Världen Försämrad arbetsrätt och svårigheter att bygga breda allianser är en global trend som förvärras av demokratins tillbakagång. Olle Törnquist analyserar insikter från Indonesien, med bäring på vårt eget arbete och internationell samverkan.
Det är bistra tider världen runt. Oron sprider sig hos oss också. Sedan åttiotalet har den svenska modellen underminerats av globaliserad nyliberalism. Även (S)-märkta regeringar har svårt att anpassa ekonomin och välfärden utan att öka klyftorna hemma och rovdriften i Syd. Haveriet i åldringsvården under covid-19 visar hur illa det gått med vård och trygghet. Samtidigt breder ojämlikheten ut sig, till och med i skolan. Arbetsvillkoren försämras med tillfälliga anställningar och gig-ekonomi. Nu vill arbetsgivarna och samarbetspartierna göra reglerna ännu mer flexibla. Det anses nödvändigt för att öka konkurrenskraften och skapa fler jobb.
Samtidigt saknas politisk majoritet för mer progressiv lagstiftning. Och gemensamt fackligt motstånd försvåras av att försämringar och kompensationer slår olika mellan tjänstemän, arbetare och tillfälligt anställda. En alternativ modell för trygg omställning som alla kan enas om är inte lätt att formulera. Dessutom behövs internationellt samarbete, även utanför EU och Nordamerika – i det globala Syd. Om inte progressiva grupper är starka där, drabbas vi själva av social dumpning, mindre export (av annat än lyxbilar och vapen), försämrat klimat och fler flyktingar. I den här essän vill jag komplettera den svenska diskussionen genom att peka på utmaningar i Syd som minner om våra egna, liksom erfarenheter vi kan ta till oss och alternativ att främja.
Som bekant går det illa i Syd. Marknadsdriven globalisering har förvisso skapat tillväxt och mindre absolut fattigdom i flera områden men inte i alla – och överallt ojämlikhet, rovdrift och konflikter. Därför har även demokrativågen från 1970-talet (som började med fascismens fall Sydeuropa och spred sig till Sovjets gamla imperium och Västs forna kolonier) vänts till sin motsats.
Som när oligarker och etno-nationalister tog över i Öst, den ”arabiska våren” krossades, den latinamerikanska vänstern kollapsade, framstegen i Sydafrika och Myanmar kom av sig, och när center-vänster regeringarna i Indien och Filippinerna ersattes av Narendra Modis oligarker och fascistiska Hindutvarörelse respektive Rodrigo Dutertes beskydd av besuttna och massmord på fattiga. Att vänstern i Bolivia inte kollapsade av Evo Morales misstag utan vann de nya valen är ett undantag. Och visst är det uppmuntrande att studenter, intellektuella och yngre arbetare demonstrerar mot övergrepp och vanstyre, som i Hongkong, Libanon, Thailand, Chile och Belarus. Men de samlas mer i protest än i gemensam organisation för ett alternativ. Under covid-19 används dessutom smittorisken till att motverka oppositionen.
Visserligen kan progressiva grupper kontra med hur viktigt det är att bekämpa viruset genom lokalt folkligt deltagande, som i socialdemokratiskt orienterade Kerala i Indien. Men liksom i Sverige måste man också samordna institutioner och aktörer på olika nivåer. En andra möjlighet är krav på universell välfärd och keynesiansk stimulans av investeringar och efterfrågan, för att rädda ekonomin och jobben. Men sådan politik är mycket svårare att tillämpa i länder som inte har en lika stark ekonomi som Sverige att låna miljarder i främst egen valuta till att subventionera företag och medborgare.
Och när demokratiseringen är på retur, finns det sällan ens små-partier i parlamenten som företräder arbetare och andra svaga grupper.
Medan vänstern trampar vatten i Syd främjar istället regeringar, arbetsgivare och affärsmän investeringar genom att tillåta mer exploatering av natur och människor. Metoderna är välkända. Mer outsourcing och flexiblare anställningsförhållanden. Sämre avgångsvederlag, minimilöner och miljölagar. Hårda tag mot arbetarorganisationer, miljö- och rättighetsaktivister.
Facken själva hamnar dessutom i försvarsposition eftersom de måste försvara sina egna hårt drabbade medlemmar med fasta jobb. Tyvärr är det sant, att inte bara regeringar och arbetsgivare utan även etablerade fackföreningar ofta ignorerar gryende organisationer bland majoriteten ”löst anställda” arbetare och ignorerar deras krav. Bristen på gemensamt agerande och inkluderande förhandlingar är förödande. Istället tenderar ledarna att var för sig kohandla med direktörer och politiker. Och när demokratiseringen är på retur, finns det sällan ens små-partier i parlamenten som företräder arbetare och andra svaga grupper. Vad ska man göra då?
I grunden är alltså problemen i Syd de samma som i våra fajter om bland annat arbetsrätt och omställningsstöd – fast mycket tuffare. Därför finns det mycket att lära, som alltid när någon har längre erfarenhet och varit ute i hårdare väder. Dessutom behöver vi sätta oss in i hur likasinnade i Syd kan stärka sina positioner och hur vi kan stödja dem. Förlorar de, slår ju mer rovdrift tillbaka även på oss. Finns det något bra exempel vi kan se närmare på? Ja, Indonesien, speciellt nu.
Indonesien kritiskt fall
Intresset för Indonesien som sådant må vara litet här hemma, men dess betydelse för den globala ekonomin, demokratins vara och det internationella samarbetet – som vi är så avhängiga av – är ansenligt. Vi talar om Sydöstasiens största ekonomi, världens fjärde folkrikaste land med flest muslimer, och den största av de ”nya demokratierna”.
