De nya kyrkorna och homohatet

FUNDAMENTALISM Journalisten och författaren Annika Hamrud skildrar homofobi i Uganda i sin nya bok Fundamentalisterna, och kyrkornas roll i spridandet av detta hat. Men också hur detta har kopplingar runt hela världen, inklusive Sverige. Dagens Arena presenterar här ett utdrag ur bokens inledning.

Nästan alla invånare i Uganda tillhör en församling. Förr var befolkningen delad i en majoritet anglikaner, en stor del katoliker och en mindre grupp muslimer. Nu dominerar den evangelikala läran. Evangelikalism är en bibeltroende protestantisk inriktning som ofta har koppling till amerikansk konservativ teologi. Många av kyrkorna kallar sig också för pingstvänner.

En kyrka som drar stora massor och som också har stort inflytande i det ugandiska samhället är Watoto, som är knuten till den internationella rörelse som kallas Hillsong. Tidigare hette kyrkan Kampala Pentecostal Church (KPC), alltså Kampalas pingstkyrka. Watoto betyder barn på swahili, men kyrkan är engelskspråkig.

Den ursprungliga KPC-kyrkan ligger i centrala Kampala i ett filmpalats från början av 1950-talet. Den beige och rostbruna byggnaden, som är i art déco-stil, har rundade hörn och ett tak som påminner lite om en av planeten Saturnus ringar.

På den tid som biografen var igång visades här både amerikanska filmer från Hollywood och indiska filmer från Bollywood.

Det sägs att biografen, som kallades Norman Cinema, var den första i Kampala att ha uppfällbara stolar. I pausen kunde man gå ut och äta på restaurangerna i byggnaden.

1972 kastade Ugandas diktator Idi Amin ut alla indier från landet, så även biografägaren. Bion gavs bort till en av Amins vänner och sedan dess har det cirkulerat rykten om att palatset använts som tortyrkammare. Tortyren ska ha sanktionerats antingen av Amin eller hans efterträdare, diktatorn Milton Obote. I mitten av 1980-talet hyrde Kampala Pentecostal Church in sig i lokalen och höll mässor på söndagarna. Till sist fick kyrkans pastor Gary Skinner ta över det nedgångna palatset.

Watotokyrkan är belägen i de allra mest intensiva kvarteren i downtown Kampala. Här ligger elektronikbutikerna rad i rad och ovanpå varandra i ett gytter tillsammans med skönhetsbutiker.

Pingstvännerna, eller de evangelikala – som i Uganda också kallas ”born agains” eller ”balokole”– är ofta urbana, universitetsutbildade och västorienterade. Många av Watotos församlingsmedlemmar har gått på de senaste skolorna i landet och de arbetar som tjänstemän på myndigheter, inom medierna, på NGO:er, inom rättsväsendet, bankväsendet eller sjukvården. Watotokyrkan främjar nätverkande. Kontakterna man kan få genom att träffa de andra församlingsmedlemmarna ger inflytande och även kyrkan får på så sätt indirekt inflytande i stora delar av samhället. Det finns alltid en församlingsmedlem som kan hjälpa till. Att det i många fall handlar om korruption tänker man inte på, det är viktigt att göra goda gärningar och hjälpa sina syskon i församlingen.

Efter att Kampalas pingstkyrka blev Watoto och anslöt sig till Hillsong har den vuxit och finns förutom i centrala Kampala på elva platser runt om i Uganda. I östra Kampala har Watotokyrkan ett stort fält där de planerar att uppföra åtta byggnader. Platsen påminner om ett campus, där det pågår parallella aktiviteter i olika byggnader som ser ut som tält. Under en vanlig söndag hålls en stor mässa varannan timme.

En söndag i oktober åker jag dit. Vid infarten står beväpnade vakter och man får gå igenom en metalldetektor, precis som i de finare kvarterens shoppingcenter och på mitt hotell.

Gräsmattan är välklippt och besökarna har tagit på sig sina finaste söndagskläder.

I en modern öppen byggnad med vågigt tak, tränar barn på en sång. ”Oh what love – be exalted.” Det låter som om Swedish House Mafia lagt en ljudmatta bakom barnrösterna.

Watoto har en stor verksamhet och en av inkomstbringarna är de körer som reser runt i världen och samlar in pengar.

Det är här barnen lärs upp för att sprida det kristna budskapet över jorden.

