Därför blir konservatismen radikaliserad

Ny bok Många politiska ideologier genomgår en kris. Det gäller inte minst konservatismen. Partier i mitten och till höger tvingas besluta kring om de ska bli mer öppna och progressiva, eller om de ska anpassa sig till de växande högerradikala rörelserna. Många har valt det senare. Dagens Arena publicerar ett utdrag ur den österrikiska statsvetaren Natascha Strobls bok Radikaliserad konservatism, som kommer ut idag.  

De statsbärande partierna i den föreställda mitten har alltid haft som mål att bevara den rådande samhällsordningen. Detta är en konservativ hållning i ordets egentliga bemärkelse. Men aktörerna i den radikaliserade konservatismen har ett annat mål i sikte. De försöker slita hål i samhället eller blåsa upp befintliga skillnader. De vill skapa oordning och kaos som de sedan kan omorganisera. För den radikaliserade konservatismen är polarisering ett (permanent) normaltillstånd medan de vänsterliberala krafterna strävar efter att balansera och medla mellan olika intressen. Det försvåras dock av den radikaliserade konservatismens agerande. 

Polarisering innebär ingenting annat än att ställa en grupp mot andra. I detta sammanhang gör den radikaliserade konservatismen anspråk på att handla i namn av en förment tyst majoritet som nu äntligen ska återfå den politiska makt som den har rätt till. När grupper ställs mot varandra på detta sätt kan människor som inte anses tillhöra ”vi:et” uteslutas. De är inte längre en del av det framtida samhället. 

I extremhögern styrs denna tanke av en kulturkrigslogik. Den grundar sig på en föreställning om att samhället är ett krig mellan olika kulturella (eller rasmässigt definierade) grupper. I detta krig finns bara vinnare och förlorare; man kan vinna endast genom att besegra fienden, inte genom att nå kompromisser, och det utkämpas på slagfältet, inte i parlamentet. Därför är partier inte längre bara politiska föreningar som strider i dagspolitiken. Snarare kämpar de för en i grunden annan ordning. 

Polarisering innebär ingenting annat än att ställa en grupp mot andra. I detta sammanhang gör den radikaliserade konservatismen anspråk på att handla i namn av en förment tyst majoritet som nu äntligen ska återfå den politiska makt som den har rätt till.

Detta kulturkrig bygger på en starkt dikotomisk och manikeisk världsbild. Världen är ett krig mellan gott och ont: vi mot dem. Mellan det goda ”vi:et” och det onda ”de:et” uppstår en moralisk spänning som skänker legitimitet – ett krig om resurser eller makt är svårare att legitimera än ett krig mot en ondska som ständigt hotar det goda ”vi:et”. 

I en fascistisk och nazistisk ideologi är gott och ont tydligt rasmässigt definierat och biologiskt motiverat. Judar betraktas som ett konspiratoriskt kollektiv. De vill ont bara för det ondas skull, på grund av den natur som de tillskrivs. Detta tänkande ligger inte bara till grund för antisemitism utan för alla konspirationsideologier. Den bakomliggande världsbilden är lätt att få grepp om och återfinns i många sagor och sägner: häxan är ond – det bara är så. Dagens barnböcker klarar sig faktiskt utan dessa kategorier och innehåller mer nyanserade skildringar som kretsar mindre kring rädsla och erövring. 

Den nyliberala varianten av en manikeisk världsbild är indelningen i flitiga och lata. Människor är dock inte ”lata” på grund av bestämda orsaker som man kanske rentav kan ha förståelse för (utbrändhet, depression, kroppsliga begränsningar); de är lata eftersom de är skurkaktiga eller karaktärssvaga. I sin briljanta bok Chavs: föraktet för arbetarklassen visar Owen Jones olika strategier som tillämpas för att desavouera, ja, demonisera, dem för detta också på ett moraliskt plan. 

I den radikaliserade konservatismen smälter den traditionella högerextremismens fiendebilder samman med nyliberalismens.

Det är inget nytt fenomen. Det finns mängder av exempel på detta tankesätt. Till exempel talade Boris Johnson 2005 (då redan parlamentsledamot) i en artikel i Daily Telegraph om att de ”nedersta” tjugo procenten i samhället – som bodde i nedgångna bostadsområden och röstade på Labour för att få ”större allmosor” – ”förser oss med chavs, oduglingar, inbrottstjuvar, narkomaner och de 70 000 internerna i våra fängelser, där de bara lär sig att bli bättre på att begå brott”. Sebastian Kurz stämde in i samma tonart när han påstod att det i en del Wienfamiljer bara var barnen som gick upp tidigt eftersom de var tvungna att gå till skolan.

