ESSÄ. Inget parti prioriterar kulturpolitiken som Sverigedemokraterna. Dessutom är de på god väg att vinna kulturkampen i den allmänna debatten. Risken att vi får en nationalistisk kulturpolitik är betydande, varnar Jenny Lindahl och Sonja Schwarzenberger.
”Jag skiter i om det är fejk, det är förjävligt ändå.” Så skriver en medlem i Facebookgruppen ”stoppa maktmissbruket”. Uttalandet är en reaktion på att en artikel som någon postat i gruppen pekats ut som fejk. Artikeln handlar om Alva, som skulle fått kvarsittning på grund av att hon hade ett mobilskal med svenska flaggan på.
Våra värderingar förändras inte snabbt eller enkelt.
Vi har en tendens att tro på det vi vill tro på. Stämmer det vi ser och hör med våra förutfattade meningar om hur det är, så har vi lättare att uppfatta det som sant. Kanske till och med så sant att det inte spelar någon roll om vi vet att det är falskt.
När det gäller Kulturen, Kultureliten och Kulturpolitiken, finns det gott om sådana föreställningar om hur saker och ting är. Vår uppfattning om vad som är kultur för oss, och vad som är kultur för någon annan, är rätt grundmurad.
Våra värderingar är inget som förändras snabbt eller enkelt. Sedan slutet av 1980-talet mäter SOM-institutet svenska folkets inställning till grundläggande mänskliga värderingar. Henrik Ekengren Oscarsson och Mattias Gunnarsson genomför värderingsmätningar som vilar på Milton Rokeachs teori om mänskliga värden. De visar att värderingar förskjuts så långsamt att det snarare handlar om att människor med gamla värderingar dör och nya generationer växer upp, än att människor faktiskt ändrar sig.
Ska man ändra på opinioner på lång sikt, ska man alltså ändra på de grundläggande värderingar som människor får med sig genom sin kulturella fostran in i samhället. Genom subversiv kultur skapas subversiva värderingar, och genom äktsvensk, frisk och sund kultur skapas äktsvenska, friska och sunda värderingar. Det är det antagandet som högerextremister bygger sin kultursyn på, såväl i Ungern som i Sverige.
Ett exempel i vår närhet är Danmark, där högerpopulismen nått public service. Det ligger kanske inte långt in i framtiden i Sverige heller. Även om det finns en stabil majoritet i riksdagen som kommer att se till att de senaste två propositionerna om public service går igenom, så är framtiden oviss. Att det ska vara ett visst typ av utbud i SVT och SR är en gammal högeråsikt. Det parat med till exempel Jimmie Åkessons mer eller mindre skämtsamma uttalanden i valrörelsen om att P3 är vänsterliberal smörja som bör läggas ner, i kombination med en ny finansiering som kommer direkt ur budgetanslag, så kan public service oberoende vara något vi behöver diskutera framöver.
För en frihetlig och kulturintresserad socialist, feminist eller liberal ter det sig självklart att kulturen ska vara fri och obunden. För kulturskapare och deras organisationer är en huvudparoll att politiker ska hålla armslängds avstånd till kulturen. Dessvärre blir detta faktorer som hjälper till att ställa de förmodat goda krafterna vid sidan av vad som händer i kulturpolitiken just nu. Fältet är mer eller mindre fritt för den som har en annan uppfattning och syn på kulturen. Till exempel den som har en fascistisk, en högerextrem eller en kulturkonservativ agenda, och ser det som en viktig gärning att utöva så mycket inflytande över kulturpolitiken och kulturen som möjligt.
När någon säger kulturpolitik är det Sverigedemokraterna vi bör associera till.
När någon säger kulturpolitik är det Sverigedemokraterna vi bör associera till. Det finns nämligen 2018 inget parti som håller kulturfrågorna lika högt som SD. Sverigedemokraterna har sedan 2014, till skillnad från de andra partierna, tagit kulturpolitiken på största allvar och satt den i förgrunden.
Om SD hade varit ett parti som mättes med samma måttstockar som andra partier, som togs på samma allvar som andra partier, och som granskades som andra partier, hade deras budgetmotion från 2016 antagligen blivit någon av en bomb i kulturdebatten och förändrat den politiska agendan. Allra först kommer nämligen inte det som sedvänjan bjuder – en analys av den ekonomiska situationen – utan allra först kommer kulturen. SD:s budgetmotion, som är den tunga, ekonomisk-politiska programförklaringen från partiet, inleds med flera sidor kultur.
