Hälsa Den psykiska ohälsan breder idag ut sig bland unga till en sådan omfattning att det bör betraktas som en av våra största samhällsutmaningar. Det handlar om en komplex utmaning som kräver både breda och specifika insatser, menar Torsten Kjellgren som här föreslår vad som bör göras.
Sverige har aldrig varit så rikt som nu. De flesta i vårt land har en högre materiell standard och lever längre än tidigare generationer. Möjligheterna att resa till andra länder, enkelt kunna köpa importerade produkter från hela världen, och ha ständig tillgång till hela världens samlade information med ett knapptryck, är något som tidigare generationer knappt kunde drömma om. Dagens svenska ungdomsgeneration har vuxit upp med detta, och i stor utsträckning kunnat ta det för givet. Trots detta mår unga i Sverige idag betydligt sämre än tidigare generationer. Den psykiska ohälsan breder idag ut sig bland unga till en sådan omfattning att det bör betraktas som en av våra största samhällsutmaningar. Det handlar om en komplex utmaning som kräver både breda och specifika insatser.
Vad är psykisk ohälsa?
Det finns säkerligen olika definitioner av detta breda begrepp, men en bra utgångspunkt är Folkhälsomyndighetens definition. Psykisk ohälsa delas där upp i tre kategorier:
Psykiska besvär:
oro, sömnsvårigheter, nedstämdhet, ångest.
Somatiska besvär:
huvudvärk, magont, yrsel.
Psykiatriska tillstånd:
depression, bipolaritet, schizofreni, funktionsnedsättningar såsom ADHD och autism.
Dessa delar är sammanflätade på flera sätt. Människor kan uppleva en kombination av besvär från kategori 1 och 2, vilka då benämns som psykosomatiska besvär. En vanlig definition är att en person som lider av minst två återkommande psykosomatiska besvär, minst en gång i veckan, anses lida av psykisk ohälsa. Dessa besvär kan, om de förvärras, sedan utvecklas till psykiatriska tillstånd (kategori 3). Det är exempelvis inte ovanligt att nedstämdhet och ångest när det tillåts pågå under en längre tid utvecklas till depression.
Vilka lider av psykiska ohälsa?
Folkhälsomyndigheten genomför vart fjärde år omfattande kartläggningar av hur svenska skolelever mår, i enkäten ”Skolbarns hälsovanor”. Undersökningen är en del av ett internationellt samarbete där 45 länder ingår, initierat av Världshälsoorganisationen (WHO). Tre åldersgrupper ingår i undersökningen: 11-åringar, 13-åringar och 15-åringar. Redan i undersökningen som presenterades 2014 var resultaten alarmerande för de två äldre årsgrupperna. Bland 13-åringar led 27 procent av pojkarna och 46 procent av flickorna av minst två återkommande psykosomatiska besvär varje vecka. Bland 15-åringarna var det betydligt värre: 31 procent av pojkarna och 57 procent av flickorna. Nivåerna har ökat gradvis under tid, och siffrorna 2014 innebar en dubblerad andel för båda åldersgrupperna jämfört med knappt 30 år tidigare, 1986. Det enda glädjeämnet på området i enkäten 2014 var att 11-åringarna inte visade upp samma omfattning av psykosomatiska besvär. Där uppgick andelen till 19 procent hos pojkarna och 30 procent hos flickorna.
Men även för den yngsta åldersgruppen har situationen nu förvärrats. I den senaste undersökningen som presenterades 2018 hade andelen hos 11-åringarna ökat kraftigt till 30 procent hos pojkarna och 41 procent hos flickorna. Samtidigt har nivåerna för 13- och 15-åringarna bitit sig fast på en hög nivå, med en marginell ökning för flickorna. Mer än 6 av 10 15-åriga flickor lider nu av psykisk ohälsa.
Som siffrorna ovan visar tydligt så finns det en stark könsdimension. Flickor är drabbade i betydligt större utsträckning än pojkar. Det finns även en tydlig klassdimension då det står klart att barn och unga från socioekonomiskt svaga hem är överrepresenterade i statistiken.
Vad beror ökningen på?
