ESSÄ. Frankrike skakas om av de gula västarnas våldsamma protester och president Macron har helt missförstått rörelsens drivkrafter. Men vänstern bör inte dra slutsatsen att populistiska proteströrelser som denna kommer leda till en återdemokratisering av politiken. Det kan lika gärna bli tvärtom, skriver historieprofessorn och Frankrikekännaren Jenny Andersson.
Vi sitter i en hyrbil på den franska landsbygden. Vi kör ganska fort för vi vet inte hur bråttom det är, svärmor har fått en stroke och vi är väldigt oroliga för att inte komma fram i tid. I baksätet sitter två barn som också är oroliga.
Vid första vägtullen är det stopp. Gula västar står i rad på båda sidorna om vägen och visar med händerna att vi måste le och göra tummen upp för att få åka vidare. Bakom dem står en polisbil, poliserna har också gula västar på sig. De har öppnat tullen så att man inte behöver betala utan bara kan köra igenom, om man visar tummen upp och ler. En man sticker in sitt huvud mot min ruta och säger att jag ska le. Jag blir förbannad. Min exmake säger åt mig att vara tyst och inte bete mig som en arrogant parisiska. Dagen innan har över trehundra människor skadats och en omkommit så det känns oroligt. Själv är han sociolog och ler glatt så vi får köra vidare och sen ger han sig in i en utläggning om den sociala ojämlikheten på den franska landsbygden. Jag pekar på banderollen som hänger ovanpå biltullen, på denna står: Kryptonit. Antiglobal. Macron terroriste.
Vänstern borde tänka sig för innan man drar slutsatsen att denna typ av rörelse kommer leda till en återdemokratisering. Det kan precis lika gärna bli tvärtom.
Den första vågen av gula västar utlöstes av att några människor postade diverse mer eller mindre sammanhängande klipp och poster på Youtube och Facebook om det faktum att livet för många i Frankrike, särskilt långtidsarbetslösa, sjuka, de som har på olika sätt ojämna arbetsförhållanden med små företag och barnledighet eller lever av marken, blivit dyrare under Macron. Det har det. Bensinpriset är en helt avgörande faktor för många som lever i landsändar där det blir längre och längre att ta sig till jobb, sjukvård, post, bank eller apotek och där tåg och bussförbindelser läggs ned.
Men bakom denna faktor finns många andra: framför allt att Frankrike har ett skattesystem som aktivt omfördelar uppåt – som ger viktiga skattelättnader för storföretag och förmögenheter, samtidigt som en stor del av skattebördan hamnar på medel- och arbetarklass. Detta är inte i sig nytt utan viktiga förändringar i skattesystemet infördes under Nicolas Sarkozy, men har inte återställts av senare regeringar.
Ofta får jag i Frankrike höra att jag väl är van vid höga skatter som är svensk. Men i Sverige har medel- och arbetarklass får viktiga skattelättnader via jobbskatteavdragen, vilket i sin tur haft stora ojämlikhetseffekter nedåt. I Frankrike är skattebördan för de arbetande klasserna kännbar – och då tillhör jag de tjugo procent av den franska befolkningen som tjänar mest. Det beror inte på att jag är så välavlönad, jag är statsanställd akademiker med fryst löneutveckling sen fem år tillbaka. Det beror i stället på hur lite 80 procent av Frankrikes befolkning faktiskt tjänar.
En av president Emmanuel Macrons flaggskeppsreformer var att avskaffa förmögenhetsskatten, IFS. Detta var, som den franske ekonomen Tomas Piketty påpekat i en rad debattinlägg, ett episkt misstag. Det stora arbetet i Frankrike, särskilt för en president som kallar sig centrist, borde ha varit att börja korrigera de orättvisor i skattesystemet som förstärktes kraftigt under Sarkozy, inte ytterligare förstärka dem.
När Macrons företrädare på presidentposten, socialdemokraten François Hollande 2012 gick till val på att beskatta den översta procenten i inkomstligan till 75 procent var det symbolpolitik, men symbolpolitik som också hade till avsikt att inleda en sådan korrigering av skattesystemet genom att flytta positionerna kring beskattning. Hollande fälldes av lagutskottet, och efter ett antal svidande missräkningar vände han också 180 grader i sin syn på social och ekonomisk politik. Han släppte tidigare löften om att reformera den europeiska budget- och stabilitetspakten och gav sig istället in på den så kallade sociala pakten med de franska storföretagen, som i utbyte mot att anställa fick sänkta arbetsgivaravgifter och skatter.
