USA Det mesta tyder på att valet i USA är avgjort. Sannolikt får landet i väst en ny president. Demokraterna borde fira – bara en handfull gånger har en president bytts ut efter bara fyra år. Samtidigt tar de över ett land som är omöjligt att styra. Läs Henrik Thorén om USA-valet.
Även om medierna fortsatt understryker att utfallet i valet är spännande tyder det mesta på att det är redan är avgjort. Det sannolika utfallet är att Biden vinner. Faktum är att detta är mycket sannolikt. Ett antal stämningsansökningar är förvisso inlämnade av Trumpkampanjen i olika delstater men Biden ser ut att kunna säkra en övertygande segermarginal, vilket gör domstolarnas möjligheter att påverka valet i efterhand mindre. Biden har många vägar till seger, Trump få.
Men senaten ser ut tillfalla republikanerna. Det kan komma att avgöras i början av nästa år i extrainsatta val i Georgia. Här är osäkerheterna större men utfallet kommer helt klart vara avgörande för Biden och hans demokraters möjligheter att regera. Med en starkt konservativ högsta domstol, skyddad bakom en republikansk senatsmajoritet, blir svängrummet för en presumtiv president Biden begränsat.
Det kanske mest oroande med detta scenario är att nödvändiga reformer i demokratisk riktning antagligen uteblir. Systemet är kraftigt viktat till fördel för glesbefolkad landsbygd och således också mot republikanerna. Tydligast är det i senaten.
Varje delstat har två senatorer, oavsett storlek. Det ger Wyoming med sin befolkning på dryga halvmiljonen lika stor representation som Kalifornien där nästan 40 miljoner människor bor. Fler delstater hade således behövts. Närmast tillhands ligger District of Columbia och Puerto Rico. En något mer vidlyftig idé hade varit att dela på Kalifornien. Det behövs i själva verket en lång rad andra reformer också, men inget av detta är speciellt sannolikt med republikaner i kontroll över senaten.
Valet nu ger anledning till eftertanke. Demokrater har initialt ofta uttryckt stor besvikelse över utfallet. Förhandprognoserna pekade mot en än mer övertygande vinst, i synnerhet i det som brukar kallas för »down ballot races«. Alltså, i val till senaten, representanthuset, samt till delstaternas styren. Demokraterna hade stora förhoppningar, men mycket gick om intet. På många ställen förvandlades vad som innan verkade som solklara vinster till otvetydiga förluster.
Det som förbryllar är snarare att de faktorer som demokrater trott varit viktiga inte verkat spelat så stor roll.
Än en gång ifrågasätts opinionsmätningarnas värde och integritet. Men så moloken borde man inte vara. Som statsvetaren Yascha Mounk påpekat är det i själva verket en enorm bedrift att avsätta en president efter bara en presidentperiod. Det har bara skett en handfull gånger tidigare och demokrater borde fira.
Det som förbryllar är snarare att de faktorer som demokrater trott varit viktiga inte verkat spelat så stor roll. I synnerhet pandemin och dess effekter på USA med hundratusentals döda och ingen riktig ljusning vid horisonten inte flyttat opinionen speciellt mycket. De som inte gillade Trump till att börja med tycker att det är bedrövligt, men hans supporters står honom bi även i denna fråga. Det ger ytterligare kraft åt observationen att Trump skapat kring sig själv ett slags politiskt vakuum där politikens vanliga lagar inte gäller.
Vidare har många helt tydligt underskattat det sätt på vilket Trump har lyckats appellera även bland vissa minoritetsgrupper. Bland spansktalande och svarta, företrädesvis män, verkar Trump, åtminstone fläckvis, vida överträffat förväntningarna. Det där ger demokrater som förväntat sig att demografiska förändringar på sikt ska ge dem fördelar kalla kårar. Det kan också tala för att republikanerna även i framtiden kommer att rekrytera Trumpliknande presidentkandidater. Mick Mulvaney, som innehaft en rad olika poster inom Trumpadministrationen, har redan sagt att Trump själv skulle kunna vara en kandidat till valet 2024. Mer sannolikt är kanske Trumps äldste son, Don Jr.
Vilka läxor kommer demokrater och republikaner att dra av detta i framtiden, det återstår att se men det kommer tveklöst vara betydelsefullt de närmaste åren. Andra viktiga frågor rör Trumps betydelse för den rörelse han byggt upp under de senaste fem åren, samt hur denna rörelse kommer att utvecklas och förhålla sig till det republikanska partiet. Det är långt ifrån uppenbart att rörelsen fortsatt kommer att vara lojal mot republikanerna även utan Trump vid rodret.
Trumps unika personliga karisma och förutsättningar förefaller ha varit av stor betydelse. Och den är inte så enkel att apa efter. Samtidigt har Trump varit ineffektiv som ledare, självupptagen och slarvig. En mer strategisk och kompetent individ hade kunnat åsamka mycket större skada på det amerikanska demokratiska systemet. Det är således en öppen fråga till vilken grad republikaner i fortsättningen kommer att kunna utöva inflytande på ett förutsägbart sätt över Trumps basväljare.
Det kan också tala för att republikanerna även i framtiden kommer att rekrytera Trumpliknande presidentkandidater.
Med det sagt, förefaller det osannolikt att rörelsen på något vis skulle försvinna. Att den fortsatt kommer att vara extremt farlig ur ett demokratiskt perspektiv är det liten tvekan om. Det är en decentraliserad rörelse som består av en rad olika mer eller mindre sammanhållna och välorganiserade undergrupper som drivs till aktion genom rykten och konspirationsteorier spridna främst på sociala medier. Den är också i delar helt tydligt paramilitär och i princip oåtkomlig för konventionella informationskampanjer.
Journalisten Ezra Klein har under de senaste dagarna uttryckt det som att demokraterna nu vunnit valet men förlorat demokratin. Det han menar är något av det som avhandlats i denna text. De strukturella demokratiska problemen består eller förvärras med republikansk kontroll av senat och domstolar. Paul Krugman uttrycker samma farhågor i sin spalt i New York Times. USA kan bli omöjligt att styra, menar han. Men det är i princip redan fallet. Förutsättningarna för att driva politik genom de lagstiftande kamrarna inträffar endast undantagsvis.
Risken är således att splittringen består och att republikaner än en gång effektivt kommer att kunna frustrera en demokratisk presidents försök att genomföra vallöften. En desillusionerad och cynisk väljarkår röstar åter på en Trump 2024. I värsta fall är då kanske stormtrupperna redan är på plats i form en nyckfull, välbeväpnad och konspiratorisk massrörelse.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
