Dags att satsa på själva journalistiken

Journalistik Journalistik är nödvändig för demokratin. Därför har skattemiljarder skickats till ständigt krisande mediebolag i snart 60 år. Branschen har svarat med att lägga ned specialredaktioner, lokalredaktioner och fotoavdelningar, sparka folk och höja priserna. Specialreportrar har ersatts med multijournalister, som skriver, fotar, filmar och pratar framför och bakom kameran, men inte alltid vet skillnaden mellan kommun- och länsstyrelse. Det är dags för radikal förändring. Satsa stödet på det som kan göra skillnad, skriver Inger Orre och Martin Hedén.

Knappt hade riksdagen klubbat igenom den nya mediestödsförordningen så visade den sig otillräcklig – eventuellt rentav kontraproduktiv. Redan veckorna efter 1 januari 2024 såg medieutredaren Mats Svegfors sig nödgad att skicka en skrivelse till kulturdepartementet där han underkänner sin egen utredning och den följande lagändringen: den helt nya lagen kommer inte att stärka lokaljournalistiken, det krävs mer. Utspelet förvånar, men kanske är något avgörande på gång.

Om den politiska ledningen hade varit framsynt så ”… hade man på allvar kunnat pröva de möjligheter som samverkan mellan public service och lokala tidningsföretag öppnar”, skriver Mats Svegfors nu. Men S-regeringen, som i oktober 2021 tillsatte Svegfors utredning, kunde knappast veta att Tidö-laget skulle dra igång en utredning om public service. Och varför förespråkade inte i så fall han själv en sådan variant?

Det är sent men inte för sent, utbrister ämbetsmannen och förefaller närmast uppsluppen mitt i eländet: ”bara fantasin sätter gränser för hur samverkan kan utvecklas”. Nu är tid för ”radikalt nytänkande i mediepolitiken”, att spänna den ”rejäla muskel” som public service och Sveriges bortåt 100 privatägda lokaltidningar tillsammans utgör. Det är den lösningen som han ser som räddningen för demokratin i landets 21 regioner och 290 kommuner, det folkstyre som står och faller med en fungerande lokal offentlighet.

Ett krisande medielandskap

Vi som skriver detta har – om än mer i skymundan – sysslat med medier ännu längre än publicisten Svegfors. Ett långt perspektiv är dock ingen garanti för insikt utan kan lika gärna leda till rigiditet. Själva har vi under alla år haft praktiken i fokus, i synnerhet reportrarnas praktik, journalistikens kärna.

Detta envisa intresse i den praktik vi sedan länge lämnat för frilanseri, undervisning och forskning har nu också resulterat i en roman om den ärrade lokalredaktören Kerstin Lindgren och hennes skenbart nedlagda redaktion i Smedjebacken i centrum (Dolda flöden, Albert Bonniers förlag). I vår berättelse tampas denna reporter med en växande insikt om sina egna tillkortakommanden och journalistikens begränsningar.

Krisen i svensk dagspress är konstant, men tar sig skiftande uttryck i olika decennier. Den blivande rektorn för Journalisthögskolan i Stockholm, Lars Furhoff, läste för 63 år sen lusen av politiker och publicister i stridsskriften Kommunal skendemokrati (Cavefors, 1961). Enligt Furhoff ”torde det vara dagstidningarna som har de bästa möjligheterna att förverkliga den avsedda uppfostringseffekten av den kommunala självstyrelsen”.

Pressens bevakning skulle motverka ett ”tänkbart kommunalt kameraderi”. Detta under förutsättning att skribenten inte själv var kommunpolitiker, vilket inte var så ovanligt, påpekade Furhoff. Svegfors, Furhoff och lokalredaktören Kerstin Lindgren i vår berättelse anser alla tre att lokal journalistik är angelägen att försvara. Men vad är det då som är så betydelsefullt, hur hänger det ihop med demokratin och framför allt: Hur ska journalistiken räddas, skyddas och stödjas?