Där började den svekdebatt som fortfarande präglar den franska vänstern – och som Macron paradoxalt nog blev den främste uttolkaren av. Det är värt att påminna om att Macron inte var en vänsterkandidat, utan partilös. Han rekryterades av Hollande för att genomföra en djupt impopulär arbetsmarknadsreform, som ledde till stora sociala protester framför allt i Paris. Macron, som hade varit helt chanslös inom socialdemokratiska PS (Parti Socialiste), avstod sedan från att kandidera i primärvalen och satt i stället lugnt och såg på medan rivalerna Manuel Valls och Benoît Hamon slog ut varandra över två konstruktioner av så kallad negativ medborgarlön, den ena obegriplig, den andra oacceptabel för den franska medelklassen.
Frankrike har ett skattesystem som aktivt omfördelar uppåt.
Själv åkte Macron runt i landet och lanserade en ny social rörelse, La République en Marche, vars anhängare kallades ”marcheurs”. LRM hade överhuvudtaget inget program fram tills någon månad innan presidentvalet. Men det spelade mindre roll – det var formen som var viktig. Rörelsen gick utanför partilinjerna och ville inte klassas som vare sig vänster eller höger, utan skulle stå för något helt nytt. Vad detta nya bestod i var synnerligen oklart, vilket ständigt påpekades av journalistkåren på Frankrikes stora tidningar. Inför valet konstaterade en av dessa att Macrons program i allt väsentligt var ett högerliberalt program och att dess löften om politisk innovation mest handlade om att sänka bidrag för avgörande grupper och öka incitamenten på arbetsmarknaden.
Det var inte heller ett populärt program. Macron hade ingen stark majoritet i presidentvalet, han var för många en ”klädnypepresident”, det vill säga en man röstar för med klädnypa på näsan. Hans lycka var den franska vänsterns implosion och det faktum att han i andra omgången kunde lyfta de frågor där han är stark, Europa, mot en trött och allt mer extrem Marine le Pen som i slutdebatten, just i svallvågorna av den brittiska folkomröstningen om Brexit, gav sig in i en hopplös diskussion om att återinföra en fransk valuta.
Macron väckte stora förhoppningar hos en kosmopolitisk, välutbildad, urban klass liksom hos alla de journalister och förståsigpåare av fransk politik som menade att nu äntligen hade upplysningsidealet vunnit över extremhögern. Han var den enda ljuspunkten på en snabbt mörknande europeisk front, där valet av Trump lett till att extremhögern helt tagit bladet från munnen.
Macron verkar inte bara tro att han är Napoleon, utan också blivit något slags upplyst despot och självutnämnd monark.
Men direkt efter valet fanns en del bekymmersamma tecken. Macrons parlamentariker och regering bestod helt av vad man bara kan kalla teknokrater – direktörer och kabinettssekreterare med specialistkunskaper inom sport, utbildning, kultur och miljö, men utan politisk erfarenhet och partipolitisk förankring (undantaget här var miljöministern Nicolas Hulot, som dock avgick för att han ansåg att Macrons ekologiska program var ihåligt).
I parlamentet fanns i princip ingen partipolitisk opposition kvar: högern spräcktes över François Fillons ovilja att ge upp sin hustru Penelopes riksdagslön och är fortsatt splittrad i högerliberala och nationalister. PS försvann i stort sett och har ännu inte återuppstått. I detta vakuum fanns plats för en ny slags politisk mitten, som jag tror man kan beteckna som en radikal center. Radikal, för att Macrons centerposition inte alls var en programlös kompromiss mellan vänster och höger, utan snarare byggde på en radikal tanke om den apolitiska centern, den som står över partipolitiken och regerar i effektivitetens namn långt bortom allt vad alla intressen – utom marknadens – säger.
Denna tanke om den suprapolitiska radikaliteten i centern hittar vi i den franska historien, framför allt i reaktionerna mot de folkfrontregeringar i vilka kommunisterna ingick mellan 1936 och 1939, och som ledde både till en fransk fascistisk rörelse och till en radikal teknokrati i de så kallade ’klubbarna’, sammanslutningar av näringslivsledare, högerintellektuella, ingenjörer och ekonomer. År 1936 skapades exempelvis sammanslutningen X-Crise, som i ordalag inte alls skiljer sig så mycket från Macron trots att 1930-talets språk var ett annat. De hävdade att allt från ekonomi till samhällsliv, privatliv och kultur kunde effektiviseras och rationaliseras. Det parlamentariska livet, för dessa teknokratiska sammanslutningar, var i grunden ineffektivt, mynnade i ideologisk kamp, kris och blockeringar, som i sin tur blockerade det franska samhället och omöjliggjorde för den franska folksjälen att träda fram.
