Historia Hösten 1999 anländer Karin Rudebeck till Kosovo som FN-arbetare under den pågående konflikten. Hon blir kvar i över två år och för hela tiden dagbok. Nu publicerar hon delar av denna och vi presenterar här ett utdrag.
Peja 1 november
Jag ligger i en stor säng, i ett stort rum i ett Guest House i Peja. Staden är förstörd, de flesta husen förstörda. Men naturen är fantastisk, höga spetsiga berg mot gränsen till Montenegro. Tänk om man kunde få vandra där! Förmiddagen i Pristina var intensiv. Sedan biltransport till Peja. Att få transport, trots uppdrag att åka till Peja, var inte självklart. Men jag bemöttes vänligt av transportansvariga som också lyckades hjälpa mig. Vacker väg genom det kosovanska höstlandskapet. Vår chaufför visade mig Natobombade platser, tv, radio, broar, fabriker, soldatbaracker. Sedan kom serbernas härjningar: sönderbrända albanska hus, en helt förstörd katolsk kyrka, en nästan tömd albansk-katolsk by, och så Peja.
Alain, Pejas regionchef, var magsjuk och fick Imodium av mig. Vi hade möte med Pejaregionens alla kommunchefer: en kvinna från Finland, en från Turkmenistan, tre män från El Salvador, Ecuador och Holland. Dessa skulle var och en för sig arbeta för att bygga upp kommunalt självstyre i Kosovo. De frågor jag fick gällde möjligheter att bistå med husreparationer, svårigheter att få ihop de rådgivande, blandade kommunstyrelserna. De uttryckte frustration över bristande säkerhet, avsaknad av radioapparater, telefoner, för få bilar, nästan inga poliser.
På kvällen deltog jag i en tyst vandring med levande ljus, alla Pejas kvinnor visade att de kom ihåg sina döda, det var Alla helgons dag. Fladdrande stearinljus i våra händer, klar stjärnhimmel ovan oss. Det var skönt med denna stund ute, en tyst stund för att lyssna på sig själv och tänka på andra.
Själv bodde han nu i ett stall tillsammans med djuren. Han var utbildad domare.
Peja 2 november
Ett stearinljus brinner vid min säng i Pejas Guest House. Lakanen är kallfuktiga, jag har ont i halsen och feber.
Men dagen har varit bra, med två kommunbesök. I Klina, en kommun i västra Kosovo, mötte jag hela kommunstyrelsen i det parallella systemet, drygt tio hårt arbetande män, ingen kvinna. Den sympatiske UNMIK-chefen från El Salvador var också med. Vi samtalade om deras roller och om deras problem. Det var t.ex. svårt att införa vattenavgifter, eftersom det så sällan kom något vatten.
Ett av deras allvarligaste problem är »missing people« efter kriget, knappt hundra personer vars öden de inte vet någonting om. Ingen av dem är bland dem som identifierats i de serbiska fängelserna. I går mötte jag en förtvivlad mor, vars 17-åriga son finns i ett serbiskt fängelse. För fem veckor sedan fick hon ett första livstecken från honom. Hon skickar kläder och mat, men vet inte om det kommer fram, är rädd för hur han behandlas, kan inte nå honom.
Vi besökte också utsädesfabriken som fungerar om det finns el. De tre senaste dagarna hade den stått stilla. Men utsädessäckarna var packade, de lastades på lastbilar medan vi var där. Jag frå- gade varifrån de fått pengar för att reparera och driva fabriken. En uppenbart ofin fråga. Fabrikens samordningsansvariga log vänligt och sa att de fått låna pengar, kosovaner litar på varandra. Säckarna produceras i Kosovo, de har inte kunnat betala för dem, leverantören är utlovad betalning när de i sin tur får betalt för sin produktion. Men UNMIK har skapat problem i det ledet.
