Film Mike Enocksson har sett den bioaktuella dokumentären om Cornelis Vreeswijk och ser en sångare som tar ställning för dem som står längst ner på samhällsstegen: trasproletariatet.
Efter Lars Winnerbäck har Cornelis Vreeswijk alltid varit min favorit bland svenska musiker. Det är inte okänt att hjärtat sitter åt vänster hos de två, och något gemensamt är att båda har socialistiska element i sina sångtexter. Hos Winnerbäck kan man hitta det i låtar som ”Min helande tröst” och ”Skolklockan”. Hos Vreeswijk i låtar som ”Till Riksbanken” och ”Blues för en arbetarkvinna som hängt sig”.
Handlar om trasproletariatet
För mig var länge låten ”Somliga går med trasiga skor” en av de här socialistiska låtarna hos Vreeswijk. Låten handlade helt enkelt om de fattiga – proletariatet – som gick genom livet med trasiga skor. Detta var min föreställning fram tills jag såg Magnus Gerttens dokumentärfilm Somliga går med trasiga skor en frusen novemberkväll i Stockholm.
Innan jag såg själva filmen hade jag tittat på trailern. Där framstod det som att det här kommer bli en dokumentär med fokus på Cornelis politiska sida. Det vill säga hans socialistiska sida. Och det var med den förhoppningen och de glasögonen jag också gick igenom bioupplevelsen. Till min besvikelse handlade det inte alls om hans politiska sida. Perspektivet var istället socialrealismen från hans tid. Narkotikamissbruket på 60, 70- och 80-talet. Men kort efter att biobesöket var över insåg jag att dokumentären i sin absolutaste mening var politisk. Men inte genom mina socialistiska glasögon.
I dokumentären blir det uppenbart att låten ”Somliga går med trasiga skor” inte alls handlar om proletariatet. Utan det handlar om en annan samhällsklass, ännu lägre stående och bespottade av alla – det vill säga trasproletariatet.
I dokumentären blir det uppenbart att låten ”Somliga går med trasiga skor” inte alls handlar om proletariatet. Utan det handlar om en annan samhällsklass, ännu lägre stående och bespottade av alla – det vill säga trasproletariatet. Alkoholister och narkomaner är de beteckningar som dessa människor fått. Människor som också ofta försörjer sig – och i synnerhet sitt missbruk – på tiggeri, brottslighet och prostitution.
Jag insåg också skälen till varför jag först inte betraktade dokumentären som politiskt skildrande. Även om jag inte bekänner mig som marxist är jag trots allt präglad av den arbetarrörelse som är sprungen ur den marxistiska socialismen, om än reviderad. Trasproletariatet var nämligen för Marx och Engels slöddret i samhället. De lägst stående man kunde hitta. Osolidariska till klasskampen. I Kommunistiska manifestet från 1848 skriver de:
“Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara beredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften.”
Detta synsätt har sedan präglat hela den arbetarrörelse som är sprungen ur den marxistiska socialismen. Allt från kommunister till socialdemokrater. Man har organiserat arbetarna – proletariatet – medan trasproletariatet har lämnats därhän. För den svenska arbetarrörelsen var det oerhört viktigt att förhindra att arbetarna drog sig ner i superiet som var väl utbrett i samhället en bra bit in i 1900-talet. Klassmedvetandet kunde bara odlas i en nykter kropp och ett starkt skötsamhetsideal präglade därmed rörelsen.
Denna ideologiska linje ledde sen till att Sverige implementerade en hård narkotikapolitisk linje på 1970- och 80-talet. Psykiatrikern Nils Bejerot blev här den ”svenska narkotikapolitikens fader” och drev linjen om att narkotika inte var en del av den svenska kulturen. Ordet ”knarkare” blev vedertaget bland det svenska folket och associerades till de lägst stående människorna i samhällshierarkin. Trasproletariatet.
Hård narkotikalagstiftning i Sverige
Sverige har idag en av Europas – om inte en av världens – hårdaste narkotikalagstiftningar, där till och med bruk är kriminaliserat. En konsekvens av detta är att Sverige också leder ligan inom EU i antalet döda i narkotikamissbruk räknat till antalet invånare. Kriminaliseringen har effekten att folk inte söker vård för sitt missbruk. De senaste siffrorna visar att Sverige och Irland delar förstaplatsen.
Ett annat exempel på den hårda narkotikalagstiftningen – och moraliseringen – var det länge hårda motståndet till sprutbyte för narkomaner. Först 2006 instiftades en lag som öppnade upp för ett sprutbytesprogram på landets sjukhus – förutsatt att den egna kommunen godkände det. Men det dröjde fram till 2016 för Socialdemokraterna i Göteborg att ställa sig bakom programmet.
Det förespråkas en politik som inte alls ser till trasproletariatet. Ingenstans får deras röst höras.