Tanken om den suprapolitiska radikaliteten i centern.
Föreställningen om blockering har följt fransk politik under årtionden och kanske framför allt sedan mitten på 1970-talet och framåt, när liberala franska sociologer som Michel Crozier började tala om den franska byråkratin som ”ingouvernable”, ostyrbar. Ostyrbar därför att den bestod av starka intresseorganisationer och korporativa beslutsformer, där både industrins organisationer och fackföreningarna hade en stark roll – samtidigt som länkarna mellan dessa och det parlamentariska livet var svagare.
Nicolas Sarkozys hela tid vid presidentmakten handlade om att ”debloquer” detta Frankrike som ständigt visade sig motvilligt till reformer såsom privatiserat pensionssystem och höjd pensionsålder, stora nedskärningar i offentlig sektor och i antalet fonctionnaires (statsanställda). Även Hollandes presidenttid handlade om att hantera blockeringar, bland annat försöka genomdriva den stora arbetsrättsreform som Macron kom att personifiera, liksom att ändra skoltider och äktenskapslagstiftning (bägge djupt cementerade delar av franskt samhällsliv).
Macron själv har observerat båda dessa presidenter och är starkt präglad av idén om blockering – om ett system som inte fungerar och som inte kan reformeras, utan måste förändras genom en kraft utifrån. Hans radikala center byggdes alltså på tanken att kraften utifrån var en slags ny social rörelse (dock inte förankrad i lokala organisationer eller civilt samhälle, utan i experter) och att denna kraft genom ett antal radikala ekonomiska reformer skulle kunna få fart på den franska ekonomin. Det var, som en kollega till mig uttryckte det, ENA:s historiska hämnd på l’Assemblée nationale (ENA är det legendariska universitetet för byråkrater och l’Assemblée nationale är Frankrikes Nationalförsamling, det franska parlamentets andra kammare).
Macron drog slutsatser av Sarkozys och Hollandes misslyckanden som presidenter – och drog även nytta av den exceptionella förstärkning av presidentmakten som skedde under dessa två presidenter, framför allt i och med undantagstillståndet som infördes efter terrorattentatet mot nattklubben Bataclan i november 2015. Macron upphävde visserligen undantagstillståndet, men han gjorde det genom att helt enkelt överföra stora delar av de förordningar som undantagstillståndet omfattade in i den vanliga lagstiftningen. Ingen fransk president, inte ens de Gaulle, har haft så mycket makt som Macron, och ingen har heller på samma sätt kunnat genomföra sina mest impopulära reformer genom dekret – vilket är det tillvägagångssätt som Macron valt. Syftet har varit att undvika massprotester och långa parlamentariska låsningar.
En konsekvens är möjligen den folkliga uppfattningen att Macron inte bara verkar tro att han är Napoleon, utan också blivit något slags upplyst despot och självutnämnd monark. Just denna uppfattning har uttryckts på de gula västarnas plakat och banderoller: Macron som Louis XIV eller en liten Napoleon, och några av de gula västarnas talespersoner har också begärt en sjätte republik – en omformering av presidentmakten.
Ingen fransk president, inte ens de Gaulle, har haft så mycket makt som Macron
I förra veckan kom den första kritik som jag sett inifrån LRM, Macrons egna politiska rörelse, när en parlamentariker i Le Monde kritiserade presidenten för att inte alls ha satt igång den förnyelse av det franska politiska livet med ökat medborgardeltagande som var den centrala delen av LRM:s valplattform och som skulle ge makten tillbaka till folket. I de breda folklagren var det kanske ingen som egentligen trodde på detta – men det var på det löftet som Macron kunde dra till sig en del av den etablerade vänstern och högern, som också de tröttnat på ”dinosaurierna” i den franska partipolitiken.
Att folket nu springer förbi Macron i en sort folklig revolt är därför en avgörande diskreditering av presidenten. Macron har i sitt sätt att hantera både vanliga människor och de gula västarna också visat att han helt saknar radar för hur det egentligen är att leva i Frankrike för den breda massan av befolkningen utanför Paris.
