Politik Coronakrisen får de politiska, ekonomiska och sociala systemen att skaka i sina grundvalar. Det går helt enkelt inte att fortsätta på samma sätt som förut, skriver Marc Saxer.
Ingen vet hur länge pandemin kommer att pågå, hur många människor som kommer att insjukna och hur många liv coronaviruset kommer att kräva. Men de ekonomiska och politiska konsekvenserna av coronakrisen börjar bli tydliga redan nu. Åtgärderna för att begränsa pandemin har avbrutit det offentliga livet världen över.
Det började med Kina, och därefter har produktionen avstannat i det ena landet efter det andra. De globala distributionskedjorna är brutna. Man behöver inte mycket fantasi för att föreställa sig en konkursvåg som sveper fram inom många branscher där marginalerna är små.
Under de senaste dagarna har nyheterna dominerats av rapporter om hamstringsköp. Men ängsliga konsumenter brukar skjuta fram större inköp. När brist uppstår minskar alltså konsumtionen. Dessa förändringar kan bli orsaken till att de redan tröga europeiska ekonomierna går in i en lågkonjunktur.
Den plötsliga nedgången i efterfrågan från Kina har fått råvarumarknaderna att skaka. Efter att de oljeexporterande ländernas organisation Opec inte kunde komma överens med Ryssland om att minska produktionen för att stabilisera priserna bytte Saudiarabien strategi och pumpar nu ut billig olja på marknaderna. Oljepriset har därför sjunkit till historiskt låga nivåer. På kort sikt kan det vara en lättnad för både industri och konsumenter. Men oljepriskrig, oro för lågkonjunktur och katastrofer på obligationsmarknaderna är sådant som får aktiemarknaden att rasa. Det är endast genom beslutsamma ingripanden från alla stora centralbanker som man hittills har kunnat förhindra en ekonomisk krasch.
Det ekonomiska gensvaret
Vissa länder, i synnerhet Tyskland, har snabbt genomdrivit omfattande åtgärdspaket för att dämpa den hotande ekonomiska krisen. Efter inledande tvekan planerar nu även USA för ett stort stimulanspaket som bland annat innebär utdelning av så kallade helikopterpengar, vilket aldrig tidigare har gjorts. Huruvida dessa och andra potentiella omedelbara åtgärder är tillräckliga för att stoppa den ekonomiska nedgången beror på hur djupt krisen äter sig in i systemet. I samband med tidigare epidemier har ekonomin vanligtvis snabbt återvänt till sin vanliga tillväxttakt efter en tuff men kortvarig svacka. Om samma sak gäller för coronakrisen beror på många faktorer, inte minst hur länge pandemin kommer att pågå.
Ett större bekymmer är de chockvågor som löper genom de redan påfrestade finanssystemen, där de förstärker oroväckande, långvariga trender. Många amerikanska branscher och hushåll är överskuldsatta. I Kina är skuggbankerna, fastighetsföretagen och de statligt ägda företagen, liksom landets provinser, hårt tyngda av skuldbördan. De europeiska bankerna har fortfarande inte återhämtat sig efter den förra finanskrisen. Den ekonomiska kollapsen i Italien skulle kunna leda till att eurokrisen blossar upp igen. Det faktum att investerare nu tar sin tillflykt till säkerheten i statsobligationer visar hur stor rädslan är för att dessa korthus ska falla. Coronakrisen skulle kunna sätta i gång en kedjereaktion som slutar med en global finanskris.
Till skillnad från under finanskrisen 2008 har inte centralbankerna möjlighet att rädda situationen. Hittills har räntenivåerna legat historiskt lågt i alla större ekonomier. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve har därför börjat tillhandahålla likviditet direkt till marknaderna genom repotransaktioner. Den nya chefen för Europeiska centralbanken, Christine Lagarde, schabblade till en början bort den europeiska krisreaktionen, vilket ledde till spekulationer kring sammanhållningen inom euroområdet. Genom en koordinerad intervention har nu alla större centralbanker visat att de är fast beslutna att motverka panik på marknaderna. Den avgörande frågan är dock ifall det överhuvudtaget går att få bukt med coronakrisen med hjälp av penningpolitiska instrument. Det beror i hög grad på krisens karaktär.
