covid-19 Ett okänt virus i Wuhan har på kort tid försatt hela världen i ett förlamande kristillstånd. Börje Ljunggren var på plats i Kina när SARS bröt ut 2002, och reflekterar över de utmaningar som världen står inför idag.
Inom några få dagar kommer världen att ha betydligt mer än två miljoner bekräftat coronasmittade, mångdubbelt fler i praktiken, och betydligt mer än etthundratusen som dött av coronaviruset covid-19. Den globala ekonomiska nedgången kommer bara att vara i sin linda. Kaskader av kriser är att vänta.
Kina bär ett avgörande ansvar, det var från elvamiljonersstaden Wuhan som smittan redan i slutet av december spreds, och då visselblåsare varnade för detta nya virus tystades de ner. Sådant är systemet.
Men ett tungt ansvar vilar också på västvärldens demokratier med president Trump, demagogins ansvarslösa mästare, i en tragikomisk realityshow. Så sent som den 28 februari förklarade han inför jublande anhängare att coronan var ännu en ”bluff” från demokraternas sida, och då fanns det ju inte någon anledning att bygga upp någon beredskap. I påsk ville han se ”packade kyrkor”, nu är han krigspresident. Själsbrodern Brasiliens president Bolsonaro, av Washington Post utsedd till ”chefsförnekare”, uppmanar till att fördriva coronan med fasta.
Konsekvenserna för utvecklingsländerna har ägnats oroväckande liten uppmärksamhet.
Varje land försöker på olika sätt se om sitt hus, och stänga sina gränser, som om pandemin kände nationsgränser. Det globala forskarsamhället samarbetar som aldrig förr i realtid för att ta fram ett vaccin, men det internationella samarbetet, i synnerhet mellan USA och Kina, har snarare varit ett nollsummespel med anklagelser och motanklagelser. Då den globala finanskrisen bröt ut blev G20 betydelsefullt och president Obama hade under åren som följde en given nyckelroll. Dagens USA erbjuder motsatsen till internationellt ledarskap.
Konsekvenserna för utvecklingsländerna har ägnats oroväckande liten uppmärksamhet. Pandemin i sig kan få förödande konsekvenser, och ekonomiskt kommer länder att drabbas värre än under finanskrisen. Bara i Bangladesh förlorar just nu fyra miljoner tekoarbetare, mest fattiga kvinnor, sina jobb. Tiotals miljoner migrantarbetare och deras familjen blottställs. Fattigdomen i världen har minskat radikalt under de senaste decennierna, samtidigt som klyftorna vuxit. Nu kommer fattigdomen att öka. För världens fattiga och tiotals miljoner i flyktingläger blir uppmaningarna till ”social distansering” och handhygien bara en bekräftelse på deras tillstånd.
Nu, liksom 2002-03, spreds viruset från en kinesisk mångmiljonstad, och nu liksom då tystades de som ”spred falska rykten”. Ovärderlig tid för att stoppa smittan gick förlorad. I dag, med Kinas globala fotavtryck, var risken för att viruset skulle spridas i landet och världen dramatiskt mycket större än 2003.
Då SARS bröt ut tjänstgjorde jag i Peking. I februari 2003 började världen få upp ögonen för en tidigare okänd infektionssjukdom som internationellt blev känd som SARS. I slutet av månaden rapporterades om en dramatisk utveckling i närbelägna Hongkong kopplat till en Guangdongbo, som genom att sprida smittan i en hiss blev känd som ”superspridaren”. Smittan spreds vidare till bland annat Toronto, Hanoi och Singapore, men så sent som den 2 april förklarade den kinesiska hälsoministern att läget var under kontroll. I Peking fanns, förklarade han, bara ett trettiotal fall. Samtidigt stod klart att det första fallet i Guangdong inträffat redan i november 2002, men inte gjorts känt förrän tre månader senare.
En pensionerad militärläkare, Jiang Yanyong, kom att spela en avgörande roll i dramat. Den 8 april publicerade Time Magazine en artikel där Jiang sade sig vara chockerad över dessa uppgifter då det bara på sjukhuset där han arbetat, och dagligen drack té, fanns minst 40 fall. Den internationella misstron blev total och situationen ohållbar för ledarskapet i Peking.
I en dramatisk helomvändning förklarades SARS nu vara ”ett allvarligt hot mot samhället”. ”Folkets krig mot SARS” hade inletts. Men då hade mer än fyra månader förflutit sedan det första fallet upptäcktes.
Jag har starka personliga minnen av hur utlänningar sågs med stor misstro. Vi måste vara smittkällan – inte en av Guangdongs matmarknader för levande djur där så kallad sibetkatt, virusets härkomst, slaktats och sålts.
Sedan partiets ledning väl erkänt problemen agerade den, liksom nu, med omåttlig beslutsamhet, och redan före midsommar kunde landets ledning med stöd av WHO förklara faran över. Antalet döda kunde begränsas till 648 personer och 774 i hela världen. SARS, ett dödligare men inte lika lättspritt virus som covid-19, blev aldrig en pandemi av det slag som vi nu bevittnar.