Det är otänkbart att detta skulle skett i något annat parti. Inte ens i något tidigt skede i de partiinterna processerna. Knappast ens på ett brainstormingmöte bland kulturutskottets ledamöter skulle man kläckt en sådan idé.
I samma budgetmotion nämns ordet kultur 157 gånger. Denna siffra kan jämföras med Moderaternas budgetmotion från samma år, där ordet nämns nio gånger. Den kan också jämföras med hur många gånger SD nämner ordet ”invandring” i sin budgetmotion – deras paradfråga. Det ordet dyker upp 30 gånger.
SD:s själva vision om hur samhället ska se ut ÄR deras kulturpolitik.
I budgetmotionen från 2017 behandlas dock kulturfrågorna lite mer som av de andra partierna, och budgeten ser mer ut som något av allianspartiernas.
Ett skäl till att SD låter kulturfrågorna inta en sådan frontposition jämfört med de andra partierna är att deras definition och avgränsning av vad kulturpolitiken handlar om skiljer sig markant från de andra. De låter inte kulturpolitiken handla om bild-, ord-, musik- och scenkonst.
I stället handlar det om antropologi – om människan och hennes tillvaro i stort. Om våra seder och bruk, om våra egenskaper och värderingar. Om att vi i Sverige är bra på att stå i kö, vill ha Aladdinask till jul och tycker om att vara i naturen. Det är på den uppsättningen traditioner och egenskaper som SD ser samhällsbygget vila. Den vidareutveckling av samhället de vill se är snarare en förstärkning av en kulturell särart, baserad på nordiskt blod, natur och historia.
”Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram”, står det på SD:s hemsida 2018 som beskrivning av deras kulturpolitik.
SD:s själva vision om hur samhället ska se ut ÄR deras kulturpolitik. Medan kulturfrågorna i de flesta partier är en sidoverksamhet med högt anseende men låg status, och under alla omständigheter långt från politikens centrum, är det för SD själva verktyget för förändring. Så som den ekonomiska politiken är för vänstern och liberaler. Hur den kulturpolitiken ser ut går lätt att läsa sig till genom deras motioner i riksdagen.
Deras främsta vision för kulturpolitiken är att göra oss till goda nationalister. Genom att konsekvent lyfta och främja det de ser som svensk natur, svensk kultur och svensk historia, vill SD skapa ett uppbyggligt och harmoniskt samhälle där människor delar en sammanhållen värdegemenskap. De menar att det är den kulturella och nationella identiteten som avgör om ett samhälle blir demokratiskt eller inte.
Deras analys bygger inte på att demokratisera samhället genom att utjämna klyftor avseende ekonomi, utbildningsnivå eller makt. I stället vill de konstruera, eller i deras egen världsbild värna och förstärka, en kulturgemenskap inom specifika ramar. De ser också globala orättvisor som ett resultat av underlägsna kulturer:
Kulturell särart, baserad på nordiskt blod, natur och historia.
”Det är uppenbart att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om mänskliga rättigheter, skapa demokrati, och materiellt välstånd. Detta gör att dessa kulturer i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår skapa goda levnadsvillkor.”
(Från SD:s hemsida 2016, under fliken Kulturpolitik)
Det konkreta exempel de ger på destruktiv kultur är könsstympning:
”Vi hoppas att de länder som praktiserar denna utbredda barbariska sed väljer att avskaffa den … men hoppas dock att dessa länder håller fast vid sina språk, sin konst, sina folkdanser, etc. Att verkställa dessa förändringar ankommer dock inte i första hand på oss svenskar.”
Så genom att skapa en konstruktiv och stark samhällsanda, med goda samhällsmedborgare, ska man lösa de problem som uppstår när dålig kultur får breda ut sig – såsom våldtäkter, mord, förortskravaller och kriminalitet. Medlet för att uppnå detta är att begränsa antalet personer i Sverige som kommer från ”främmande” kulturer. Dels genom utvisningar och restriktivare migrationspolitik, dels genom att genomföra en rad kulturpolitiska reformer.
Reformerna ska syfta till både att skapa en starkare kulturgemenskap mellan etniska svenskar och att möjliggöra för invandrare som kommer till Sverige att så snabbt som möjligt bli en del av det svenska samhället. För SD handlar inte detta om att få ett jobb, utan om att känna sig och uppfatta sig som svensk, och att framstå som svensk för andra.
SD representeras i kulturutskottet av Aron Emilsson, kulturpolitisk talesperson, och Angelika Bengtsson.