I det största ”tältet” på Watotocampuset pågår en mässa. Även här spelas hög musik av ett band på scenen. Gitarriffen sprider sig över gräsmattorna. När musiken tystnar får vi veta att dagens tema är bön och fasta. Fasta innebär att man avstår från något, det kan vara mat men också att avstå från att logga in på Facebook. Bön och fasta handlar om att komma nära Gud. En anledning till att be och fasta kan vara att man har känt av högmod, avundsjuka eller homosexualitet, säger pastorn som i dag heter Ivan.

Nattvarden, som består av en liten bit bröd och plastmuggar i snapsstorlek med druvjuice, skickas runt. Och sedan ska alla hälsa på sina bänkgrannar.

Så börjar rockbandet på scenen spela igen. Gitarriffen och basgången låter proffsiga i den öppna byggnaden. Det känns som att befinna sig på en rockfestival.

Watoto grundades av kanadensaren Gary Skinner. Han är en vit, lång man som numera har gråvitt skägg och vars hårfäste har krupit högt upp på huvudet. Han föddes i dåvarande Sydrhodesia av missionerande kanadensiska föräldrar och han säger sig vara predikant i fjärde generationen.

Gary Skinner träffade sin fru Marilyn när de spelade i samma rockband under hans tid på pastorsutbildningen.

Paret Skinner berättar i flera intervjuer att de kom till Uganda för att starta en pingstförsamling på Guds uppmaning. När de anlände 1983 efter att ha arbetat som missionärer utsända från den kanadensiska pingstkyrkan till Zambia, var det inbördeskrig i landet. Nationella motståndsarmén (NRA), ledd av nuvarande presidenten Yoweri Museveni, stred mot regeringsstyrkor under Milton Obote. Paret berättar ofta i sina predikningar om hur våldsamt det var i Kampala och hur det var på håret att de klarade sig från att dödas.

Nu är Gary Skinner en av Ugandas rikaste pastorer. Han är inte ensam bland de evangelikala pastorerna att ha blivit rik på sin verksamhet. Gary Skinner predikar ofta om ekonomi och företagsamhet men menar att Uganda kommer att bli ett framgångsrikt land om bara fler finner tron på Jesus, inte genom politiska beslut eller ekonomiska förutsättningar. Med frälsningen kommer allt som är gott: korruptionen försvinner, bilisterna blir skickligare – allt blir bättre eftersom människan som i grunden är ond behöver frälsningen för att göra gott.

Gary Skinner är lite udda i sin egen väldigt glada församling med dansande och sjungande medlemmar. Han ser bister ut och säger ofta själv att hans fru Marilyn är en mer uppskattad predikant. Båda talar kanadensisk engelska men Marilyn påminner med sin entusiasm mer om en amerikansk översvallande predikant än vad Gary gör med sina stela och moraliska predikningar.

I dag när vi är på Watotocampuset samlas kollekten inte in till den egna församlingen. Det är predikanten Ivan som berättar för oss om de stora utmaningar som finns i världen och som Watoto kan hjälpa till med. Den viktigaste insamlingen är den som ska gå till Israel. De troende där förväntar sig att Jesus ska komma åter, och för att han ska kunna göra det måste man stödja de kyrkor som finns i Israel och kan välkomna Messias. Dagens insamling går även till Japan, där Hillsong ska bygga en kyrka, och till Garys och Marilyns pingstförsamling i Kanada.

Men pengar ska även till Europa.

Pastor Ivan förklarar att de många muslimska flyktingar som lämnar Mellanöstern och kommer till Europa ska fångas upp för att finna Jesus.

Watoto är inte längre bara en kyrka, utan också ett barnhem. Även det har Gud uppmanat paret Skinner att satsa på.

Barnen har lämnats av anhöriga när föräldrarna antingen dött eller övergivit dem. Många barn blev under främst 1990-talet föräldralösa när föräldrarna dog av aids. Numera dör inte lika många i aids men mödradödligheten är fortsatt hög.

Just nu bor 3 000 barn i en by som byggts upp några mil utanför Kampala. Byn sägs påminna om en traditionell ugandisk by men likheterna är i själva verket ganska små. Det är en mycket välordnad by där ingen som inte tillhör barnhemmet har någon verksamhet. Åtta barn bor i varje hus tillsammans med en kvinna som fungerar som deras mamma. Alla går i samma skola och till samma kyrka.

