flyktingar Trots att Sverige såg esterna som en av de mest välintegrerade invandrargrupperna, kände sig en majoritet av dem inte alls hemma i Sverige. De hade blivit kvar av nödvändighet efter flykten. Det framgår i intervjuer med ester som Maija Runcis skriver om i en ny bok.
1950 fick Sverige en ny medborgarskapslag. När detta hände hade de baltiska flyktingarna befunnit sig i landet minst fem år. Lagen innebar att flyktingar och migranter från Island, Finland, Danmark och Norge fick möjlighet att ansöka om svenskt medborgarskap om de hade varit skötsamma och vistats minst två år i Sverige. För övriga grupper »utlänningar« gällde fem år samt »hederlig vandel«. Men balterna hade inte kommit till Sverige för att bli svenskar.
I Sverige väntade de bara på att få komma hem, eller som Gunnar från Harju i Estland uttryckte det:
Det viktiga har aldrig hänt. Man tänker ibland om det inte hade blivit krig och att man fått vara hemma och där hade man ju bestämda mål. Jag tror att om jag hade nått målet där då hade jag väl förmodar jag, blivit nöjd med mitt liv. Det är väl det att jag hamnade här. I och för sig är det väl inget fel med det, man är bara tacksam att man har fått en möjlighet att existera som människa.
Trots att majoriteten av de baltiska flyktingarna 1950 fick möjlighet att ansöka om medborgarskap, dröjde det innan de tog steget fullt ut och utnyttjade den. Frågan är varför. Var inte det svenska medborgarskapet tillräckligt attraktivt för balterna, eller fanns det andra hinder för att dröja med ansökan?
Ett av problemen låg i Sveriges förhållande till Sovjet. Sverige hade som ett av de första länderna i världen, efter Hitlertyskland, erkänt den sovjetiska annekteringen av de baltiska staterna. För balterna innebar detta bland annat att de automatiskt tilldelades sovjetiskt medborgarskap och att svenska myndigheter behandlade och betraktade dem som sovjetiska medborgare.
Det sovjetiska medborgarskapet skrevs in i den svenska folkbokföringen. De balter som ansökte om svenskt medborgarskap blev alltså inte av med det sovjetiska utan blev istället dubbla medborgare. Därmed gavs balterna inte det skydd från svenska staten som de önskade. Men 1950 hade redan cirka 10 000 balter lämnat Sverige för att komma så långt bort som möjligt från »ryssen«.
Av de som blev kvar mot slutet av 1950-talet hade de flesta gett upp hoppet om att återvända hem. Det var dags att »packa upp väskorna«, som en estländare uttryckte det i en intervju gjord på 1980-talet.
De baltiska flyktingarna bidrog till det svenska välfärdsbygget eftersom de snabbt kom ut på arbetsmarknaden, utbildade sig och etablerade sig i samhället. Paradoxalt nog ledde framgångarna till ett slags osynliggörande av balternas öden och trauman, hemlängtan och saknad efter anhöriga. Balterna betraktades som en av de mest integrerade invandrargrupperna i Sverige. De uppfyllde kraven på god vandel, skötsamhet och självförsörjning, de liknade vita svenskar och deras hem såg ut »som vilka svenska hem som helst«.
Detta var bakgrunden till att Nordiska museet på 1980-talet inledde ett forskningsprojekt med uppdrag att kartlägga esternas levnadsöden i Sverige. De skulle bli en del av »vår« svenska historia. Projektets vetenskapliga målsättningar var att »med hjälp av intervjumaterial urskilja mönstren i de enskilda människornas liv, visa hur människan utifrån individuella erfarenheter, upplevelser av händelser och värderingar kan bidra till tolkningen av vår tids historia«.
På 1980-talet ansåg forskare att den »omfattande estniska invandringens processer« var så gott som fullbordade och att vissa »etapper på vägen från flykttillfället till dagens integrering i det svenska samhället« därför kunde betraktas i ett historiskt perspektiv. Esternas roll i den svenska historieskrivningen skulle genom detta projekt om integration och inkludering stärka den svenska självbilden och Sverige som ett mångkulturellt och jämlikt land. Kruxet var bara att esterna själva såg sig om en del av Estlands historia och hade svårt att se sin roll i den svenska historieskrivningen. Detta skapade problem för dem som skulle intervjua esterna. Vems historia var det som berättades genom intervjuerna?
