Dagbok från Damaskus

SYRIEN När Syrienkriget bryter ut 2011 befinner sig Suzanne Ibrahim i Damaskus, inflyttad från staden Homs. I sin dagbok fångar hon skedet, och hur livet påverkas för såväl henne som hennes omgivning. Dagboken ges nu ut på svenska, och Dagens Arena publicerar här ett utdrag.

SÖNDAG 8 MAJ
Nizars sms fungerar fortfarande som en febertermometer som läser av Homs kropp. Idag skrev han: »Läget här var dåligt innan solen ens gå upp. Många har svårt att ta sig till sina arbetsplatser. Själv kom jag knappt fram till jobbet.«

Den senaste veckan har det varit många rykten och mycket skvaller i omlopp, och inte bara om offentliga personer – en viss läkare pekas ut som Homs anförare, en annan läkare sägs ha blivit arresterad tillsammans med sin hustru, någon jurist har dykt upp på Al-Jazira, medan en viss ingenjör påstås ha uttalat sig i kanalen Al-Arabiya.

Min vän Elias berättade om en tidigare politisk fånge från en religiös grupp som till största del är regimtrogen, och vad han var med om efter att han medverkat på telefon i Al-Jazira. När mannen avslutat samtalet fick han höra högljudda röster utanför huset där han bor i en lojal stadsdel. Det var folk som ville hämnas på honom för hans kritiska uttalanden mot regeringen, och däribland var det vissa som bar kniv. En av hans grannar – en kristen man – gick ut för att tala med den ilskna gruppen, men det slog slint och han fick skynda sig att ringa säkerhetspolisen och be om hjälp. Det var som en scen ur någon svart komedi – att ringa efter säkerhetstjänsten för att rädda en tidigare politisk fånge från att hamna i folkets händer! Den uppretade gruppen gav sig inte förrän mannen kom ut, omringad av polismän, och fick ta emot en störtflod av förbannelser och spottloskor. Han klarade sig ur situationen genom att tillbringa två dagar inkvarterad hos en sektion av säkerhetstjänsten.

Jag har fått höra så många berättelser och uppgifter om vad som händer i Homs, bland annat följande:  

En man, S., gick ut för att möta en gammal vän som är säkerhetsofficer. De två vännerna hör till olika religiösa grupper och efter en kort diskussion om läget i staden ville S. gå därifrån, medan officeren ville att han skulle stanna längre. Då förklarade S. att hans vän Abu Lidia väntade utanför. Officeren mindes Abu Lidia och bad sin vän att få följa med ut så att de kunde hälsa. Abu Lidia hade tidigare varit politisk fånge i ett av Syriens fängelser. Nu, flera år efter frigivningen, fann han sig stå ansikte mot ansikte med officeren som arresterat honom den där gången. Abu Lidia hatade säkerhetsmän men hade fortfarande, efter alla dessa år, respekt för just denne officer. När han blivit arresterad hade han lämnat över sina personliga tillhörigheter och en summa på 1 500 syriska lira, och när dagen för hans frigivning kom hade officeren lämnat tillbaka allt, inklusive den lilla summan pengar.

En annan man, Abu Ali, fick av en bekant reda på att hans ende son, Ali, deltog i demonstrationerna. När Ali kom hem mötte fadern honom med bältet och började piska honom – och som om det inte vore nog brände han även pojkens bakdel, för att han inte skulle kunna sätta på sig byxor och gå ut och demonstrera igen.

En kvinna träffades av en kula i axeln i sitt eget hem när en demonstration i närheten slogs ner, och när fönstret krossades av skottlossningen skadade också hennes son ena handen. Detta hände på en fredag, dagen då det demonstrerades och folk sökte skydd i sina hem i fruktan för att bli skadade eller dödade. Trots att både hon och sonen blödde vågade kvinnan inte gå ut för att uppsöka läkare eller sjukhus. Istället la hon malet kaffe på såren i hopp om att de skulle sluta blöda och fortsatte att själv behandla sin egen och sonens skada ända till lördagen.