Watoto säger också att barn har tagits från Herrens motståndsarmé (LRA) eller från regionen Acholi, där LRA stridit mot den ugandiska armén. Pojkarna sägs vara före detta barnsoldater och flickorna ska ha utsatts för övergrepp.

Det är svårt att veta om det verkligen finns eller har funnits före detta barnsoldater på barnhemmet och i barnkörerna. Men den bild som presenteras är att barnen stannar på barnhemmet tills de blir stora. Det verkar inte finnas någon ambition om att barnen ska återförenas med sina föräldrar eller anhöriga.

Barnhemsbarnen ska enligt Watotos ledning uppfostras till att bli Ugandas framtida ledare.

Varje år åker ett flertal körer med de föräldralösa barnen från Watoto ut i världen för att samla in pengar. De är ute i sex månader och uppträder upp till 30 gånger i månaden. I USA har det förekommit protester mot att Watoto bryter mot reglerna för barnarbete och att barnen inte går i skola. Men när körerna reser runt i Sverige och Norge väcker de ingen uppmärksamhet utanför den kristna pressen som beskriver barnhemsbarnens besök i rosa skimmer.

Det sägs att barnkörerna samlar in 20 miljoner dollar om året. Pengarna ska gå till att hjälpa barn som förlorat sina föräldrar i aids, till ensamstående mödrar, till att bygga upp skolor och sjukhus i det fattiga Uganda.

Men troligtvis går pengarna också till att berika ledningen i Watoto. Enligt ugandisk press äger Gary Skinner ett enormt palats vid Victoriasjön, där Ugandas rikaste invånare bor.

Watotokyrkan är – vid sidan av flera andra – central för det homohat som har vuxit fram i Uganda.

I hotellkorridoren utanför mitt rum i Kampala hör jag fniss och stoj och unga röster som sjunger amerikanska poplåtar. Det tar ett tag innan jag inser att det faktiskt är svenska jag hör, mina öron är inte inställda på det.

Rösterna tillhör medlemmar från Connect Church i Göteborg, ungdomar som är på konfirmationsresa till Watotokyrkan. Connect Church har nu bytt namn till Hillsong Göteborg. Innan dess hette församlingen Gilead och var en pingstkyrka som fanns i 90 år.

Gary och Marilyn Skinner har varit på besök i såväl Göteborg som Stockholm. Numera finns Hillsong även i Örebro och Jönköping.

Det är en internationell rörelse som växer snabbt. Hillsong Church kommer från början från Australien och liksom Watoto var den från början – och är fortfarande – en pingstkyrka. Men inte en sådan pingstkyrka där man sjunger ”Pärleporten”, klär sig kyskt och talar i tungor. Hillsong har heller ingen likhet med gamla svenska folkrörelsekyrkor.

Hillsong i Stockholm är i stället en kyrka som drivs av två personer: Andreas Nielsen och hans fru Lina Nielsen. De har anslutit sin kyrka – som de först kallade Passion Church – till Hillsongkedjan som fungerar som ett franchisekoncept som man hämtar rockmusik ifrån, liksom de t-shirts som bärs i samband med dop.

Andreas Nielsen kommer ursprungligen från Tidaholm, var ungdomspastor i megakyrkan Christ Fellowship Church i West Palm Beach i Florida för att sedan bli pastor i Stockholm Karisma Center – en kyrka som också den hade rockkonsertliknande gudstjänster och där sångerskan Carola Häggkvist och hennes dåvarande make, predikanten Runar Søgaard, var engagerade. Efter omkring tio år gick kyrkan i konkurs efter att pingstkyrkan Filadelfia förgäves försökt rädda den.

Hillsong vill, på samma sätt som Karisma Center, sprida det kristna budskapet i en form som lätt känns igen för dem som inte tidigare är vana vid kyrkoliv. Det är därför det ibland påminner om en rockkonsert och ibland om Melodifestivalen. I en intervju beskriver Andreas Nielsen musiken som en blandning av Avicii och Coldplay. Teologin är inte särskilt tydlig. Andreas Nielsen förklarar att hans mål är att hjälpa människor att finna Jesus, inte att moralisera. Jag förstår det som att det goda kommer, bara man tror.

Megakyrka är ett begrepp som ofta används i ugandisk press om några av de större kyrkorna som varje söndag håller mässa i Kampala. Megakyrka är också ett uttryck i USA för de kyrkor som ser ut som en stadion där det hålls rockkonserter.