Vi ser tillbaka på tre decennier av ökande psykisk ohälsa bland unga, med en kulminerande trend de senaste åren. Att hitta en tydlig förklaring är inte lätt. Det står dock klart att den psykiska ohälsan knappast kan ses som ett individuellt problem, orsakad av en persons subjektiva upplevelser. Inte heller handlar det om en trend som bara har satts igång av sig självt, utan koppling till samhällsförändringar och politiska beslut. Snarare pekar det mesta mot att det rör sig om en rad mer strukturella förändringar, vissa orsakade av politiska beslut och andra inte, som på olika sätt har gjort villkoren tuffare för unga idag jämfört med tidigare generationer:
Mer stress i skolan: Folkhälsomyndigheten har slagit fast att betydligt fler elever känner sig stressade över skolan idag jämfört med tidigare, och att detta delvis beror på de stora förändringar som svensk skola genomgått de senaste decennierna. Införandet av betyg i lägre åldrar, ett tuffare betygssystem (där det underkända betyget F införts i grundskolan), samt hårdare krav för att komma in på de nationella gymnasieprogrammen är några förändringar som kan ha skapat betygshets, prestationsångest och stress inför framtiden.
Tuffare arbets– och bostadsmarknad: Arbets- och miljömedicinforskare på Karolinska Institutet har bekräftat sambandet mellan otrygga anställningar och psykisk ohälsa. Att få ett heltidsjobb tills vidare och ett hyreskontrakt i förstahand var något som de flesta unga i Sverige, med eller utan högskoleutbildning, i stort sett kunde ta för givet fram till 1990-talet. Idag ser situationen mycket annorlunda ut. På arbetsmarknaden har fenomen som visstids- och deltidsanställningar, sms-anställningar, bemanningsföretag och hyvling blivit normen för unga istället för tills vidaretjänster på heltid. Det skapar oro över privatekonomin, och stress inför svårigheterna att planera för framtiden och bygga ett långsiktigt vuxenliv.
På liknande sätt har bostadsmarknaden försvårats kraftigt för unga idag jämfört med för några decennier sedan. Ett förstahandskontrakt är en avlägsen dröm för många unga idag. Hyresgästföreningens kartläggning visar att endast 51 procent av alla unga vuxna, 20-27 år, idag har ett eget boende i form av bostadsrätt, eget hus, hyresrätt med förstahandskontrakt eller studentbostad. Cirka 20 procent bor som inneboende, i andra- eller tredjehand, och resterande 27 procent bor hemma hos sina föräldrar. Bland de sistnämnda uppger 85 procent att situationen är motvillig och att de skulle flytta hemifrån om möjlighet gavs. Men med den utbredda bristen på hyresrätter i många svenska städer, samt kravet på stora kapital och höga inkomster för att kunna köpa en bostad, så har väldigt många unga inte möjlighet att flytta in till ett eget boende.
De flesta av oss som har upplevt korttidsboenden och tidsbegränsade andrahandskontrakt känner väl till hur situationen kan utvecklas till stress, frustration och oro. Stress över att ständigt leta nya boenden, frustration över att tvingas skjuta på att få ett hem som man kan inreda som man vill och bo i så länge man vill, och oro över ekonomi, logistik och ens framtid. Det är med andra ord en logisk reaktion att kortsiktiga boendesituationer skapar stress och frustration som kan utvecklas till psykosomatiska besvär. Detsamma gäller de många unga som mot sin vilja bor kvar hos sina föräldrar, och ser sina självständiga vuxenliv skjutas på framtiden på obestämd tid. Även om den otrygga arbets- och bostadsmarknaden främst drabbar unga vuxna, så finns det idag en stark uppfattning längre ner i åldrarna om hur tufft och svårt det är att ta steget ut till vuxenlivet. Det skapar stress och oro inför framtiden långt ner i åldrarna.
Smartphones och sociala medier: Forskningen är inte samstämmig över hur ungdomars frekventa smartphoneanvändning påverkar deras psykiska hälsa. Många forskare menar att vi bör vara försiktiga med att dra för stora slutsatser av smartphones, då vi ännu inte vet tillräckligt om konsekvenserna av detta tämligen nya fenomen. Andra forskare, som den amerikanska psykologiprofessorn Jean Twenge, menar att den branta uppgången i ångest och depression bland ungdomar korrelerar med när daglig smartphoneanvändning tog sin början. Något som de flesta forskare, inklusive Folkhälsomyndigheten, dock är ense om är att ungas smartphoneanvändning har skett på bekostnad av hälsosamma aktiviteter såsom minskad fysisk aktivitet, mindre social tid med vänner och familj samt minskad sömn. Dessa tre utkomster ökar risken för psykosomatiska besvär.