MÅNDAG 16 MAJ
Inom vårt hemlands geografi ska och mentala gränser godtar vi alla att våra åsikter skiljer sig åt, och ibland står i motsättning till varandra. Vi kanske till och med är oeniga vad gäller själva begreppet hemland och hur vi talar om vårt land och uttrycker vår lojalitet mot det. Men fosterlandet godtar inga motsättningar eller oenigheter när knivseggen försöker rista in sin blodtörst i dess kött…

Ända sedan jag var barn har jag drömt om att flytta utomlands, längtat efter att uppleva skönheten och friheten i väst. Europas vintrar lockade mig, floderna, folkens karaktär och deras liv i frihet, långt från östs krångel och problem. Fast jag förstod hur jag hade bedragit mig när jag lämnade Damaskus för en enda vecka, i en av västs finaste huvudstäder, Berlin. Jag insåg hur aningslös jag varit när flygplanet på vägen hem först cirklade ovanför staden Maaloula, där jag såg snön ligga på bergen runt staden, och sedan ovanför Damaskus alla hus. Jag insåg hur mycket jag längtat efter till och med myllret och kaoset i mitt hemland. Jag insåg hur mycket jag älskar mitt kära land som inte överger mig även om jag försöker överge det.

TISDAG 17 MAJ
Jag läser Paulo Coelhos roman Alkemisten. Där säger alkemisten till den unge mannen: »Imorgon säljer du din kamel och köper en häst. Kameler är opålitliga: de går tusentals steg utan att visa minsta tecken till trötthet. Men rätt vad det är sjunker de ner på knäna och dör.«

Det fick mig att tänka: En enorm flock kameler har under lång tid styrt Syrien, medan de renrasiga hästarna varit få. Kamelen har en lång hals, och vissa uppmuntrar eller lovordar tålamod genom att säga att den tålmodige har en kamelhals. Det här är ingen kritik av tålamod som egenskap, utan av de som hycklande iklär sig tålamodets dräkt; de där som av olika anledningar gått alldeles tysta längst fram i den syriska karavanen och som med lemmarna ansatta av trötthet, svaghet, utmattning och upplösning fortsatt gå, utan att ge ifrån sig minsta tecken till resten av karavanen om att den varit på väg att falla ihop!

Jag drar mig till minnes historien om flugorna och glasburken: Några flugor är fångade i en glasburk med ett tätt förslutet lock. När locket till slut lyfts av flyger flugorna inte iväg eller tar sig ut utan de fortsätter bete sig som om locket fortfarande utgör deras tak.

Det höjs röster med krav på förändring – men förändring i form av lagar och domslut, eller trygghet, samvete och ansvar?

Hur kan någon förändring ske i ett socialt underutvecklat samhälle, där majoriteten av invånarna inte ens utövar personlig handlingsfrihet?

En gång bjöds jag in för att medverka i ett tv-program som skulle ta upp det viktiga ämnet »Unga och kärlek«. Ett antal ungdomar deltog, de flesta i gymnasieåldern men också några från första året på universitetet. Jag häpnade över hur dessa unga personer blandade ihop olika uttryck för kärlek. Majorite- ten av dem talade om sin kärlek till Gud, till sina föräldrar eller till hemlandet. Det värsta var att nästan alla pratade om kärlek på ett väldigt puritanskt sätt, precis som samhället med sina lagar och ålderdomliga arv föreskriver. Kärlek bör sluta med äktenskap. Kärlek innebär att pojken inte rör vid flickan. Om så sker är kärleken inte längre oskyldig, utan dålig och destruktiv!

En enda flicka talade uppriktigt och modigt om något hon varit med om, en erfarenhet som gjort henne starkare och få henne att förstå vad kärlek kan vara. De andra flickorna vågade inte tala fritt. En av dem berättade att hon inte vågade ta upp det här ämnet med sin pappa, trots att de hade en bra relation.

Det saknas en medveten och förstående omgivning som kan intyga att kärlek är en fantastisk känsla i våra liv och inte ett syndafall, att Gud inte låter älskande brinna i helvetets eld, eftersom Gud själv är kärlek, godhet och skönhet. Lever den unga generationen med 2000-talets moderniteter och teknik på ytan samtidigt som den anammar doktriner och övertygelser ärvda från förislamisk tid, särskilt vad gäller synen på kvinnan och kärlek?

Motsättningen mellan denna generations innersta liv och livet på ytan är skriande. Visserligen har ungdomsgenerationer ofta upplevt en sådan motsättning, men idag verkar den mer cynisk.

Kommer denna generation verkligen vara kapabel att åstadkomma den efterlängtade förändringen?

