Politik Hur gick det till när Danmarks flyktingpolitik gick från att vara bespottad antites till föredöme för inflytelserika svenska socialdemokrater? Henrik Arnstad har läst en ny forskningsstudie.
Den 16 september flyktingåret 2015 drabbade svensk socialdemokrati samman med Danmark i en uppmärksammad TV-debatt, som direktsändes parallellt i svenska SVT och danska DR.
Programledarna – en dansk och en svensk, för balansens skull – konstaterade att grannländerna praktiserade motsatt flyktingpolitik: ”I Sverige finns ett starkt stöd för att ta emot flyktingar. Men många undrar: Varför sviker Danmark?”
Sverige representerades av ministern för nordiskt samarbete, socialdemokraten Kristina Persson. Hon fördömde den danska politiken som ”cynisk”:
Det är en stolthet att ta emot flyktingar. Det ger legitimitet, trovärdighet och respekt i omvärlden. Danmark gör inte sin del i samarbetet.
Självsäkerheten lyste om Persson när hon moraliskt sopade banan med sin danska kollegas invändningar i debatten. Men bara två månader senare tvärvände Sverige. I november 2015 införde regeringen ”åtgärder för att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”.
Idag är inte längre den danska linjen ”cynisk” enligt ledande socialdemokrater. Tvärtom. Särskilt den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden, som fick ny ledning 2018, har omfamnat den danska linjen. Tiden skriver exempelvis intresserat om danska socialdemokratins relation till rasistiska Dansk Folkeparti:
Klassiska arbetarväljare ska vinnas åter genom att lovas en migrationspolitik såsom Dansk Folkeparti kombinerat med en ekonomisk vänsterpolitik. Det innebar en tydlig brytning med den politik som fördes i den förra S-regeringen. (Tiden Magasin, 2 januari 2020)
Men hur gick det till när Danmark gick från att vara bespottad antites till föredöme för inflytelserika svenska socialdemokrater?
I en kommande forskningsstudie av den danska politiska sociologen Susi Meret beskrivs hur den danska socialdemokratin gick från solidaritet till hårda nävar. Artikeln publiceras först nästa år, men jag har fått förhandsläsa. Studien är spännande både ur ett svenskt och nordiskt perspektiv. Även norska Arbeiderpartiet kopierade rasistiska Fremskrittspartiets politik 2011. Men den danska socialdemokratin har varit ledande.
Meret beskriver hur danska socialdemokrater redan under 1980-talet började reagera mot partiets solidariska inställning gentemot flyktingar, anförda av S-borgmästaren Per Madsen. På 1980-talet mottog Danmark flyktingar från Iran och Madsen ifrågasatte om iranier var möjliga att integrera i ett västerländskt samhälle. Hellre borde de skickas tillbaka. Madsens uttalanden fördömdes som rasism av partikollegerna.
Danmarks nuvarande statsminister, socialdemokraten Mette Frederiksen, bad nyligen Madsen om ursäkt för dessa rasismanklagelser. Istället framhåller partiet Madsen som ”en pionjär, en hjälte” eftersom han var först med att döma ut den ”misslyckade invandringen och integrationspolitiken”. Den numera 90-årige Madsen är lycklig över berömmet:
– Äntligen talar socialdemokrater så att arbetarklassen förstår, kommenterade han i intervju med Kvällsposten (2018).
På 1990-talet fick Madsen medhåll av allt fler danska socialdemokrater, skriver Meret. Då kom flyktingarna från före detta Jugoslavien och ansågs – som oftast angående flyende – kriminella och omöjliga att integrera. Madsen anförde en grupp borgmästare ”som i ett brev till regeringen krävt stopp för invandrare”, rapporterade Dagens Nyheter 1997.
Under samma tid organiserades flyktingmotståndet inom en ny våg av rasistpartier, som blev framgångsrika bland arbetarväljare. I Sverige grundades Ny demokrati, vars högerpopulism delades av systerpartiet Dansk Folkeparti. Men när rasismen hos dessa partier blev alltför tydlig skiljde sig Sverige från Danmark. Ny demokrati imploderade och försvann. Dansk Folkeparti däremot växte och danska socialdemokrater gav efter för partiets hårdföra politik.
Tidigare hade demokratisk inkludering, antirasism och flyktingars rättigheter (”alla människors lika värde”) framhävts av danska S. Den nya politiken underströk tvärtom invandrarnas skyldigheter. Förhoppningen var att hårdhandskar skulle locka tillbaka arbetarväljare från Dansk Folkeparti. Men så skedde inte. Istället ökade Dansk Folkeparti från 7,4 procent till 21,1 procent i folketingsvalen 1998–2015, samtidigt som socialdemokraterna förlorade knappa 10 procentenheter.
