USA Hallå! Var är ni? Vakna! Donald Trump går till frontalattack mot det mesta ni står för och ni sover! Ungefär så låter det bland panikslagna demokratiska väljare och tyckare en månad efter maktskiftet i USA. Men, det ser ut som om de fått en måltavla i Elon Musk. Det skriver Karin Henriksson från Washington.
Utskicken från olika håll i det demokratiska partimaskineriet fortsätter att dugga in. Den och den kandidaten behöver mer pengar, digital kurs i hur man smider vinnande budskap, telefonkedja för att locka nya medlemmar.
Det sprakar knappast. Särskilt inte i jämförelse med den hisnande takten i den nye presidentens utspel och dagliga maktdemonstrationer. Möjligen börjar väckarklockorna surra på lite högre volym. Demonstranter har slutit upp utanför myndigheter som Trump vill lägga ner, från biståndsorganet USAID till utbildningsdepartementet och konsumenträttsbyrån CFPB. Stämningar lämnas in i domstol och planer dras upp om ett war room för att peppra etern med konstateranden om hur Trumps politik slår mot vanligt folk.
Katastrofalt bakslag
I amerikansk politik brukar man tala om obduktion när ett parti förlorat stort, som Republikanerna gjorde 2012. I rapporten då drogs slutsatsen att man måste vända sig mer till unga, kvinnor och minoriteter, vilket kandidaten i kommande val, 2016 och 2020, knappast gjorde. Men Donald Trumps löften gick hem nästa gång, 2024, med ännu högre stöd bland vita och ökat stöd bland svarta män och latinos i såväl gränsstater som Miami.
Enkelt uttryckt förlorade Kamala Harris och Demokraterna på grund av inflationen, gränsen, globaliseringen och män som bytt kön och spelar i damlag. Bakslaget var katastrofalt, om än inte i reda tal. Trump fick inte en majoritet av rösterna, gapet uppgick bara till 1,5 procentenheter och Republikanernas majoritet i kongressens bägge kamrar blev mindre än väntat. Men det är få ställen som maktlöshet syns så tydligt som i den amerikanska kongressen. Färre poster i utskotten, förslag begravs, tv-kamerorna riktas mot majoritetsledarna. Demokraterna är stukade, så långt nere i skoskaften att de inte förmått att samla sig till den obduktion som utomstående mer än gärna hjälper till med.
Skadeglädjen pyser i nätverket runt Trump och i konservativa medier. Banan var ju sopad för en säker seger tack vare Demokraternas grepp över administrativa maktapparaten, gamla tv-nyhetsgardet, papperstidningar, Silicon Valleys sociala medier och sökmotorer, miljarderna som rann in i [Joe] Bidens och Harris kampanjer. Demokraterna motsätter sig den beskrivningen och pekar på Fox News dominans som propagandakanal, storföretagslobbying och enskilda stenrika donatorer på andra sidan, som världens rikaste man Elon Musk med sin kvarts miljard dollar direkt till Donald Trump.
Två viktiga faktorer
Samtidigt medger en och annan den smärtsamma sanningen att Demokraterna stod för en större andel av rösterna i presidentvalen från 1976 till 2020. Republikaner vann bara när Demokrater bytte sida, som 1980, 1984 och 1988. I förra årets val utgjorde Republikanerna 35 procent av väljarna, mot 31 procent för Demokraterna. Det enligt en sammanfattning av William Galston och Elaine Kamarck i tankesmedjan Third Way, med rubriken ”Renewing the Democratic Party”.
De flesta interna och externa bedömare är ense om två faktorer:
- att partiet blivit den välutbildade (storstads-)elitens parti.
- att klasstillhörighet nu framstod som viktigare än identitet.
Inte minst det senare svider naturligtvis för falangen som anser att vägen till framgång går via klassisk demokratisk politik, det vill säga den amerikanska varianten av socialdemokratin, från Franklin D Roosevelt till Lyndon B Johnson. Joe Bidens seger var ett bevis för det, menade de, med sin tonvikt på fackliga rättigheter, tillverkningsindustri, infrastruktur, utvidgad sjukvård, billigare läkemedel. Apropå Biden måste det förstås påpekas att hans impopularitet bidrog till förlusten. Kritiken mot honom och kretsen runt honom har inte lagt sig. Han borde ha avgått efter en period som han lovade. Och familj och medarbetare som slätade över hans tilltagande skröplighet bidrog till att Harris bara fick ett par månader på sig när han till sist inte kunde vägra allt råare propåer om att avbryta kampanjen.
”It’s the economy stupid”
De progressiva vädrade morgonluft länge med förvånansvärt många unga som kallade sig socialister och sällade sig till Bernie Sanders, som Bernie Bros. Nu skylls nederlaget på deras världsfrånvända fokus på DEI, woke, grön omställning, transpersoner med mera. Uppfordrande maningar – och de är inte nya, de hördes både under Barack Obama och Hillary Clinton – kommer om att partiet måste gira mot mitten och nå ut till vit arbetarklass igen.