Ett stort antal ester i Sverige intervjuades inom ramen för projektet »Levnadsöden«. De som intervjuades kände en stolthet att bli tillfrågade och att få medverka i ett vetenskapligt projekt. Äntligen skulle de få berätta om Estland och hur det var att lämna hemlandet. De skulle enligt projektets riktlinjer bland annat berätta om barndom, uppväxt, arbetsliv och flykten till Sverige samt hur, och om, de hade upprätthållit sin estniska kultur och identitet. Intervjuerna sammanställdes i rapporter och i ljudfiler som transkriberades. Det är detta material som utgör utgångspunkt för den historieskrivning som skapades av Nordiska museet och som huvudsakligen berättas genom intervjuarnas skriftliga rapporter och transkriptioner.
I berättelsen om Gunnar från Harju län i Estland, som inte var så nöjd med sin tillvaro i Sverige, märks det redan i inledningen av intervjuarens rapport att det finns en »tyst« berättelse, en berättelse om att »bli svensk« men inte passa in i det svenska samhället. Den svenske intervjuaren beskriver sitt första möte med Gunnar i december 1983 på följande vis:
Informanten bor på Tyresö, några mil söder om Stockholm. Vid telefonkontakten ville informanten att jag skulle ringa från en närbelägen ort så att han kunde ge mig närmare väganvisning och möta mig vid parkeringsplatsen som låg i utkanten av villaområdet.
Det var helt onödigt då jag mycket väl kunde ta mig fram själv, men senare förstod jag att det från informantens sida var en mycket hövlig gest. Det var fint att göra så.[…] Att bo så här var viktigt för informanten och han berättade med ilska i rösten om hur det hade varit att bo i Brandbergen. Det var inte människovärdigt och till slut hade han sålt sitt sommarställe för att kunna bo så här. […] Allt såg mycket svenskt ut och jag kunde inte upptäcka något som skulle kunna berätta om en annan kulturell härkomst.
Intervjuaren noterade också att Gunnar hade ett moderatmärke »instucket i vänstra kavajslaget«, vilket uppfattades som en tydlig markering.
Projektets vetenskapliga plan och frågelistorna speglade på många sätt sin egen samtid på 1980-talet, medan de intervjuade esterna levde på resterna av sina minnen från Estland.
Gunnars liv i Sverige handlade mycket om Estland och umgänget bestod främst av ester i Sverige. Han samlade gamla artiklar och gamla historier om Estlands frihetstid eftersom hemlandet i Sverige hade blivit en »bild-ram utan bild«. Isoleringen från hemlandet efter flykten upplevdes som mycket svår. De första åren hade Gunnar ingen kontakt med anhöriga.
Han hade inte kunnat meddela sig med någon för att tala om att han hade flytt till Sverige. Det handlade främst om den kommunistskräck som många balter upplevde. I Gunnars fall vågade han inte höra av sig till sin mor i Estland, men längtan hem blev för stark och han tog risken att skriva ett brev.
I början av 1950-talet – han minns inte exakt när – fick han en idé att skriva till en person som han säkert visste var död för länge sedan. Han hittade på ett namn för brevets adressat i sin gamla hemby och chansade på att någon skulle känna igen hans handstil. Efter en tid nådde brevet hans mor som fick meddelande i brevet om att Gunnar befann sig utomlands men att han var på väg hem så snart möjligheter gavs. Han fick sedermera ett svar från modern som i förtäckta ordalag varnade honom för att återvända, och att övriga släktingar hade »gått på långresa«, vilket tolkades som att de hade deporterats.
Efter Stalins död 1953 började brevväxlingen bli tätare men de kodade meddelandena i breven fortsatte och det blev en konst att läsa mellan raderna. Inom den estniska gruppen jämfördes breven och uttrycken i dem för att tolka händelser som var okända i Sverige. En sådan händelse var massdeporteringen av bönder och jordbrukare den 25 mars 1949 i Estland, Lettland och Litauen. Sammanlagt 94 779 människor – den största gruppen, 42 129 individer, från Lettland – deporterades till Sibirien, de allra flesta till Irkutsk- och Omskområdena.
Historien var skrämmande, men få kände till den och få hade intresse av den.
Det framgår tydligt av intervjuerna att esterna kände sig hedrade av att bidra till »vår« svenska historia, men vad skulle de bidra med? Esterna själva ville berätta Estlands historia som de såg som »sin« och som de själva tyckte var viktig att dela med sig av. Men det visade sig ganska snart att informanter och intervjuare hade olika uppfattningar om vilken del av historien som esterna kunde bidra med.