Kina har dragit många lärdomar av SARS och kapaciteten att hantera en pandemi är bevisligen på många sätt mycket större i dag än 2003. Den 8 april förklarades Wuhans karantän över efter 76 dagar av total isolering, men omfattande restriktioner kvarstår. Den officiella siffran på antalet smittade i landet stannade på drygt 80 000, snart bara några procent om de som smittats i världen. Men faktum kvarstår, smittspridningen kunde kvästs i sin linda.
Inget annat land har på de senaste tjugotalet år förändrats så mycket som Kina, inte minst tack vare globaliseringen. Kina är, ironiskt nog, globaliseringens stora vinnare. Mätt i köpkraft är Kina i dag världens största ekonomi med en central roll i den globala produktionsordningens värdekedjor. Särskilt under Xi Jinpings ledarskap har partistaten, med försvarsmakten som partiets yttersta garant, samtidigt fördjupats, och det är ingen tillfällighet att visselblåsaren läkaren Li Wenliang tystades och tvangs skriva under en försäkran att inte sprida ”falska rykten”sedan han i slutet av december slagit larm. Sedan dess har det första fallet spårats till den 17 november, och vid utgången av 2019 fanns enligt South China Morning Post 266 bekräftat smittade.
Doktor Li dog en månad senare på sin post och sörjdes på sociala medier som en martyr. Hans öde utlöste aldrig tidigare skådade krav på större öppenhet. I dag har han förklarats vara en hjälte i Hubeiprovinsen, men inget talar för att nästa visselblåsare kommer att behandlas med blidare ögon, förrän partiet, och ytterst Xi Jinping, sagt sitt. Kina är en ledande AI-nation och i kampen mot covid-19 har ny teknologi utvecklats som ytterligare förstärker kontrollstaten.
Trots erfarenheterna från SARS har också försäljningen av levande djur på städers matmarknader fortsatt. Först nu förbjuds det, men traditionerna sitter djupt trots att närmare 60 procent av Kinas befolkning på 1,4 miljarder i dag bor i städer och hundratals miljoner i megastäder.
Hur har då västvärlden hanterat pandemin? Dessvärre saktfärdigt och i flera hänseenden föga övertygande. Det öppna demokratiska samhället visade sig inte per definition bättre skickat att hantera en pandemi. Trots förskräckande förvarningar från Kina och den omfattande kinesiska turismen – 2019 åkte över 130 miljoner kineser utomlands varav närmare fyra miljoner till den europeiska favoritdestinationen Italien – togs Lombardiet på sängen, och i dag har mångdubbelt fler dött där än i Kina. Pandemins epicentrum försköts från Kina till Sydeuropa och nu från Europa till USA, med New York i pandemins järngrepp. USA kan snart ha fler döda än resten av världen sammantaget, av ingen annan anledning än bristerna i beredskap, hälsovårdssystem – och ledarskap.
De oerhörda resurser som den neoliberala hyperglobaliseringen generade under decenniernas efter Sovjetväldets sammanbrott har inte använts på sätt som fördjupat den utveckling mot demokrati som då tog fart. Freedom House har i sitt frihetsindex sedan 2005 konstaterat en årlig tillbakagång. I slagskuggan av covid-19 kan 2020 befaras bli ett dystert år. Orbán och hans gelikar excellerar. Krigsretoriken frodas.
Föreställningen att resterande kommuniststater närmast med automatik i takt med sin marknadsekonomiska utveckling skulle förvandlas till demokratier visade sig vara önsketänkande. De har visat sig vara betydligt mer uthålliga än förutsett. Kina lånade ohämmat marknadsekonomins idéer, konstaterar Krastev och Holmes i Ljuset som försvann (2019) men vägrade, vilket inte borde överraska, att konvertera. Partistaten befästs med nationalism som allt viktigare kitt.
IMFs och Världsbankens stundande virtuella vårmöte blir ett test.
Ödesdigert är det sätt på vilket västvärlden åsidosatt grundläggande samhällelig utveckling under hyperglobaliseringsfesten. Demokratier har förfallit, hälsovård och social rättvisa försummats, förmögenhetsklyftorna i världen växt till orimliga nivåer. Inte ens klimatfrågan, mänsklighetens existentiella hot, har varit tillräcklig för insikt om vad stunden kräver. Det finns, som Johan Rockström påmint om, en klar koppling mellan pandemier och klimatfrågan. Behovet av självkritisk förnyelse är uppenbar, bristen på ledarskap likaså.
Vart är då dagens geopolitiskt präglade värld på väg? Grundläggande är hur motsättningarna mellan USA och Kina vuxit under de senare åren. Den relationen kommer närmast oundvikligen, givet den pågående maktförskjutningen, att präglas av strategisk misstro, med växande försvarsutgifter som ett symptom. Tillsammans svarare de för närmare hälften av världens försvarsutgifter. I fjol konstaterade EU att Kina var en viktig samarbetspartner men också en ”systemrival”. Polariseringen fördjupas. ”Decoupling” en realitet.
Samtidigt är de stora utmaningar som världen står inför, med klimatfrågan som global ödesfråga, mer gemensamma än någonsin, och omöjliga att lösa utan fördjupad internationell samverkan. IMFs och Världsbankens stundande virtuella vårmöte (17–19 april) blir ett test. Viktiga röster höjs för att G20 ska agera. Måtte coronakrisen bli en vändpunkt.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
