Coronakrisens slukhål

Vårdpolitik Dagens vård är präglad av en effektivitetsframtid som en gång förespeglades oss. Men vem påstod vad om den hägrande framtiden? Och vad tystades ned? Rolf Å Gustafsson vill se en kommission som granskar saken.

Kommer ni ihåg Stockholmsregionens politiska ledning som för några månader sedan var säker på att vårdpersonal måste sägas upp därför att sjukhusen inte kommer att behöva så många vårdplatser i framtiden.[1] Personalen gick visserligen redan på knä, men nej: Det skulle bli alldeles för dyrt med sådan personaltäthet och framförallt; så många vårdplatser behövdes helt enkelt inte. Bara några månader senare upplevde med förvåning intensivvårdsläkaren Mattias Bergström – som under tolv år i yrket – inte sett en enda intensivvårdsplats öppnas på sin avdelning (däremot lades en ner) ”hur vi lyckats öppna nästan trettio nya platser inom loppet av två veckor” (detta gällde i och för sig Göteborg, men Stockholmsregionen kunde som bekant på några veckor bygga ett helt nytt provisoriskt sjukhus med akutvårdplatser).[2]

Och kommer ni ihåg att Trump för några veckor sedan visste att Corona inte är så farligt? Kommer ni ihåg att samme man några veckor senare var säker på att Corona utgör ett historiskt tidigare ej skådat hot mot USAs framtida storhet? [3]

I många beslutsfattares huvuden är det först nödvändigtvis på ett sätt och kort därefter tvärtom: Si förvandlas snabbt till så. Den som får upp ögonen för fenomenet, inser att det handlar om företeelser av olika karaktär och dignitet, men frågan är om det finns gemensamma nämnare? Den här artikeln handlar om den kollektiva minnesförlust (sociala amnesi), som nu hotar att bli till ett slukhål för analys och beslutsfattande med en vettig förbindelse mellan då-nu-sedan.

Kan det vara så att tidshorisonten för (en del av) våra beslutsfattare krackelerat?

Eftersom vi befinner oss i ett allomfattande nu kan det uppfattas som ovidkommande att tala om annat än sådant som har en direkt koppling till den akuta krisen. Men ändå: Kan det vara så att tidshorisonten för (en del av) våra beslutsfattare krackelerat? Förhoppningar och behov av ”att vända blad och gå vidare” för att slippa ta ansvar kan vara en av den sociala amnesins drivkrafter. Just därför bör frågan ställas nu – mitt i en akut kris som tränger undan andra samhällsfrågor – och innan den pågående amnesin glömts bort. Om det ligger något i resonemanget, riskerar vi ju att om några månader hamna i något nytt och allomfattande nu. Och då kommer vi att både ha glömt det som hände och sitta fast i något nytt uppslukande akut problem som inte ger utrymme för eftertanke.

De snabba kast i debatten som vi stöter på beror antagligen inte enbart på en ideologidriven eller argumentdöv maktutövning. Låt oss inte heller enbart tala om vilseledande ”information”, partitaktisk opinionsmanipulation eller rent av om okunskap eller osanningar. Låt oss istället utveckla den tankegång som redan antytts ovan, nämligen att det också skulle kunna vara någon form av minnesförlust inblandad i konstigheterna vi ställs inför. I värsta fall en vida spridd social amnesi; ett samhällsproblem vi bör försöka förstå och åtgärda.

Inom internationell forskning om historiefilosofi, tidsuppfattning och samhällsvetenskaplig begreppsanalys finns det en undanskymd, men växande, litteratur som varnar för att vår tids historieuppfattning håller på att bli till en ”presentism” (av engelskans present; det närvarande).[4] Ser vi till grundtankarna i denna analystradition kan de faktiskt bidra till förståelsen av hur Corona-krisen riskerar att bidra till ett desorienterat samhällstillstånd som vi kan döpa till nuism på svenska.

Trots att vi människor delar naturen i och omkring oss själva med djuren, så särskiljer vi oss från resten av biologiskt liv genom att inte enbart genomgå biografiska livslopp med födelse, liv och död. Människor lever i samhällen med en historia; språk, tanke, kommunikation utvecklas över tid. Mänskliga sammanslutningar skiljer sig alltså från djurflockar bland annat genom att vi bildar komplicerade samhällen som genomgår historiska förlopp.