I en av intervjurapporterna skriver intervjuaren att han fick en »mängd information som informanten lämnade som inte direkt hade med hans liv att göra. Det berodde på att jag själv inte var så beläst och behövde just lite extra information.« Men det historiska materialet var ju inte »personligt«, vilket visar att intervjuaren inte såg kopplingen mellan Estlands historia och dess betydelse för informantens identitetsskapande.
Liknande reflektioner återkommer i flera av intervjuarnas rapporter. De får ta del av berättelser och trycksaker om Estland och Estlands historia. Informanterna delar med sig av sin barndom och uppväxt som de försöker fästa i ett kulturellt och politiskt sammanhang, även om de egna orden inte upplevs som tillräckliga. De intervjuade vill förmedla en positiv bild av ett förlorat land, möjligen i ett försök att tvätta bort de ryska och tyska ockupationsmakterna, men med detta kunde de inte bidra till det som sågs som »vår« gemensamma historia.
Ett exempel:
Informanten hade förberett sig noga inför detta tillfälle och framför honom låg det en hög papper som var fulla med årtal och namn. […] Det var viktigt för honom att förankra sina berättelser i historiska skeenden som han hela tiden såg som en förklaring till allt som hänt. […] Det var ett typiskt svenskt hem och när jag antydde det för honom skrattade han och sade: »Det är inte så stor skillnad. Vi har julgran i Estland också.«
Informanten Lembit var född 1924 i Tartu och kom som flykting via Finland till Sverige 1944. I Sverige utbildade han sig till ingenjör via NKI (Nordiska korrespondensinstitutet), men han kände sig inte helt trygg. Många av hans vänner från Estland hade fortsatt vidare till Kanada, men Lembit stannade kvar för att vara närmare hemlandet. Han hade sparat ett brev som han hade fått från det svenska utrikesdepartementet där det, enligt honom, bekräftades att »ingen kommer att lämnas ut mot sin vilja men – det är en svensk önskan att vi [balterna] blir repatrierade«. Många skrämdes av detta brev från UD, men Lembit hade precis träffat sin blivande hustru, en estniska som också bodde i Stockholm och som han gifte sig med 1951. Lembit avslutar sin berättelse med att livet började lyckligt, sedan blev det olyckligt, men efter det hade det sakta men säkert blivit bättre: »Vi har mist hemlandet men vi har därför kanske mer än annars insett hur viktigt det är att ha ett hem. Just kanske för den skull att vi saknar hemland.«
Någon kontakt med hemlandet fick inte Lembit förrän i mitten av 1950-talet då han genom Röda Korset i Genève kunde meddela sig med sina föräldrar i Estland. Han återsåg dock aldrig sina föräldrar i livet.
För många baltiska flyktingar i Sverige har just historia spelat en mycket viktig roll. Deras livsberättelser visar på en tydlig irritation över svensk historielöshet och okunskap om grannländernas historia. I Sverige under 1950-talet blickade man framåt mot en ljusare framtid och i det sammanhanget var historia något som skavde i det förgångna. För flyktingarna var sikten framåt skymd, de kunde inte se framtiden som ljus. För dem blev det förflutna av större betydelse, de ville inte förlora sin identitet och den historia som präglat deras liv och uppväxt. De kämpade hårt för att bevara den och föra den vidare och ut till dem som ville lyssna.
Harald från Viljandi gjorde sitt bästa när han försökte förmedla en liten skärva av Estland till intervjuaren, men intervjuaren förstod inte vad han skulle göra med den historien, den hade ju »inte direkt med hans liv att göra«. Inte heller förstod intervjuaren att se skillnad på flyktingar och invandrare som begrepp. Haralds hustru hade nämligen reagerat på att intervjuaren benämnde dem som invandrare, för de hade ju inte frivilligt lämnat sin hembygd för ett bättre liv någon annanstans. När de kom till Sverige hösten 1944 hade de inga andra planer än att återvända till Estland så fort landet blev fritt, men den förhoppningen hade de inte kvar längre.
Kontakterna med hemlandet och anhöriga inleddes först efter hjälp från Röda Korset 1956. Haralds mor hade lyckats ta sig hem från Sibirien i början av 1950-talet men skickades iväg till Sibirien en andra gång. Moderns sista tid i livet tillbringade hon hos sin dotter i Viljandi. Harald hade arbete i Uppsala som assistent åt en doktorand i statistik. Han ansökte om svenskt medborgarskap i mitten av 1950-talet. »Det var mest av praktiska skäl. För att kunna köpa fastighet och för att kunna resa.«
Det kändes inte som någon vändpunkt i Haralds liv. Han berättade att det tidigare stod före detta estnisk eller rysk medborgare i passen men att det tagits bort på 1980-talet. Enligt Harald angavs i passet endast födelseort men inte födelseland.
