Klimatpolitik Att återinträda i Parisavtalet är det lätta för Joe Biden. Men senaten lär fortsatt kontrolleras av republikanerna. Samtidigt ska inte betydelsen av det som sker på federal nivå överdrivas. Den amerikanska klimatpolitiken vilar i hög grad på initiativ från delstaterna, skriver Magnus Nilsson.
Demokraterna har uppenbarligen inte suttit på händerna i väntan på valutgången, ännu mindre i väntan på att Trump lämnar och Biden tar över.
Ett gäng ur den gamla Obama-administrationen lanserade häromveckan en klimatpolitisk ”kokbok” – Transition recommendations For Climate Governance and Action – som i detalj beskriver hur Biden-administrationen bör göra för att kickstarta en ny, ambitiös amerikansk klimatpolitik (“hit the ground running”).
Dagen efter presidentvalet, 4 november, lämnade USA Paris-avtalet om det globala klimatet. Biden har lovat att så snart han tillträtt anmäla återinträde, men det ställer nya krav på USA och på den nye presidenten.
I det amerikanska åtagande (Nationally Determined Contribution, NDC) under avtalet, som hittills gällt, är löftet att USAs utsläpp 2025 ska vara 26–28 procent lägre än 2005. Ett återinträde måste rimligen kombineras med att man anmäler en ny, högre ambition – det måste alla andra länder som signerat avtalet göra före årsskiftet 2020/2021.
Men att återinträda i Parisavtalet är det lätta. Frågan är hur Biden ska kunna säkra att löftena i en ny, tuffare NDC uppfylls. För att lyckas måste (precis som pågår inom EU) klimatagendan börja genomsyra alla delar av politiken. Detta ska han lyckas med i ett läge där senaten, sannolikt fortsatt kontrollerad av republikanerna, har goda möjligheter att obstruera, inte minst genom kontrollen över den federala budgeten. Kanske finns lösningen i den nya kokboken.
Den mest radikala insats som den nye presidenten kan göra är förmodligen att dra tillbaka Trumps alla stämningsansökningar.
Samtidigt ska man inte överdriva betydelsen av det som sker på federal nivå. Den amerikanska klimatpolitiken vilar i hög grad på initiativ från delstaterna, vilket i sin tur förklarar varför de amerikanska utsläppen fortsatt att falla trots att den federala politiken blockerats.
Att delstater agerat på tvärs med den federala politiken har inte setts med blida ögon av Trump, som målmedvetet därför försökt begränsa delstaternas och de lokala beslutsfattarnas möjligheter att agera.
Mest illustrativt är hans försök att upphäva rätten för Kalifornien att besluta om tuffare utsläppskrav på bilar än de federala normerna. Systemet är en kvarleva från när den federala Clean Air Act infördes 1970. Redan innan denna lagstiftning beslöts, hade Kalifornien infört egna avgasregler. Kompromissen blev att Kalifornien även fortsatt skulle kunna besluta om egna striktare normer än de federala. Till detta undantag lades att övriga delstater fick rätt att välja mellan att tillämpa de federala reglerna eller Kaliforniens.
Eftersom varken luftföroreningsproblemen eller miljöengagemanget i USA är begränsat till Kalifornien har denna konstruktion lett till att makten över de amerikanska avgasnormerna (och därmed i hög grad de globala normerna) i hög utsträckning i realiteten kommit att utövas av delstaten Kalifornien, som en följd av att många andra delstater ”tagit rygg” på Kalifornien. För att slippa hålla ordning på olika normer (bland annat med risk för att enstaka bilar råkar hamna i delstater där de inte får säljas) har tillverkarna i sin tur anpassat sig till de kaliforniska reglerna och struntat de federala.
För att ändra på detta har Trump-administrationen i flera år drivit rättsprocesser i syfte att upphäva undantaget för Kalifornien.
På motsvarande sätt har administrationen försökt riva upp det utsläppshandelssystem (WCI) som Kalifornien driver tillsammans den kanadensiska provinsen Quebec (Nova Scotia är på väg in). Trumps blickar har även riktats mot det andra stora, amerikanska utsläppshandelssystemet, RGGI, som omfattar elproduktionen i 10 delstater i nordost, bland annat New York (ytterligare stater är på väg att anslutas), liksom mot de delstatliga normerna om förnybara fordonsbränslen.
Den mest radikala insats som den nye presidenten kan göra efter tillträdet är förmodligen, mot denna bakgrund, att dra tillbaka Trumps alla stämningsansökningar och istället uppmuntra delstaterna att ta liknande initiativ. Progressiva delstater ger Biden en möjlighet att driva på klimatpolitiken utan att behöva blanda in kongressen, och kan bli avgörande för arbetet med att uppfylla vallöftena om ett klimatneutralt USA 2050, och en koldioxidfri elsektor 2035.
På federal nivå är Bidens chans att agera via de myndigheter hans regering kontrollerar. I botten för sådana beslut finns ett utslag i Högsta Domstolen 2007 som fastslår att eftersom koldioxidutsläpp kan innebära hälsorisker, har presidenten, ansvariga myndigheter och även beslutsfattare på lägre nivå inte bara rätt utan snarast en skyldighet att se till att utsläppen begränsas. Domen ger grönt ljus för åtgärder vid sidan om statsbudgeten i form av olika typer av regleringar av utsläpp från fordon, kraftverk etc.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