Demokratierna måste visa vad de kan
Krisen är nämligen inte alls begränsad till den ekonomiska sfären. Även nationalstaternas förmåga att skydda sina egna medborgares liv sätts på prov – insatserna är alltså varken mer eller mindre än Leviatans grundläggande legitimitet.
I Eurasiens auktoritära regimer står dessutom de starka ledarnas legitimitet på spel, vars maktanspråk bygger på det centrala löftet “Jag beskyddar er”. Den kinesiske presidenten Xi Jinping har förstått detta och vidtar drastiska åtgärder mot virusets spridning, oavsett vad det kostar. Hans motsvarigheter i Thailand, Filippinerna och Brasilien har däremot tagit lättare på att kontrollera smittspridningen och angrips nu av sina egna anhängare. Huruvida Donald Trump i sina väljares ögon lever upp till sitt centrala löfte om att skydda USA från yttre hot kommer troligen att ha ett avgörande inflytande på resultatet i det amerikanska valet.
Coronakrisen må vara negativ för populister i regeringsställning, men för deras motsvarigheter i opposition kan det vara precis vad de har väntat på. Många medborgare ser det som att de demokratiska staterna förlorade kontrollen redan under kriserna 2008 och 2015. Det är många som oroar sig för ifall deras stater som urholkats av decennier av åtstramningspolitik, i synnerhet den extremt reducerade hälso- och sjukvården, fortfarande kommer att kunna klara av större kriser. I många länder växer ett allmänt motstånd mot den fria rörligheten för pengar, varor och människor.
Många italienare har länge varit rädda för att bli de som förlorar på globaliseringen och euron. Nu tillkommer även nödåtgärderna, den ekonomiska chocken och ännu en flyktingkris. Den lombardiske högerpopulisten Matteo Salvini är inte den enda som vet hur man blandar ingredienserna ”öppna gränser, farliga utlänningar, korrupta eliter och försvarslösa stater” till en giftig brygd. Det råder inget tvivel om att Västeuropas liberala demokratier kommer att sättas på prov. Mitt under kampen mot högerpopulismen måste demokratierna nu bevisa att de kan skydda sina medborgares liv.
Men hur långt kan man begränsa de individuella friheterna? Hur länge ska undantagstillståndet pågå? Hur skulle de västerländska samhällena tolerera drastiska åtgärder som de i Kina? Borde man, som i Östasien, prioritera kollektivet framför individen? Hur ska man minska pandemins spridningstakt om medborgarna inte följer rekommendationerna om ”social distansering”? Och vad innebär solidaritet med andra när det enda vi kan göra är att isolera oss?
Varje nation för sig
En gränsöverskridande pandemi fordrar ett koordinerat globalt gensvar. Men hittills har varje nation gått sin egen väg. Till och med inom Europas råder det brist på solidaritet länderna emellan. I synnerhet Italien upplever att de lämnats i sticket, precis som under eurokrisen och flyktingkrisen. Kina drog fördel av bristen på europeisk solidaritet och skickade ett flygplan fullastat med medicinska resurser till Italien, dess Belt and Road-partner. Sedan dess har Berlin insett den geopolitiska dimensionen i den dubbla krisen – coronavirus och flyktingar – och har uttryckt oro över externa makters försök att splittra Europa. Man upphävde exportstoppet för medicinsk skyddsutrustning och lovade katastrofhjälp till Italien i form av en miljon ansiktsmasker. Ännu viktigare är att man har lättat på den europeiska stabilitetspakten för att ge Italien tillräckligt med utrymme i sina statliga finanser för att rädda ekonomin i landet.