FREDAG 20 MAJ
Kniven känner ingen skillnad på smaken av en regimtrogens hals och en oppositionells.

Ikväll fick jag ett sms från Nizar: »De väntade tills lindarna blommade på Shamvägen, då kom de med grävskopor och ryckte upp dem med rötterna. Jag förstår inte varför de hyser sånt agg mot träd!«

Den här nyheten la ytterligare en tyngd på min själ. Jag som älskar lindar – älskar alla träd. I maj slår linden ut med sina små gula blommor som sprider sin doft vida omkring. Lindarna bildade en naturlig och vacker inhägnad åt många bostadshöghus intill Shamvägen. Jag har aldrig kunnat förstå varför stadens politiker hatar träd så mycket. Tillsammans med andra naturälskare i Homs har jag försökt försvara både akacior och palmträd som brutalt ryckts upp.

LÖRDAG 21 MAJ
Jag har tagit upp min gamla vana att promenera. Jag har försökt gå minst en timme om dagen. Det är en effektiv kur för att hantera känslorna av frustration, sorg och nedstämdhet. På grund av den iskalla vintern och allt som hänt i stadsdelen Qaboun har jag dock varit tvungen att avbryta mina promenader en tid.

Inatt vaknade jag tre gånger i följd med korta mellanrum. En mardröm fick pulsen i halsen, till och med hela hjärtat, att rusa. Varje gång vaknade jag i panik. Det satt en man på sängkanten. Jag ville skrika, men min röst lydde mig inte. Jag ville sträcka ut handen eller röra benen för att knuffa bort personen som satt sig på min säng, men jag var som förlamad… Det var en tuff natt. Varje gång jag vaknade skräckslagen gick jag fram till fönstret och tittade ut på himlen. Den lysande månen fick mig att bli lugn igen. Jag satte på tv:n och höjde volymen lite, och lät ljudet och flimret från skärmen hålla mig sällskap tills jag somnade om.

FREDAG 27 MAJ
Som vanligt på fredagar samlades hela familjen i Homs idag. Min syster kom dit med sina barn och vi slog oss ner runt ett dignande lunchbord. När det började skymma var det dags för min syster att åka hem med barnen till al-Muhajireen, en stadsdel som gränsar till ett flertal områden i Homs som anses »heta«, såsom Ashira, al-Bayada, Deir Baalba och Bab Tadmor. Flera taxibilar vägrade köra dem genom al-Fakhourarondellen, Bab al-Dreib eller Karem el-Zeitoun. Efter många om och men gick en ung chaufför med på att ge sig ut på detta äventyr. När vi efter en stund ringde min syster för att höra om allt var okej berättade hon att några män ur säkerhetstjänsten gjort om färdvägen till en helt annan rutt. Det verkade som att de skulle behöva åka igenom Bab al-Sibaa, en stadsdel som blivit riktigt farlig. De tomma gatorna överförde sin fasa och skräck på barnen. Efter det svor hon på att aldrig göra om detta, och att stanna hemma på fredagar oavsett vad som händer.

Halv tolv på kvällen vaknade jag. Några ungdomar från kvarteret stod utanför mitt fönster som vette mot gatan, och deras röster hindrade mig från att somna om. Samtalet väckte min nyfikenhet när de med hög röst diskuterade hur man kan röra sig mellan stadens olika delar. Till slut slumrade jag medan de oavbrutet fortsatte prata.

LÖRDAG 28 MAJ
Återvände till Damaskus. Jag skrev ett sms till Nizar, där jag släppte ut smärtan över det jag sett och hört i Homs: »Jag är rädd att människor har börjat gå tillbaka till ett primitivare stadium. Folk flyr från grannkvarteren! När ska trädens och blommornas språk regera? Förlåt att jag är så deppig …«

Det jag syftade på i meddelandet var att flera familjer ur den religiösa gruppen som är lojalast med regimen antingen flyttat eller tvingats bort från stadsdelar där majoriteten tillhör andra trosinriktningar – och att dessa i sin tur pressats att lämna sina hus och affärsverksamheter i lojala stadsdelar.

