Dags att tänka mer realistiskt

Rysslands invasion Kriget i Ukraina är en kamp mellan demokratier och auktoritära system. Och då bör tre viktiga delar av demokratiernas styrka framhävas: rättsstaten, samhörigheten samt realismen, skriver Dan Andersson.

De pelare som EU:s försvarspolitik vilar på eroderar. Eurozonens ekonomi är inte full av växtkraft. Ukraina kriget blottlägger svagheterna med EU:s utvidgning och medlemmar med svag rättsstatlig förmåga samt att USA inte längre är det trygga storasyskonet som alltid kan ställa upp. Demokratiernas fundament behöver klargöras, rättsstaten, samhörigheten samt realismen.

Det är den ekonomiska basen med BNP per invånare, tillgång på livsmedel, transporter och vårdkapacitet som är utgångspunkten för förmågan att hantera civila kriser och krig. Det är människors kunskap, hälsa, arbetsförmåga, teknologi och hur väl institutionerna fungerar som styr en nations förmåga. Det kan förenklas som BNP per capita.

På kort sikt innebär ett krig brist på vissa varor som livsmedel och energi och prisökningar. På medellång sikt innebär de upprustningar som redan nu startar i Tyskland att efterfrågan ökar.

Att Ryssland vågar utmana Europa har flera förklaringar. Förra veckan hävdade den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman i Aktuellt att ekonomiska sanktioner inte är så verkningsfulla. Rysslands strategiska mål är att Ukraina aldrig ska ingå i NATO.

Ryssland har efter år 2014 ökat sin självförsörjning och förberett sig för nya sanktioner. För att minska sitt beroende av västländerna har centralbanken byggt har en stor valutareserv. Ryssland har stora inkomster från fossilt bränsle som är fokus både vid klimatomställningen och i säkerhetspolitiken. Oljeprisfallet 2015 sänkte BNP med flera procentenheter och minskade tillväxttakten de närmaste åren med två procentenheter.

En fjärdedel av EU:s oljeimport kommer från Ryssland och 40 procent av importen av gas. Högt pris på fossilt bränsle gynnar Ryssland som inte har intresse av att dämpa de chocker i Europa som höga energipriser innebär för befolkningen. EU är ekonomiskt viktigt för Ryssland och är landets största handelspartner med över 1/3 av landets handel. Samtidigt som Ryssland bara är 5 procent av EU:s handel.

Viktigt att minnas är att sanktioner har kostnader också för EU-länder samt Rysslands grannländer som inte är med i EU.

Svepande embargon drabbar befolkningen men inte den politiska eliten. Sanktionerna får mindre betydelse när Ryssland kan sälja gas till Europa och öka exporten av fossilt bränsle till Asien, även om en närmarknad med utbyggd infrastruktur som ledningar länge kommer vara central. Viktigt att minnas är att sanktioner har kostnader också för EU-länder samt Rysslands grannländer som inte är med i EU.[1]

Det globala perspektivet och säkerhetsalliansernas resurser ger en vidare förklaring. Först bör påpekas att det är en felsyn att Nordens BNP och ekonomiska potential är så stor jämfört med Ryssland. BNP räcker inte som beskrivning därför att vilka militärutgifter som BNP räcker till beror på köpkraften i det aktuella landet. För en US-dollar kan mer köpas i Ryssland än i Sverige.

Med hänsyn till köpkraften är USA:s militärutgifter år 2019 4,5 gånger större än Rysslands. De fyra stora EU-ländernas utgifter är 1/3 större. Jämförs militärblocket Kina plus Ryssland är militärutgifterna ändå mindre än två tredjedelar av NATO-blockets. NATO-blocket är i denna jämförelse USA inkluderande fyra stora europeiska länder. De har militärutgifter på 947 miljarder dollar.