En första incident, kort efter presidentvalet, var när Macron på ett förment hyggligt sätt sa åt en långtidsarbetslös man att han personligen garanterade att ett jobb skulle dyka upp om mannen bara gick över gatan och presenterade sig i alla butiker och restauranger. Ett annat exempel inträffade under presidentvalskampanjen, när Macron provocerad sade till en häcklare att om denne ville han en lika snygg kostym som hans, så gällde det minsann att jobba mer och tjäna bättre. En tredje incident var måndagens presidenttal till nationen, efter att polis och militär satt in stridsvagnar på Paris gator, då en vaxartad Macron till slut utlovade ett batteri av förändringar som ska ge alla dem han tror ingår i de gula västarna hundra euro mer i plånboken. Men presidenten föreföll oförmögen att övertyga eller entusiasmera, det var en Macron som framför allt såg ut att vara i chock över att man inte älskar honom.
Videon ovan: Under sitt tal till nationen den 10 december föreföll presidenten oförmögen att övertyga eller entusiasmera, det var en Macron som framför allt såg ut att vara i chock över att man inte älskar honom.
Macron har missförstått de gula västarna som något slags övergående landsbygdsfenomen och som en kvarvarande blockering eller reaktionär kraft. I sin oförmåga att förstå levnadsvillkoren för majoriteten av människor i Frankrikes småstäder och landsbygd använde han under revoltens första fatala veckor sin premiärminister Édouard Philippe till att med hot om våld hävda att den franska staten skulle göra sitt yttersta för att garantera allas fria rörlighet – det vill säga den fria rörligheten för sådana som mig och min man i vår bil på besök på landsbygden.
Denna kapitala oförmåga att förstå de gula västarna är inte alls olik bestörtningen bland liberala eliter i USA efter Trump-valet, eller i Storbritannien efter Brexit. Känslan av att ja, det finns orättvisor, som sedan blir till chock när de krafter som dessa idag kan skapa visar sig vara så starka att de kan sätta politiska system ur spel, ta presidentmakt, bryta upp den europeiska unionen eller blockera motorvägen. Macrons oförmåga till förståelse måste förstås som ett socialt fenomen vilket precis som i USA eller Storbritannien beskriver en total diskrepans i verklighetsbild mellan elit och bred massa.
Den politiska geografin är tillbaka.
Macron själv har nu blivit en tydlig symbol för denna brist på verklighetsuppfattning i vad som uppenbart är en farlig upptrappning av både retorik och handling hos de gula västarna. Denna skillnad mellan elit och massa uttrycks i en hel rad faktorer, men framför allt uttrycks den – precis som i fallen Trump och Brexit – av det faktum att den politiska geografin är tillbaka och att relationen mellan stad och landsbygd blivit helt avgörande i att förklara ekonomiska och sociala ojämlikheter.
Givetvis är skillnaden mellan stad och land också kulturell, men de som först menade (som Macron) att landsbygdens folk inte förstod vikten med ekologisk omställning och var ett slags tölpar (”ploucs”) hade fel. Detta blev tydligt inte minst när vissa gula västar gick i klimatdemonstrationer, samtidigt som andra gula västar ägnade sig åt att slå sönder paradgatan Champs-Élysées i centrala Paris. Skillnaden mellan stad och landsbygd är kulturell och i viss mån även etnisk, eftersom storstäderna är mycket mer blandade och representerar i den meningen den ”vite fransmannens skräck” för mångkulturen, som Marine Le Pen skulle sagt.
Men skillnaden mellan stad och land är också i helt förskräckande grad ekonomisk. Geografen Michael Storper har exempelvis visat att Paris bruttoprodukt per capita är 165 procent gånger resten av landets. Inga andra franska städer har tillnärmelsevis lika hög produktivitet och lika höga löner som Paris. I detta liknar Paris andra extrema städer som London, Los Angeles centrum eller Manhattan, som i sig är ett slags öar av ofattbart välstånd omgärdade av territorier där människor lever på helt andra villkor.