SÖNDAG 29 MAJ
Vrålande röster från Qabouns manliga befolkning – motståndsmän som bestämt sig för att gå ut varje dag efter aftonbönen. Jag skärpte hörseln för att urskilja några av orden i vrålandet som kom och gick, ibland nära, ibland avlägset. Slagorden omfattade både »Allahu akbar« och »Folket vill att regeringen faller«. Ingen skottlossning vad jag kunde höra. Rösterna fortsatte att ljuda ända till halv två inatt. Ute på gatan tjöt bilar, snabba motorcyklar dundrade förbi och renhållningsarbetarnas vagnar gnisslade.

Exakt samma scenario kommer säkert att upprepas även idag.

MÅNDAG 30 MAJ
Manifestationen började med kravet att regeringen faller… sedan följde rop, visslingar och applåder. Jag överraskades av doften av grillat kött och skyndade mig till fönstret för att undersöka källan till doften som fick det att vattnas i munnen. Den kom från grannens balkong, rakt under mitt fönster. Jag plockade bort mina kläder från tvättlinan innan grillukten satte sig i tyget. En bil körde förbi med en passionerad sångröst strömmande ur högtalarna.

Det såg likadant ut i Homs, för Nizar skrev senare på kvällen: »Skottlossning, Allahu akbar, balkonger fulla av folk… Jag insisterar på Mahmoud Darwishs sällskap: ’När vinden exploderar mot min hud / döper jag allting till dess namn. / Sorgen och natten krossar jag / med mina bojor.’«

TISDAG 31 MAJ
Jag har varit på Operan. Som vanligt kom jag dit tidigt. Med musiken i operan Carmina Burana svävade jag på en stundande himmel. När jag betraktade Damaskusborna som trots all rädsla och alla sorgligheter flockats i operahuset för en vacker kväll med musik fick jag tårar i ögonen. På operahusets gårdsplan, som ligger intill Umayyadtorget, tittade jag upp på himlen och stjärnorna med stor ömhet och tackade för denna välsignelse.

Jag skrev ett sms till Nizar: »En helt fantastisk kväll. Jag har inte sett Damaskus så vackert på länge. Jag behövde verkligen Carmina Burana. Damaskus också!«

Jag ansattes av samtal från familj och vänner som ville veta om jag kommit hem ordentligt.

Nizar svarade: »Jag förväntar mig att ditt kvarter får uppleva lite expressiv musik ikväll.« Han menade att det skulle dyka upp demonstrationer under natten, ackompanjerade av »Allahu akbar«.

LÖRDAG 4 JUNI
Dagarna går och sorgen reser sitt stora läger omkring och mellan oss. Visst verkar livet här nästan normalt, men det är verkligen inte som vanligt: det luktar av något nytt i luften, och vi vet inte vad det är.

Nizar skrev: »Jag mår bra. Tyvärr. Mitt hjärta börjar likna marmor och det gör mig rädd. Det som händer nu i Homs är svårt, smärtsamt. Jag ska försöka sova. Kanske är det bättre när jag vaknar.«

TISDAG 7 JUNI

I Homs, för att besöka några journalistkollegor. En av dem berättade om en universitetslärare som tvingats lämna sitt hem och flytta till ett annat kvarter av rädsla för sitt och familjens liv, på flykt på grund av sin trostillhörighet.

Jag skrev till Nizar: »Ännu fler historier… För var dag som går drar sig den östra flodstranden bort från den västra. Finns det inga rep som kan fästa de två vid varandra?!«

Han svarade: »Det är vi som är repen! Och det finns många som är som vi. Idag såg jag syrier av alla de slag gå förbi. Morgonstjärnan skiner alltjämt, trots allt vi har att frukta.«

I sin bok »Fjärilseffekten« skriver Mahmoud Darwish: »Hemmet har blivit mördat. Det var ett massmord, även om ingen människa var hemma, en massgrav för de byggstenar som krävs för att uppföra en konstruktion av betydelse /…/ Minnet av våra saker mördades också. De dör precis som vi, men de begravs inte med oss.«

Goddag på dig, min käre Mahmoud Darwish! Jag kan berätta för dig att det nu sker ett massmord på sakerna i våra hem, på minnena av hemmen, minnena av kvarteren, gatorna, caféerna, bussarna … Numera känns det inte som vanligt när jag korsar gatan på väg hem eller till jobbet, till parken eller för en kopp kaffe i ett gathörn någonstans.

Jag vill skrika rakt ut: Ge tillbaka mitt gamla minne, med allt som fanns i det!