I den radikaliserade konservatismen smälter den traditionella högerextremismens fiendebilder samman med nyliberalismens. Man propagerar inte för en hård nationalchauvinistisk världsbild utan knyter etnicitet, migrantbakgrund, nationellt och kulturellt ”annorlundaskap” till klass. Det viktigaste är att framhäva skillnader. I linje med detta tankesätt blir samhällen allt mer polariserade. 

Hur en sådan kombination kan se ut visar Donald Trump. Efter att det republikanska partiet hade vandrat den nykonservativa vägen i åratal försökte Trump med hjälp av sin dåvarande rådgivare Steve Bannon helt sonika paketera det som ett arbetarparti och vinna the working class. Han började fräckt använda sig av samma språk som Bernie Sanders och Elizabeth Warren och andra vänsterpolitiker som gjorde anspråk på att representera den multietniska arbetarklassen. Med utstuderade knegarmanér (samtidigt som han framställde sig som en erfaren affärsman som inte drog sig för att uttala hårda och smärtsamma sanningar) kontrade Trump med en ekonomisk nationalism som skulle förena den nationella arbetarklassens intressen med nationella kapitalfraktioners – mot både ”globalistiskt” kapital och även mot billig utländsk arbetskraft som var ute efter ”våra” jobb. Han uppväckte en förment förlorad arbetarkultur från en svunnen tid, kännetecknad av värden som stolthet, flit och ära, som skulle återställas och förenas med ett nationellt uppsving (”Make America Great Again!”). Trump utmålade sig som pro working class och stöpte om bilden av arbetarklassen efter eget behag: oavsett vilken svunnen tid man drömde sig tillbaka till var den vita majoritets befolkningen alltid överlägsen. Mot detta ”vi” – ”the hard working people” – avgränsade Trump vänstern, urbana eliter, muslimer och framför allt ”thugs”, ett kodord för svarta män som framställs som våldsbenägna.

Trump jobbade med andra begrepp men menade i grund och botten samma sak som Kurz, när denne gjorde åtskillnad mellan flitiga och lata. Även de personer som enligt Kurz inte kliver upp på morgonen befinner sig på en specifik plats, nämligen i den multikulturella huvudstaden Wien, och är därmed underförstått etniskt präglade. 

Fiendebilderna kan fyllas ut och formas efter eget tycke. Muslimer, svarta, latinamerikaner, antifascister, transpersoner, feminister och andra grupper – de tillskrivs alla en på en gång farlig och mindervärdig olikhet.

Redan i början av sin tid som ordförande för ÖVP, när han ännu var utrikes och integrationsminister i en koalition med SPÖ, hade Kurz tagit över FPÖ:s polemik mot ”utlänningarna”, som han menade utgjorde majoriteten av socialbidragstagarna i Wien, och sa sig vilja sätta stopp för ”invandringen i välfärdssystemet”. Även om han inte sa det rakt ut blev det genom de retoriska implikationerna tydligt att de som lever på ”vår” bekostnad och inte kliver upp på morgonen framför allt är ”utlänningar”. 

För Trump är ”thugs” de som lever på matkuponger, utövar våld och förstör stadskärnor under protester. Tories ”chavs” är slöa brutala människor som fattar dåliga beslut och knappt kan betraktas som likaberättigade medborgare. Fiendebilderna kan fyllas ut och formas efter eget tycke. Muslimer, svarta, latinamerikaner, antifascister, transpersoner, feminister och andra grupper – de tillskrivs alla en på en gång farlig och mindervärdig olikhet. För att dessa disparata grupper ska smälta samman till en hotfull massa behövs det konspirationsteorier. 

Förutom ”de andra” själva finns det ondsinta makter som motverkar ”oss” och systematiskt gynnar ”dem”. De består i berättelsen av ett litet men högröstat och otroligt mäktigt globalt vänsterorienterat nätverk som terroriserar alla som hör till det goda ”vi” med politisk korrekthet och cancel culture. De befinner sig i politiken, medierna och andra intellektuella yrken och bildar enbart därför en motsats till ”oss” flitiga människor som utför ”riktigt” arbete. 