I Istok (en annan kommun i Pejaregionen) mötte vi en fundamentalistisk UÇK-are som var ansvarig för de bostäder som ägts av serber i kommunen. De hade alla lämnat kommunen och han menade att de inte hade någon rätt att få tillbaka dem. Hade de någonsin haft rätt till dem, var den rätten nu förverkad. Han hänvisade till albanernas rätt till landet sedan 800-talet och fördjupade sig sedan i en lång historisk utläggning. Själv bodde han nu i ett stall tillsammans med djuren. Han var utbildad domare.
Peja 3 november
Möte i Peja med kommunledningen där, elva medelålders och gamla män. En kvinna ingick i ledningen men hon var inte med på mötet. Ordföranden hälsade mig med orden »Sorry to hear you are part of UNMIK«.
Plötsligen var jag huvudkontorets representant som skulle svara på alla frågor. Mötet handlade mest om hur man skulle kunna få taken lagade inför vintern. Sent omsider är det nu möjligt att gå från planer till genomförande, alla tackar Gud eller Allah för det vackra vädret. Men varför lät Gud och Allah husen bli sönderskjutna, nedbrända, bombade?
Bilfärd till ännu en kommun. Vägen dit kantades av förstörda hus, överallt slet människor med att bygga nya tak, stapla tegel, sätta in fönster. Min chaufför beskrev hur serberna farit fram, hur han själv köpt sitt liv tack vare sina sparade 5 000 DM. På morgonen hade värdfamiljen i mitt gästhus gråtande beskrivit hur serber med svarta masker för sina ansikten brutit sig in i deras hus och gett dem fem minuter att ge sig därifrån. Dottern hade svimmat, men ingen pardon. Tre månader var de i Montenegro, när de kom tillbaka var deras hus tömt och förstört. Nu bodde de i en brors hus, som de kunnat reparera.
Fick besked från Pristina att jag måste vara i Prizren nästa dag. Åter i Peja väntade en ny chaufför på mig. En rar, omtänksam serb som såg att jag var sjuk. När vi kom fram till Pristina upptäckte jag att jag inte hade min portnyckel. Min chaufför erbjöd mig att få sova hos honom, »du behöver inte vara rädd, du får gärna sova hos mig«. Till slut kom jag ändå in.
4 november
Jag är sjuk igen, men annars är det bättre. Upp tidigt, el och vatten, hårtvätt och te. Klockan åtta vid transportavdelningen för skjuts till Prizren. Samme chaufför som kört mig till Peja för några dagar sedan. Han berättade att han varit schemalagd för Peja, men när han sett mig och hört att jag skulle till Prizren hade han bett att få byta pass.
I Prizren bra möte med UNMIK-cheferna från de fyra kommunerna i regionen. De ville ha sådana här möten en gång i månaden. Jag blev glad, jag kände att kanske gör jag ändå på något sätt något vettigt här.
Jag kände mig konstig i hela kroppen, höll igång på Panodil. Åter mot Pristina såg jag fram mot att bara gå och lägga mig. I stället fastnade vi på vägen, en trafikolycka spärrade den helt. Efter ett tag bestämde vi att köra via Malishevo-kommunen, en omväg till Pristina. Vi kom så småningom ut på tomma vägar, genom ett vackert landskap. Eftermiddagens sneda strålar över fält, kullar och berg. Får och kor, gamla män och pojkar som herdar i ett idylliskt landskap. Men nästan alla hus var förstörda. Malishevo var ett av UÇK:s kärnfästen, där var nästan allt förstört.
Väl hemma fanns det el, jag somnade ovanpå sängen med Bach på cd-spelaren. Jag upptäckte att någon hade installerat satellit-tv hos mig. Jag såg en urknäpp amerikansk film dubbad till tyska.
5 november
I dag har vi fått besked att elleveranserna kommer att bli ännu osäkrare fr.o.m. 10 november. Ett aggregat i brunkolskraftverket ska repareras i tid för vintern. Budgeten för 1999 har blivit godkänd, givarpengar har börjat komma in, pengar kan börja betalas ut.