Den ekonomiska utvecklingen har inte gått Rysslands väg. USA har en god ekonomisk utveckling medan Ryssland sedan millennieskiftet har en usel BNP ökning. Men dessvärre har också Eurozonen en knackig tillväxt. EU-politiken kan inte sägas ha varit lyckosam ur säkerhetspolitisk synvinkel.

Det gäller alltså att ha insikt om att EU gärna satsar på att expandera geografiskt, vilket starkt ogillas av Ryssland, samtidigt som den ekonomiska basen utvecklas svagt. Att Sverige inte var med i Euro-arbetet behöver inte vara negativt för Sveriges säkerhet. Prognoserna är att Ryssland inte påtagligt kommer att öka sin ekonomiska potential framöver.[2]
Rysk ekonomi är starkt beroende av priset på energi och fallande pris 2014 och sanktioner från väst som följd landets inblandning i konflikten i Ukraina minskade tillväxttakten åren därefter.[3]

En stat är definitionsmässigt inte ett privat företag, det finns inget vinstdrivande företag som kan skydda befolkningen i ett land.

Det är balansen mellan länder som har varit starka demokratier i Nordamerika och västra Europa och kopplingen mellan Kina och Ryssland som icke demokratier och där Ryssland visar alltmer militär aggression som utmanar säkerheten i Europa. Invasionen i Ukraina gör det tydligt att det är något stort och nytt.

En stat är definitionsmässigt inte ett privat företag, det finns inget vinstdrivande företag som kan skydda befolkningen i ett land. Det är bara en fungerande stat som kan resa resurser för att skydda befolkningen. Försvaret kostar 5 000 kronor per person och år. 5 procent av den svenska statens budget går 2020 till försvaret. Det är samma nivå som för rättskipning. Här visas resurser för yttre och inre säkerhet och att de hänger samman. Sverige är en stark rättsstat, det är inte Ryssland.

Starka krafter till höger och i näringslivet vill att vi ska gå med i NATO. Det är en exceptionell utveckling i Sverige där elitpartier till höger och näringslivet vill använda koncerner till att utföra centrala offentliga uppgifter som utbildning och vård. Det minskar de offentliga resurserna i stället för att öka dem. Stater med svag förmåga till att finansiera offentliga uppgifter och dessutom har fragmentiserad styrning och organisation av resurser halkar efter.

Se detta som en bakgrund till kontrollen över ekonomins resurser vid kriser: Ett lands ekonomi kan dels upp i privat- och i offentlig konsumtion, dels investeringar. 2005 och 2006 var skattekvoten, alltså de offentliga resurserna över 46 procent av BNP. Den sjunker sedan under Alliansen, 2006–2014, ned mot drygt 42 procent. Efter 2014 stiger den åter under några år till kring 44 procent. Åren 2022 och 2023 beräknas åter skattekvoten, med borgerlig budget, sjunka ner mot 42 procent.

Beredskap inför en större kris hanteras inte genom att minska de offentliga resurserna och öka privat konsumtion. Än mindre med kostsamma privatiseringar. Åren 2008–2010 sker en nedskärning av statens försvarsutgifter och det är för först kring 2019 som det sker en påtaglig ökning.[4]
Vård och utbildning samt åtgärder för att sysselsätta har privatiserats och stora myndigheter, som är del av den civila planeringen, som AMS och Socialstyrelsen har de senaste 15 åren avrustats. Statens administrativa kapacitet är svagare. Sverige har både ett inre och yttre säkerhetsproblem som inte minskat med liberal anarkism.

Kapaciteten för säkerhetspolitik beror inte bara på BNP-nivå eller att ett land är rikare än ett annat, som Italien jämfört med Ryssland. Både inre ordning i samhället, som brottslighet, korruption eller konfliktnivån i respektive land har betydelse. Det problemet ska ställas vid redovisningen av den ojämna utvecklingen av den ekonomiska kapaciteten i EU och som också säger något om Sveriges problem.