Här spelar även andra konfliktlinjer in, till exempel motsättningen mellan stad och landsbygd, som inte är mindre utpräglad i Österrike än i USA. ÖVP har en lång historia av anti- urbanism: mellankrigstidens socialdemokratiskt styrda ”röda Wien” med sina åtskilliga radikala sociala reformer har fått stå för alla förkastliga värden, utvecklingar och fiendebilder. Det ställs mot en (kitschifierad) bild av en ärlig och alltjämt naturlig landsbygdsbefolkning. I valrörelsen 2019 framhävde Kurz gärna att han hade tillbringat en stor del av sin ungdom hos sin mormor i byn Zogelsdorf  och ÖVP:s gruppledare August Wöginger, som kommer från Oberösterreich, summerade de konservativas bild av staden som ett farligt fäste för vänsterliberalism: ”Det är inte okej att våra barn åker till Wien och kommer tillbaka som miljöpartister. Alla som sover och äter i vårt hus ska rösta på Folkpartiet.” 

Den hållningen visade sig även i pseudo-likabehandlingen av stads och landsbygdsbefolkningen under pandemin. Till exempel rättfärdigade turistministern Elisabeth Köstinger (ÖVP) regeringens beslut att öppna skidgondolerna mitt i den andra vågen av covid-19 i december 2020, eftersom man i Wien faktiskt kunde ta tunnelbanan från staden ut i naturen: ”Det är ingen skillnad på kabinbanor och gondoler och andra transportmedel, ibland förstår jag faktiskt inte varför man ska göra sådan skillnad.”  Detta är pikant eftersom samma minister stängde Wiens federalt förvaltade parker (!) under den första vågen med stöd av ett narrativ om odisciplinerade Wienbor. Saken är dock den att tunnelbanan inte erbjuder nöjesresor utan tar människor till och från jobbet (inte minst de anställda på Wiens 36 sjukhus). Det är ett masstransportmedel och ett nödvändigt ont i en pandemi. Skidliftar är däremot ett rent nöjesmedel som inte tjänar något överordnat syfte. 

Denna polariseringsstrategi riktas framför allt mot vänsterorienterade och liberala krafter som genom ständiga provokationer försätts i ett tillstånd av permanent ilska. Minsta lilla tillfälle att polarisera utnyttjas. Det finns inte längre en måttstock för att kategorisera olika händelser på ett nyanserat sätt. Nyansering framställs som att komplicera i onödan, och omvänt är förenkling, som Köstinger ger prov på i exemplet ovan, en av den radikaliserade konservatismens centrala språkliga strategier. Det finns inte rum för nyanser, dialektik eller tvivel. Saker som har stort inflytande på många människor blir nedtonade, lokala händelser uppblåsta till världshändelser. Detta spel syftar till att förskjuta prioriteringarna i den offentliga diskursen. 

I likhet med högerextremisterna försöker de radikaliserade konservativa hela tiden trissa upp stämningen i samhället. Överdrifter och överträdelser förekommer helt ostraffat eftersom oppositionen eller den avskydda vänstern och civilsamhället är inträngda i ett hörn.

Den här strategin, användandet av lösryckta händelser och anekdoter, är av stor betydelse i den mediala teatern och används i synnerhet när regeringen, partiet eller ledarfiguren råkar i knipa. Det är viktigt att tränga ut vissa teman ur den offentliga diskursen och hålla kvar andra. I början av december 2020 motiverade Kurz en ny nedstängning och nya inreserestriktioner med att en stor del av smittan hade kommit till Österrike utifrån: ”När vi blickar tillbaka på sommaren vet vi att en tredjedel av de nya fallen kom […] från utlandet. […] Det har i hög grad bidragit till att smittan har ökat kontinuerligt sedan september.”  Kurz tog alltså återigen till en rasistisk provokation för att avleda från det faktum att regeringen hade misslyckats med pandemibekämpningen under hösten. 