Detta enskilda faktum sätter också i blixtbelysning årtionden av misslyckad fransk regionalpolitik. Den franska landsbygden, liksom till stor del den amerikanska mellanvästern eller den del av Storbritannien som röstade för Brexit, bebos i hög grad av pensionärer, lågutbildade, och småskaliga entreprenörer som hantverkare eller bönder med låga inkomster och dålig pension. Ett universum skiljer dessa människor från befolkningen i Paris. När de gula västarna därmed klottrar Babylons sköka på väggarna i Paris och till och med attackerar Triumfbågen så är det precis denna gigantiska socioekonomiska skillnad de beskriver, i en attack på Frankrikes hjärta – nämligen republiken.
Macron, som själv uppfattar sig som personifieringen av republiken, förstår inte detta trots att han antagligen har all statistik han behöver. Han lyssnar inte på akademiker som Thomas Piketty eller Yann Algan, vilka länge talat om ett land som spricker i sömmarna. Macron är dock inte ensam om att ha missförstått de gula västarna. Från vänster finns en tydligt uttalad förhoppning om att västarna skall visa sig vara något slags populär revolt som förmår ta makten över bankerna, skaka om eliten och skrämma teknokraterna tillbaka till sina universitet.
Frågan är vad som kommer sen – vad som blir följderna av en sådan folklig revolution av de inbördes helt inkompatibla och sinsemellan konfrontativa krafter som nu utgör de gula västarna. Den belgisk-brittiska teoretikern och statsvetarprofessorn Chantal Mouffe (känd för att ha rådgivit den socialistiska rörelsen Podemos i Spanien och Jean-Luc Mélenchons vänsterrörelse La France insoumise) har sedan länge argumenterat för en ny vänsterpopulism och backar i sin senaste bok från flera av sina tidigare teoretiska betraktelser.
Där Mouffe i boken Agonistics menade att partipolitiken och de universella värderingarna var centrala för att styra politikens inre konflikter mot en vitalisering av det politiska rummet och inte mot en pervertering av politiska energier i riktning mot våld och diktatur, menar hon i For a Left Populism i dag att högerpopulismen bara kan mötas av en ny vänsterpopulism som är mindre fokuserad på partipolitik och grundar sig i en ny social rörelse med de arga, besvikna och indignerade. Mélenchon, som liksom Le Pen varit snabb med att försöka kapitalisera på de gula västarna, ser dessa som just denna nya rörelse – som Frankrikes folksjäl ännu en gång ute på gatan.
Jag tror att det finns ett viktigt problem här, som gäller frågan om hur vi ska skilja en god vänsterpopulism à la Mouffe från en dålig högerpopulism, i en politisk tid när båda kan gå i samma demonstration och kasta samma stenar – på en hårt beväpnad poliskår som i sin tur när som helst kan få nog och slå tillbaka. Årtionden av galopperande sociala orättvisor och klyftor mellan eliter och massan i västvärlden har satt igång en rörelse som vi inte alls vet åt vilket håll den kan gå.
Hur ska vi skilja en god vänsterpopulism från en dålig högerpopulism, i en politisk tid när båda kan gå i samma demonstration och kasta samma stenar?
De gula västarna illustrerar tydligt hur en relativt fredlig form av symbolprotest kring dieselpriser eskalerade till vad den amerikanske statsvetaren Kathy Kramer kallar the politics of resentment – en plötslig motreaktion mot allt vad det så kallade etablissemanget står för. Det politiska våldet, bannlyst från det parlamentariska systemet men kanske, om Chantal Mouffe har rätt, under ytan en del i varje politisk form, kan då bli en legitim protestyttring.
Vänstern borde tänka sig för innan man drar slutsatsen att denna typ av rörelse kommer att leda till en återdemokratisering av politiken. Det kan precis lika gärna bli tvärtom. När rörelser som anser sig vara legitima motkrafter mot systemet tar över gatan och när systemet självt satsar allt på konfrontationen, finns inte mycket att vinna. Problemet med populism är inte bara hur den tar sig uttryck, utan också hur vi kan få den tillbaka in i flaskan. Vänsterns förhoppning om en ny och god populism bygger på en logisk felkonstruktion som är att den är ett övergångsstadium till något annat. Men vad?
I den meningen är den mest intressanta insikten att de gula västarna i sig är en perfekt spegling av Macrons marcheurs. Det som hänt i fransk politik är det totala haveriet för en representativ demokrati organiserad enligt höger–vänsterskalan och dess ersättande med frontalkollision mellan teknokrati och populism.
Det är denna kollision som utspelar sig vid ockuperade rondeller och stormarknader, framför vägtullen, och på Paris gator.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