Angelika Bengtsson är en av få kulturpolitiker som själv hör till kulturskaparnas sfär. Hon är utbildad på Kungliga svenska balettskolan. Hon har också skrivit en motion om att initiera en nationell turné där Kungliga Operan och Kungliga Baletten uppträder gratis i hela landet på utomhusscener. Detta för att tillgängliggöra kulturen och göra operans och balettens arbete mer synligt i landet.
Aron Emilsson väckte stor uppmärksamhet bland annat när han drev frågan om att kommuner ska kunna stoppa kulturarrangemang som romantiserar våld och droganvändning, till exempel uppträdanden av vissa hiphopartister. Med detta sätter han fingret på kärnan i SD:s syn på kulturpolitik: viljan att politiskt styra vilka kulturyttringar som syns och hörs, med syftet att skapa en uppbygglig, konstruktiv och positiv kultur.
SD:s kultursyn har en klangbotten i en folklig uppfattning om uppbygglig och mindre uppbygglig kultur.
Aronsson och Bengtsson kommer båda från den hårdare ideologiska ungdomsförbundsbakgrunden, till skillnad från de, många gånger, märkliga och ostyriga äldre män som präglar både kommunal och nationell representation från SD. De båda kulturpolitikerna är skolade politiskt och har en genomtänkt agenda och ett välformulerat budskap.
De konkreta krav som SD lyfter fram i sin budgetmotion utgör en konsekvent och sammanhängande kulturpolitik, som skulle förändra förutsättningarna för press och kulturutövare i Sverige. Det handlar, som alla säkert redan listat ut, inte om neddragningar och nedmontering av kulturpolitiken, utan om att styra om den.
Så vad är grejen med Alva och mobilskalet och folk som ”skiter i om det är fejk, det är förjävligt ändå”? Den är att även om gemene man helt och hållet saknar fascistiska kulturpolitiska ambitioner, har SD:s kultursyn en klangbotten i en folklig uppfattning om att det finns uppbygglig och mindre uppbygglig kultur. Att det finns en folklig kultur och en elitkultur och att den styrande eliten gärna gynnar menskonst och väggmålningar föreställande fittor, men inte sånt som vanligt folk gillar.
Det här är egentligen inte en syn som delas av SD:s kulturpolitiker. De ser operan och baletten som viktiga kulturbärare som ska ut till folket, de har alltså en elitistisk syn på både kulturen och folket. Men det hindrar inte på något sätt att det skapas en symbios mellan SD:s förakt för icke uppbygglig kultur och folket, som exploateras av SD. Ett exempel är hur Katerina Janouch uttrycker sig på Nyheter Idag: ”Våra skattepengar finansierar också tvivelaktiga organisationer som äter bidragspengar likt afrikanska gräshoppor, könsseparerade religiösa friskolor, menskonst i tunnelbanan, kanske snart en livstidsanställd levande person som konstinstallation.”
Menskonsten syftar på att SL köpt in Liv Strömqvists bilder, bland annat en isprinsessa med en synlig mensfläck, till sin konstutställning i Stockholms tunnelbana. Referensen till en livstidsanställd levande person som konstinstallation syftar på ett verk med just detta innehåll. Detta förslag vann en tävling om att vara konstverket som Trafikverket låter pryda den nya tågstationen vid Korsvägen i Göteborg.
En rasistisk världsbild där menskonsten är en del av samma hot mot samhället som migrationen.
Ett annat exempel, som dyker upp i många indignerade artiklar, tweetar och utbrott i sociala medier som briserade under 2017, är den böjda flaggstången på Sergels torg i Stockholm, av konstnären Mattias Norström.
Dessa tre verk fick utgöra exempel i en tirad som kom från kristdemokrater, högerextremister, tankesmedjan Timbro och många andra, som innehöll ungefär följande beståndsdelar:
- Kultureliten gillar och gynnar en massa värdelös konst, som de öser skattepengar över.
- Den som tycker denna konst är dålig kan inte säga det i det här landet, för då blir kultureliten, som bestämt vilken konst som är bra och inte, arg.
- Alltså får man inte kritisera konst i det här landet (utan att bli motsagd, vilket praktiskt taget är samma sak som att bli censurerad).
Den som söker på ”menskonst” och ”skattepengar” får snabbt en uppfattning om hur diskussionen gick. Det finns ett utbrett och lättmobiliserat förakt för en förmodat kulturelitistisk och skattefinansierad konstpolitik med knepiga verk, som antingen är moraliskt tveksamma (KD med flera) eller slår in öppna dörrar och är helt meningslösa (Timbro med flera).
Ibland är föraktet sammanflätat med en rasistisk världsbild där menskonsten är en del av samma hot mot samhället som migrationen. Detta förakt griper SD:s kulturpolitik in i och förstärker, genom sammankoppling av utländsk kultur och elitens påtvingande av densamma på folket.
