömts som uppblåst och en nedgång har länge varit väntad. En av anledningarna till att nedgången inte kommit tidigare kan antagligen tillskrivas de enorma stödköp av värdepapper som en mängd centralbanker har ägnat sig åt de senaste åren. Exempelvis har europeiska centralbanken (ECB) under många år haft massiva stödköpsprogram vilka varit så höga som ofattbara 80 miljarder euro i månaden; i november förra året drog ett nytt stödköpsprogram på 20 miljarder euro i månaden igång. Samtidigt har en låg, till och med negativ, ränta rått på många platser i världen vilket drivit ut pengar på börsmarknaden. Detta har sammantaget fungerat som en konstgjord andning på en uppblåst börshandel. Många har länge väntat sig en krasch och när pandemin nu slog till fick den historiska proportioner.
Men en uppblåst börs är inte den enda anledningen till att vi står inför en kris av historiska mått. I hopp om att stoppa virusets spridning mellan länder och inom länder har hela samhällen stängts ner. Praktiskt tagit alla länder har stängt sina gränser eller infört kraftiga restriktioner gällande vilka som får resa in, exempelvis har EU stoppat inresor till Schengen-området.
Det mest iögonfallande är kanske att gränserna mellan USA och Kanada stängts liksom mellan de nordiska länderna. Inom länder har det införts olika regleringar av hur människor får röra sig. I Italien, Spanien, Österrike och Frankrike råder utegångsförbud. Enligt AFP var i lördags cirka en miljard människor i 50 olika länder uppmanade att stanna i sina hem.
I flera länder råder undantagstillstånd och militären har kallats in. För stunden har alla europeiska länder, förutom Sverige och Island, stängt sina skolor. I Sverige är högskolornas och gymnasiernas lokaler stängda och all undervisning ska ske på distans. Här har man också infört förbud mot allmänna sammankomster på mer än 500 personer. I Danmark, Norge och Finland har man infört förbud på folksamlingar på över 10 personer.
Då gränserna har stängts har flygtrafiken nästan helt avstannat och begränsat transportsektorn kraftigt. Turistnäringen och hotellsektorn är knappt existerande just nu. Spanien, ett land där turismen bidrar till 10 procent av BNP, har stängt samtliga hotell. I Sverige har införandet av begränsningar av folksamlingar bidragit till att restaurangnäringen imploderat och nya varsel kommer i branschen dagligen. Kultursektorn har nästan helt stannat av. I andra länder är det inte bara vikande besökstal som gör att verksamheterna stannar av utan för att restauranger, kaféer, biografer, museer, sportarrangemang helt enkelt tvingats att stänga ner. Fabrikernas utspottande av nya varor har på flera håll stannat.
I Europa håller just nu nästan samtliga fordonsfabriker stängt. Hur dessa nedstängningar påverkar arbetslöshetsnivån och BNP-tillväxten vet ingen för tillfället och det kommer antagligen att klarna först när dammat har lagt sig, vilket i bästa fall är om några månader och i värsta fall när året är slut.
Varje gång krisen kommer slängs marknadslösningarna snabbt ut och staten kommer till undsättning.
Nu kastar stater runt om i världen pengar på näringslivet i desperation. Varje gång krisen kommer slängs marknadslösningarna snabbt ut och staten kommer till undsättning. I Sverige gick Riksbanken ut med nödlån på 500 miljarder till företag i kris som d hoppas nå via de privata bankerna. Staten har lovat näringslivet minst 300 miljarder i ett krispaket. ECB har sjösatt ett stödpaket på 750 miljarder euro, och hitintills har Trump-administrationen lovat 850 miljarder dollar i krisbekämpande åtgärder. Betydligt mer är på väg.
Så mycket för den osynliga handen. Frågan är dock om åtgärderna kommer att hjälpa för att stävja situationen. För vad den nuvarande krisen blottlägger är mer än vår mänskliga kropps känslighet för naturen och sjukdomar, att ett virus kan få hela samhället att stanna. Den blottlägger ett system som besitter en extrem instabilitet.
Även om en nedstängning av denna magnitud tveklöst skulle få alla samhällen att hamna i kris är dagens produktionsmodell extra känslig för tillfälliga stopp. Sedan den kapitalistiska ackumulationsregim som kallats fordism hamnade i kris under 1970-talet har världskapitalismen rört sig mot en flexibel ackumulationsmodell. Fordismen präglades av massproduktion av standardiserade varor och masskonsumtion av dessa.
