Essä Putins idéer om den starkes rätt kräver ändrad svensk säkerhetspolitik. Tidigare ambassadören Mats Åberg beskriver sin egen väg till ståndpunkten att Sverige borde gå med i Nato.
När jag började på UD 1969 var den traditionella svenska säkerhetspolitiken ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” en självklarhet.
Sveriges statsminister hette Tage Erlander. 1961 hade han i sitt tal på metallarbetarförbundets kongress uteslutit ett medlemskap i EEC eftersom det skulle kollidera med den svenska neutralitetspolitiken.
Hans efterträdare Olof Palme (som ju tillsammans med Sverker Åström skrivit talet) inledde sin statsministertid med att undersöka om inte det europeiska ekonomiska fredsprojektet trots allt skulle kunna kombineras med den svenska politiken. Resultatet blev en ansökan om förhandlingar med EEC/EC/EG utan angivande av önskad samarbetsform.
Min egen omvändelse har skett under galgen
Men bland annat mot bakgrund av två EG-rapporter i oktober 1970 om målen för tätare ekonomiskt och politiskt samarbete drog regeringen i mars 1971 en negativ slutsats: ”Ett utrikespolitiskt samarbete i Davignon-planens form kan inte förenas med neutralitetspolitikens krav”.
Under början av 1970-talet förhandlades en europeisk säkerhetsordning fram inom ramen för den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESK, som senare skulle bli OSSE). Här kunde Sverige och andra stater i kretsen ”Neutral and Non-Aligned States” spela en konstruktiv roll mellan öst och väst för att en politisk överenskommelse – ESK:s Slutakt – skulle kunna nås 1975 om bland annat respekt för mänskliga rättigheter och statsgränsers okränkbarhet utan berörda parters godkännande.
När Sovjetunionen upplöstes och ersattes av Ryska Federationen den 25 december 1991 hade jag tidigare i Moskva upplevt delar av den u-båtskris som inletts med U 137:s grundstötning utanför Karlskrona och kunnat konstatera att vår alliansfrihet tjänade oss väl.
Som minister vid ambassaden i Oslo i slutet av 1980-talet hade jag tillfälle att mycket nära studera det förhållandevis lilla medlemslandet Norges roll i Nato. Jag var observatör vid Nato-övningar i Nordnorge, deltagare i oräkneliga säkerhetspolitiska möten, seminarier och studieresor och kunde notera att den norska regeringen på ett effektivt sätt kunnat slå vakt om sina intressen, till exempel beträffande förhandslagrad materiel. Den enda punkt som var politiskt kontroversiell rörde USA:s vägran att uppge om besökande örlogsfartyg hade kärnvapen ombord. (Den mest aktive kritikern i detta fall var ordföranden i Arbeiderpartiets ungdomsförbund, Jens Stoltenberg, som långt senare skulle bli Nato:s generalsekreterare).
Här kände jag en trygghet i den svenska alliansfria positionen, vilken respekterades fullt ut av den norska sidan. Däremot blev jag konfunderad över den svenska beröringsskräcken i förhållande till Nato: Vid ett tillfälle kom ett plötsligt och oväntat besked från UD att jag inte fick lov att åtfölja en grupp svenska riksdagsledamöter och journalister till högkvarteret för Nato:s Nordkommando i Kolsås norr om Oslo. Det som i efterhand retade mig extra mycket var att en av gruppmedlemmarna, den säkerhetspolitiske journalisten Mikael Holmström, vid just detta tillfälle observerade en karta på Nato-högkvarterets vägg med Sverige markerat på ett sätt som fick honom att ana att Sveriges relationer med Nato hade okända aspekter. Denna förmodan kom att ligga till grund för åtskilliga års gediget journalistiskt grävarbete, vilket 2011 resulterade i hans prisbelönta bok ”Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser” om hur Sverige i hemlighet samarbetade med Nato.
När det kalla kriget tog slut kring decennieskiftet 1990 och gränserna mellan öst och väst blev suddiga ansåg sig Sverige under Ingvar Carlssons ledning kunna kombinera ett EU-medlemskap med sin säkerhetspolitik. Sedan mjukades alliansfriheten upp genom diverse solidaritetsförklaringar och uttalade förväntningar om ömsesidigt bistånd i konfliktsituationer. Längst har man gått i förhållande till Finland, då man avtalat om gemensam planering i såväl freds- som krigstid.
Som ambassadör i Rumänien kunde jag i april 2008 delta i Nato-toppmötet i Bukarest. Den mest brännande frågan då gällde Georgiens och Ukrainas eventuella medlemskap. USA drev på för att de två länderna skulle sättas upp på Membership Action Plan. Tyskland och Frankrike höll emot och fick gehör för sin ståndpunkt. Förutom det öppna argumentet att länderna inte var politiskt eller militärt mogna mumlades det en hel del i kulisserna om att det skulle bli svårt att honorera artikel 5 och riskera ett tredje världskrig för att skydda dem. Fyra månader senare bröt krig ut mellan Ryssland och Georgien.
Och 2014 var det Ukrainas tur. Och 2022 igen.
Omvärlden har kunnat följa uppbyggnaden av den ryska aggressionen inför varje anfall – men utan att riktigt kunna – eller vilja – ta till sig vad den skulle kunna leda till.
Jag har instämt i regeringens gradvisa förskjutning av alliansfrihetsperspektivet och tyckt att politiken i stort ”tjänat oss väl”, det vill säga hållit oss utanför konflikter och krig.
Men det nu aktuella ryska kriget mot Ukraina har ändrat spelplanen helt. Det gäller inte bara det oprovocerade i angreppet, de ohemula kraven på en intressesfär, lögnerna, brutaliteten och de antydda hoten om vedergällning med kärnvapen mot utomstående stater. Den stora förändringen ligger i synen på den europeiska säkerhetsordningen. Vi är tillbaka till 1800-talets imperietänkande med den starkes totala rätt. Ingen kommer undan.