Mediestödet skulle rädda journalistiken

I mitten av 60-talet infördes statsbidrag för att rädda den socialdemokratiska A-pressen, de många rösterna, som man uttryckte saken. Dessa röster har sedan länge tystnat, men argumentationen är densamma: Det är demokratin som står på spel, framför allt på lokal och regional nivå. Uttalade syften med de nya reglerna för mediestöd är att det ska riktas mot lokala medier, kopplas till redaktionell bemanning, prioritera exklusivt och egenproducerat material samt vara teknikneutralt. Därmed skulle journalistiken prioriteras. Vad gäller redaktionell bemanning ska ett bolag ha minst två heltidsanställda. Bidraget beräknas utifrån en lön på 24 931 kronor per månad, vilket utgör lägstalön för en journalist utan akademisk examen. Därmed antyds den förväntade kunskapsnivån på landets små redaktioner.

Lägstalön för en arbetskraftsinvandrare är satt till 34 200 kr. Kravet på exklusivt och egenproducerat material syftar till att hindra mediekoncernerna från att syndikera – alltså att publicera samma material i flera tidningar. Den regeln har funnits i några år och satt spår som likartade men lokalt unika journalistiska produkter: ”Välj vintervovven” och ”Rösta fram årets lussekatt”. Den vintervovve som ska väljas av Sala Allehandas läsare har ju ovedersägligt annan päls än den jycke som ska vinna i Fagerstaposten. Stödet går också till bot-producerade notiser om olyckor, sportreferat och villaförsäljningar – så länge postnumren skiljer. Publiceringarna är ju unika, ja exklusiva.

Branschens svar på den senaste omläggningen av mediestödet blev att lägga ned eller flytta bevakning och redaktioner, åtgärder som möjligen maximerar bidragen men knappast stärker journalistiken. Inte minst handlar det om neddragningar i kulturbevakningen. Reaktionen måste ha kommit som en chock både för lagstiftarna och utredaren Svegfors.

Som om detta inte vore nog bubblar nu en ny motsättning mellan stad och land i och med att nischade men ickelokala medier antas bli missgynnade i fördelningen av bidrag. Nu när ansökningsperioden gått ut visar det sig att 281 mediebolag sökt stödpengar och att den miljard som finns i potten inte alls kommer att räcka till.

Vilka bör stödet gå till?

Under vårt arbete med romanen om lokalreportern Kerstin Lindgren och hennes värld har vi återkommande haft anledning att ta reda på vilket avtryck hon och hennes samtida satte i spalterna. Därför har vi tillbringat många timmar i det källarkyliga kolumbarium där kvarlevorna av 150 års tidningsutgivning begravts, VLT:s gamla klipparkiv i Västerås. När vi själva arbetade som reportrar var detta en viktig resurs, bemannad av kunniga bibliotekarier och arkivarier. Med digitalisering och ägarbyten har alltsammans flyttats till ett par skyddsrum några meter under mark. Obemannat och i princip otillgängligt. Men vi har fått tillträde. Tack för det!

Där satt vi och plockade med dammiga arkivkuvert när debatten om presstöd tog ny fart. Vi noterade åter att det inte särskilt ofta diskuteras vad som ska räddas med skattepengar. Kanske hänger försiktigheten på denna punkt ihop med det förutsatta armlängdsavståndet. Politiker och utredare ska inte ha synpunkter på vad som förmedlas till läsare, tittare, lyssnare.

I den tidigare mediestödsförordningen sattes som villkor att “god medieetisk sed” skulle följas. Protester från många håll fick den senaste mediestödsutredningen att i stället föreslå “ett demokrativillkor”. För att få stöd skulle medieföretaget ägna sig åt sådant som “inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet.” Även detta fann dock den nuvarande regeringen för strängt och sköt in ordet väsentligt på ett par ställen. Enligt den nya lagen ska ett mediebolag agera på sätt som “inte väsentligt verkar mot grunderna för det demokratiska styrelseskicket eller väsentligt är i konflikt med respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, värdighet och personliga integritet.”

Sedan den första januari i år är det alltså fritt fram för en smula auktoritära idéer och en aning diskriminering, allt i yttrande- och tryckfrihetens namn. Demokratins dilemma känner vi från andra sammanhang, men här handlar det ju inte om att hindra någon att yttra sig utan huruvida vi ska lägga skattemedel på uttalat antidemokratisk verksamhet. Intressant blir att följa vad som beslutas om mediestöd till Samnytt, vars ansvarige utgivare nyligen för andra gången dömts för förtal. Nu till två års fängelse. Var det väsentligt eller bara lite förtal? Ska tidningen liksom 2020 åter få en dryg miljon i bidrag?