Under 1970-talet började det fordistiska systemet krackelera. Den stadiga tillväxttakten sjönk i hela världen. Kulturgeografen David Harvey har pekat på att orsaken till krisen var att kapital hade blivit för rigid och trögrörligt. Då kapitalrörelse är centralt för kapitalackumulation skapade detta en kris. Kapital hade, som en följd av produktionsmodellens grund i en storskalig standardiserad industri, samt att allt högre löner drivit på investeringar i dyr arbetsbesparande teknologi, bundits upp i fast kapital. Detta skapade en trögrörlighet i systemet som gjorde att det fick svårt att ställa om då efterfrågan förändrades.
För att lösa krisen blev målet att öka flexibilitet i systemet. En rad förändringar genomfördes, bland annat avreglerades finans- och kreditväsendet under 1970 och 80-talet, guldmyntfoten övergavs, hinder för att pengar skulle röra sig över landsgränser togs bort, utlåningsbegränsningar hos bankarna monterades ned.
Den rörliga tjänstesektorn som ofta kräver små investeringar i fast kapital ökade i hela världen liksom finanssektorn som expanderade explosionsartat, bland annat till följd av fastighetsspekulation och att våra pensionspengar investerades på börsen. En börs som nu kollapsar. Industriproduktionen ställdes om och skulle ske just-in-time. Detta innebar att lagerhållningen minskade och strävan blev att alla i produktionskedjan producerade efter den tillfälliga efterfrågan. Då produktionen sker precis när efterfrågan uppstår krävs också att arbetskraften snabbt kan expandera eller reduceras. Andelen prekära tillfälliga anställningar ökade således. Genom att driva på rörligheten i systemet reducerades mängden kapital som inte var i rörelse. Rigiditeten i fordismen kunde på så vis överkommas och ersättas med en flexibel ackumulationsmodell.
Då produktionen sker i globala varukedjor som producerar just-in-time räcker det med att en länk bryts för att hela kedjan ska brytas.
Den flexibla ackumulationsmodellen har dock en inneboende instabilitet som blottlagts fullt ut i den rådande krisen. Då produktionen sker i globala varukedjor som producerar just-in-time räcker det med att en länk bryts för att hela kedjan ska brytas. När centrala noder i den globala ekonomin isoleras, gränser stängs och arbetare måste sitta i karantän eller vara hemma och ta hand om sina barn för att deras skolor stängt sprider sig snabbt effekterna över världsekonomin. Den flexibla kapitalismen är alltså ytterst känslig för just denna typ händelse som nu drabbat oss. De med tillfälliga anställningar vars huvudsakliga syfte är att möjliggöra att produktionen anpassas exakt enligt efterfrågan, fyller nu utifrån den flexibla kapitalismens logik, sin roll som arbetskraftsbuffert och blir arbetslösa. Många av dem står utan arbetslöshetsersättning och förlorar på dagen sin försörjning. De får fungera som krockkudde för ekonomins kollaps.
I boken Chockdoktrinen beskriver Naomi Klein hur marknadsanpassning och nyliberala idéer har kunnat spridas under kriser. När samhällsstrukturer till följd av ekonomisk kollaps, krig eller naturkatastrofer har slagits ut har marknadsförespråkare sett chansen att implementera sin doktrin. I Sverige kunde detta ske efter 1990-talskrisen då det offentliga bantades kraftigt och privatiserades, anställningsskyddet började luckras upp och pensionspengarna hamnade på börsen. Allt under devisen: marknaden vet bäst. I snart 20 år har det basunerats ut att marknadslösningar är svaret oavsett fråga. Det vi ser nu vittnar om något annat. Kanske öppnar den nuvarande krisen för en omvänd chockdoktrin där marknadens behov får stå tillbaka för de mänskliga behovens. Redan nu finns det små glimtar av detta. I Spanien har man under den nu rådande krisen inlett ett förstatligande av sjukvården, på annat håll finns planer på att samhällsviktiga företag tas över av staten.
I hela världen har återigen skattebetalarna fått rycka in och försöka rädda en kollapsande kapitalism när marknaden uppenbarligen inte fungerar. En vanlig lönearbetare förväntas ha en buffert för att klara några månader utan inkomst. Samma logik verkar inte gälla näringslivet som redan efter några veckors nedstängning nu kräver miljardstöd från staten. Tänk om dessa tusentals miljarder hade kunnat satsats på det gemensamma istället, pengar finns uppenbarligen. Sjukvården hade kunnat stå bättre rustad, vi hade kunnat ha en a-kassa värd namnet som inkluderade även de prekärt anställda som nu står helt utan inkomst.
Krisen har satt en spotlight på systemets brister. Den flexibla kapitalismen har nu förhoppningsvis nått vägs ände. Låt oss hoppas att det nya erbjuder en framtid där mänskliga behov ställs framför marknadsexperiment.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
