Corona Hela världen väntar nu otåligt på ett vaccin. Men vad är egentligen problemet? Henrik Brändén reder ut hur själva jakten går till.
Så har då storskaliga tester för ytterligare ett vaccin mot sars-cov2 startat. Betyder det att det snart kommer att finnas fungerande vaccin för alla? Långt ifrån säkert.
För den som orkar kommer här ett försök att reda ut vad som gör det här med vacciner mot covid-19 så svårt.
Traditionellt finns två sorters vacciner mot virus. Det handlar om sådana där man tar hela viruspartiklar och maler sönder dem, eller tar delar av den sörja som då uppstår, och sprutar in. Döda vaccin kallar man dem, för man får bara i sig döda virus eller delar av sådana. Ingen chans att något virus klättrar in i en kroppscell, och därmed ingen chans att vaccinet kan sparka igång T-mördarceller. På så vis åstadkoms ingen immunitet från just den del av immunförsvaret som med största sannolikhet är allra viktigast för att bekämpa den här typen av virus: T-mördarcellerna.
Därför är de som begriper sig på immunologi och vacciner inte särskilt intresserade av traditionella döda virus. Och läkemedelsföretagen misstänker att de inte kan göra någon vidare vinst från sådana.
Den andra sortens vacciner består av det levande viruset, som på ett eller annat sätt försvagats, så att det endast ger en lätt släng av sjukdomen. De tar sig in i kroppsceller, sparkar igång T-mördarceller och de kan därmed förväntas ge ordentlig immunitet även mot covid-19.
Men för människor med svagt immunförsvar riskerar viruset inte bara ge en liten släng av sjukdomen, utan en allvarlig. Därför används sådana vacciner främst för att vaccinera barn och unga. Men de som har allra störst behov av att skyddas mot covid-19 är de med ett skruttigt immunförsvar – riskgrupperna.
Därför har de flesta stora aktörer i vaccinbranschen inte satsat på något av de två traditionella sätten att göra vaccin, utan på två nya sätt, som aldrig tidigare använda i stor skala på människa, och som inte bygger på hundra år gamla principer för att odla, försvaga och döda mikrober, utan på gentekniska spetstekniker.
Den ena varianten, är den som Astra/Zeneca och Oxford börjat testa, som ryssar börjat testa och som nu även amerikaner börjar testa: Man tar ett traditionellt förkylningsvirus av en typ som kallas adenovirus, rensar ut dess normala arvsanlag, och använder dess kapsel för att föra in nya gener i en människas slemhinneceller. Närmare bestämt genen för ett protein från sars-cov2, som retar immunförsvaret ordentligt (det sk spikeproteinet).
Både antikroppsdelen av immunförsvaret, och T-möradrcellsdelen. Man sprutar in viruset i dem som ska skyddas, viruset för in genen i kroppsceller, dessa bildar proteinet, och immunförsvaret går igång mot proteinet Man genmodifierar med förkylningsviruskapslarnas hjälp några av kroppens celler att reta immunförsvaret. Grundprincipen har använts i ett stort antal försök, både att föra in gener som saknas i patienters celler för att bota eller lindra sjukdomar (och kallas då somatisk genterapi), och för att skapa vacciner.
Samtidigt har forskarna här gett sig ut i det absolut okända – vi har helt enkelt ingen aning om vilka problem som skulle kunna dyka upp
Vi vet att grundprincipen fungerar. Men försöken har varit kantade av en lång rad misslyckanden där behandlingar och vacciner trots lovande tidiga resultat i slutänden inte visat sig fungera, och ett antal fall där kroppens immunförsvar visat sig reagera så kraftigt mot själva förkylningsvirushöljet, att det skapat problem som varit mycket större än de positiva effekterna av den gen man velat få in. Så bakom alla bombastiska optimistiska formuleringar till aktieägare och de stater man hoppas ska lägga förhandsbeställningar av vacciner, så sitter alla inblandade i dessa projekt med en gnagande oro i magen: “Ska det gå åt helvete nu igen, eller kommer det att lyckas den här gången?”