”Utländska företeelser kan mycket väl bli en del av den svenska kulturen om det sker naturligt, frivilligt, organiskt och successivt. Kulturimpulser som utan att anpassas till svenska förhållanden inympas i det svenska samhället av makthavare eller grupper som inte själva ser sig som svenska betraktar vi dock inte som en del av den svenska kulturen utan snarare som en form av kulturimperialism. Berikande kulturmöten sker bäst utan tvång eller propåer från överheten.”
(Ur SD:s partiprogram)
Ett exempel på hur SD riktar udden mot samtidskonst är deras förslag om att minska bidragen till denna, och till institutioner som Moderna museet. De vill även minska bidragen till konstnärer.
När det gäller scenkonsten blir det tydligt hur de egentligen antar motstridiga perspektiv – det elitistiska och det folkliga. De beskriver svensk scenkonsts problem som att den lockar primärt högutbildade och högavlönade, samtidigt som den finansieras av lågavlönade arbetare. De väljer då inte att föreslå att Kungliga Operan i stället ska bära sina egna kostnader (även om de tror att deras politik i framtiden leder till en ökad självfinansiering) och fungera på en kommersiell marknad. Nej, i stället vill de styra innehållet till att bli mer uppbyggligt och fosterländskt.
Bland annat vill de se en mer traditionell repertoar på de svenska nationalscenerna, med fler föreställningar på svenska och ett stopp för utlandsturnéer. De vill också sätta stopp för kulturstöd som går till politisk och politiserad verksamhet. Det är svårt att se att inte August Strindberg eller Carl Jonas Love Almqvist skulle vara politiska eller politiserade. Vill man, kan man tolka in det mesta i begreppet. Bland kommunpolitiker händer det redan i dag att diskussioner förs utifrån politisk lämplighet, och då inte bara av sverigedemokrater.
SD har gjort klart att de vill minska bidragen till litteratur och kulturtidskrifter. Bland annat ska anslagen för internationellt litteratursamarbete sänkas. De vill helt ta bort bidragen till kvinnors organisering, minska kulturverksamheten i förortsområdena, och, kanske först och främst, minska bidraget till folkbildningen. Särskilt vill de dra in anslagen som går till asylsökande och personer med uppehållstillstånd, och inga anslag till ”uppenbart samhällssplittrande mångkulturalistiska verksamheter”.
Det här är också en linje som redan drivs i de kommuner där SD har inflytande. Studieförbund som muslimska Ibn Rushd har vittnat om neddragna anslag i kommuner där SD:s retorik påverkat borgerliga och socialdemokratiska politiker. Samtidigt har föreningslokaler och moskéer vandaliserats och satts i brand runt om i Sverige.
Partiets företrädare vill införa reglerade friluftsdagar där det verkligen är nordisk friluft och inte nån förbannad bowling.
Men att dra in anslag till vad SD ser som destruktiv kultur är kanske ändå den mindre viktiga delen, i jämförelse med de stora satsningar partiet vill göra. Allt som andas naturromantik, bygderomantik och svenskt kulturarv ska stärkas för att bygga den nationalistiska identiteten. De vill till exempel införa ett ”kulturarvs-ROT”, som ska gå till att bevara, vårda och levandegöra fornlämningar. De vill höja den kyrkoantikvariska ersättningen rejält och de vill öka stödet till friluftsorganisationer. Kulturlotsar och Sverigecenter ska ge invandrare information om den svenska kulturen.
Samtidigt som Sverigedemokraterna vill minska och på sikt helt avveckla stödet till Statens världskulturmuseer (Etnografiska, Östasiatiska, Bergrummet, Medelhavsmuseet i Stockholm och Världskulturmuseet i Göteborg) och minska bidraget till Moderna museet med 20 miljoner, vill man öka stödet till stiftelser och vissa museer, som till exempel Skansen, Statens historiska museum, Naturhistoriska riksmuseet, Livrustkammaren och Statens försvarshistoriska museer.
Kulturkampen som SD och alla som delar deras kultursyn bedriver handlar mycket om symboldebatter. Ett bra exempel är frågan om att det finns personer som inte förstår att vörda tystnaden och arbetsron på våra bibliotek. När det gäller biblioteken vill för övrigt Börje Tranvik, ledamot av kommunfullmäktige i Älmhult, se till att det är litteratur på svenska som finns där. Inte på andra språk.