Låt oss ta ett tredje exempel på den hårda narkotikapolitiska linjen. Folkhälsomyndigheten gick 2020 ut med förslag om ändringar i droganvändandet – ett uppdrag de fått av regeringen. Ett av förslagen som man kom med var att man ansåg att förbudet mot att ta narkotika borde utredas. Något som regeringen – med ansvarigt statsråd i spetsen – ställde sig helt emot. Samma myndighet som man samtidigt helt ställde sig bakom i bekämpandet av pandemin på grund av dess expertis. Socialminister Lena Hallengren uttryckte sig följande angående förslaget om utredning:
“Det är definitivt politik i vilka signaler man vill skicka. Jag vill inte säga till en hel generation unga människor att det är okej att handla, stoppa i fickan och använda narkotika för eget bruk. Därför finns det ingen anledning att utreda den frågan.”
Den röda tråden Hallengren-Bejerot-Marx-Engels går att finna. Det förespråkas en politik som inte alls ser till trasproletariatet. Ingenstans får deras röst höras. Istället skall deras intressen företrädas av andra, som inte alls vet vad deras intressen är. Här ligger också problemet med arbetarrörelsen. Att man uteslöt den del av befolkningen som inte kunde leva upp till de socialistiska klasskampsidealen. Det vill säga trasproletariat. Av den anledningen är jag också kritisk till arbetarrörelsen som begrepp. Detta eftersom den tar sin utgångspunkt i arbetaren som den viktigaste enheten i samhället, och därmed faller alla andra politiskt, socialt och ekonomiskt försvagade grupper ut i periferin.
Däribland de arbetslösa, och då inte de som blivit arbetslösa på grund av att bruket lagt ner och att de går och stämplar. Jag talar om de arbetslösa som aldrig ens fått sätta sin fot på en arbetsplats, än mindre kunnat organisera sig fackligt och ansluta sig till en arbetslöshetskassa. Därtill har vi andra grupper som studenter, pensionärer och så vidare. Men framförallt trasproletariat, ”denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället” som Marx och Engels kallade dem. Jag förespråkar istället det bredare och mer omfamnande begreppet ”vänsterrörelsen”. Den sätter inte ett samhällsskrå på en piedestal, och genom en uråldrig marxistisk teori föser ut de allra svagaste i utkanten.
Fått sin röst hos den kristna rörelsen
För mig är det också ett ideologiskt nederlag för den politiska vänstern att trasproletariatet fått hitta sin tröst hos den kristna rörelsen – och ej sällan med borgerliga undertoner. Där har man delat ut mat vid soppkök medan man befinner sig i jordelivet, och predikat om att i efterlivet är det Jesu ord som gäller ”saliga är ni som är fattiga, för Guds rike tillhör er”. Ett budskap som den svensk-amerikanske fackföreningskämpen Joe Hill parafraserade ”You’ll get pie in the sky when you die”. Det vill säga, det gör inget om du lider här på jorden. Din belöning kommer i nästa liv. En snuttefilt i stunden för den svage, men knappast en lösning på strukturella problem.
Cornelis Vreeswijk gav däremot de här människorna sin röst. De som ingen annan hade. Inte ens arbetarrörelsen, som skall företräda de svaga i samhället. Och han gjorde det utifrån att han själv också levt samma liv. När han sjunger om ”Ballad åt en gammal knarkare” sjunger han om erfarenheterna ur sitt eget liv. Om när han körde ner sig i amfetamin. Och om alla de människor som han träffat. Och alla de som aldrig kom ut på andra sidan.
På något sätt var Cornelis kanske inte socialist även om han bekände sig som det. Kanske var han egentligen anarkist utan att han visste om det.
Och på något sätt var Cornelis kanske inte socialist även om han bekände sig som det. Kanske var han egentligen anarkist utan att han visste om det. För det är också i anarkismen som man hittar en helt annan syn på trasproletariat än vad man gör i den betydligt mer elitistiska marxistiska socialismen. Anarkisten Michail Bakunin, samtida med Marx och Engels, hade en helt annan syn på trasproletariatet. Han såg i dem socialismens frö och ett de utgjorde en grupp av människor som inte förstörts av de borgerliga idealen. I Marxismen, friheten och staten från 1872 skriver han följande:
“Med proletariatets grädda menar jag framförallt den stora massan, dessa miljoner okultiverade, arvslösa, eländiga och illitterata, vilka herrar Marx och Engels har för avsikt att underkasta en faderlig regims synnerligen stränga regering […] Detta kommer otvivelaktligen att ske i deras intresse, såsom naturligtvis alla regeringar, som vi ju vet, har upprättats uteslutande i den stora massans eget intresse. Med proletariatets grädda menar jag precis detta regeringarnas eviga “köttben”, detta stora pack, som herrar Marx och Engels brukar karaktärisera med det på en gång pittoreska och hånfulla uttrycket “trasproletariatet”, detta slödder, denna pöbel, som, så gott som oförstört av den borgerliga civilisationen, i sitt hjärta, i sina ansträngningar och i sitt kollektiva elände bär den framtida socialismens frö, är allena det som idag besitter kraft nog att påbörja den sociala revolutionen och föra den till seger.”
En röd tråd från Bakunin till Vreeswijk. En röd tråd som arbetarrörelsen kanske borde plocka upp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