Minnet blöder, rädda det innan allting däri försvinner. Bärga några celler av mitt gamla minne och transplantera in ett ny som liknar det. Så att jag kan känna igen mig själv, kan veta att det här är min granne, det där min vän, dessa mitt hemlands söner.

ONSDAG 8 JUNI
Jag har hälsat på min syster i al-Muhajireen i Homs. Historierna var många, och sorgen utgör huvudrätt på alla bord dessa dagar. Jag sms:ade Nizar: »Var hemma hos min syster. Fick höra fler historier. Jag är trött ända in i själen.«

Han svarade: »Jag ber dig, håll ut. Vi stöttar upp varandra så att vi inte tröttnar.«

FREDAG 10 JUNI
Sms från Nizar: »Sammandrabbningar. Skottlossning. Gråtande mammor. Stumma småfåglar. Fjärrkontrollen i handen. Mobilen som ringer. Balkonger tomma på folk.«

LÖRDAG 18 JUNI
Driven av min nyfikenhet på att träffa dem som deltagit i demonstrationerna, och som förlorat någon familjemedlem, bestämde jag mig för att hälsa på en vän på hans kontor i Homs. Jag behöver mer information om det andra perspektivet. Hur tänker de som anslutit sig till protesterna på sidan som inte är lojal med regeringen?

Det var meningen att jag skulle träffa en person som hade en bror som dödades i en demonstration i Bab al-Dreib i Homs. När min vän tidigare berättade om händelsen kvävdes jag nästan av tårar. Nu ville jag höra historien från någon som varit på plats, men brodern grät så häftigt att han inte kunde prata. Han bad artigt om ursäkt och gick igen.

Den unge mannen som stupade i demonstrationen i Bab al-Dreib är med i ett klipp på Al-Jazira. Man ser killen falla ihop i armarna på sina vänner. Blodet rinner ymnigt medan alla försök att rädda hans liv misslyckas. På klippet, som visas på kanalen varje dag, ser man också hans mamma gråta och säga till honom: »Frid över dig, mitt hjärtas själ. Det är den som är död och begraven!« Det som är allra smärtsammast för den stupades familj är påståendet på den statliga syriska televisionen att scenen bara är fabricerad.

ONSDAG 29 JUNI
Nizar skrev: »Har försökt skicka en rad två gånger utan att lyckas. Krångel i mobilen, MTN har tappat kontrollen.«

Jag svarade: »Vad skrev du i meddelandet? Vi får hålla till godo med samtal på fasta telefonen och vänta.«

Han skrev igen: »Krånglet fortsätter. Det verkar finnas något radiovågorna inte gillar i mitt sms. Nu ger jag upp tills ikväll.«

Det har blivit svårt att skicka sms om de innehåller namnet på eller hänvisningar till en plats. Meddelandena går inte heller iväg från mobilen om de nämner orden »säkerhet«, »revolution«, »frihet« eller »demokrati«, eller namnet på något torg eller någon rondell i Damaskus, och ibland andra städer.

Nizar skrev: »Det verkar som att etern blivit på sämre humör den senaste tiden … Uppenbarligen är den inte neutral.«

Jag svarade: »Mitt eget humör och själsliga och mentala tillstånd liknar blå kristall … Jag blir bara mer och mer sugen på att resa. Om jag lyckas stoppa ner alla detaljer i mitt minnes säck ska jag berätta dem för dig.«

Han skrev: »Din säck är trasig, försök stoppa ner den i en annan säck! Fast förmodligen är den där andra säcken också full av hål …«

Förr i tiden fick man torka grönsaker och kött i solen för att maten inte skulle ruttna, eller lägga in den i salt för att den skulle stå emot tidens påverkan. Hur kan jag bevara alla minnen, bilder och dofter i lådan i mitt huvud, och skydda dem från att fördärvas eller försvinna? Ska jag skära dem i remsor och lägga dem i solen, eller tillsätta salt?

Kanske kan jag göra samma sak med mina minnen som kvinnorna i de gamla byarna gjorde med vindruvor. De spred ut dem på ett rent vitt tyg uppe på taket på huset och lämnade dem under solens strålar. Då torkade druvorna och förvandlades till russin som inte kan ruttna. På så sätt skulle jag kunna ge minnets druvor ett längre liv!