För de redan hårt ansträngda transatlantiska handelsrelationerna är krisen ytterligare en prövning. President Trumps beslut att isolera USA från sina europeiska bundsförvanter utan att först rådgöra med dem har sänt en tydlig signal. Det amerikanska försöket att ta över CureVac, ett företag i tyska Tubingen, för att ge USA exklusiv tillgång till vaccin, eskalerade till en upphettad konflikt med Berlin. Någon gemensam, koordinerad krisreaktion går knappast att föreställa sig under dessa omständigheter. I västvärlden har den rådande inställningen varit: “Var och en är sig själv närmast.”
På global nivå ger de nya konflikterna mellan stormakterna ytterligare bränsle åt krisen. Särskilt oljepriskriget drivs på av geoekonomiska motiv. Konflikten mellan Saudiarabien och Ryssland väcker frågor om Opeckartellens framtida överlevnad. Den stora förloraren i det historiska oljeprisfallet kan i slutändan bli den svårt skuldsatta amerikanska skifferoljeindustrin. Så om de amerikanska medborgarna verkligen kan glädja sig åt lägre priser på bensinmackarna, som deras president har lovat, beror på vem som är mest uthållig i detta utmattningskrig. Hur som helst har Ryssland och Saudiarabien ett starkt intresse av att slå ut sin kreditfinansierade amerikanska konkurrent.
Vad som än blir resultatet av oljepriskriget kommer maktbalansen på oljemarknaderna att omfördelas. Debatten om ”peak oil”, som har rasat i flera decennier, lär också få en intressant vändning. I slutändan blir det kanske inte den sinande tillgången till fossila bränslen som beseglar oljeindustrins öde. Med permanent låga priser blir det helt enkelt inte längre lönsamt att exploatera de kvarvarande resurserna. Skulle en geoekonomisk konflikt alltså oavsiktligt kunna leda till slutet för den fossila eran?
Krisen spär även på hegemonikonflikten mellan USA och Kina. Sedan en tid tillbaka råder partiövergripande konsensus i Washington om att frikoppla den amerikanska ekonomin från den kinesiska, för att inte stärka motståndaren med amerikanska pengar och teknik i kampen om världsherraväldet. Över en natt måste nu globalt positionerade företag omorganisera sina distributionskedjor. Kommer alla dessa koncerner att återvända till Kina när den omedelbara krisen är över? Då måste företagsledarna ta sig en funderare på om de är redo att avsiktligt ignorera den riktning som stakats ut av Washington.
Och hur kommer Europas företag att ompositionera sig efter krisen, efter att kostnaderna av att vara alltför beroende av kinesiska distributionskedjor har blivit uppenbara? I debatten om huruvida det kinesiska företaget Huawei borde uteslutas från utbyggnaden av Europas 5G-nät har européerna redan fått uppleva hur stort trycket från USA kan vara. Coronakrisen skulle alltså kunna påskynda en utveckling som redan har pågått ett tag: deglobaliseringen. Resultatet skulle kunna bli att den globala arbetsfördelningen sönderfaller i konkurrerande ekonomiska block.
Över en natt tar den nyliberala eran slut
Plötsligt sker allting väldigt snabbt. På bara några timmar pumpas det in så stora summor in i marknaderna att de ”radikala” löftena från den demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders framstår som fickpengar. Tyska politiker, som fram till i går upprördes över den unge socialisten Kevin Kühnerts tankelekar, funderar nu allvarligt på att förstatliga företag. Det som i klimatdebatten har avfärdats som naiva och barnsliga drömmar är nu en sorglig verklighet: Den globala flygtrafiken står nästan stilla. Gränser som vi betraktade som omöjliga att stänga under flyktingkrisen är nu stängda. Och under tiden har Bayerns konservative ministerpresident Markus Söder övergivit den tyska fäblessen för balanserade budgetar och meddelar: “Vi kommer inte att låta oss styras av bokföringsfrågor, utan av vad Tyskland behöver.”