Vi har förvisso konstaterat att Vladimir Putin skärpt sitt tonläge och breddat sina resonemang till att omfatta historiska utvecklingslinjer, som han ser dem, och som dessutom utvidgat Moskvas ”ansvar” för alla ryssar eller rysktalande oavsett var de befinner sig.
Men han är inte ensam. Jag har under årens lopp stött på flera som tänker i samma banor:
Vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 1997 markerade den legendariske före detta sovjetiske nedrustningsdiplomaten Julij Kvitsinskij till åhörarnas överraskning att Ryssland inte alls strävade efter att bli en del av Europa och att de ryska säkerhetspolitiska intressena var desamma som de alltid varit. Han fördömde den då förestående Natoutvidgningen som ett sätt för västvärlden att komma åt Ryssland.
Ledarna för de länder som sökte Natomedlemskap sade han vara ”drabbade av förföljelsemani”.
Några dagar före talet i Sälen hade jag haft ett samtal med honom i Stockholm. Jag reste frågan om vad som skulle hända om Ryssland inte skulle få till ett acceptabelt avtal med Litauen beträffande tillfartsvägarna till den ryska exklaven Kaliningrad. Kvitsinskijs ögon smalnade och han konstaterade kallt: ”Det är casus belli”. ”Då blir det krig”. Därmed var diskussionen avslutad. En liknande upplevelse av den ryska inställningen till den starkes rätt hade jag i Moldavien 2010, då jag träffade min alldeles nytillträdde ryske ambassadörskollega. Vår diskussion rörde frågan om Transnistrien. När jag nämnde något om läget i Moskvas förhandlingar med Chișinău väste det ryska sändebudet ”Katten förhandlar inte med råttan”.
Läget är i dag att ett respektfullt och civiliserat umgänge mellan Rysslands autokrati och västliga demokratier inte längre kan garanteras eller ens förväntas. Den senaste tidens ryska verbala angrepp mot Sverige och Finland med varningar om militära åtgärder om länderna närmar sig Nato ytterligare bär syn för sägen. Putin är uppenbarligen beredd att gå mycket långt för att återskapa ett ryskt imperium och anser sig kunna göra anspråk på intressesfärer och självklart inflytande i sitt närområde. Det är inte orimligt att frukta att Ukrainas grannland, den före detta sovjetrepubliken Moldavien med det i praktiken redan ryskkontrollerade området Transnistrien, kan stå näst på tur för en återerövring. Liksom kanske Georgien.
Att de baltiska staterna och centraleuropeiska tidigare medlemmar i Warszawapakten befinner sig i ett gynnsammare läge beror tvivelsutan på att de är medlemmar i Nato och omfattas av försvarsgarantierna i artikel 5 i dess stadga. Hur central denna skillnad är illustreras av dagens dilemma med vädjandena till Nato att inrätta en flygförbudszon över det ukrainska territoriet. USA:s och Nato:s nej är glasklart med hänvisning till att upprätthållandet av ett sådant förbud med största sannolikhet skulle innebära direkta flygstridskontakter med risk för eskalation ända till ett tredje världskrig.
Förutsättningarna för den alliansfria säkerhetspolitik som tjänat oss väl – det vill säga har hållit oss utanför krig – är alltså radikalt förändrade. Då kan vi inte (vilket man ofta har beskyllt militärer för) planera för redan utkämpade krig. Det är nödvändigt att söka nya samarbetsformer som kan trygga Sveriges territorium och fortsatta existens som demokratisk stat.
De redan vidtagna initiativen med Finland, Norden och, framförallt, USA är lovvärda men numera otillräckliga; även om man har sofistikerade värdlandsavtal med Nato kan man inte med säkerhet förvänta sig hjälp om man inte som medlem kan åberopa Nato-stadgans artikel 5.
Den oro för framtiden som anfallet mot Ukraina givit upphov till och de opinionsundersökningar som nyligen genomförts i såväl Sverige som Finland pekar på att det finns ett politiskt momentum för en seriös diskussion om ett medlemskap i NATO. De trilaterala kontakter som de senaste dagarna förekommit mellan Sverige, Finland och USA kan förhoppningsvis leda till att traditionella men inte längre relevanta ståndpunkter löses upp.
Statsministerns påpekande att det aktuella läget inte är lämpligt för dramatiska säkerhetspolitiska utspel är i sig högst befogat. Detsamma gäller det som sagts om såväl brittiska muntliga åtaganden och det finsk-svenska statsministerbrevet till EU-kollegor med hänvisning till artikel 42:7 i Lissabonfördraget.
Problemet är emellertid att det bara är Nato-stadgans artikel 5 som i Moskva torde uppfattas som trovärdig och tillräckligt tvingande för att avskräcka från ett angrepp. Den långsamma beslutsprocessen inom EU och de uppenbara ofullkomligheterna i dess ännu rudimentära militära organisation kan sannolikt locka till ett farligt önsketänkande i Kreml.
Det är därför angeläget att en politisk diskussion nu kan komma till stånd. Förhoppningsvis kan resultatet bli att ett beslut om en ansökan – tillsammans med Finland – beträffande medlemskap i Nato kan fattas före höstens val. Det vore synnerligen olyckligt om denna existentiella fråga stelnade i en steril valdebatt som fastnat i gamla, överspelade, argument och med partierna inmålade i varsitt hörn. Här krävs en öppen och konstruktiv debatt – såväl partiintern som med alla medborgare.
Det kostar på att ändra en ståndpunkt man har tagit för given i hela sitt liv. Min egen omvändelse har skett under galgen.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