I likhet med högerextremisterna försöker de radikaliserade konservativa hela tiden trissa upp stämningen i samhället. Detta negativa sätt att leda massorna beskrev Gustave Le Bon redan 1895 i sitt verk Massans psykologi. Överdrifter och överträdelser förekommer helt ostraffat eftersom oppositionen eller den avskydda vänstern och civilsamhället är inträngda i ett hörn. De har redan i förväg markerats som motståndare; att de hela tiden retar upp sig bekräftar bara deras fiendskap. Trump och Kurz har finslipat spelet med denna (ofta rättmätiga och nödvändiga) ilska; de skadas inte av den. På så vis skapas ett uppjagat samhälle som kännetecknas av maximal osämja och största möjliga tydlighet mellan ”vi” och ”dem”. ”Vi”, som uttalar bistra sanningar, är offren medan ”de” med sina ständiga angrepp försöker avleda uppmärksamheten från de verkliga problemen. Några passiva åskådare kan inte finnas. Alla måste välja läger. Gråskalor, differentiering och nyansering har ingen plats i ett sådant klimat. 

Vad gäller hanteringen av motståndare följer den radikaliserade konservatismen helt och hållet den traditionella högerextremismens regelbok. Oppositionen, kritiska medier, kulturarbetare och utomparlamentariska grupper – de framställs alla som tillhörande en och samma politiska makt. För Kurz var det socialdemokratin. I Trumps fall var det en illvillig deep state eller det diffusa ”träsket” i Washington D.C. som han lovade att ”rensa upp i” (”Drain the swamp!”). Detta är i grund och botten konspirationsideologiskt tänkande: man är inte en del av en politisk uppgörelse där det gäller att medla mellan en mångfald av intressen, utan indragen i ett krig om den tysta majoriteten mot en övermäktig, osynlig fiende. Alla medel är tillåtna för att avvärja faran. Och efter som den egentliga aggressionen alltid kommer från fienden handlar man bara i självförsvar eller nödvärn. I över hundra år har extremhögern åberopat just denna hotlogik för att legitimera sin våldspolitik. 

I linje med polariseringsstrategin försöker man inte samarbeta eller ens komma överens med den parlamentariska oppositionen (med de sedvanliga politiska riterna). Snarare gäller det att krossa de politiska motståndarna. För Trump och hans team 2016 räckte det inte att vinna valet, utan segern skulle vara förenad med en total desavouering av motståndaren. Majoriteten är hur som helst redan säkrad och behöver bara bekräftas. Och om Trump inte vinner valet kan det bara bero på att motståndaren har manipulerat resultatet. 

Hillary Clintons e-postaffär utspelade sig vid den för henne sämsta möjliga tidpunkten. Det började med ett faktiskt felsteg: Clinton hade under sin tid som utrikesminister skickat officiella mejl på en privat server. Hela affären blåstes upp något groteskt av Bannon och Trump i valrörelsen 2016, vilket i slutändan påverkade valresultatet. Trump eldade på stämningen ytterligare, bland annat genom forcerade jämförelser med Watergate.

Om en fiendebild målas upp under tillräckligt lång tid kan man till slut ge den skulden för allt: Clinton blev projektionsyta för all världens ondska. Trump orsakade inte denna trovärdighetsförlust på egen hand, men han utnyttjade den till fullo. E-postaffären var därför inte bara resultatet av en politikers slarv utan blev i konspirationshistorierna en sinnebild för en depraverad politisk elit som rovför sig på staten, ställer nära nog feodala maktanspråk och ignorerar de fastställda reglerna. Dessa föreställningar har Trump gett uttryck för och obarmhärtigt förstärkt och överdrivit – han av alla människor, som likt ingen tidigare president hanterade sitt ämbete, staten och dess institutioner auktoritärt och på riktigt såg sig som absolutistisk härskare. De har dock sitt ursprung i USA:s själva politiska system där lobbygrupper, koncerner och bolag i hög grad kan påverka politiska beslut – helt lagligt genom ekonomiska bidrag – oavsett om republikaner eller demokrater sitter vid makten. 

Varken Trump eller Kurz är anomalier utan produkter av sina respektive politiska system. I Österrike fungerade det länge så att SPÖ och ÖVP ibland var mer och ibland mindre goda vänner men inte gjorde varandra illa på djupet. Kurz däremot hade nog hellre ingått en pakt med djävulen än en koalition med SPÖ. Och det handlade inte bara om att hålla dem borta från maktcentren (med alla därmed förbundna materiella och immateriella förluster), utan om att tillfoga dem bestående skada. 

Silbersteinaffären är Österrikes svar på Clintons epostaffär. I slutfasen av parlamentsvalrörelsen 2017 uppdagades det att den israeliske pr-konsulten Tal Silberstein, som var anlitad av SPÖ, låg bakom smutskastningssidor mot Sebastian Kurz.  Exakt vem som var inblandad vid vilken tidpunkt är alltjämt en tvistefråga mellan partierna, som av naturliga skäl företräder olika uppfattningar om saken.  Det är dock tydligt att även denna skandal hade viss grund i verkligheten. 