Den nyliberala eran, då marknadens intresse haft företräde framför alla andra samhällsintressen, närmar sig sitt slut. Visst, alla dessa åtgärder beror på undantagstillståndet. Men medborgarna kommer att minnas dem när de återigen snart får höra: “Det finns inget alternativ”. Krisen har satt den sedan länge stelnade politiken i rörelse. Efter fyra decenniers nyliberal statsskepsis har ett länge bortglömt faktum återigen sett dagens ljus: Nationalstaterna har fortfarande en enorm kreativ kraft, om de bara är villiga att använda den.
Som en strålkastare belyser coronakrisen alltså vår tids geopolitiska, ekonomiska, ideologiska och kulturella brytpunkter. Signalerar denna spricka i fasaden kanske till och med ett epokskifte? Kommer turboglobaliseringens tidsålder att sluta med att de stora ekonomiska blocken frikopplas från varandra? Är oljepriskrigen början till slutet för de fossila industriella ekonomierna? Håller det globala finanssystemet på att övergå till en ny regim? Kommer rollen som systemets garantimakt att förflyttas från USA till Kina, eller är det vi upplever genombrottet för en multipolär värld?
Säkert är att coronakrisen skulle kunna leda ett genombrott för en rad trender som länge verkat i det tysta. Alla dessa utvecklingar påverkar varandra i en hisnande fart. Den komplexiteten tyder på att den här krisen kommer att bli djupare än finanskrisen 2008. Pandemin skulle kunna vara den brinnande stubinen till den globala systemkrisens krutdurk.
Fönstret mot framtiden står vidöppet
Coronakrisen är ett enormt experiment. Miljoner människor prövar nya sätt att organisera sitt vardagsliv. Affärsresenärer byter flyg mot videokonferenser. Universitetslärare håller webbseminarier. Anställda arbetar hemifrån. Vissa kommer att återvända till sina gamla mönster efter krisen. Men många vet nu av egen erfarenhet att det nya sättet att arbeta inte bara fungerar utan även är mer miljö- och familjevänligt. Vi måste utnyttja det här avbrottet, den omedelbara upplevelsen av att sakta ned, för att skapa långsiktiga beteendeförändringar i kampen mot klimatförändringarna.
Den brittiske journalisten Jeremy Warner sammanfattar cyniskt den nyliberala synen på krisen: ”Ur ett helt objektivt ekonomiskt perspektiv skulle covid-19 till och med kunna visa sig lätt fördelaktigt på lång sikt genom att det gallrar bort oproportionerligt många äldre anhöriga (avhängiga).” I stark kontrast till den bristande solidariteten mellan länders regeringar står den våg av solidaritet som människor upplever i sitt kvarter, på jobbet och i vänkretsen. När hände det senast att det kapitalistiska maskineriet stoppades för att skydda gamla och sjuka? Vi kan bygga vidare på den erfarenheten av solidaritet för att göra samhället i sin helhet mer solidariskt igen. Om vi lyckas klara den här krisen tillsammans, skapar vi en symbol för uppbrottet mot en ny tidsålder: ”Ett samhälle som håller ihop klarar alla utmaningar.”
Men gensvaren på krisen innebär också faror. Världen över stängs gränser, visum upphävs och inreseförbud utfärdas för utlänningar. Det rekordhöga antalet beställningar av industrirobotar tyder på att produktionskedjorna kommer att göras mer motståndskraftiga mot personalbortfall genom ett avgörande steg mot automatisering. Båda dessa trender hotar att få spiralen av förlorade jobb, rädsla för social utslagning, motstånd mot invandrare och politisk revolt mot det liberala etablissemanget att snurra ännu snabbare.