Rysslands militära utgifter är 4,3 procent av BNP att jämföra med Tysklands 1,5 procent och Stor-Britanniens dryga 2 procent. Både Tysklands och Rysslands utgifter ökar kring tre procent om året men det är från helt olika bas. Italiens och Storbritanniens utgifter minskar. Dessa uppgifter är från 2019 och nyhetsbyråerna TT-AP-AFP  berättar 28 februari att Tysklands nya satsningar gör att landet nu når 2 procent av BNP.

Det är flera länder som behöver städa framför dörren.

De fyra stora EU-ländernas försvarsutgifter har hittills trots allt vara varit i snitt bara på 1,8 procent av BNP. Både Storbritannien och Italien har ekonomiska och politiska problem och bidrar till att den sammanlagda (oviktade) ökningen av militära utgifterna det senaste decenniet är väl under en procent. Samtidigt ökar Rysslands utgifter med 3 procent om året. [5]
Det är flera länder som behöver städa framför dörren. När Storbritannien lämnat EU betyder det att dess särskilda historiska roll som förmedlare av solidaritet över vad som kallas den transatlantiska länken mellan Västeuropa och USA eroderar. Brexit innebar en uttunnad säkerhet i Europa. Nu är det Frankrike och Tyskland som är de ledande militära länderna i EU.

Rysslands angrepp på Ukraina är förknippat med en global kraftmätning mellan fyra stora regioner.Här sker redovisningen i fler steg för visa på flera dimensioner av spänningar mellan intressen.USA är år 2019 den i särklass starkaste militärmakten mätt som utgifter med 732 miljarder dollar. Kina som är näst störst har fortfarande bara en tredjedel av USA:s kapacitet. På tredje plats kommer fyra stora EU-länder med 175 miljarder. På fjärde plats finns Ryssland med 65 miljarder och alltså mindre än en tiondel av USA:s kapacitet, mätt i dollar och utan hänsyn till köpkraft.

Men när hänsyn tas till köpkraften, och vi bara ser till den europeiska scenen, är Ryssland definitivt en militär stormakt i vår världsdel. Men omräkningen efter köpkraft sänder samtidigt signalen om den utbredda fattigdomen i ett land som ändå får finansiera de tjänster som militären kräver. Omräknat efter köpkraft är Rysslands utgifter tre fjärdedelar av den samlade militärbudgeten för Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland. Köpkraftsomräkningen från dollar till länder med en lägre prisnivå syftar till att visa hur mycket tjänster och varor som för en summa dollar kan köpas i de olika länderna. Ryssland har trots lägre finansiell kapacitet för militärutgifter över 3 800 stridsvagnar mot ca 900 i de fyra stora EU-länder. För flyget är övervikten inte lika stor, 1 040 mot EU-ländernas 850 flygplan. Antal militära enheter utrycker klart inte deras tekniska förmåga.

USA, som ses som garanten för Europa, är mer upptagen av Stilla havet och av Kinas expansion än av grannarna på andra sidan av Atlanten. En värdering av säkerhetspolitiken och resurserna i vår närhet kan ske genom att jämföra utvecklingen av BNP de senaste decennierna. EU (Eurozonen) hade nästan samma BNP-nivå mätt i dollar som USA vid millennieskiftet men har fram till 2021 växt påtagligt långsammare och nu är nivån drygt en femtedel lägre än USA:s. Samtidigt har Kina redan växt i kapp både EU:s och USA:s BNP när hänsyn tas till köpkraften. Fram till 2035 kommer EU ytterligare halka efter i förhållande till Kina och USA.  Ryssland förväntas dock ha en måttlig tillväxt. Det är det de olika alliansernas inbördes ekonomiska styrka som styr den militära balansen. Inte minst viktigt är hur det snabbt växande Indien som år 2000 hade samma BNP-nivå som Ryssland men nu växer väsentligt snabbare kommer att ställa sig relativt det  auktoritära blocket Ryssland plus Kina samt den svaga demokratin Brasilien.[6]