Den andra varianten, som bland annat ett kinesiskt företag är på väg att börja testa i stor skala är ännu mer spetsteknik. Det bygger på att varje gen när den ska användas “avläses” så det bildas kopior i ett ämne kallat RNA (kopiorna kallas budbärar-RNA/messenger-RNA/mRNA), och som tar sig till kroppens proteinfabriker och där instruerar byggandet av proteiner.
Istället för att föra in hela genen för ett protein från sars-cov2 för man med denna teknik in en massa sådana kopior, inslagna i membranbubblor, som slår ihop sig med cellers membran och överlämnar budbärarna i dessa celler. som då bildar proteinet. Och sparkar igång immunförsvaret.
Denna teknik är ännu nyare och därmed omognare än den förra. Den har aldrig tidigare provats på människor, men de mycket små studier som hittills gjorts och publicerats har varit uppmuntrande. Det är uppenbart att tekniken inte dras med de möjliga problem som förkylningsvirushöljen kan åstadkomma, och därmed i alla fall sådär i teorin skulle kunna vara betydligt “renare” och säkrare än den.
Samtidigt har forskarna här gett sig ut i det absolut okända – vi har helt enkelt ingen aning vare sig om vilka problem som skulle kunna dyka upp, eller om de gör det. Med normala måttstockar ska man vara oerhört försiktig med en så radikalt ny teknik, och testa den på små grupper som studeras för långsiktiga effekter i många år innan man börjar använda den på stora grupper.
Hade de vaccin som varit på väg tagits fram med gamla välkända virustekniker, där riskerna är kända och man erfarenhetsmässigt vet hur de bör vägas och hanteras, skulle frågan om att börja använda dem i stor skala vara inte trivial men någorlunda lätt att hantera. Det skulle bara behövas en begränsad tids studier innan man fick en uppfattning om hur stora riskerna är, och vilka avvägningar man därför rimligen skulle göra mellan behov att skydda och risk för/med biverkningar.
Här har vi att göra med två radikalt nya tekniker, där den ena över huvud taget aldrig tidigare testats på människa, och den andra visat sig vara förknippad med en lång rad olika problem
Men här har vi att göra med två radikalt nya tekniker, där den ena över huvud taget aldrig tidigare testats på människa, och den andra visat sig vara förknippad med en lång rad olika problem, som inte nödvändigtvis upptäcks under en mycket snabb testning. Jag tvivlar därför starkt på att ansvarskännande myndigheter kommer att rekommendera allmän vaccination eller vaccination i mycket breda grupper innan ett vaccin är väl utprovat. Och beslutet om hur man ska avgränsa den grupp som i första hand uppmanas använda vaccinet kommer vara mycket grannlaga. Och jag misstänker att det är rätt sannolikt att de unga eller medelålders som till äventyrs föreställt sig att de under vintern skulle kunna vaccinera bort varje anledning att vara orolig för viruset kommer stå där med ungefär lika lång näsa som de som i våras trodde att ett antikroppstest snabbt skulle göra dem så väldigt mycket klokare.
Men varför tar det då sådan tid att utveckla och testa ett vaccin? Tja, i korthet:
1. Du måste komma på en idé om vad och hur. Sådana fanns massor av redan i februari.
2. Du måste konstruera det vaccin din idé bygger på. En massa komplicerat slaskigt labbarbete, som dock går mycket fortare än normalt nu när mängder av pengar hälls på denna forskning och utveckling. Hundratals sådana “prototyper” har funnits i många månader.
3. Sedan måste du testa det på ett försöksdjur (vanligen mus eller råtta) för att se om den lysande idén fungerar, eller ger en massa allvarliga bieffekter. Där faller nio av tio i teorin lysande idéer bort. I en del fall kan man misstänka att det var prototypens konstruktion och inte idén som var fel, så att forskarna/utvecklarna justerar eller ändrar något, och kommer tillbaka med en ny prototyp. Även då ser det ut att funka sådär en gång på tio. Hos möss och
råttor.
