Vi behöver något annat än Instagrampolitiken och Sverigedemokraternas kulturkrig.
Det flesta till vänster verkar tycka att EU-valet var en seger. Det gick ändå riktig bra för alla de rödgröna partierna. SD backade, för första gången någonsin. Ute på gator och torg och i portuppgångar kämpade aktivister för något de tror på.
Allt det var vackert.
Men jag kan ändå inte undvika en fadd smak i munnen. För det var också något som saknades. Något som har saknats länge. Det handlar inte om aktivisterna. Och det började egentligen inte med EU-valrörelsen.
Det blev tydligt när jag såg Kristersson stå på trappan till Medborgarhuset och leka statsman under valnatten. De stora orden om samförstånd och allvar påminde så mycket om när han i vintras kom hem från en lång privat utlandsresa på andra sidan världen för att på Folk och Försvar varna för det nära förestående kriget.
Den episoden satte sig hos mig. För det är klart att även en statsminister ska kunna resa i väg med familjen och fira en högtidsdag. Och om kriget står inför knuten bör landets högsta politiker såklart säga det. Men kombinationen? Om nu landet är i fara, hur kan man då åka bort till andra sidan jorden? Det blev så uppenbart att de allvarliga orden där i Sälen var på låtsas, en Instagrampolitik för en Instagrampublik, ett spel i den där media-poolen vi splattrar runt i utan att någon känner den minsta markkontakt.
Tomheten i dagens politiska landskap handlar egentligen inte om oförmågan att hantera SD
Och det är en sådan talande bild av vår tid. Och jag såg den framför mig igen där på trappan framför Medborgarhuset. Mannen som inte ens förmår markera ordentligt mot SDs trollfabriker står framför kamerorna och lajvar vuxen.
Regeringen och SD förfinar på låtsas-politiken och för upp den på högre nivåer. Men oppositionen tvingas snarare spela med i charaderna än lyckas erbjuda ett alternativ. På ett sätt kan man förstå hur Jan-Emanuel tänkte med sin Folklista. Det finns någon typ av tomrum här, ett vakuum, ett plågsamt tomt utrymme mellan den politiska världen och den vanliga människor lever i.
Klart en entreprenör och gammal Robinson-vinnare luktade en möjlighet. Samtidigt är totalfiaskot ingen slump. För det mest slående med Folklistan var avsaknaden av någon form av verklig substans. Allt de presterade i politisk väg är ju omkokningar på sådan vi hört förr. Det var Instagrampolitiken i kvadrat snarare än ett verkligt alternativ.
Så de lyckades inte utmana SD som antietablissemangsparti. Och det är väl en sorglig analys av svensk politik om någon. Det enda som känns som om det är på riktigt är fortfarande Åkessons dundrande om vänsterliberalt etablissemang och Jomshofs antimuslimska tirader för att hålla liv i kulturkriget. Sättet att ta allt syre i debatten blir att prata om muslimer eller folkutbyte i en allt grövre sprial nedåt. Även etablerade högerpartier som KD förstod att det var islam som måste kastas in i elden när man ville slå sig in i medicykeln igen.
Och i grunden handlar det om vad politik är. Den franske filosofen Jacques Rancier predikar skillnaden mellan vad han kallar politik och polis, mellan verkliga spänningar och förvaltandet av statsapparaten. Om man använder hans begrepp kan man se SDs inträde på scenen som att de politiserade politiken, förde in något nytt i det trötta spelet om förvaltningen. På samma sätt som miljörörelsen en gång fört in klimatfrågan, kvinnorörelsen feminismen och långt tidigare arbetarrörelsen klass eller den sociala frågan.
Kärnan i resonemanget är att det i varje givet läge i ett folk finns de som inte räknas, som inte passar in när delarna räknas samman. Politiken uppstår när dessa icke-räknade plötsligt kräver en röst. Så kan man förstå allt från gula västar, Trump, Brexit och Le Pen. Som ett uttryck för en kritik mot migration, globalisering, feminism, bensinpriser, meritokrati, hela det moderna västerländska projektet som det såg ut runt år 2000. De oräknade som kräver en röst. Och denna röst är då, för att fortsätta använda oss av Ranciers kategorier, politisk på riktigt, inte bara ett ytterligare inslag i frågan om förvaltningen.