I stället för att kritisera motståndarna, utnyttja deras misstag och skandalisera dem, vilket naturligtvis hör till det politiska spelet, vill man att den faktiska skandalen så fort som möjligt ska träda åt sidan och uppgå i den grundläggande berättelsen om gott och ont.

Precis som Trump förstorade ÖVP och Kurz upp incidenten till orimliga proportioner. Till slut var det inte den faktiska skandalen som stod i fokus. I stället hade ”Silberstein” blivit synonymt med en depraverad, fördärvad och destruktiv socialdemokrati i stånd till vad som helst. ”Silberstein-metoder” blev under åren som följde bevingade ord hos ÖVP (och FPÖ) som de använde för att själva göra sig till offer närhelst de råkade i trångmål. När videoinspelningen från Ibiza spreds i medierna nämnde Kurz i ett tal, samtidigt som han avslutade koalitionen med FPÖ, till synes i förbigående att ”metoderna helt klart för tankarna till Tal Silberstein”.  Det handlade egentligen mer om att dra in SPÖ i något de inte hade med att göra och placera dem intill FPÖ som stod i centrum av skandalen. Denna kodfunktion blev särskilt explosiv eftersom den opererade just med ett judiskt namn. Inte ens det var en röd linje för ÖVP. Den österrikiskisraeliske författaren och historikern Doron Rabinovici menar att Kurz i detta sammanhang spelade ett ”fullkomligt oansvarigt spel” med antisemitiska stereotyper.

Det här är bara två exempel på hur förstörelsemetodiken fungerar. I stället för att kritisera motståndarna, utnyttja deras misstag och skandalisera dem, vilket naturligtvis hör till det politiska spelet, vill man att den faktiska skandalen så fort som möjligt ska träda åt sidan och uppgå i den grundläggande berättelsen om gott och ont. 

Denna princip råder till och med när det gäller livet. I oktober 2020 uppdagades det att tretton högerextremister planerade att kidnappa Michigans demokratiska guvernör Gretchen Whitmer. Trumps reaktion var inte ett stödjande uttalande till guvernören eller ens tystnad, utan i stället förebrådde han Whitmer för att ha gjort ”ett hemskt jobb”.  Det finns ingen gräns där det helt enkelt får vara nog. I stället för att sätta stopp för en utsatt situation trissas den upp ytterligare. 

Vid sidan av den konkreta fienden i det formella politiska systemet måste det också finnas en diffus fiende som agerar i den ”förpolitiska sfären”. Denna fiende är placerad tydligt till vänster. För Trump blev ”Antifa” måltavla, om inte förr så efter den högerextrema marschen i Charlottesville. Efter upploppet relativiserade Trump högerextremisternas våldsexcesser och talade om att ”båda sidor” bar skuld.  Ku Klux Klans tidigare ledare David Duke, som var en av talarna i Charlottesville, tackade Trump för att han hade varit så ”ärlig” och ”modig” när han ”berättade sanningen om Charlottesville och fördömde vänsterterroristerna i BLM och Antifa”.  Även under de rasande massprotesterna efter att den svarte mannen George Floyd mördades av en polis våren 2020 reagerade Trump med att försöka diskreditera Black lives- matterrörelsen och passade än en gång på att kalla Antifa ”terrororganisation”. Det spelade ingen roll att detta inte var (eller är) formellt möjligt eftersom ”Antifa” bara är en beteckning för en bred strömning av antifascistiskt inriktade grupperingar och aktivister som varken har en enhetlig organisationsstruktur eller talespersoner som kan försvara sig. Det avgörande var att konstruera en mörk fiendebild åt de egna fansen. 

”Antifa” är på en gång ospecifikt och precist nog: ospecifikt nog för att inordna alla möjliga otrevliga individer och grupperingar i rörelsen, precist nog för att frammana en bild av en anonym, maroderande hord hos den breda massan av Trumpanhängare. Eftersom beteckningen kan inbegripa allt och alla, kan allt och alla kategoriseras som kriminella eller terrorister. 