Som en del i Nordiska museets forskningsprojekt ingick även frågor om esternas syn på Sverige och svenskar. I projektets riktlinjer fanns stödord för den »positiva« och den »negativa« bilden av Sverige och svenskarna. Den positiva bilden definierades av »naturen, landskapen, miljöerna, människorna – flit, tolerans, ärlighet, uppriktighet, pålitlighet – ordning, välfärd, de utbyggda fungerande institutionerna, den liberala synen, den enskilda människans bemötande, individuell frihet, sociala och mänskliga rättigheter«.
Så sent som 1985 motionerade flera riksdagsmän om att det påtvingade sovjetiska medborgarskapet skulle kunna tas bort efter anmälan till regeringen.
Den negativa bilden tolkades som »isolering, likgiltighet, materialism, syn på barn och åldringar, missriktad demokrati, kravlöshet«. Frågelistan speglade den samtida svenska självbilden mycket tydligt och i klartext, samtidigt som frågor om den estniska självsynen definierades betydligt suddigare: »hur är en typisk est, estniska särdrag – stränghet, auktoritet, flit, sparsamhet m.m.« Projektets riktlinjer lyfte även fram betydelsen av framväxten av solidaritet och lojalitet med Sverige och svenskarna. Man ville veta hur den »tidigare negativa inställningen tar riktning till den positiva«, vilket tydde på att de vetenskapliga ledarna redan hade en klar föreställning om esternas integration och relation till det svenska samhället, till exempel »respekten för den ’svenska modellen’«.
Det är väl belagt i migrationsforskningen att Sverige efter andra världskriget betraktade sig som ett humanitärt och rättssäkert land för flyktingar. Denna bild förstärktes än mer under 1980-talet då migrationsforskningen tog rejäl fart och Oral History (muntlig historia) fick sitt genombrott i Sverige. Till den svenska självbilden lades även det mångkulturella och jämlika perspektivet, som rymde bilden av tolerans och allas lika värde. Det var inom ramen för den svenska självbilden som esterna skulle positionera sig och sin estniska identitet.
Av de bevarade livsberättelserna framgår att detta inte var helt lätt för dem, med undantag för hemmet som i samtliga rapporter betraktades som »svenskt«. Men vad hade projektledningen förväntat sig här? Hur skulle flyktingarna kunna återskapa ett estniskt hem i Sverige när de knappt fick med sig kläderna på kroppen i flykten?
Projektets vetenskapliga plan och frågelistorna speglade på många sätt sin egen samtid på 1980-talet, medan de intervjuade esterna levde på resterna av sina minnen från Estland. Dessa minnen delade de med andra i den estniska gemenskapen som var mycket omfattande i Stockholm och Uppsala.
När frågan om svenskheten kom på tal i intervjuerna var det svårt för informanterna att svara. Arvi som bodde i Farsta visste inte hur en svensk familj levde, men hans hustru trodde att det fanns en skillnad i barnuppfostran och att esterna höll mycket hårdare på familjebanden.
Endel från Johanneshov berättade att det var svårt att få svenska vänner: »Svenskarna sägs inte vara de lättaste att komma in på livet heller och vi var kanske inte så kvalificerade heller.« Han beskrev sig själv som en »person med dålig framåtanda som har svävat på sina målsättningar. Som inte blev skorstensfejare och inte lokförare heller.« Det var inte alls i linje med hans ideal, »en bra människa skall vara målmedveten utan vassa armbågar. Skaffa sig en plats i samhällsmaskineriet utan att behöva trampa andra på tårna. Helst veta sin plats «. Sammantaget verkade Endel ha fått ett gott liv i Sverige där han levde med sin estniska fru och dotter som också gick i estniska skolan. Mor och dotter hade besökt Estland under 1970-talet. Dottern hade blivit överväldigad över att finna släkt och språkgemenskap i ett land som hon knappt visste något om.
För de flesta intervjuade var det självklart att fortsätta umgänget med andra ester i Sverige. Även om det gick fort för en del att lära sig svenska ägnade många fritiden helt åt estniska aktiviteter och gemenskap i form av teater, musik och föreningsliv. Ulo från Älvsjö var gift med en estniska och de talade estniska hemma, men märkte att språket blev lite »gammeldags« och att de började blanda in svenska ord i språket. När paret gifte sig 1951 började Ulo på allvar att fundera över framtiden. »Man kan inte sitta tio eller femton år på väskor och vänta«, menade han och ansökte om svenskt medborgarskap 1958. Han förstod att det skulle ta lång tid innan han kunde återvända till Estland, och han var glad över att ha tagit detta »viktiga steg – man måste bestämma sig«.