Lokaltidningen då och nu

Åter till kolumbariet där vi bläddrade i 40 år gamla utgåvor, tidningar från Kerstin Lindgrens (och vår egen) mest aktiva tid. Vestmanlands Läns Tidning hade då nio lokalredaktioner, nu ingen.

Eftersom man numera kan prenumerera på en tidning och få tillgång till ytterligare 42 titlar och vårt specialintresse är Smedjebacken, centrum i Kerstins bevakningsområde, kunde vi ta ett litet digitalt stickprov på vad Nya Ludvika Tidning publicerat om Smedjebacken under januari 2024. Sammanlagt 81 artiklar innehöll ordet Smedjebacken. Detta kan hänga samman med att tidningen får så kallade “vita fläckar-stöd” för att bevaka Smedjebacken, som en
gång hade tre lokalredaktioner men idag ingen.

Vad är det då tidningen bevakar? Jo, det förefaller i första hand vara köp och försäljning av fastigheter. 15 artiklar hade rubriker på temat dyraste eller billigaste villan, radhuset eller stugan. Sådana simpla noteringar ryms inte i mediestödsutredningar. Nyfikna fortsatte vi med en något utvidgad – men alldeles ovetenskaplig – jämförelse mellan då och nu. Vi släpade fram de tunga läggen och bläddrade upp fyra lördagstidningar från januari 1984 och jämförde med deras motsvarigheter från 2024. Beräkningarna gjordes utan noggrannhet. Siffrorna är ungefärliga, vi sökte tendens, inte exakthet.

Listan på uppenbara förändringar blev så här:

•  80-talets Berlinerformat är bytt mot tabloid, drygt halva sidstorleken. Sidantal 1984 och 2024.
• Upplagan noteras i redaktionsrutan 1984 (57 200) men inte 2024.
• Ordningen har ökat – det är visuellt lättare att orientera sig i tidningen 2024.
• Samtliga nio lokalredaktioner är nedlagda. Ändå kallar sig 2024 års VLT länstidning i redaktionsrutan på webben.
• Tidningen trycktes och trycks alltjämt i två delar. På 80-talet var dock B-delens etta en nyhetssida, 2024 är den portalsida med puffar för innehållet i B-delen.
• Av det egenproducerade materialet tar bilderna dubbelt så stor plats 2024 (49 procent mot 23 procent), trots att tidningens fotoavdelning är nedlagd sedan många år.
• Insändarna har fått 2-4 sidor 2024. 1984 var de knappast existerande, nu redigeras de och layoutas med illustrationer.
• Prenumerationspriset har dubblerats, korrigerat för inflationen. Det vill säga e- tidningen är i dag dubbelt så dyr som den tryckta var 1984. Vill man ha den printade upplagan är den 3,5 gånger så dyr.
• Prisökningen har skett trots direkt mediestöd på 22 miljoner (för 2022).

Siffrorna säger emellertid inget om kvaliteten på det material som publiceras. Man kan dock notera att det i två av lördagsutgåvorna januari 1984 fanns artiklar i tidningens egen granskning av SVT:s begynnande kommersialisering. Liknande ansatser syns inte i exemplaren från 2024.

Ett annat journalistiskt arbetssätt

Den som regelbundet följer just VLT kan konstatera att med åren har mängden artiklar om restauranger som öppnat, stänger eller ska betygsättas ökat och viktas allt högre. Samma sak med rankningar av inkomster, förmögenheter och “makt”. Också så kallad blåljusjournalistik tycks ha blivit mer dominerande – men detta är intryck utan belägg. Streamade sändningar från skjutningar och bränder förekom inte 1984, ett tillägg som förstås tar resurser från annan
journalistisk verksamhet.

Ett tecken på den journalistiska ambitionsnivån är i vilken utsträckning artiklarna innehåller reportagemässiga inslag. Alltså observationer som visar att reportern på plats varit med om det som återberättas. Det handlar om journalistikens kärna – att ge sig ut, hämta hem och berätta. I de fyra lördagstidningarna från 1984 hittar vi 13 artiklar med reportageinslag, i de fyra tidningarna från 2024 finns bara tre sådana exempel. Det betyder inte att reportern inte varit på plats, men att spår av en eventuell närvaro saknas i texten.