Snårig väg till hjälp
De allra flesta unga anser att det stöd som finns för psykisk ohälsa idag är otillgängligt och otillräckligt. Under regeringens nationella samordnare Kerstin Evelius ledning samlades ungas egna upplevelser och åsikter in i en kartläggning. Där framgick det att många som var i behov av stöd helt enkelt inte visste vart de skulle vända sig. Elevhälsan ute på skolan var ofta osynlig, och bemannad endast enstaka dagar. Vårdkedjan upplevdes komplex med en uppsjö av olika instanser att vända sig till, med delvis överlappande ansvar. Primärvården (vårdcentraler), ungdomsmottagningar, Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP) och socialtjänsten verkar alla inom området psykisk ohälsa. Det är mycket svårt för en ung drabbad att veta vem den ska vända sig till först, och hur den ska navigera i denna vårdkedja.
Oftast blir den unga drabbade beroende av aktiva och insatta föräldrar som kan föra sitt barn till rätt instans. För de många unga som inte har detta ökar risken för att hjälpen uteblir, och att deras psykiska ohälsa förvärras ytterligare. När samhällets hjälp brister, och unga drabbade hamnar mellan stolarna i vårdkedjan och inte får adekvat hjälp för sina problem, förpassas de till privata alternativ. Dessa är dock endast aktuella för barn och unga från välbärgade hem, då privata psykologi- eller psykoterapimottagningar normalt kostar tiotusentals kronor för en behandling (bestående av flera sessioner). Detta förstärker klassorättvisan av problemet ytterligare.
Vägen till hjälp kompliceras ytterligare av det stigma som visserligen har minskat över tid bland unga, men som allt jämt har ett grepp över framförallt pojkar. Sociala normer och förväntningar försvårar fortfarande för många pojkar och flickor att ta det första steget för att söka hjälp, även om de har nått en insikt om att de är i behov av det.
Konsekvenser för de drabbade
För många av de unga som lider av psykisk ohälsa kan konsekvenserna bli förödande, särskilt för de som inte får hjälp. De psykosomatiska besvären tillåts förvärras, i vissa fall utvecklas till psykiatriska diagnoser, och i andra fall dröja sig kvar under lång tid – med stora negativa följder för den drabbades liv.
Några av de kortsiktigt och långsiktigt skadliga följderna för unga drabbade är:
Svårare att klara av skolan: Unga som lider av psykisk ohälsa får sämre skolresultat och fullföljer skolgången i mindre utsträckning än elever utan psykisk ohälsa.
Svagare ställning på arbetsmarknaden: De får en genomsnittligt lägre utbildningsnivå och inkomstnivå samt högre arbetslöshet som vuxna än de som inte lidit av psykisk ohälsa i sin ungdom.
Återkommande hälsoproblem: De som har lidit av psykisk ohälsa när de varit unga får ofta återkommande psykiska problem längre fram i livet. Det kan handla om ångestattacker och depressiva perioder, men också om sömnsvårigheter och utbrändhet. Vuxna människor som lidit av psykisk ohälsa när de varit unga är också överrepresenterade i självmordsstatistiken.
Det står därmed klart att psykisk ohälsa inte bara får förödande konsekvenser för den drabbade och dennes anhöriga. Problemet sträcker sig över flera områden: folkhälsa, välfärd, arbetsmarknad och samhällsekonomi, och innebär stora långsiktiga förluster för samhället.
Hur kan vi förbättra situationen?
Trots att frågan om psykisk ohälsa bland unga har varit uppe på den politiska dagordningen i flera år, och trots gedigna utredningar och rekommendationer av nationella samordnare, så har förvånansvärt lite gjorts i praktiken. Situationen är alarmerande och insatser på flera områden behöver komma till. Vägen till hjälp för unga med psykisk ohälsa måste göras så enkel som möjligt, för att motverka stigma och se till att färre faller mellan stolarna. En rimlig början är att sätta in insatser på den plats där barn och unga spenderar en stor del av sin tid: i skolan.