Även Kurz ÖVP använder ofta Antifa och vänstern som fiendebild. När polisen utrymde Karlsplatz i Wien i början av juni 2021 för att skingra en samling ungdomar som festade, något som ledde till våldsamma konfrontationer, förklarade inrikesminister Karl Nehammer: ”Dessutom visade gårdagens polisangrepp att det är aktivister från den vänsterextrema miljön som drar i trådarna bakom attackerna.” Några belägg la han inte fram. 

Bara några dagar därpå kunde ÖVP återigen konstatera att en fara från vänster hotade landet. Anledningen var ett förslag från SPÖ om att anpassa medborgarskapslagen till de europeiska grannländernas lagstiftning och göra det lättare att bli österrikisk medborgare. Efter flera tydligt avståndstagande uttalanden från ÖVP och FPÖ (som nästan med identisk ordalydelse betonade den förestående nedvärderingen av medborgarskapet) drog ÖVP:s gruppchef Wöginger polariseringslogiken till sin spets. ”Vänsterpartierna vill förändra landets politiska majoritetsförhållanden genom massinvandring”, förkunnade han i ett pressmeddelande. ”För partierna till vänster handlar det i själva verket endast om att införa rösträtt för utländska medborgare genom bakdörren och generera potentiella nya väljare med hjälp av 500 000 nya medborgarskap som ska säkra en parlamentarisk majoritet.”  Med ”vänsterpartier” syftade Wöginger inte bara på SPÖ och De gröna utan även på liberala NEOS. 

Fienden är så schematisk att allt kan projiceras på den, och faran är aldrig ur vägen. Så snart man behöver den kan den aktiveras.

Identitärer i den nya högern förstod genast att Wöginger anspelade på konspirationsteorin om ”det stora befolkningsutbytet” som de själva hade populariserat. Den bygger på föreställningen att Europas inhemska befolkning håller på att ersättas genom riktad invandring från i synnerhet muslimskt präglade länder. I sin bok Identitär! Geschichte eines Auf- bruchs (”Identitär! Ett uppbrotts historia”) påstår Martin Sellner, ledare för den identitära rörelsen i Österrike, att ”politiker i invandringspartier som hoppas på migrantröster” är en av de fyra grupper som forcerar ”det stora utbytet”. ” I stället för att övertyga inhemska väljare, som springer från dem i drivor, riktar de in sig på de allt fler migranterna som de mutar med öppna gränser, välfärdsförmåner och samarbete med islamiseringen.”  Föga förvånande hyllades Wögingers position av Sellner i det högerextrema magasinet Info-Direkt: ”Nu kritiserar ÖVP med rätta SPÖ:s medborgarskapskrav. Wöginger har upptäckt faran med det etniska valet, den demokratiförstörande bieffekten av befolkningsutbytet.”

Att ÖVP under Kurz ledning blåste nytt liv i högerextrema troper var inte en engångsföreteelse, vilket partiets krig mot ”politisk islam” visar. Efter terrorattentatet i Wien den 2 november 2020 ville Kurz med dramatisk schvung skapa lagöverträdelsen ”politisk islam”, en särskild lag mot muslimer som skulle tackla dessa ospecificerade problematiska åsikter.  Kravet avledde också uppmärksamhet från det faktum att terrorattentatet hade kunnat förhindras med bestående rättsmedel och att myndigheternas massiva misslyckande rentav hade banat väg för terroristerna. Till exempel hade utländska och nationella underrättelsetjänster varnat inrikesministeriet för gärningsmannen, och det fanns tydliga indikationer, exempelvis (försök till) inköp av ammunition till automatgevär. I stället var det enda som återstod en vag och hotfull bild av en ”politisk islam” som inte gick att kuva med rättsstatens traditionella medel. 

De ovan anförda exemplen visar hur man kan konstruera diffusa fiendebilder med hjälp av laddade ord. Både ”Antifa” och ”politisk islam” framkallar en hel serie skrämselbilder. Det är ur denna skräckvåg som den radikaliserade konservatismen hämtar sin kraft. Fienden är så schematisk att allt kan projiceras på den, och faran är aldrig ur vägen. Så snart man behöver den kan den aktiveras. Alla som vill säga emot eller ifrågasätta detta gör sig automatiskt till apologeter för, ja, allierade med, denna diffusa fiende. Det handlar egentligen bara om att upprätthålla den kommunikativa skräcknivån. Därför måste man inte heller lösa verkliga problem utan har alltid ett fiktivt hotscenario till hands.