Jag skrev till Nizar: »Våra sms hjälper mitt minne att sätta datum på alla dessa ögonblick. Jag sitter och skriver. Kalla mig självisk och känslokall, men just nu klarar jag inte av att veta vad som händer utanför mitt rum.«

Etern fortsätter vara nyckfull.

TORSDAG 30 JUNI
Jag läser en roman av Waciny Laredj (»Kvinnlig hägring«). Det är något som irriterar mig, men jag vet inte vad. Mina känslor är totalt inkonsekventa. Jag har ingen lust att träffa någon.

Det känns som om jag har en bit glödande kol i mitt inre som jag inte riktigt kan lokalisera. Den bränns, flyttar sig, bränns, flyttar sig, bränns … Jag fantiserar om att isolera mig och dra mig undan allt. Jag fantiserar om exil – frivillig eller ofrivillig. Sorgen blöter ner mitt sköra inre gjort av papper.

Jag minns ett samtal med några vänner, där vissa uttryckte förhoppningen att alla demonstrationer och protester ska leda till en demokratisk civilstat. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska hända, men min magkänsla säger att ett samhälle som vårt inte är kapabelt att frambringa ett civilt demokratiskt styre.

Tidigare ikväll skrev jag:

Gatorna som länge varit medvetslösa
Gatorna som mördats, drogats, tystats, krossats
Gatorna där tiden delats upp enligt en måne gjord av bröd
Gatorna som nu har vaknat
Gatorna som kommer hinna äta sig själva
innan de når fram till taggtråden som stänger dem inne och som stänger dem ute

Är det en uppenbarelse, eller en profetia? … Jag vet inte.

FREDAG 1 JULI
Misstag är en fundamental del av den mänskliga erfarenheten eftersom de faller inom en fri sfär, som är undantagen moralisk och eventuellt religiös kontroll. Det är barndomens, oskuldens och naivitetens sfär. Det som gör oss mänskliga är att vi felar. Våra små misstag, våra dumheter, utgör bindande bevis på att vi är människor och inte änglar – vilket den religiösa lagen vill att vi ska vara.

Juli, månaden jag längtar efter varje år. I juli känner jag verkligen livets puls slå. Jag måste ha afrikanska rötter, eller karibiska, oceaniska, tropiska! I juli blir jag till ett prisma av dansande färger. Med solen och vattnet förvandlas jag till en nymf.

Dagens horoskop bekräftar att månen och solen står i Kräftan. Kommer jag någonsin vara på bättre humör än just idag? Månen sätter ljus på alla mina barnsliga, knäppa sidor, de som får mig att försöka komma undan regler och lagar. Solen däremot belyser och löser upp svärtan i mitt vemod och min nedstämdhet, den uppmuntrar mig att resa och besöka nya spännande och magiska platser.

Jag läser fortfarande »Kvinnlig hägring«. Det här fångade mitt intresse: »Varje förbjudet ting som förändrat världen föddes i djupet av en grotta. Koranen i Hiragrottan. Ibn Khaldouns Muqaddimah i grottan i Frenda. Grottan ur vilken Cervantes klev ut med den vackraste texten – och den farligaste – mot den heliga inkvisitionens domstolar.«

Måste skapelsen alltid ta sin början i en dunkel grotta? Kan inte livet byggas på annat sätt än i hjärtat av ett mörker? Visserligen rinner sig mannens sperma till rätta i kvinnans dunkla grotta för att där påbörja livets väv. Josef kastades ner i en djup brunn. Jona hamnade i valens buk. Jesus föddes i en mörk kula. Sufierna drar sig undan till bergens toppar och hålor …

LÖRDAG 2 JULI
Jag vaknade vid åtta. Tvättade inte ansiktet. När jag gjorde i ordning bäddsoffan till soffa igen – sedan jag dragit ut den kvällen innan och den blivit en säng – sträckte jag ryggen och blev som förlamad. Jag försökte med ett hett bad men det hjälpte inte, det gjorde fortfarande ont. Jag ringde Salaah och han gjorde mig sällskap till apoteket där jag fick en spruta i muskeln och både smärtstillande och muskelavslappnande.

SÖNDAG 3 JULI
Fortfarande hemma på grund av ryggsmärtor. Sängliggande fortsätter jag läsa »Kvinnlig hägring«. En tanke slår mig: Tänk om det var döden som närmade sig och viskade »var försiktig, snart är din tid kommen«.