Stärka elevhälsan
För många unga är elevhälsan på skolan den naturliga första platsen att vända sig till vid psykosomatiska besvär. Men många unga upplever elevhälsan som snudd på osynlig. Det behöver förändras. Elevhälsan måste stärkas, ges ett utökat mandat, och få mer resurser för att kunna garantera närvaro. Det krävs att elevhälsan ständigt är öppen under skoltid, och även efter skoldagens slut. Det sistnämnda är viktigt för att motverka stigma. För många unga kan det vara lättare att uppsöka hjälp och knacka på hos elevhälsan när inte skolans lokaler är fulla av elever och lärare, och ens skolkamrater ser att man söker hjälp. Varje skola bör kunna ge en garanti till ett första stöd vid uppsökande av hjälp för psykisk ohälsa. Elevhälsan behöver således vara bemannad av en person med kompetens för att hantera ett första möte med elever som lider av psykisk ohälsa. Det kan handla om en rad olika professioner såsom skolpsykolog, skolkurator, läkare, sjuksköterska, socionom eller terapeut. Efter det inledande mötet, och det viktiga första steget har tagits av eleven för att få hjälp, bör denne sedan garanteras ett möte med en person med specialiserad kompetens inom den problematik som eleven har. Elevhälsans mandat och arbetsbeskrivning behöver också utökas. Idag genomförs obligatoriska fysiska hälsoundersökningar för eleverna. Det bör införas psykiska sådana också, för att undersöka elevernas välmående. Vidare bör uppföljande individuella hälsosamtal hållas med eleverna för att kunna identifiera orostecken, symptom och besvär på ett tidigt stadium – innan det hinner utvecklas till allvarlig psykisk ohälsa.
Öka den fysiska aktiviteten
Svenska elever är idag väldigt stillasittande. Endast en liten minoritet kommer upp i WHO:s rekommendation om minst en timmes fysisk aktivitet per dag. Fysiska fritidsaktiviteter kräver ofta skjuts, inköp och engagemang från föräldrarna, och har därför en överrepresentation av elever från starka socioekonomiska hem. Forskningen är samstämmig i att fysisk aktivitet är ett effektivt verktyg för att förebygga psykisk ohälsa. Här kan skolan ta ett större ansvar för att säkerställa att alla elever rör på sig minst en timme per dag. Dels genom ökade lektionstimmar i Idrott och Hälsa, och dels genom dagliga pulshöjande aktiviteter som med stor framgång redan har införts på flera skolor.
Inkludera psykisk hälsa i läroplanen
En långsiktigt förebyggande insats är att höja kunskapsnivån bland eleverna om vad psykisk ohälsa är, hur det kan upptäckas och hur vägen till hjälp ser ut. Detta kan göras på olika sätt. Då fysisk och psykisk hälsa som sagt hör ihop, så kan psykisk hälsa med fördel inkluderas i ämnet Idrott och Hälsa. Då krävs dels ökade lektionstimmar och dels kompetensförsörjning för idrottslärarna genom vidareutbildning inom psykisk hälsa. Ett andra sätt är att inkludera psykisk hälsa i det frivilliga ämnet som finns på många skolor under namnet Livskunskap eller Levnadslära, och i sådana fall göra ämnet obligatoriskt. Ett tredje sätt är att skapa ett helt nytt obligatoriskt skolämne som uteslutande handlar om psykisk hälsa.
Avskaffa betyget F i grundskolan
Betygsstressen har ökat bland elever de senaste åren. Och sedan Alliansregeringen drev igenom sina stora förändringar i skolan 2011 har betygssystemet både gjorts hårdare, och skapat större konsekvenser för eleverna. Genom införandet av det underkända betyget F i grundskolan (tidigare fanns endast underkänt betyg på gymnasiet) sållas nu många elever tidigt ut från möjligheten att gå gymnasiet, och får det därmed mycket svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Hela 16 procent av alla niondeklassare stoppas varje år från att börja gymnasiet på grund av detta. Denna stängda dörr i ansiktet grusar framtidsdrömmar och försvårar för de unga personerna att på sikt leva ett värdigt vuxenliv. Det innebär också att väldigt mycket står på spel med betygen under det sista året på högstadiet, vilket tveklöst skapar mer stress och ångest för unga som har svårt i skolan. Detta alltså i den åldersgrupp som uppmäter högst nivåer av psykisk ohälsa. En av Sveriges främsta skolforskare, Jonas Vlachos, är kritisk till att det underkända betyget ens har någon motivationseffekt, som det ibland påstås. Han menar att de kraftigt negativa konsekvenserna för unga människors liv, som utsållas från gymnasiet, väger tyngre och att betyget F därför bör avskaffas i grundskolan. Jag kan bara instämma.