Den liberale ekonomen Philippe Legrain varnar med rätta: ”Coronakrisen är en politisk gåva för nativistiska nationalister och protektionister. Den har förstärkt uppfattningen om att utlänningar är ett hot. Den visar tydligt att länder i kris inte alltid kan räkna med att få hjälp av sina grannar och bundsförvanter.” Vi får inte överlåta tolkningsföreträdet av krisen till högerpopulisterna. Svaret på globala utmaningar får inte bli isolering och nationell egoism, utan i stället solidaritet och internationellt samarbete. Till skillnad från 2008 har de progressiva krafterna inte råd att återigen förlora kampen om tolkningen av det som händer och vad som behöver göras. Under de kommande veckorna kommer grunden till den nya världsordningen att läggas. Vi måste se till att vi formar debatten om hur den ska se ut.
En starkare demokratisk stat kan träda fram
Många, särskilt unga människor, upplever nu en nationell nödsituation för första gången. På bara några dagar har deras frihet begränsats i en omfattning som tidigare varit otänkbar. Inte bara i Kina, utan även mitt i Europa, används teknik i stor skala för att övervaka och reglera medborgarnas beteende. Som vi har lärt oss av ”kampen mot terrorismen” kommer många av de krisbestämmelser som nu klubbas igenom fortsätta gälla även efter att krisen är över. Man måste inte, som Giorgio Agamben och Naomi Klein, misstänka att avsikten bakom normaliseringen av undantagstillståndet är att göra individer fogliga inför katastrofkapitalismen. Men vi måste förhindra att våra grundläggande rättigheter urholkas för gott.
Slavoj Žižek slår huvudet på spiken när han varnar: ”Människor gör rätt i att hålla statsmakten ansvarig: Ni har makten, visa nu vad ni kan! Utmaningen för Europa är att visa att det Kina har gjort går att göra på ett mer transparent och demokratiskt sätt.” Hur det går att göra detta utan alltför stora inskränkningar av medborgarnas frihet har de östasiatiska demokratierna Sydkorea, Taiwan och Japan hittills visat på ett imponerande sätt. Deras strategi framstår som mer förenlig med västerländska demokratier än det drakoniska kinesiska sättet. Samtidigt skulle en framgångsrik hantering av krisen stärka förtroendet för den demokratiska staten även här. I en kris tenderar människor att samlas kring kompetenta, hårt arbetande och beskyddande regeringar.
Efter åratal av åtstramningar som har skurit ned hälso- och sjukvården till ett absolut minimum måste vi nu göra allt för att den ska kunna hantera anstormningen av sjuka. Stängningen av kommunala mottagningar, den kroniska underbemanningen bland vårdpersonalen och den tekniska utrustningens bedrövliga tillstånd slår nu tillbaka på oss. Sällan har kraven på ett återförstatligande av hälso- och sjukvården haft större stöd hos allmänheten. Under krisen har Spanien snabbt förstatligat alla privata mottagningar och vårdinrättningar. I Frankrike ifrågasätter presidenten öppet de nyliberala privatiseringarna och lovar att ändra kurs framöver. Även i Tyskland har debatten inletts om huruvida det verkligen var så klokt att låta vårt samhälle underkasta sig marknadens diktat. I framtiden får det inte längre vara individens vinstintresse, utan enbart allmänhetens bästa, som ska stå i fokus för tjänster av allmänt intresse.
Återuppbyggnaden av dessa tjänster kräver investeringar i miljardklassen. Förbundskansler Angela Merkel har bekräftat att man inte använder skuldbromsen i exceptionella situationer som denna: “Hur budgetbalansen ser ut i slutet av året är inte vad vi fokuserar på.” I den nuvarande situationen sjösätter den tyska regeringen ett räddningspaket utan historiskt motstycke, som omfattar alltifrån små enskilda firmor och frilansare till stora koncerner. “Vi kommer att göra allt som är möjligt”, försäkrar finansminister Olaf Scholz. Ett ramverk för att tillhandahålla garantier till ett sammanlagt belopp på en halv biljon euro är bara början, uppger handelsminister Peter Altmaier.