Om vi köper den analysen är det inte konstigt att svensk politik sedan säg 2010 varit helt patologiskt fixerad vid SD. Migrationsfrågan har onekligen varit bräckjärnet men Åkesson och hans parti har brutit upp hela det politiska samförståndet, förändrat den grundläggande matematiken i hur svensk politik överhuvudtaget fungerar. Det har ju gjort även motreaktionen politisk. Motståndet mot högerpopulismen är ju även den i allra högsta grad existentiell.
Men tomheten i dagens politiska landskap handlar egentligen inte om oförmågan att hantera SD. Även om Åkesson och Jomshof på ytan stretar emot är de oundvikligen på väg att bli en del av det etablissemang de började med att skaka om, vara en del av en ny jämvikt, en ny förvaltning. Kanske var det vi såg någon form av tecken på i det senaste valet. Folk var inte tillräckligt arga längre för att pallra sig till vallokalerna hur mycket Åkesson än skrek vänsteretablissemang och skällde på TV4.
Tomheten handlar om alla de som fortfarande, eller kanske återigen, inte räknas in när helheten ska summeras.
Och här är det lätt att bli pessimistisk. Vi kan ta kriminalpoliken som exempel. Vad händer när den nuvarande regeringen genomfört sitt program, våra fängelser är överfulla, övervakningskamerorna finns överallt, och våldet bara fortsätter? Och djupare än så. Vad händer när tempot i arbetslivet fortsätter skruvas upp, lönerna halkar efter, det goda livet blir en omöjlig dröm enbart tillgänglig för ett priviligerad fåtal? När segregationen bara fördjupas?
Ser vi på vår nutidshistoria finns få anledningar att vara hoppfull. Vänstern misslyckades med att fånga upp den antikapitalistiska kritiken som hade varit möjlig efter finanskrisen, på samma sätt som Feministiskt Initiativ blev helt osynliga efter MeToo och hela Greta-upproret flög förbi utan att ens märkas i Miljöpartiets opinionssiffror. Det tycks finnas en rädsla för att bli politiska, en rädsla för att utmana balansen, kräva förändring på riktigt.
Jacques Rancier är uppgiven inför hela den representativa demokratin. Om valet står mellan skurken och fascisten, säger han med adress till det franska presidentvalet, förtjänar du båda och kommer till slut att sitta där med båda. Hans lösning någon typ av mer direkt demokrati, att avskaffa en politisk klass som överlevt sig själv.
Ranciers franska blick är inte vår svenska. Men hans varningar är ändå värda att ta på allvar. Hela det politiska systemet och demokratin som vi känner den håller på och förtvinar. Kvar blir Instagrampolitiken, och Sverigedemokraternas kulturkrig.
Vi behöver något annat. Och det är möjligt att den där representativa reformismen som vi känner den inte har vad som krävs. Att sveken är för många. Att det inte räcker med aldrig så radikala politiska förslag för välfärden, arbetsmarknaden, klimatet. Att hopplösheten och uppgivenheten redan sitter för djupt.
Men vi har faktiskt inga alternativ till att ändå försöka. Människor går sönder i arbetslivet. Vi har alla tvingats lära oss leva med en välfärd som ständigt går på knäna. Några år efter en pandemi som borde lärt oss någonting viktigt rullas varsel och nedskärningar ändå ut över sjukvården.
Där finns de oräknade. Trötta, frustrerande, hunsade. Så låt oss tala om kortare arbetstid. Låt oss tala om resurserna, hur de fördelas. Att det inte måste vara så här. Om att vi faktiskt skulle kunna byta bort ständiga nedskärningar mot skattehöjningar på kapitlet. Utmana makten, den ekonomiska eliten. Marknadstänkandet.
EU-valet blev en strid mellan den breda mitten och den extrema högern. I Sverige gick den helt ok. I länder som Tyskland och Frankrike desto sämre. Denna strid är viktig. Den måste vinnas. Därför att den utgör muren i ett försvarskrig mot något som vi till varje pris vill undvika.
Men den striden talar inte till de oräknade. Där krävs det något mer.
Att höja sin röst och kräva att få räknas handlar i grunden om rättvisa. Att stå upp och säga jag vill detta eftersom jag förtjänar det. Det är den känslan en politik som är på riktigt måste förmå svara upp emot.
Där är vi inte i dag. Men dit skulle vi kunna komma.
Johan Sjölander
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