Senarelägg skoldagen
Bland de åldersgrupper i skolan som i störst omfattning lider av psykisk ohälsa, 13- och 15-åringar, breder sömnproblemen också ut sig. Många högstadieelever får helt enkelt inte tillräckligt med sömn. De kommer till skolan trötta och har därför svårt att koncentrera sig och ta till sig ny kunskap. Fysisk trötthet ökar också risken för psykisk nedstämdhet. Den otillräckliga sömnen beror på flera saker. Dagens tonåringar går och lägger sig betydligt senare än tidigare generationer. Det beror till stor del på deras smartphones, som de har svårt att slita sig ifrån på kvällarna. Men den otillräckliga sömnen har också biologiska förklaringar. Sömnforskning har slagit fast att tonåringar går ner i sin djupaste sömn kl. 4:30, vilket är 1,5 timme senare än vuxna och yngre barn. Samtidigt har tonåringar ett sömnbehov på 9 timmar och 15 minuter per natt för optimal fysisk och psykisk återhämtning, vilket är betydligt mer än vuxnas. Många svenska tonåringar är långt ifrån denna nivå av sömn varje natt.
Ett sätt att förbättra situationen är att senarelägga skoldagen med 1,5 timme från årskurs 7 och uppåt. Detta har testats på ett stort antal skolor i Danmark, Storbritannien, USA och Kanada. Studier som har utvärderat senareläggningen har slagit fast att eleverna har kommit till skolan mer utvilade, med förbättrad förmåga till koncentration och inlärning samt förbättrat fysiskt och psykiskt välmående. Detta tåls att testas på svenska skolor runtom i landet. En senareläggning från exempelvis kl. 8 till kl. 9:30, varpå skoldagen slutar 1,5 timme senare, behöver inte innebära vare sig ökad administrativ börda för lärarna, eller några kostnader för skolan eller samhället. Det skulle också innebära att fler elevers hemgång skulle sammanfalla med deras föräldrar, i den mån dessa arbetar kontorstider (9-17). Minskad ensamtid i hemmet efter skoldagen, med ökad vuxen närvaro, kan visa sig viktigt för elever med svår psykisk ohälsa både i preventivt och akut syfte.
Och allt det andra…
Men skolan är endast ett område där insatser behövs för att tackla den psykiska ohälsan bland unga. En annan viktig uppgift är att tillgängliggöra den psykologiska vården för unga. Till exempel genom att inkludera psykologisk- och psykiatrisk bedömning i den nationella vårdgarantin, inkludera psykologisk behandling i den övriga vårdens högkostnadsskydd, och anställa barnlotsar hos regionerna vars uppgift är att vägleda unga till rätt instans i vårdkedjan.
På längre sikt skulle det säkerligen också minska grogrunden för stress, ångest och andra besvär för unga om politiken kunde säkerställa en tryggare arbets- och bostadsmarknad. Om det inte skulle betraktas som en snudd på ouppnåelig dröm för en ung vuxen att få ett fast jobb och ett förstahandskontrakt, utan snarare utgöra normen och grundförväntningen så skulle unga ha mindre skäl att känna stress och oro över sin nuvarande situation och inför framtiden.
För den nyfikne finns det i min tidigare rapport för Tankesmedjan Tiden, Hälsa Framtiden, en fördjupning av dessa reformförslag samt en mängd andra insatser för att tackla den psykiska ohälsan bland unga. Situationen har varit alarmerande i flera år nu, det är hög tid att göra något åt det. Insatser och kostnader idag skulle innebära minskat mänskligt lidande på kort sikt och förbättrad folkhälsa, välfärd, arbetsmarknad och samhällsekonomi på längre sikt. Om insatserna uteblir, blir det omöjligt att tala om ett ”starkare samhälle”.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