Man kan säga att människan blir människa via de minnen som bevaras, tolkas och vidareförs. Förgången tid, nu och framtid förbinds på något sätt med varandra. Och det var just det: Olika samhällen, sociala grupperingar och epoker skiljer sig åt beträffande hur relationerna mellan nu, då och sedan skapas; …”all societies are equally historical, but some of them admit it openly while others reject the idea and prefer to ignore it.” [5]

Från den grek-romerska antiken växte traditionen att betrakta förgången tid som en Historia magistra vitae och detta spreds och befästes i allt vidare kretsar av boklärda. [6] På nusvenska känner vi det genom uttrycket att historien är en läromästare för livet. Förgången tid betraktades som ett förråd av exempel på dygder, moraliska förhållningssätt och kompetenser som politisk och andlig överhet ansåg behövliga inför ödets, krigens, farsoternas och upprorens omvälvningar. I ett nutida perspektiv talar forskare om en lång period av cyklisk och tillbakablickande historiesyn. Starkt förenklat kan man uttrycka det som att fram till någon gång på mitten av 1700-talet backade västerländska samhällen in i framtiden. Enligt många nutida bedömningar dominerades historiesynen av ett okritiskt fasthållande vid etablerade traditioner, tron på en evig och oföränderlig mänsklig natur och uppfattningen att det cirkulära och stillastående jordelivets kollektiva framtid dramatiskt skulle upphöra i ”sanningens minut” genom den yttersta domens obönhörliga apokalyps (tala om miljökollaps!). [7] Möjligen kunde en och annan hjälte eller helgon finna frid och evigt liv i ett hinsides paradis.

1700- talets upplysningstid bröt stegvis med detta mönster. Framtiden och framstegstanken växte sig allt starkare samtidigt med att religiösa och andliga uppfattningar marginaliserades och en linjär tidsuppfattning blev vanligare. Framstegen antogs dessutom ha en slags inbyggd spärrhake-effekt med en irreversibel räcka av epoker där det ena ledde över till det andra genom föreställda eller verkliga orsaksmekanismer. Starkt förenklat kan man tala om att de alltmer omvälvande samhällsförändringarna – framväxten av fabriksväsende, lönearbete, nedbrytning av skråväsendet, marknader osv – slog igenom i samhällstänkande, historieuppfattning och politik: Genom undersökningar av nuet hoppades många att vetenskaplig kunskap skulle läggas till grund för planering och styrning av den framtida samhällsutvecklingen. Det gällde att underlätta, påskynda och förlösa den process som var stadd i rörelse. Historien uppfattades nu också allt tydligare som till stor del ett verk av människohand.

Låter vi här vår resa i ilfart genom samhällsomvandlingar av olika slag göra halt vid 1900-talets mitt, så har vi kommit fram till det välfärdsstatliga tänkandet som blommade upp efter andra världskriget. Då måste vi också lägga till den praktiska och idémässiga utveckling, som till slut sammanfogades i den liberal-demokratiska nationalstatens grundprincip: En människa/ett vapen/en röst/en skattebetalare/en medborgare. Många uppfattade välfärdssystemen som ett stort framsteg, rationellt, rättvist och som ett oåterkalleligt slut på mänskligt lidande genom den historia vi lämnat bakom oss.

Inom den historiefilosofiska tråd vi här ska hålla oss till bar dock det naturvetenskapligt och teknologiskt influerade framstegstänkande på begränsningar och risker. Fler och fler inom de framväxande och politiskt alltmer inflytelserika samhällsvetenskaperna (nationalekonomi, sociologi, psykologi) kopplade loss från kunskap om det förgångna. Det som en gång under det tyska 1800-talet betraktats som alla samhällsvetenskapers moder – historieforskningen (och dess ”historicism” som det heter i en tilltrasslad historieteckning av denna del av idéhistorien) – marginaliserades och ersattes av teoretiska modeller som fokuserade på ”här och nu” lossryckt från ”där och då”. Vetenskap och politik riktades in på sådant som kunde påvisas kvantitativt – dvs mätas ”här och nu” – och läggas till grund för statistiska kalkyler.