4. Sedan börjar det bli dyrt och komplicerat. Det är nämligen dags att testa på några människor om det som funkar på djur är riskfritt på oss. Man tar då och provar på en handfull individer. Man kallar det fas I-studie. Dess syfte är egentligen bara att försäkra sig om att det inte dyker upp några vanliga allvarliga biverkningar hos människa som inte fanns hos försöksmössen. Ty även om människa och mus i många inre system är lika, finns också många viktiga skillnader. en del av dem sitter i de system som hanterar gifter, så det kan hända att ett ämne som möss och råttor bryter ner i ett nafs orsakar svår förgiftning hos människor. (Sedan försöker man ofta redan i fas
I-studierna bilda sig en uppfattning om ifall behandlingen funkar.)
5. Sedan blir det ännu dyrare. nu ska det testas på en större grupp människor, i typfallet något eller några tiotal, för att
- kolla efter inte riktigt lika vanliga allvarliga biverkningar,
- Få en preliminär uppfattning om det funkar och
- reda ut vilken dos man ska använda i det slutliga, stora testet.
6. Slutligen blir det jättesuperdyrt, och i dagens finansieringssystem för läkemedelsforskning har bara de största läkemedelsföretagen råd med detta. Det ska nu testas på MÅNGA människor, dels för att få en uppfattning om även sällsyntare biverkningar, dels för att ta reda på om behandlingen verkligen fungerar. Man jämför därför dem som fått den verksamma substansen med kontrollpersoner som fått sockerpiller eller saltlösning på samma sätt, och i den bästa av världar är studien dubbelblind så varken behandlad eller behandlare vet vilket. Och sedan ser man om de som fått verksam substans klarat sig bättre än kontrollgruppen.
Att göra dessa tester är trassligt och tidskrävande nog för ett traditionellt läkemedel, till exempel ett nytt antibakteriellt läkemedel eller ett cellgift. Hitta några hundra patienter, och följa upp dem över tid, registrera allt som skulle kunna vara biverkningar, och notera utfall. enligt i förväg definierade kriterier.
För vacciner räcker det dock inte med några hundra testpersoner. Ty vem vet vilka som kommer att möta smittan? Ja, vem vet ens hur mycket smitta som kommer att finnas just där man gör testet, just då man gör testet? Epidemien kanske har tagit paus just när försökspersonerna vaccineras, och kommer tillbaka först ett halvår senare. Så att man först då kan se om färre smittats bland dem som vaccinerats, än bland dem som inte vaccinerats.
För att buffra för dessa risker är antalet försökspersoner i de tester som görs nu enormt – 60 000 i den studie som nu annonseras. Och ofta spridda över många olika regioner, för att täcka in i alla fall någon med mycket smitta just då.
Ändå behöver testerna – i vart och ett av de tre stegen – pågå i månader för att man inte bara ska kunna ta prover och säga ifall den vaccinerade fått antikroppar och minnesceller i blodet, utan för att man ska kunna säga om det gett en signifikant och meningsfullt mycket mindre risk att smittas.
Med detta vill jag inte säga att arbetet med vaccin är bortkastad möda. Tvärt om, den är jätteviktig, och tids nog kommer vacciner med allra största sannolikhet att komma att spela en avgörande roll för att kunna återgå till normala former för mötande, kongressande, mässande och festande. Men det kommer att ta tid. Och de människor som idag arbetar och sliter med sidsyfosarbetet att få fram vacciner är värda vår allra innerligaste tacksamhet och beundran.
Jag vill bara varna för att tro att vi tack vare ett snabbt framtaget vaccin snart kan återgå till normalitet. Vi kommer fortsatt behöva ge akt på epidemiens utveckling, hålla distans, begränsa storleken på möten, undvika trängsel och uppföra oss hänsynsfullt mot varandra. Och hitta en balanspunkt för detta som vi kan leva med.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