I november ska kören komma till Stockholm. Hillsong ska dock inte ha sin söndagsgudstjänst på Cirkus utan i Klara kyrka nära Centralstationen i Stockholm.

Tio minuter i fem är det fullt med folk utanför, vi släpps inte in förrän någon minut innan gudstjänsten ska börja. De flesta av besökarna är unga, från tonåren och upp mot fyrtioårsåldern. Många män bär hipsterskägg.

Ljudnivån är redan mycket hög. När vi tränger oss in hör jag en kvinna säga att det känns konstigt att gå in i en gammal kyrka. Hon kommer inte ihåg om hon har varit i någon tidigare.

Jag blir tilldelad en plats långt bak av en entusiastisk engelsktalande tjej som är en av ett flertal volontärer som har till uppgift att fördela platser.

Det hänger en stor bildskärm framför altaret där jag hade väntat mig altartavlan med Jesus som tas ned från korset. I stället snurrar och blixtrar det som på en lite för aktiv skärmsläckare.

Framför skärmen står ett rockband och spelar. Akustiken i kyrkan är inte anpassad för musiken och melodin drunknar i dunket från basen. Församlingen är redan igång och klappar i takt.

Det pratas och skrattas högt runt om mig samtidigt som basgången får kyrkbänkarna att skaka. Många känner varandra och kramas.

Så börjar sången. Som på kommando reser sig alla och sträcker upp armarna mot taket. Texten kan man läsa på storbildsskärmen:

Freedom
Shaking up the atmosphere
As the shadows fade into nothing As the day appears
Beyond the skies above
Love reaching out for us
The Everlasting One
Jesus our God

Tjejen som står bredvid mig ser ut som om hon hamnat i trans. Som ett mantra säger hon ”thank you Jesus, thank you Jesus”. Någon där framme har börjat sjunga till rockmusiken och bilder projiceras på bildskärmen.

Jesus. Always.

Så kommer Andreas Nielsen in och musiken sänks något. Det är bön: ”Vi ber för en lägenhet, vi ber för ett jobb i rätt bransch, vi ber för vårt förhållande.” Böneämnena kommer upp på skärmen.

Sedan ska alla hälsa på bänkgrannen. Gudstjänsten följer samma mönster som i Kampala.

Det fortsätter i högt tempo. Nu är det dags för kollekt. ”Ge tionde! Dare me! Amen.” Amen uttalas på amerikansk engelska. Pengarna ska gå till ungdomsverksamheten. På skärmen projiceras Swish- och bankgironummer. Kollektburkar skickas runt. ”Ge upp en latte per dag!”

I en artikel om Hillsong i Australien som handlar om var pengarna till den snabba expansionen kommer ifrån, berättas om hur kyrkan hela tiden uppmanar församlingsmedlemmarna att skänka pengar. Och ofta ger man 10 procent av insamlingen till Watoto i Uganda, något som återgäldas med ett personligt besök av Gary Skinner.

Hillsongs finansiella agerande har även grillats i australisk tv och journalister är inte längre lika välkomna till församlingens gudstjänster.

Hillsong – som både Watoto och Hillsong i Stockholm tillhör – har sin bas i Australien. Därifrån leder pastor Brian Houston ett imperium som har förgreningar i framför allt USA där hans söner är pastorer. De enorma pengaflödena har lett till många granskningar och det finns flera så kallade watchdogs som fokuserar på att följa Hillsongs inkomster och dess religiösa doktrin som handlar mycket om självförverkligande och ekonomisk framgång.

Att homosexualitet är en synd inom Hillsong har gjort att många journalister velat undersöka kyrkan – inte minst efter att ha läst om Brian Houstons förklaringar till de övergrepp hans far anklagats för.

Brian Houstons far Frank var en pingstpastor från Nya Zeeland som grundade den kyrka som Brian gjort om till Hillsong. Frank Houston anklagades för sexuella övergrepp på pojkar och yngre män och hann innan sin död 2004 också erkänna att han begått ett övergrepp på en pojke 30 år tidigare.

Vid erkännandet var sonen Brian Houston ledare för Assemblies of God i Australien som är den samlande organisationen för alla pingstförsamlingar. Brian vittnade 2014 om vad han kände till om sin fars övergrepp inför den australiska regeringens kommission om sexuella övergrepp i religiösa institutioner. I en intervju med Sydney Morning Herald ursäktade Brian Houston sin fars övergrepp med att fadern var homosexuell och tog ut sin frustration över detta på yngre män.