En av de tankemässiga reaktionerna på dessa sammansatta förändringar – som också innebär att tiden upplevs gå allt fortare och en tro på accelererande framsteg som ibland åtföljs av plötsliga bakslag och desorientering – en motreaktion är kritisk analys av rötterna till den moderna tidsandan. Observera att vi då inte talar om välfärdsstatliga motreaktioner i form av marxism, nyliberalism, postmodernism eller populistisk konservatism. Vi talar om en kritik av framstegsoptimism, samhällsvetenskaplig teknologisering och instabila historieuppfattningar; det handlar om en historiefilosofisk kritik som formulerats i förlängningen (och delvis som kritik) av det tidiga 1900-talets (tyska) historicism. [8]

För att överhuvudtaget kunna tala om denna problematik har den tyska historikern Reinhart Koselleck föreslagit att vi skall betrakta nuet som en mötesplats mellan det förgångna och framtiden. Nuet kan då ses som en inskjuten mental plats mellan ”erfarenhetsrummet” (vårt samlade förråd av minnen, kunskaper och erfarenheter av förgången tid) och ”förväntningshorisonten” (hopp, oro och förutsägelser om det som ännu inte inträffat). En känsla av att tiden accelererar kan uttryckas som att vi fokuserar tanken framåt och samtidigt kopplar loss från erfarenhetsrummet. ”Att framtiden allt snabbare inte bara förändrar samhället utan också förbättrar det utmärker den förväntningshorisont som den sena upplysningen drog upp. Antingen så att hoppet lämnar erfarenheten långt bakom sig […] eller så att förändringarna i social och politisk organisation efter 1789 tycktes spränga alla tidigare erfarenheter.” [9] I motsats till äldre tiders cykliska, tillbakablickande och stillastående historieuppfattning kan på så vis en rusning mot det okända (hotande eller hägrande) bli följden. En poäng med detta resonemang är en argumentation för nödvändigheten av att upprätta och fördjupa kunskaperna, tolkningarna och de offentliga övervägandena om de mångbottnade och möjliga relationerna mellan nuet-erfarenhetsrummet-förväntningshorisonterna.

Det blir helt enkelt lite udda resonemang när historielösa beslutsfattare simmar runt i sina egna tankeakvarier.

Ett sätt att tolka och begripliggöra vad som pågår i vår nutid är således att tala om social amnesi (minnesförlust) och resa frågan om vi tenderar att klippa av våra tankerelationer till både erfarenhetsrum och förväntningshorisont. Erfarenheter definieras då som betydelselös ”historia”, vittnar om pinsamheter i det förgångna eller glöms helt enkelt bort. Framtider ter sig hotande, alternativt som det enda möjliga eftersträvansvärda för dem tror att teknologi löser alla problem.

En helt ny historieuppfattning nuismen kan då etablera sig. Ett skräckexempel är måhända Trump som faktiskt inte ens verkar ha något korttidsminne av vad han själv nyss sagt, än mindre visar kunskaper om samhälleliga ”vad, hur, när, vart och varför”. En allt större del av hans publik verkar dessutom lida av samma åkomma. Det blir helt enkelt lite udda resonemang – eller snarare monologer – när historielösa beslutsfattare simmar runt i sina egna tankeakvarier. Den som likt en guldfisk utan erfarenhetsrum och realistisk framtidshorisont simmar runt i ett allomfattande ”nu” – vare sig de själva trivs som fisken i vattnet eller ej – förlorar orienteringsförmågan och riskerar att upprepa dumhet efter dumhet och bli lika förvånad varje gång.

Värt att fundera på är också de måhända hårdragna varningar som framförts internationellt. Den franske historikern Francois Hartog oroar sig för att nuismens samhällsdebatt till och med skulle kunna innebära en kollaps av gränsen mellan ”nu” och ”framtid” varigenom tankehorisonten kan få en paradoxalt inåtvänd karaktär: …”the present, in the very moment of its occurrence, seeks to view itself as already history, already past […] to turn itself into a past before it has even fully emerged as present”. [10]

Den internationellt kände idéhistorikern Peter Burke påminner oss om vikten av att vårda och utveckla ”historia som socialt minne” och han tillhör dem som aktualiserar den grundläggande frågan om vilken samhällsroll (användningssätt) som historia, minne och minnesförlust kan ha. Resonemanget avslutas med en uppmaning. Han tar sin utgångspunkt i Herodotos, den grekiska historieskrivare från 400-talet före Kristus som ofta kopplas ihop med traditionen Historia magistra vitae, trots att själva uttrycket myntades av romaren Cicero ungefär tvåhundra år senare och därefter gått som en röd tråd i historieskrivning långt fram i vår egen tid:

”Herodotos såg historikerna som minnets väktare, minnet av ärorika gärningar. Jag föredrar att se historikerna som väktare av besvärande fakta, skeletten i det sociala minnets garderob. En gång i tiden fanns det en ämbetsman kallad the Remembrancer (”påminnaren”). Titeln var i själva verket en förskönande omskrivning för skuldindrivare; ämbetsmannens uppgift var att påminna folk om vad de helst ville glömma. En av historikernas viktigaste funktioner är att vara en påminnare.” [11]

Tillsätt därför en politiskt oberoende forskarkommission ”här och nu”. Innan vi glömt det som nu omsluter oss: En kommission som utförligt granskar hur det såg ut ”där och då” några decennier innan Coronakrisen bröt ut. En kommission som inventerar erfarenhetsrummet. En kommission som kopplar samman alla dåvarande erfarenheter – glömda, ignorerade, felaktiga likväl som rimliga – med de numera snart glömda effektivitets- och marknadsframtider som förespeglades oss på vägen fram mot det nu där vi befinner oss. Vem påstod vad om den hägrande framtiden? Vad tystades ned? Framförallt, försök att skapa en levande och faktabaserad debatt om sådana relationer mellan ”då-nu-sedan” som karakteriserar alla samhällen med förmåga att lära av både misstag och framgång.

Detta är Rolf Å Gustafsson tredje kommentar till aktuell vårdpolitik hos Arena Essä i år. De tidigare publicerades 9 februari och 2 april.

[1] Dagens Nyheter 2019-11-26 rapporterar: ”På måndagsmorgonen meddelade Södersjukhuset att 100 tjänster måste bort, 50 undersköterskor, 25 läkare och 25 administrativ personal. En timme senare stod det klart att även Danderyd skall bantas med totalt 250 personal och att sjukhuset nu varslar omkring 100 tjänster.  Nyheten kommer bara tre veckor efter att Karolinska aviserar att man kapar 600 tjänster”…

[2] Dagens Nyheter 2020-04-17.

[3] Dagens Nyheter 2020-03-22 sammanfattar under rubriken ”Trumps färd från lugn till panik” bl. a att den 10 mars 2020 vidhöll president Trump sista gången den linje han uttalat alltsedan Corona dykt upp i massmedia; ”Håll er bara lugna. Viruset kommer snart att försvinna”, för att den 13 mars 2020 svänga helt om: ”Trump utropar nationellt nödläge. I meddelanden på Twitter skyller han de långsamma åtgärderna för att stoppa viruset på administrativa reformer som genomfördes av Barack Obama.”

[4] Den aktuella debatten om detta finns redovisad i bl. a två artiklar: Christophe Bouton; ”Hartog´s Account of Historical Times and the Rise of Presentism”, History, 2019, volume 104, issue 360och Blake Ewing; ” Koselleck´s Historik and the Horizons of Politics”, Contributions to the History of Concepts, 2018, volume 2, issue 2.

[5] Citatet tillskrivs Claude Lévi-Strauss av Christopher Bouton s. 311 i ovan angiven artikeln.

[6] Se ”Historia Magistra Vitae” i Reinhart Koselleck; Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik. Daidalos, 2004.

[7] En översikt över olika dominerande historieuppfattningar och historiebruk finns i årsboken för idé- och lärdomshistoria Lychnos2000; ”Upplysningen och historismen: Utsikt över ett forskningsfält” av Mats Persson.

[8] Jag följer här Reinhart Kosellecks tankegångar, speciellt i artikeln ” ’Erfarenhetsrum’ och ’förväntningshorisont’ –två historiska kategorier” i den tidigare angivna artikelsamlingen av Koselleck (2004) och den vidareföring av dett som bl. a finns i artiklarna i not 4.

[9] Reinhart Koselleck i ovan åberopad artikel sidan 187. En mycket god introduktion till Kosellecks hela komplexa tänkande finns i Niklas Olsen; History in the plural. An introduction to the work of Reinhart Koselleck.Berghan Book, 2004.

[10] Francois Hartog citerad av Christopher Bouton sidan 321.

[11] Peter Burke; ”Historia som socialt minne” ingår i Mellan minne och glömska -studier i det kulturella minnets förvandlingar, Johan Redin & Hans Ruin (red). Daidalos 2016.

***

Följ Arena Essä på Facebook