Det går att rabbla riksdagsmotioner lagda av SD för att ytterligare hamra in budskapet: dialekt på skolschemat, stimulera nordiska dataspel och nordiskt innehåll i dataspel, kulturmärkning av svenska matskatter, civilförsvarsplacering för kulturarbetare som ska försvara kulturarvet. Partiets företrädare vill införa reglerade friluftsdagar där det verkligen är nordisk friluft och inte nån förbannad bowling, särskilt riktat filmstöd till produktioner som lyfter den svenska historien och det svenska kulturarvet samt produktioner som möjliggör en stark nationell sammanhållning. De vill lansera en kulturkanon med de svenska pärlorna av musikaliska verk, litteratur, film, konst, teater och andra kulturformer, som införs i landets skolor, och ett medborgartest som ska fungera som ett erkännande av att man blivit en del av den svenska nationen, kulturellt och territoriellt, att man tagit seden dit man kommit och knutit sin lojalitet till landet.
Listan skulle kunna fortsätta och den allmänna bilden skulle bara förstärkas. Men, säger alla vänner av kultur och liberala upplysningsvärderingar där ute, detta är ju inte en politik som någonsin kommer att bli verklighet. Detta är ju stolligheter som alla andra partier håller sig för goda för att gå på. Att Aron Emilsson blir kulturminister är ju knappast troligt?
Vilka krav kommer då vara viktiga för SD att få igenom för att ge sitt stöd åt en regering?
Resonerar man så underskattar man två viktiga faktorer. Den ena är hur många mandat Sverigedemokraterna faktiskt har i riksdagen, och hur det påverkar möjligheterna för varje minoritetsregering att regera. Den andra är hur lite de flesta partier och politiker utanför Sverigedemokraterna bryr sig om kulturpolitiken.
När det gäller maktförhållandena i riksdagen, är det inte faktumet att ingen tänkbar regering kan bilda majoritet som är problemet. Tvärtom är det normaltillståndet i svensk politik som vi haft att förhålla oss till under de senaste hundra åren, med några få undantag. Det nya är att ett parti som inget av blocken vill bilda regering med sitter på en så stor andel av riksdagsmandaten att det är mycket svårt att runda dem utan att släppa blockpolitiken.
För S och MP är detta inget oöverstigligt problem, men för Alliansen och deras politiska projekt blir det svårt att göra något annat än att gå till val i den konstellation man regerat i under åtta år. Och det är i praktiken en konstellation som kräver passivt stöd av SD för att kunna förverkligas.
Denna nya situation öppnar för en rad möjliga regeringsbildningar till höger. SD kan alltså välja att, passivt eller aktivt, stödja en regering som passar deras syften bättre än en där exempelvis Centerpartiet ingår. Sverige kan således komma att regeras av exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna, om det visar sig att de tillsammans med SD har stöd för regeringsbildning.
Att sätta strategier på pränt i ett föränderligt politiskt landskap är alltid vanskligt, men det kan vara klokt att utgå från att Sveriges nästa regering mycket väl kan ligga en bit längre högerut än vad Alliansregeringen gjorde. Många andra konstellationer är också möjliga, men alla förutsätter att just SD inte går samman med övrig opposition och fäller regeringen.
Vilka krav kommer då vara viktiga för SD att få igenom för att ge sitt stöd åt en regering? I dagens klimat finns det inte avgrundsdjupa skillnader mellan SD:s och andra partiers migrationspolitik. Det finns heller inga avgörande skillnader i tonen när det gäller frågan om att vara tuff mot brott, terrorism och förortsproblem. Alltså finns väldigt lite att vinna för SD på att driva dessa frågor gentemot en regering.
I kommunerna har det redan börjat ske.
I de viktiga frågorna om arbetsmarknadspolitik och ekonomisk politik finns inga avgörande skillnader mellan Alliansen och SD i dag. Därför är det heller inte meningsfullt för partiet att ställa krav på nedrustad arbetsrättslagstiftning, eftersom det kommer att bli verklighet alldeles oavsett.
Kvarstår då deras främsta baner, och deras viktigaste samhällsförändrande fråga: kulturen. Tillräckligt viktig för nationalisterna för att driva igenom på bekostnad av annat inflytande. Tillräckligt oviktig för liberaler och konservativa för att sälja ut till ett billigt pris för att kunna ta makten över skattesänkningar och välfärdsfrågor.
I kommunerna har det redan börjat ske. Den som är nyfiken på vår potentiella framtid kan titta på Gävle, som kulturpolitisk testballong för samverkan mellan Alliansen och SD.