Fyra år senare, 2018, blev det åter uppmärksamhet kring Brian Houston då en man som tidigare varit anonym gick ut offentligt och berättade om Frank Houstons övergrepp och ifrågasatte varför sonen inte polisanmälde övergreppen när han fick kännedom om dem.

Kopplingen mellan Hillsong i Sydney och Watoto i Kampala är stark. Hela tiden samlas pengar in till Watoto i alla Hillsongs kyrkor över hela världen. Uganda är ett populärt land att ge pengar till, det står för den klassiska bilden av fattiga afrikaner. Särskilt bra går det att samla in pengar till barnhem. Organisationer som försöker upplysa om riskerna med att insamlingarna till barnhemmen gör att föräldrar lämnar bort sina barn i stället för att ta hand om dem själva talar för döva öron.

Så kommer Watotokören in i Klara kyrka. Det är Swedish House Mafia-sound och tunna barnröster med tydlig ugandisk accent – ”Oh What Love, Be Exalted”. En film visas på storbildsskärmen bakom barnen.

En liten pojke i kören, kanske tio år, kanske tolv, berättar att han trodde att han var föräldralös men att han har fått en far i Gud. På skärmen får vi se hur kvinnor lämnar ifrån sig sina barn på bussar, hur någon för med sig barn till barnhemmet efter att de begravt deras föräldrar.

När vi får veta att det finns 3 000 barn på barnhemmet kommer en stor applåd.

Vi ska förstå att framför oss står föräldralösa barn. Och dessa föräldralösa barn har kommit hit för att berätta att Jesus älskar oss. Det blir lite hiphopdans. Tempot är högt, men ryckigt. Återigen: ”Ge pengar. Glöm inte att ge pengar.” Samma Swishnummer kommer upp på skärmen. Men nu ska man skriva Watoto när man skickar pengarna.

I morgon är barnen lediga. Sedan har de konserter på olika orter varje dag resten av veckan.

Klockan närmar sig sju och en ny gudstjänst ska börja. Rockmusiken kommer igång igen. Alla reser sig. Jag tar mig lite längre fram och får syn på ett bekant ansikte. Carola Häggkvist står bredvid mig när mässan drar igång. Armar över huvudet, rockkänsla. I kväll är det mirakelmässa och vi får lyssna till personer som har funnit Jesus och nu mår mycket bättre än tidigare.

Jag står nära altaret och musikerna. Här skakar allt av trummorna. Carola och hennes vän står upp och dansar medan Carolas dotter sitter ned med hörlurar på sig. Hon trycker lurarna hårt mot öronen men efter ett tag orkar hon inte mer och går till sin mamma. De lämnar kyrkan eller förflyttar sig bara lite längre bak så att de kommer undan den höga musiken.

Watotokören fortsätter vidare genom landet. Barnen åker till många småorter och städer: Edsbyn, Torsås, Mariestad – i nio veckor reser de runt i Sverige. Lite senare beger jag mig till en plats längs deras turné.

Det är ett litet samhälle. Här i byn går man till den kyrka som har något på gång, oavsett om det är equmeniakyrkan eller pingstkyrkan. Och just den här fredagen kommer en barnkör från Afrika hit. Pingstkyrkan fylls med folk.

Barnen kommer in på led och jag får sedan höra samma sånger som jag hörde såväl i Kampala som i Stockholm. De har gröna och orange kläder och de dansar lite hiphop-inspirerat. De predikar också på engelska och berättar att de är föräldralösa och att de har kommit för att berätta att Gud är deras far.

När de sjungit klart går de runt i lokalen och kramar så många tanter de kan.

Dagen efter ser jag hur de säger adjö till sina värdfamiljer och packar in sig i en lång buss för ett nytt uppträdande på en annan ort.

På lördagen är det loppmarknad i samma kyrka och det serveras hembakt kaka. Då hör jag damerna från församlingen berätta att kören var helt fantastisk. ”Så söta barn!” Men det har inte undgått dem att barnen har rest långtifrån. De undrar om de får något ledigt. De säger att de måste ha era konserter, det kan ju inte löna sig att åka hela vägen från Uganda bara för att uppträda i just deras samhälle.

Tanterna blev glada för kramarna, men de undrar också. Ska barnen krama olika okända tanter varje dag och bo hemma hos olika människor varje natt?

Texten är ett utdrag ur boken Fundamentalisterna som ges ut 29 april.