Film Filmskaparna Jean-Pierre och Luc Dardenne ger röst åt dem som sällan hörs i den offentliga debatten. Deras senaste film om de ensamkommande flyktingbarnen Tori och Lokita, som just nu går på svenska biografer, är inget undantag. Jon Andersson skriver om de belgiska filmskaparna som alltid står på de utsattas sida.
De belgiska filmbröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har gjort sig kända för sina socialrealistiska skildringar av människor som lever på samhällets skuggsida. I deras senaste alster Tori och Lokita återvänder de till temat från genombrottsfilmen Ett löfte (La Promesse 1996), genom att berätta om den svåra tillvaron för papperslösa i Europa.
Tori och Lokita handlar om tonårsflickan Lokita (Joely Mbundu) och den unge pojken Tori (Pablo Schils) som kommer till Belgien från Kamerun och Benin för att försöka skapa sig ett bättre liv. Vi får veta att de två träffats på båten över till Europa och att de bestämt sig för att de ska låtsas vara syskon, för att lättare få stanna i det nya landet. Men den nya tillvaron i Europa är minst sagt svår. För att kunna skicka hem pengar till familjen och betala flyktingsmugglarna tvingas Lokita med hjälp av unge Tori att sälja knark, samtidigt som hon desperat försöker få ett uppehållstillstånd så att hon ska kunna börja på en skola för att bli hembiträde.
Bröderna Dardenne har själva har beskrivit filmen som ett omedvetet fördömande av den odrägliga tillvaro som många unga flyktingar tvingas uppleva i Europa. Man kan se Tori och Lokita som ett inslag i debatten om flyktingars situation i Europa i dag och den visar hur lätt det är för skrupelfria människor att utnyttja dem som befinner sig på samhällets botten. I Tori och Lokitas fall är förövaren en kock på en italiensk restaurang som de båda ungdomarna säljer knark åt och som dessutom utnyttjar Lokita sexuellt.
Men pengarna de får från knarkförsäljningen är inte tillräckligt och snart gör Lokitas allt mer desperata situation att hon tar på sig uppdraget att jobba i en illegal marijuanaodling, där hon sitter inlåst utan kontakt med omvärlden.
Men mitt i all misär finns också en värme och ett hopp. Tori och Lokita må inte vara syskon på riktigt men deras nära relation och band till varandra gör att de lättare kan klara de hårda prövningar de utsätts för, och det får också oss i filmpubliken att känna lite hopp. Som Jean-Pierre och Luc Dardenne beskriver i pressmaterialet till filmen: “Vår innerligaste önskan är att när filmen slutar ska publiken som har känt en djup empati för de här två unga flyktingarna och deras djupa vänskap också få en känsla av uppror mot orättvisan som styr vårt samhälle”. Det krävs ett hjärta av sten för att inte hålla med.
Precis som Tori och Lokita är migranterna i Ett löfte helt i händerna på skrupelfria personer som utnyttjar deras utsatta position för egen vinning.
Dardenne-brödernas genombrottsfilm Ett löfte (1996) handlar också om de illegala immigranternas verklighet i Europa. Men den här gången är filmen berättad ur förövarnas perspektiv. Eller för att vara mer korrekt. Ur sonen till en av förövarnas perspektiv. Filmens handlar om 15-årige Igor (Jérémie Renier), vars far Roger (Olivier Gourmet) tjänar pengar på att utnyttja papperslösa migranter. Men när en av migranterna dör under arbetet på en illegal byggarbetsplats, som drivs av fadern, börjar Igor ifrågasätta pappans verksamhet.
Även fast det gått nästan 30 år sedan Ett löfte spelades in så är det många teman som kan kännas igen från Dardenne-brödernas senaste film. Precis som Tori och Lokita är migranterna i Ett löfte helt i händerna på skrupelfria personer som utnyttjar deras utsatta position för egen vinning. I båda filmerna är det också barnen och deras upplevelser som står i centrum. Men medan Lokita inte har så mycket val (hon måste jobba i marijuanalagret för att få ihop de pengar som krävs till ett falskt uppehållstillstånd) inser Igor under filmens gång att han, trots faderns ovilja, faktiskt kan hjälpa den döde migrantarbetare fru och dennes lilla barn.
Barnen är som sagt ofta i fokus Dardenne-brödernas filmer. Pojken med cykeln (2008) handlar om 12-årige Cyril, briljant spelad av Thomas Doret, som blivit övergiven av sin pappa och bor på ett barnhem. Men ett möte med en kvinna på en läkarmottagning ska komma att förändra hans liv. Precis som i Tori och Lokita är det svårt att inte bli gripen av den unga pojkens öde och hans kamp för att återförenas med fadern. Som i så många av Dardennebrödernas filmer sitter man som på nålar och ber för att det ska gå bra för unge Cyril och att han inte ska bränna alla broar till de få vuxna som trots allt bryr sig om honom.
Pojken med cykeln är som alla bröderna Dardennes filmer jobbig att titta på. Man vill så gärna att det ska gå bra för unge Cyril. Men det är långt ifrån självklart. Detsamma gäller flyktingflickan Lokita. Kommer hon kunna ta sig ur knarklangarnas och flyktingsmugglarnas grepp eller är det redan försent?
Bröderna Dardenne har en bakgrund inom dokumentärfilmen och det märks tydligt även i deras fiktionsfilmer.
Bröderna Dardenne har en bakgrund inom dokumentärfilmen och det märks tydligt även i deras fiktionsfilmer. Kameran är ofta rörlig och följer på ett dokumentärt vis filmens karaktärer. I stället för att klippa rör sig kameran i stället ofta fram och tillbaka för att avslöja större delar av bildrutan för filmpubliken. Men ofta stannar den på huvudperson och vi vi blir endast varse att något händer utanför bilden tack vare ett ljud eller att någon säger något.
Det dokumentära sättet att berätta är extra tydligt i Rosetta som 1999 belönades med Guldpalmen i Cannes. Filmen handlar om en ung tjej och hennes kamp för att försörja sig själv och sin alkoholiserade mamma. Kameran håller sig hela tiden nära Rosetta (Émilie Dequenne), vilket gör att vi i publiken nästan blir delaktiga i hennes kamp för att hitta ett jobb och för att få mamman att hålla sig borta från alkoholen.
Dardenne-brödernas filmer saknar också ofta filmmusik (Pojken med cykeln är dock ett undantag) vilket ytterligare bidrar till den naturalistiska känslan. Slutet på filmerna är aldrig lyckliga, men ofta (inte alltid) lämnas vi i publiken med någon sorts hopp. Och en sak är i alla fall säker. En film av bröderna Dardenne lämnar en aldrig oberörd.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