Det finns en paradox här, eftersom 1980-talets integration av flyktingar från Iran och 1990-talets arbete med flyktingar från före detta Jugoslavien – trots rasismens larm om masskriminalitet, misslyckad integration och samhällskollaps – efter ett tag visade sig fungera mycket bra. Denna kunskap ekade helt olika i Sverige respektive Danmark, kanske eftersom svenskarna har mycket längre erfarenhet av flyktingpolitik.
Under andra världskriget var det tyskockuperade Danmark en flyktingproducent, medan Sverige från 1940 mottog hundratusentals flyktingar. Inte minst från Norge och Danmark, vars flyende visade sig möjliga att integrera, trots samtidens rasistpropaganda om att de var hemska främlingar vars besinningslösa kriminalitet hotade Sveriges trygghet. Sverige lärde sig 1940–1945 att flyktingmottagning fungerar. Efter en besvärlig och arbetsam initial period finner sig invandrare tillrätta och bidrar positivt till det nya landet, inte minst ekonomiskt.
Erfarenheten av före detta Jugoslaviens sammanbrott under 1990-talet bekräftade lärdomen. Det hade svensk socialdemokrati i bakhuvudet när den drabbade samman med Danmark i TV 2015:
– Flyktingmottagning är ett problem på kort sikt, sade Kristina Persson i TV-debatten. Men på lång sikt kommer den innebära en fördel för Sveriges ekonomi. Vi har en åldrande befolkning, precis som Danmark, och måste ersätta den del av arbetskraften som försvinner från arbetsmarknaden.
Idag har den svenska omsvängningen till flyktingstopp och ”andrum” 2015 blivit en socialdemokratisk berättelse om att högern under Fredrik Reinfeldt införde ohållbart liberal flyktingmottagning, som Socialdemokraterna 2015 tvingades styra upp. Det är en lögn, men så fungerar politik ibland.
Viktigare är att den danska socialdemokratin gradvis genomgick förändringen från humanism till flyktinghat under lång tid, vilket Meret beskriver i sin studie. Den svenska förändringen var däremot mycket snabb. Det splittrar idag svenska arbetarrörelsen, som inte enbart består av opportunister redo att vända kappan efter vinden. Många inflytelserika socialdemokrater är fortfarande övertygade demokrater som mår illa av den nya linjen. Så hur ska det gå i riksdagsvalet 2022?
Det danska valet 2019 blev ”en Pyrrhus-seger för socialdemokratin”, skriver Meret. Återigen resulterade den hårdföra linjen mot flyktingar i minskande siffror för socialdemokraterna, som dock kunde bilda regering med samarbetspartier. I Sverige fick socialdemokraterna 31 procent av rösterna under det antirasistiska valåret 2014, vilket 2018 följdes av en minskning efter omsvängningen, samtidigt som SD ökade.
Ingenting tyder på att anpassning till rasistpartiernas retorik får arbetarväljare att återvända till socialdemokratin. Rasismen kommer alltid kunna utnyttja situationen för att trycka politiken mot avgrunden. Som när en migrationspolitisk kompromiss mellan S och MP, angående gymnasielagen (7 oktober 2020), tolkades som landsförräderi av SD. ”Det här betyder krig”, kommenterade Jimmie Åkesson, väl medveten om att han därmed mobiliserade partiets armé av mordhotande aktivister. Rasisternas patologiska hat mot socialdemokrati minskar inte efter omsvängningar. Snarare tvärtom.
Corona-krisens tillfälliga uppsving för S visade vad som istället faktiskt fungerar, nämligen klassisk socialdemokratisk social trygghet. I både Sverige och Danmark skräms människor från vettet – bokstavligt talat – av skräckrapportering om att nationen är på gränsen till undergång, på grund av invandring. Det är lika felaktigt idag som när tusentals danska judar flydde till Sverige 1943.
Bästa socialdemokratiska botemedlet mot rasism förblir demokratisk inkludering, politisk optimism och ett välfungerande välfärdssamhälle. Det förstod S under mellankrigstiden, då demokratin – precis som idag – hotades av hårdför ultranationalism. År 1928 likställde Per Albin Hansson sitt drömsamhälle med ”det goda hemmet” i folkhemstalet:
Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
Det var ingen slump att socialdemokratin blev Sveriges mäktigaste, stridbaraste och viktigaste antinazistiska rörelse under 1930-talet och andra världskriget. Resultatet blev att nazismen aldrig fick fäste i Sverige. ”Det är en stolthet att ta emot flyktingar”, sade Kristina Persson 2015.
Så talar en äkta socialdemokrat.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