Ulo hade ett bra arbete på ett stort internationellt läkemedelsföretag i Södertälje där det talades många språk. Han beskrev sin egen identitet som att han var svensk på jobbet men estnisk på fritiden. Av de studerade intervjuerna framstår Ulo som en av de mest integrerade esterna, som var nöjd med livet. Rädslan eller »kommunistskräcken« tycktes inte heller dominera hans livsinställning utan redan 1966 återvände han för första gången till sitt hemland.
Till skillnad från Ulo levde Harald från Älvsjö sitt liv i Sverige i ett slags estniskt »parallellsamhälle« – som dock i detta fall hade en positiv innebörd. Hans livsberättelse saknade helt inslag av svenskhet och svensk gemenskap. Han var egenföretagare och arbetade med revision. Hans barn hade fått estnisk utbildning och både sonen och dottern arbetade i estniska skolan som lärare. På sina resor utomlands umgicks de med den estniska diasporan, körsången var den drivande och gemensamma kraften i den estniska kulturen och familjen upprätthöll denna sångtradition med stolthet. Det svenska medborgarskapet behövdes endast för att få ett pass och kunna resa för att träffa andra ester i Kanada och USA, dit familjen reste på sångfestivaler.
Så för att återvända till 1950 tycks detta årtal och den då nya medborgarskapslagen knappast ha gjort något större avtryck i de estniska flyktingarnas liv. Det dubbla medborgarskapet fortsatte att vålla bekymmer för såväl balterna som den svenska regeringen, även om man hade slutat att införa det i svenska kyrkböcker. Så sent som 1985 motionerade flera riksdagsmän om att det påtvingade sovjetiska medborgarskapet skulle kunna tas bort efter anmälan till regeringen. Den lösning som stod till buds för balterna var att ansöka hos Högsta Sovjet om att bli befriade från ett påtvingat medborgarskap, vilket för många av dem skulle innebära att de godkände den sovjetiska erövringen av deras gamla hemland.
Kravet från motionärerna var att personer som erhöll svenskt medborgarskap »skulle befrias från sitt sovjetiska medborgarskap om de anmäler önskan härom«. Året därpå inkom ytterligare motioner som krävde att regeringen måste intensifiera sina ansträngningar att nå en överenskommelse med sovjetiska myndigheter om att svenska medborgare av baltiskt ursprung skulle slippa sitt påtvingade sovjetiska medborgarskap.
Frågan hade stötts och blötts sedan 1960-talet och 1988 ansåg Utrikesutskottet att regeringen inte kom längre i denna fråga. Men då hade historien hunnit ikapp verkligheten. De baltiska staterna återfick sin självständighet 1991.
Flyktingarna hade inte lämnat Estland för att komma till Sverige och bli svenskar. Men de blev ändå kvar i Sverige.
För esterna innebar 1950 års lag och möjligheten att ansöka om medborgarskap efter ett visst antal år i Sverige ingen direkt förändring av deras situation. Snarare bekräftades deras spruckna förhoppningar om att inom en snar framtid få återvända till Estland. Det var helt enkelt tid att »packa upp väskorna « och stanna i Sverige.
Artikeln bygger på samlingen »Levnadsöden« som var ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om de baltiska flyktingarna med historiker och etnologer, som leddes av Nordiska museet. Projektet startade 1983 och dess syfte var att genom intervjumaterial belysa socialhistoriska frågeställningar och bygga upp en kunskapsbank för forskning inom en mångfald discipliner. Mer att läsa om esterna i Sverige finns i Maryam Adjams avhandling Minnesspår. Hågkomstens rum och rörelse i skuggan av flykt (Höör, 2017). Här sammanvävs minnesfragment till ett kollage av berättelser. I Leo – ett estniskt öde (Stockholm, 1990) skriver författaren Maarja Talgre om sin far, den estniske motståndsmannen som mördades av den sovjetiska säkerhetstjänsten. Faderns öde kom att prägla Talgres barndom och uppväxt i Sverige. En utförlig redogörelse för esternas flykt över Östersjön till Sverige, i slutet av andra världskriget, ges av Carl-Göran Andrae i Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944 (Uppsala, 2004).
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