När krisen kommer är vi alla keynesianare igen. Till skillnad från efter finanskrisen 2008 bör vi dock inte återvända till sparpolitiken efter krisen. Efter decennier av åtstramningar är många samhällstjänster utarmade: hälso- och sjukvården, utbildningssystemet, kommunförvaltningarna, transportinfrastrukturen, försvarsmakten och polisen. För att motverka medborgarnas rädsla för kontrollförlust, förbereda ekonomin och samhället för den digitala revolutionen och inte minst bekämpa klimatförändringarna, är investeringar av historiska proportioner nödvändiga.
Socialdemokrati kan rädda oss ur krisen
Den globala krisen har ökat medvetenheten om hur sårbara hyperglobaliseringen har gjort oss. I en globalt sammankopplad värld kan pandemier sprida sig över gränserna i snabb takt, vilket de också gör. De globala distributionskedjorna kapas alltför lätt. Finansmarknaderna är sårbara för kriser. Högerpopulister vill stänga gränserna och isolera sig från omvärlden – men det är fel svar på de globala utmaningarna i form av epidemier, krig, migration, handel och klimatförändringar. Vårt mål borde snarare vara att bekämpa orsakerna till dessa kriser. Därför måste den globala ekonomin ställas på en mer motståndskraftig grund.
I coronakrisens kölvatten håller de globala distributionskedjorna redan på att omformas. Kortare distributionskedjor, med exempelvis amerikanska produktionsanläggningar i Mexiko och europeiska anläggningar i Östeuropa, skapar mer stabilitet. När det gäller teknik måste Europa kunna stå på egna ben igen. För att kunna göra detta måste vi samarbeta mycket närmare inom forskning och utveckling. Det globala finanssystemet, som i dagsläget inte hålls samman av mer än några lösa trådar, är i akut behov av en nyordning. I över ett decennium har centralbankerna misslyckats med att motverka deflationstrender med ren penningpolitik. Under krisen ställer sig nu regeringarna vid deras sida med en expansiv finanspolitik. Politiskt innebär detta en återkomst till parlamentarismens grundlogik: ingen beskattning utan representation. Finanssystemen måste återigen ställas under demokratisk kontroll.
Konflikter uppstår vid alltför stort ömsesidigt beroende. Dessa konflikter måste dämpas av internationella normer och multilateralt samarbete. Världshälsoorganisationens kompetenta krishantering visar på effektiviteten av multilateralt samarbete vid bekämpningen av pandemin. Till skillnad från under finanskrisen 2008 har det inte kommit något koordinerat gensvar från världens tjugo största ekonomier. Såväl den geopolitiska rivaliteten mellan stormakterna som de högerpopulistiska ropen på isolering står i vägen för ett utökat internationellt samarbete. De existerande elementen för multilateral styrning måste stärkas med konkreta bidrag. Det kan börja med en förstärkning av Världshälsoorganisationens ekonomiska resurser och fortsätta med ett G20-möte för att koordinera den ekonomiska krishanteringen. Här kan den fransk-tyska alliansen för multilateralism visa sitt värde.
Krisen har på ett drastiskt sätt uppenbarat för medborgarna att vi inte kan fortsätta som förut. Aldrig tidigare har vår önskan om en grundläggande omstrukturering av ekonomin och det kollektiva livet varit så stor. Samtidigt måste existentiella faror avvärjas utan att man inskränker demokratin och våra fri- och rättigheter i oproportionerligt hög grad. Vilken politik kraft kan förhandla fram de sociala kompromisser som krävs? Den amerikanska statsvetaren Sheri Berman har uttryckt en ängslig förhoppning: ”Kan socialdemokratin rädda världen (igen)?” Nu kör vi i gång.
Översättning: Anna Lindberg
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