Varför fastnar jag i sådana tankar! Vilka minnen och tillfälligheter står på tur att utmana varandra, vilka personer eller bilder ska hinna först? Vilket av alla infall är viktigast att blunda inför? Och vad ska jag koncentrera mig på?

MÅNDAG 4 JULI
Än en gång dansar döden med mina tankar.
Vissa anser att sömnen är dödens lillebror. Vad är det för sällhet hjärnan får smak på när man kliver in i sömnens tält eller skog? Skulle inte döden kunna vara något angenämt, som en tupplur när man är sömnig! Är inte dessa underbara ögonblick av vila bara en övning, ett prov inför döden? Om vi går in i sömnens skog och aldrig kommer ut kanske vi bara sover för evigt.

TISDAG 5 JULI
Gryningssymfonins alla ljud smälter in i varandra: en orkester med småfåglar som gjort det stora trädet under mitt fönster till sitt högkvarter, utrop till gryningsbön som hörs från era minareter blandat med de vanliga religiösa hymnerna. Den lysande planeten Venus stiger, drar sig bortåt och blir sakta mindre tills den till slut löses upp i morgonljuset. Horisontens blå färg blandas med lila och vi och de sista stråken av mörker.

En fantastisk bukett med fylliga bleka magnoliablommor med stora blad och några gardenior, oklanderligt vita, som modersmjölk.

Det luktar konstigt i mitt rum. Är det i lukten smärtan härbärgeras? Fast mitt ryggont har ju gått över. Vilket får mig att bli sugen på att läsa klart de sista sidorna i »Kvinnlig hägring« med en kopp kaffe och en cigarett.

Dagboken vilar bredvid mig som alltid.

Är vårt undermedvetna och våra långtidsminnen som papperskorgen i datorn, som blir tom utan att vi märker det? Är glömska att minnet töms, eller att man är omedveten om vad som finns däri? Raderas kunskap och minnen för alltid när vi glömmer något, eller finns informationen fortfarande kvar någonstans?

Ikväll började jag läsa Kazantzakis bok Rapport ll Greco. Hans berättelse om en liten flicka som tar sin tillflykt till skuggan bakom en port för att sälja små buketter av fuktiga violer fick mitt minne att hoppa flera år tillbaka och kollidera med något som liknar en stillbild ur en svartvit film. Jag minns en scen där en flicka och en pojke, knappt sju år gamla, sitter på trappan till min morfars gamla stenhus i Homs. Flickan lägger sig ner på rygg på trappstegets släta grå marmor, och så lägger sig pojken – grannsonen – ovanpå. Hennes släkt i kvarteret blir chockerade, ignoranta som de är.

Jag läser om mödrarna i Zálongo, en stenig provins som inpräntats i den grekiska historien. »Här valde 57 grekiska kvinnor år 1803 döden framför att överlämna sig till turkarna. De började dansa och under dansen kastade de sina barn utför stupet på en klippa, för att sedan hoppa själva, den ena efter den andra.«

Upprepar sig historien? Det finns andra berättelser om mödrar i Bosnien och Hercegovina, som kastade ut sina barn från fönstren högst uppe i husen för att slippa se dem bli slaktade under det skändliga kriget.

Jag klarar inte av att räta upp mina 165 cm. Jag kurar ihop mig och går och slokar som en gren från ett sorgset pilträd. Det känns som om det med tiden ansamlats sand, grus och döda kroppar nere på botten av mitt hjärta. Nu har bördan blivit för tung för att hjärtat ska hålla sig upprätt .

En av dervischerna i Rapport ll Greco säger till abbén: »Gud ryms inte i något namn. Namnet är ett fängelse och Gud är fri.« Börjar vår fångenskap i samma ögonblick som vi föds och ofrivilligt får ett namn som begränsar oss? Och sedan tvingas på en identitet, föräldrar, syskon, religion, hemstad … Fångenskapen är vårt öde! Därför är döden en slags befrielse.
Vår stora strid måste stå med alla våra idoler och avgudar, särskilt dem vi älskar.

Översättning: Anna Jansson

***

Texten är ett utdrag ur När vinden exploderar mot min hud som nyligen getts ut av Teg Publishing.

***

Följ Arena Essä på Facebook