Vi vet inte vad som sker de närmaste månaderna i Europa men det är en kamp mellan demokratier och auktoritära system och då bör tre viktiga delar av demokratiernas styrka framhävas, rättsstaten, samhörigheten samt öppenhet med realism:

Rättsstaten. Det finns ett fotografi i en bok på en stad där gränsen mellan länder går igenom staden. Ett av länderna har en stark rättsordning och det andra en svag ordning. Den ena delen liknar en kåkstad och den andra en välmående förstad. Det samma etnicitet, kultur samt språk men det är institutionerna eller rättsordningen som skiljer. Författarna till Why nations fail: the origins of power, prosperity and poverty, ger  argument för en ny EU-politik och för att Sverige bör göra upp med de nyliberala element som utmanar statens administrativa förmåga och därmed också rättsstaten. [7]
Allt från friskolor, utbredd arbetslivskriminalitet till EU:s ekonomiska stöd till korrumperade EU-länders jordägande ska kritiskt värderas.

Samhörighet. Befolkningens samhörighet och en känsla av delat öde och att det finns gemensamma hot och gemensamma mål ökar ett lands förmåga. Storbritanniens två krig under 1900-talets första del är ett tydligt exempel. Den icke krigförande befolkningens livslängd  ökade mer under krigen än under fredsperioderna, och en förklaring är just det delade ödet.[8]
En politik inom Sverige och på EU-nivå som utlöser konflikter och konkurrens  i befolkningen gör demokratierna svagare mot diktaturerna.

Realism. Det är dags för mer verklighetsförankring och realism. Utgångspunkten för Europa har varit USA som både det starka och det goda äldre syskonet. USA som under ett sekel två gånger räddat Europa från auktoritära krafts aggression men som nu självt slits söder där stora delar av befolkningen verkligen inte upplever ett delat öde och där inkomstskillnaderna bara ökar. För bara drygt ett år sedan stormade en högerextrem pöbel Kapitolium och var ute efter bland annat demokraten och talmannen Nancy Pelosi.  Det är inte bara Ryssland utan osäkerheter finns i hela  regionen och i länder med svag demokratisk tradition. Den Europeiska Unionen har flera medlemmar med en svag rättsstat eller med uttalat auktoritära inslag.

Behövs inte en Plan B? En liten stat som Finland har mer än Sverige tvingats träna på realism. Om EU inte utvecklas i rätt riktning, om klyvningen mellan grupper i USA fortsätter, om det inte är möjligt att nå klimatmålen och om Ryssland försätter att vara aggressiv mot grannländerna? Det är dags för att tänka mer realistiskt, om allt inte går så bra som vi hoppas.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook

***

Noter:

[1] Andreas Johnson och Susanne Oxenstierna.  Sanktioner mot Ryssland. Försvarets totalforskningsinstitut. 2022.

[2] Per Olsson, Alma Dahl & Tobias Junerfält . Defence Economic Outlook 2020 December 2020 FOI-R–5048– An Assessment of the Global Power Balance 2010-2030. s.18 &21.

[3] https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ryssland/oversikt/

[4] Tidsserier staten budget. Ekonomistyrningsverket. 2022.

[5] Alma Dahl & Per Olsson. Regional Defence Economic Outlook 2021 Europe and Russia. FOI. 2021.

[6] Per Olsson, Alma Dahl & Tobias Junerfält. Defence Economic Outlook 2020 December 2020 FOI-R–5048– An Assessment of the Global Power Balance 2010-2030. s.18, 25-26, 22 & 35.

[7] Acemoglu, Daron & Robinson, James A., Why nations fail: the origins of power, prosperity and poverty, 1st ed., Crown Publishers, New York, 2012.

[8] Amartya Sen. Utveckling som frihet. Daidalos Förlag. 2002.