En väg att värdera fotomaterialet vore att ta reda på hur stor del av de publicerade bilderna som är nytagna och vilka som är arkivbilder, genrebilder eller så kallade läsarbilder. Detta har vi dock inte noterat.

Att avgöra hur stor del av egenmaterialet som initierats på redaktionen och hur mycket som initierats av utomstående skulle också fordra en fördjupad undersökning. Intrycket är dock att större andel av artiklarna i dag är reaktioner på händelser eller initiativ utanför redaktionen.

Ett tecken i tiden är dramaturgiska förändringar där rubrik, ingress och inledande brödtext inte sällan undanhåller central information i syfte att locka läsaren av gratismaterial att börja prenumerera.

Sammantaget: Vestmanlands Läns Tidning 1984 och VLT 2024 har rätt små likheter med varandra.

Möjliga lösningar

Vi tror, liksom Mats Svegfors i sin skrivelse till kulturdepartementet, att samarbete är vägen till en ambitiös journalistik och vassare bevakning av samhället. Alltså en avsevärd omsvängning jämfört med mediestödsutredningen, där samarbete tvärtom straffades. Svegfors föreslår nu själv en ”hybridlösning” mellan privatägda medier och public service.

Det finns även andra möjligheter – och erfarenheter – att inspireras av. Mellan 1936 och 2000 pågick, efter idé från Eskilstuna-kuriren, ett redaktionellt samarbete mellan liberala tidningar i landsorten, FLT (Förenade Landsortstidningar). Syftet var inledningsvis att öka annonsintäkterna, journalistiken kom in så småningom. I många år gick det bra. FLT:s redaktion tog dels egna initiativ, dels arbetade man på beställning från sina medlemmar. Dessutom förmedlade FLT artiklar mellan medlemsföretagen. Nedläggningen orsakades bland annat av ett misslyckat försök att konkurrera med TT.

I dagsläget handlar pressens svårigheter mindre om konkurrens och mer om relevans. Det gäller att behålla sin samhälleliga position och sina läsare. Det framstår därför som mindre klokt att efter 60 år av misslyckande fortsätta stötta medieorganisationerna samtidigt som journalistiken urholkas. Ta i stället fasta på vad även den senaste utredningen och lagen sade sig ytterst syfta till: Rikta stöd direkt till journalistiken!

Vad skulle exempelvis hända om de tre ägarsfärer som idag dominerar den svenska tidningsmarknaden (Bonnier, Schibsted och NTM media) gick samman om en redaktion – på sikt kanske flera – som samlar kvalificerad kunskap och kompetens att utnyttja för hela landsorten? I ett initialskede skulle uppbyggnaden av en sådan samarbetsorganisation kunna backas upp av mediestödsmiljarden.

Journalister måste utbildas rätt

En god idé vore också att då knyta till sig utbildare och organisationer med direkt syfte att utveckla journalistik i praktiken. I Göteborg driver JMG både grundutbildning i journalistik, enstaka kurser och ett magisterprogram i undersökande journalistik. Även JMK i Stockholm och Mittuniversitetet i Sundsvall erbjuder journalistikprogram. Linnéuniversitetet har nyligen inkorporerat Fojo, Fortbildningen för journalister. Flera av de här utbildningsorganisationerna har nära kontakt med journalistikens praktik. Ett exempel är Ulla Sätereie, som både driver JMG:s program i undersökande journalistik och är ordförande i föreningen Grävande journalister.

Vi är övertygade om att det finns en stor potential för samarbete som verkligen kan komma till nytta både för lokaljournalistiken och för blivande och redan verksamma journalister. I stället för att lägga allt krut på att utbilda ”multijournalister” bör både offentlighet och mediebransch inse att det finns ett stort värde också i annan kunskap och kontinuitet.

När Christina Jutterström intervjuades i SR P1:s Söndagsintervjun i november 2023 fick hon frågan vad hon var mest stolt över under sin yrkesverksamma tid. Hon svarade att det var införandet av fler specialreportrar på Eko-redaktionen. Det var i slutet av 1970-talet. Nog finns det en hel del som talar för att miljö, utbildning, vård, omsorg, kultur och näringsliv även på 2020-talet behöver både bevakas och granskas i hela landet. Av kvalificerade reportrar. I demokratins namn.

Martin Hedén

Inger Orre