Bill Clinton dras alltid fram i den här debatten. Hans fokus på ekonomin- ”It’s the economy stupid” – dras fram parallellt med hans löften om bättre sjukvård och ett slugt avståndstagande från den svarta aktivisten Sister Souljah, samt order om en avrättning hemma i Arkansas under primärvalsrörelsen 1992.
Ordet arbetarklass kanske ger associationer till blåställ, skyddshjälm och unikabox, men så ser det knappast ut längre. En vanlig klassificering är människor utan collegeexamen, snarare än årsinkomst eller yrke. Biden föredrog att prata om the middle class men även det är ganska oprecist. Industripolitik är dessutom ett fult ord, har alltid varit, även om republikanskt styrda delstater gläds åt miljarderna som slussats dit via Bidens olika program.
Impopulära ledare
Ledargarnityret i partiet är inte så entusiasmerande heller. Kongressblocken leds av karriärpolitiker, Chuck Schumer i senaten och Hakeem Jeffries i representanthuset. Ken Martin från Minnesota vann omröstningen häromveckan om vem som skulle bli ny ordförande i DNC, Democratic National Committee, eller i praktiken partiledare fram till dess att en ny presidentkandidat utses 2028.
Ken Martins uppgift: att se till att Demokraterna återtar majoriteten åtminstone i representanthuset i nästa mellanårsval, 2026. Helst också rycka framåt i delstatsparlamenten. Och, hitta nya spännande namn till presidentvalet 2028 som ju egentligen rullar igång sommaren 2027. Det är högst tveksamt om Kamala Harris försöker sig på en comeback. Al Gore och Hillary Clinton gjorde det inte efter 2000 och 2016.
Liten majoritet
Hur allt detta ska gå till? Dilemmat för tillfället är att Donald Trump går in för liv och lust med att own the libs, att mosa dem han i år efter år hånfullt kallat för galna vänstermarxister. En stor del av hans presidentordrar (som i och för sig kan rivas upp av nästa president) är direkt riktad mot Demokrater i allmänhet och Biden-Clinton-Obama i synnerhet. Ta bara: utrensning av ordet gender och allt som antyder mångfald i federala sektorn, strypning av biståndet, klappjakt på statsanställda, stopp för medel till grön omställning, stämningar mot städer där man erbjuder skydd åt asylsökande, förbud mot transpersoner i idrott och mot könsbekräftande behandling.
Trump har stöd för åtgärderna mot transpersoner, hårdare tag mot invandrare, krympning av biståndet och mindre offentliga utgifter. Om de två sistnämnda punkterna kan invändas att allmänheten tror att 25 procent av den federala budgeten går till bistånd, mot i själva verket mellan 0,7 – 1,2 procent de senaste 20 åren. Om bantningen av det Trump kallat the deep state sades att en ny enhet, Department for Government Efficiency (DOGE) skulle bli rådgivande, inte som det visat sig kontrollerad av Elon Musk, med allt större befogenheter att gå in i departement och myndigheter och stryka det som inte faller honom på läppen.
Tilltagande otålighet
Det som talar för Demokraterna är, ändå, att Republikanernas majoritet i representanthuset är så liten att talmannen Mike Johnson endast kan förlora två-tre röster. Domare har redan ingripit och stoppat eller hejdat Trumps och Musks order. Och, det är visserligen bara några veckor in i Trump 2.0 men han lovade resultat Dag 1 – men matpriserna lär förbli höga och deportationerna är förvånansvärt få hittills. Få är för hans idéer om ett växande amerikanskt imperium à la gammal europeisk 1800-talskolonisation.
Men, framför allt, finns risken att Trump går för långt med ogenomtänkta uppkast. I väntan på det siktar Demokraterna in sig på Musk som det riktigt feta bytet. Frågorna är redan besvärande: Vem valde honom? Har han eller hans snorvalpar till medhjälpare snokat rätt på hemliga uppgifter? Var är bevisen på att statsanställda skor sig på skattemedel? Bryter han med Trumps goda minne mot lagarna? Stryker han miljarder som går till hans bolag? Kommer det sluta i en konstitutionell kris eller ett magplask för DOGE?
Otåligheten tilltar, som sagt, med maningar om att Demokraterna måste visa att de är ett oppositionsparti och sluta med larvigt prat om att hitta kompromisser. Ovan nämnde Johnson kan också bli en tacksam måltavla efter budgetförslaget han mödosamt sytt ihop, med nedskärningar, skattesänkningar och växande underskott.
När en ledarskribent på New York Times frågade Chuck Schumer vad han tror att folk vill ha svarade han:
– De vill att vi ska klå Trump och sätta stopp för den här skiten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