Sannolikheterna talar alltså för att en nationalistisk kulturpolitik sätts i verket med start 2018/2019. Men finns det inga motkrafter som kan stoppa detta? I många fall skulle det naturliga svaret vara ”vi måste sätta press i frågan” eller ”den måste upp på den politiska dagordningen”.
Men nu är det kulturen vi pratar om. Kulturen, som i SOM-institutets lista på de viktigaste frågorna, placerar sig på plats nummer… nej, just det. Kulturen, som inte finns med på SOM-institutets lista över väljarnas viktigaste frågor över huvud taget, inte ens längst ner.
Om vi skulle försöka ändra på det då? Mobilisera ett opinionstryck? Försöka peta in kulturfrågorna på listan? Är det då människors engagemang för de fria konsterna, eller människors engagemang i skattepengarnas användning till menskonst som skulle komma att kanaliseras? En del pekar mot det senare. Politiska ställningstaganden bygger inte i särskilt stor utsträckning på rationalitet och upplysning, utan på känslor och värderingar, och hur väl de krokar i varandra.
Vi kan illustrera det genom att föreställa oss en tävling, en kulturkamp, mellan de två polerna. I ena laget har vi den ungefärliga kulturpolitiska inriktning som brett representeras av Alice Bah Kuhnke, Bengt Göransson eller vilken som helst tänkbar kulturminister som företräder Liberalerna. Kulturen ska vara obunden och inte följa politiska åsikter. Den ska präglas av kreativitet och mångfald, den ska utveckla och utmana. Vi kallar den inriktningen för ”den fria kulturpolitiken”.
I det andra laget har vi en ungefärlig kulturpolitisk inriktning som brett representeras av Aron Emilsson, SD:s kulturpolitiske talesperson, eller vilken som helst tänkbar kulturminister som företräder Kristdemokraterna. Kulturen ska vara uppbygglig, och främja sunda värderingar. Den ska präglas av kulturarv och nationell gemenskap, den ska nå ut till ”verklighetens folk”. Vi kallar den inriktningen för ”den nationalistiska kulturpolitiken”.
Så, vem vinner folkets hjärtan? Vi låter kulturkampen ha fem grenar. Alla är typiska discipliner i politisk kommunikation och politisk strategi.
Gren ett: genuinitet. För att driva ett politiskt projekt och vinna gehör för det måste det uppfattas som äkta. För att vinna den här grenen spelar det ingen roll om du är ond eller god, utan att du ses som genuin, och bottnar i alla delar. Budskapet ska låta ungefär likadant oavsett om det beskrivs av din fiende eller av dig själv.
Ett bra exempel är Donald Trump, som gestaltar fiendens nidbild som en tillgång. Under valkampanjen 2016 var det svårt att över huvud taget se någon skillnad på Clintonkampanjens negativa kampanjfilmer mot Trump och Trumps eget budskap. I kulturkampen vinner ett okomplicerat budskap.
Det räcker med att ha känslor och värderingar för att ha en åsikt. Det gör också kulturpolitiken folklig i bemärkelsen att alla kan tycka något.
Som den offentliga debatten ser ut handlar den mycket om vad man får säga och inte. I de nationalistiska kretsarna samt delar av högern är storyn att kultureliten/pk-maffian tvingar fram en åsiktskonformitet som är skadlig för en fri kultur och hotar yttrandefriheten. Det är inte ett helt konsekvent och genuint budskap egentligen, men det är lätt att få det att se enkelt och okomplicerat ut.
När det gäller den fria kulturpolitiken är ett av grundproblemen att gemene man ofta anser att den är intolerant och censurivrande, att den vill rensa bort vita män ur arkiven och i stället tvinga på alla en tillrättalagd pk-kultur. När en politisk idés verkliga agenda är motsatsen till vad den framstår som, blir det nästan omöjligt att framstå som helt genuin.
Så trots att båda uppläggen har problem med sin framställning, vinner den nationalistiska agendan denna gren.
Gren två: folklighet. Det som ligger närmast folket är också det som har lättast att vinna stöd. Kulturpolitik är också något som människor inte behöver tekniska kunskaper för att förstå. Det räcker med att ha känslor och värderingar för att ha en åsikt. Det gör också kulturpolitiken folklig i bemärkelsen att alla kan tycka något.
Folkligheten kommer alltid vinnas av de nationalistiska.
Men när det kommer till frågorna som man har att besluta om är det plötsligt system som ligger långt från människor. Att värna yttrande- och religionsfrihet även när det blåser hårt är inget som kan göras bara med hjälp av sunt förnuft. Det kräver en fördjupad förståelse, exempelvis för att vidriga åsikter ska ha rätt att höras.