En hel dag i Government Building (UNMIK:s högkvarter, Kosovos f.d. regeringsbyggnad). Otrivsel, Albertos ryckighet, hans obehagliga attityd till vår assistent, så mycket är oproffsigt, jag känner mig maktlös. Åter ett rörigt möte med regioncheferna. På slutet av mötet fick vi ändå en intressant diskussion om konfrontation eller samarbete med de parallella, icke UNMIK-ledda, strukturerna i kommunerna. Många talade om hot och hårda tag. För mig låter det löjligt, möjligen också farligt. Alain från Peja (och Frankrike) försökte dämpa, de övriga pyste över.
6 november
Har varit trött och frustrerad på jobbet i dag igen. Ingen struktur, ingen ordning, kallt på rummet, ont i lungorna. Fick ändå till slut ihop ett papper på hur den nu tagna budgeten ska fördelas mellan kommunerna. Det är bra, jag känner mig för ögonblicket nöjd, men är rädd att det förkastas eller rinner ut i den av FN-byråkratin söndermalda sanden. Men flera trevliga besök i mitt rum, som är betydligt behagligare att sköta när Alberto inte är där.
Träffade mr Brown, militär som varit här i den egenskapen, just återkommen, nu som ansvarig för järnvägen. Den som förbinder Kosovo med Makedonien och Serbien, och i Kosovo går genom både albansk- och serbdominerade områden. Både tekniska och politiska problem med att få igång trafiken. Men mr Brown hade åkt på den och nu är också jag utlovad en färd.
9 november
I dag åkte jag till Gnjilane. Där är en irländsk militär, med bestämda uppfattningar, UNMIK:s regionchef. Tillsammans hinner vi besöka fyra kommuner under dagen. Alla kommuner i det här området har både albanska och serbiska byar, och också byar med blandad albansk/serbisk befolkning. Hit vill också serber från Prizren flytta.
För att komma hit måste man passera flera KFOR-spärrar. Stora insatser krävs för att skydda serberna från albanernas hämnd. Elledningar klipps ändå av när serber åker för att mala sin säd, strömmen i kvarnen bryts.
Min följeslagare är en engagerad, vänlig, hetlevrad person. Ingen annan av regioncheferna har följt mig runt som han gjorde. Samtidigt är han ett bra exempel på imperialismproblematiken. Han hävdar att man aldrig kan lita på folket här, löften är aldrig löften, de ljuger och luras. En hel del är sant men »i väntan på UNMIK« bygger kosovoalbanerna upp egna strukturer och driver in skatter. Om UNMIK fördröjer, verkar ställa till besvär, då kanske enda sättet att komma runt är att agera i smyg. Precis som under perioden med serbdominans. Regionchefen och hans kommunchefer har emellertid till uppgift att få till stånd blandade kommunstyrelser, där också de olika partistrukturerna ska vara representerade. För att åstadkomma detta går han längre i konfrontation än vad man t.ex. gör i Peja.
I går åt jag middag med mr Brown, järnvägsmannen. Jag hade lovat honom middag i utbyte mot en färd på järnvägen. Vi beslöt också att gå och se Hamlet. Men även han ville ha tröst i sin ensamhet. Människan är ju inte heller gjord för att vara ensam. Jag tycker trots allt att det är skönt att komma hem till ensamheten efter de mycket intensiva dagarna. Inte minst i kväll med el hela kvällen.
Här finns vänlighet och handlingsförmåga, initiativkraft, men samtidigt också brist på respekt för andras åsikter, intolerans in i döden.
12 november
Ångesten gräver i mig. Jag orkar inte, det är löjligt att tro att någonting blir bättre för att jag är här. Jag vågade hoppa, nu faller jag.
Och här i Kosovo. Att arbeta tillsammans med Alberto, som ständigt skapar kaos kring sig, som skriker och domderar, för att sedan sluta sig i sig själv. Jag måste använda energi för att inte sugas in i hans kaos. Över huvud taget är min roll här otydlig, jag måste kämpa för att göra någonting, men den kampen kan kännas meningslös, till och med förnedrande. Jag försöker hålla avstånd till duktigheten. Samtidigt skulle beslutet att åka hit bli ännu tokigare om jag inte försökte åstadkomma någonting.