Att förstå varför en kulturskapare kan drabbas av att du kopierar en fil är komplicerat. Att förstå varför det kan vara värt att ge ekonomiskt stöd till saker som är problematiska, bara för att det handlar om konstens frihet, kan te sig obegripligt. Då är det lättare att ta till sig sådana saker som att kultur ska vara uppbygglig, att det är bra med mer svensk repertoar på teatrarna och att julkalendern var bättre förr.
Folkligheten kommer alltid vinnas av de nationalistiska.
Gren tre: skönhet. Vi har en tendens att hålla på den som ser bäst ut. Vi förknippar mänsklig skönhet med goda egenskaper. Vi ser logotyper, material, företrädare, utseendet på manifestationer och inte minst kulturella utryck hos rörelser som goda eller onda, utifrån våra estetiska preferenser.
Här kunde man tycka att kultureliten, som sitter på ett kapital i form av skådespelare, tv-personligheter och artister med flera, skulle vinna en promenadseger. Men de nationella ger sig inte utan strid. De hittar på begrepp som batikhäxa och snöflinga, för att förvandla det som skulle kunna ses som vackert till något oattraktivt och förljuget.
Hur den här kampen slutar är helt oklart, men övertaget ligger ändå här hos den fria kulturpolitiken.
Gren fyra: underdogpositionen. Ska man vinna hjärtan är det bäst att slå underifrån. Att vara den som besegrar oddsen. Det tycker i princip alla att de gör. Särskilt de som arbetar med kulturfrågor. Och inte minst sverigedemokrater.
Så vem har lyckats ta den positionen? Tveklöst är det den nationella rörelsen. Att försöka sticka en offerkofta, som alla som försöker bedriva opinion och inte får precis som de vill gör, är en sak. Att lyckas är en annan.
De konservativa värderingarna går hand i hand med de nationella.
Det som avgör om man lyckas är en komplex materia, men en viktig faktor är att gren fyra kan existera i symbios med gren ett. Det vill säga att offerrollen och underdogpositionen framstår som genuin, och inte i omvärldens ögon ser ut som ett skådespel. Så när en miljöpartist eller vänsterpartist eller liberal tycker att hen slår mot överheten, är det inte så det ser ut utifrån. Det beror på kombinationen av att man är överheten och att man också iklär sig den rollen i hur man ser ut och kommunicerar.
Den viktigaste beståndsdelen i hur både SD och deras allierade bygger sin underdogposition är att de hela tiden hävdar sig bli tystade, säga det som ingen får säga, bli censurerade och/eller illa behandlade. I detta lägger de också in det kulturpolitiska perspektivet.
Därför blir överheten, aka pk-maffian, och deras förmodade vilja att förhindra folk att titta på Kalle Anka oklippt på julafton eller att se alla avsnitt i Bert-serien på SVT Play, en del av samma berättelse som gör att Facebookgruppen till stöd för Peter Springare kunde bli störst i Sverige.
Så gren fyra är inte så mycket en tävlan i nuläget, som det är en jordskredsseger för de nationalistiska kulturpolitiska krafterna.
Gren fem: värst hotbild. Att lyckas måla upp bilden av ett hot, som kräver någon form av åtgärd och som är tillräckligt engagerande för att åtgärden ska kännas viktig, behövs för att en fråga ska komma upp på radarn.
Ett verktyg som används av båda sidor är hotet mot yttrandefriheten. Det politiskt korrekta utmålas som ett hot mot yttrandefriheten, i bemärkelsen att den som tycker något som inte är politiskt korrekt riskerar att stöta på mothugg. Att detta skulle vara ungefär detsamma som censur lyfts fram som en tes i diverse krönikor och arga inlägg på sociala medier.
Den faktiska kulturpolitiken som SD vill driva är starkt påverkad av idén om att politiskt lägga kulturen till rätta och se till att bara det man gillar kommer fram. Inget av detta är dock egentligen ett hot mot yttrandefriheten. Det är däremot det våld som till exempel nazistiska grupper utsätter motståndare för, men det har mycket lite med kulturpolitik att göra.
På många sätt har SD rätt.
En annan hotbild som SD kopplat till sina kulturpolitiska lösningar är hotet mot den svenska identiteten som sådan. Den bilden har etablerats väl genom många års opinionsbildande insatser kring hur ”svenska värderingar” är hotade. Resultatet är ett överflöd av svenska flaggor i politiken och på ledarsidor och tårdrypande försäkringar från de flesta partier om att svenska värderingar är deras högsta prioritet.