Vad är det för sorts människor som hamnat här? Några, framför allt FN-anställda, gör det för pengarna, för att klamra sig kvar under 25 år för att få FN-pension. Där finns många byråkratförvaltare, som knappast vet var de är. Andra har dragits in i en internationell virvel, där en återgång till ett normalt liv inte fungerar längre. Men många, tror jag, är faktiskt här därför att de hoppas kunna göra något meningsfullt i ett meningsfullt sammanhang. Men alla dessa hitfarna, utkastade, instängda, vad gör de med sin längtan, sitt behov av tröst? Är de så trygga, eller så utan behov, eller redan så ensamma?
Några jobbar dygnet runt, andra festar, utsattheten skapar någon slags gemenskap. Samtidigt innebär den ständigt pågående maktkampen att man måste hålla sig avvaktande, försöka tolka spelet. Just detta ville jag slippa från, men jag måste nog resignera. Detta är människan i all sin utsatthet och ynkedom. Jag måste hitta ett förhållningssätt till detta, där jag kan stå kvar med fötterna på marken, där inte kampen rycker in mig i kaos.
Det egendomliga i detta uppdrag är också att all tid går åt till arbete med andra internationella experter. Jag började bättre, fick egna kontakter, men har nu sugits in i Government Buildings overkliga verklighet. Det är för många aktörer, för många intressen, för mycket kollisioner. Själva Kosovo försvinner.
Ett grundfel är att FN har sin alldeles egen interna agenda, som innebär att alla världens länder ska vara med i denna institutionella uppbyggnad. Resultatet blir någon slags kaotisk ineffektivitet. Konkret innebär det t.ex. att varje region- eller kommunchef som FN utsett driver sin egen agenda, baserad på egna erfarenheter och preferenser.
Och Kosovo. Här finns vänlighet och handlingsförmåga, initiativkraft, men samtidigt också brist på respekt för andras åsikter, intolerans in i döden.
13 november
Började dagen med ett lugnt samtal med mr Bidney, den ryske budgetchefen. Vi kom kanske överens, men det är alltid svårt att veta. Jag måste definitivt göra stora kompromisser när det gäller kommunernas budgetar i förhållande till vad jag tänkt.
Jag måste få klarhet i direktiven för 1999 års budget, få koll på arbetet inför budgeten för 2000, få ordning på arbetet med »fees and charges«. Detta skulle nog vara möjligt om det inte vore för Alberto. Han är galen.
Mitt kök är färdigt! Jag har t.o.m. lyckats tvätta en maskin. El och vatten samtidigt! Jag betalade hyran i dag, fick en skön stund med te i mina värdars varma kök.
Tillbaka en kort stund på kontoret, sedan ner till garaget, till friheten. Jag åkte till Prizren medan mörkret föll. I morgon ska jag vandra i bergen tillsammans med Mark, som tillhör UNMIK:s regionledning där. Hans beteende är inte helt FN-aktigt, mer lyssnande än ordergivande. Han betraktas därför med viss skepsis av många. Jag uppskattar våra samtal. En helledig dag utanför Pristina. Jag ska inviga mina Ecco-kängor.
14 november
Det blev ingen vandring. I stället två byrådsmöten, det ena i en multikonfessionell by med ortodoxa, katoliker och muslimer, det andra i en turkisk by. Vädret var vackert, luften klar, men vi satt inne och lyssnade på byarnas problem. Det var intressant och lärorikt, men inte vad jag behövde, vad jag drömt om.
Red anm: UNMIK står för United Nations Mission in Kosovo.
Texten är ett utdrag från Karin Rudebecks bok Kosovo och FN – Ögonblicksbilder från en dagbok (Appell förlag 2021).
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