Hotet mot den fria konsten är svårt att få samma dignitet i, hur mycket man än skulle försöka. Bilden av att Alva fått kvarsittning på grund av ett mobilskal kommer alltjämt vara stark, oavsett folkbildande insatser.
Gren fem är en given seger för nationalisterna.
Kontentan blir att den ”nationella kulturpolitiken” vinner med i värsta fall 5–0, troligast 4–1. Eller, om man skulle genomföra en fenomenal kulturpolitisk opinionsbildande insats, i bästa fall med 3–2. Det bör få konsekvenser för möjliga strategier för att förhindra en nationalistisk kulturpolitik.
En kamp pågår i opinionen, en annan handlar om faktiska beslut i Sveriges riksdag och regering. Ett vanligt misstag är att tro att SD aldrig kommer att få gehör för sin kultursyn i de övriga partierna och aldrig kommer att få något inflytande över kulturpolitiken. Det tror vi är fel. De konservativa värderingarna går hand i hand med de nationella. De kulturpolitiska värderingar som SD står för har fått genomslag.
Det visar sig, om inte annat, i den intervju som DN gjorde med den förra moderata kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth och hennes man efter att hon avgått där de bägge upplever att medierna förtiger fakta om invandringen. En av de tänkbara regeringsbildningarna, om man räknar mandat i riksdagen, är M plus KD med stöd av SD. En sådan regering skulle utan vidare kunna genomföra mycket av SD:s kulturpolitik utan att själv tycka att det vore dåligt.
Kontentan blir att den ”nationella kulturpolitiken” vinner.
Men om det blir en alliansregering – håller inte Liberalerna då emot? De har väl alltid stått upp för en fri kulturpolitik? Visst är skillnaden mellan SD:s och L:s kulturpolitik fundamental, så om det bara är en fråga om att komma överens eller inte, är förutsättningarna för samarbete dåliga.
Men att kulturpolitiken är viktig för SD och i det närmaste helt oviktig för Alliansen (inklusive L) gör att den blir ett billigt pris att betala för den politiska makten. Skattepolitik, vinster i välfärden, hela den ekonomiska politiken, makten över skolan och försvaret, arbetsmarknadspolitiken – allt det kan Alliansen kanske få makten över, genom att släppa en fråga de knappast bryr sig om alls.
Det kan framstå som ett rimligt pris att betala och frågan är om det inte kommer att ske. Se här, kan Alliansen säga, vi håller SD utanför migrationspolitiken genom en uppgörelse med S och MP. Därför kan vi utan problem regera på deras villkor.
På många sätt har SD rätt. Kulturpolitiken är ju viktig nog att förändra en nation. Borde då inte den som vill förhindra en nationalistisk kulturpolitik göra allt för att väcka opinion i frågan? Nej, eftersom de flesta opinionsgrenarna i kulturkampen kommer att vinnas av SD är det mer eller mindre meningslöst.
I stället måste varje stund och möjlighet tas till vara för att bygga kulturpolitiska allianser med alla som tror på en fri kulturpolitik. Hotet är reellt.
Men hur det går kommer alltid att hänga på människor som är valda från respektive partier, som ska trycka på en knapp som ger det ena eller det andra resultatet i form av lagar och regler. Det finns gott om människor som inte vill se en nationalistisk kulturpolitik och som tycker att det är viktigt, både i Alliansen och i det rödgröna blocket. Vi måste se till att de tycker det även den dagen det gäller – genom att bygga relationer, erbjuda verktyg och skapa politisk medvetenhet.
Det är dags att bli fundamentalist när det gäller yttrandefriheten.
Den kanske allra viktigaste uppgiften de kommande åren har vi redan delvis misslyckats med. Nu måste vi klara av att skapa tillräckligt stöd för grundläggande principer gällande pressfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet, och gällande konstens fria ställning.
Grundarbetet är halvdant gjort. Från det vänsterliberala hållet har opinionsbildare drevat mot artister så att deras musik plockats ner från Spotify, lokalpolitiker har stoppat talare med hänvisning till deras religiösa uppfattning, regeringspolitiker har velat politiskt förbättra statliga institutioner när det gäller till exempel representation. Det är exempel på sådant som inte gagnar kampen för de fundamentala demokratiska principer som just nu är mest i fara.
Nu är det dags att bli fundamentalist när det gäller yttrandefriheten, pressfriheten, föreningsfriheten och konsten, och i detta ska vi ställa oss i armkrok med de borgerliga krafter som är med oss.
***
Denna essä är en omarbetad och uppdaterad version av ett kapitel i boken Kulturpolitikens liv efter döden (Atlas 2018)
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