Som Mats Wingborg skrev härförleden på Dagens Arena har landet nyligen skakats av omfattande protester mot ett omfattande och i huvudsak nyliberalt lagpaket, vilket drivits fram av President Joko ”Jokowi” Widodo. Bakgrunden, som vi ska fördjupa, handlar om makt, ekonomi och politisk representation. Liksom till exempel Brasilien, gynnades Indonesien länge av efterfrågan på råvaror från nya tillväxtländer som Kina och övriga Östasien. Därifrån flyttades dessutom enkel varuproduktion till låglöneländer som Indonesien.
Den indonesiska överklassen och beställda medelklassen gynnades, och deras köpkraft ledde till blomstrande kommers, byggnation och viss industrialisering för hemmamarknaden. Men naturen plundrades, korruptionen blomstrade och ojämlikheten ökade. Från 2014 försökte Jokowi främja mer inkluderande tillväxt genom välfärdsprogram och satsningar på infrastrukturen landet runt. Men nu har råvaruboomen och konsumtionen avtagit. Så för att inte störtas av någon motsvarighet till Brasiliens Bolsonaro eller Filippinernas Duterte, har Jokowi ignorerat folkrörelserna han samarbetade med och byggt en koalition inom eliten. För att bland annat främja investeringar genom det nyliberalt orienterade lagpaketet.
Hur har Indonesien – som reste sig från folkmord och dryga trettio års diktatur och byggde en ny demokrati med civilsamhällegrupper och arbetarrörelse – hamnat i denna rävsax?
Firad demokrati med pro-demokrater på undantag
När pro-demokraterna fick diktatorn Suharto på fall våren 1998, bytte eliten framgångsrikt kläder för att rädda skinnet. Under nästan två decennier framhöll sedan internationella demokratiforskare som Donald Horowitz och Larry Diamond att Indonesien var ett särdeles lyckat exempel på liberal demokratisering. Mer insiktsfulla experter på indonesisk politik som Edward Aspinall varnade visserligen för ”the irony of success” – att den indonesiska makteliten hade anpassat sig till nya friheter och demokratiska institutioner i utbyte mot att radikala folkrörelser hållits tillbaka. Men bedömarna förväntade sig ändå, att de nya spelreglerna disciplinerade eliten och med tiden skulle få den att bygga bättre partier, reducera korruptionen, främja rättsstatens principer och mänskliga rättigheter.
Redan 2004 var det uppenbart att de misstog sig. Då började unga engagerade forskare och journalister (i organisationen Demos och sedan vid Gadja Mada Universitetet, med svenskt och framförallt norskt stöd och min handledning) publicera omfattande nationella undersökningar av hur de kunnigaste i civilsamhället runt om i landet bedömde utvecklingen. Slutsatsen var entydig: demokratin stagnerade för att pro-demokraterna inte kunde komma in i den organiserade politiken och på så vis främja framsteg.
Men detta fundamentala problem med bristande demokratisk representation viftades undan. Istället koncentrerade sig de ledande experterna och de skandinaviska sponsorerna på frågor som korruption och rättsstat – medan de politiska ekonomerna underströk att oligarkerna fortsatte att dominera landet och (oklart hur) måste ryckas upp med rötterna innan demokratisering alls var realistisk.
Det tog ytterligare tio år och tre vändpunkter innan experter i huvudfåran medgav att den indonesiska demokratiseringen gått i stå. Den första vändpunkten var 2014 när oligarken Prabowo Subianto – en ökänd före detta general som en gång var Suhartos svärson – förlorade presidentvalet mot Jokowi med knapp marginal men brett stöd för ”starkt ledarskap”.
Andra vändningen var två år senare när samme Prabowo underblåste populistisk muslimsk identitetspolitik mot Jokowis frände Basuki Tjahaja Purnama (”Ahok), Jakartas effektive och dittills populäre kristne guvernör med kinesisk etnicitet. Ahok var på väg att väljas om, men efter större gatudemonstrationer än när Suharto störtades förlorade han valet till förmån för Prabowos kandidat och sattes i fängelse för hädelse.
Den tredje vändpunkten var att Jokowi 2019 använde illiberala metoder och kompromissade med auktoritära generaler och konservativa muslimska ledare för att bli återvald som president. Då fastslog till sist flera internationella mätningar av demokratins status, och Australiens nationella universitets auktoritativa”update”, att Indonesiens demokrati faktiskt var på nedgång.
Fokus är emellertid fortfarande på bristande friheter, institutionella försämringar och elitens och oligarkernas agerande tillsammans med muslimska extremister. Det är förstås viktigt. Men trots att det vid det här laget borde vara uppenbart för alla, att demokratisering inte är en teknisk fråga som eliten kan att ordna på egen hand, saknas det fortfarande analyser av de processer och aktörer som kunde ha stått emot förfallet och driva fram positiv förändring.
Ironiskt nog demaskeras nu denna snedvridna analys av verkligheten själv i form av Jokowis lagpaket. Sällan har det varit tydligare hur den elitistiska demokratiseringens ”irony of success” förvandlats till ett tragiskt misslyckande.
För det första dumpar lagpaketet alla förslag om att främja hållbar och inkluderade utveckling genom sociala kontrakt om utbildning, socio-ekonomisk rättvisa och rättfärdig användning av naturresurser som bas för ökad produktivitet och mer jobb; plus extra jobb och inkomstskapande stöd för de undersysselsatta. Istället prioriteras investeringar i mer exploatering av människor och natur, plus en del socialbidrag. Ett slags arbetsgarantiförsäkring finns också med på ett hörn, men denna goda idé är helt underfinansierad och förändrar inte paketets huvudinriktning.
För det andra har det inte gjorts några allvarliga försök att utveckla lagen i samarbete med andra berörda parter än affärsmän och arbetsgivare – det vill säga fackföreningar och organisationer bland den stora majoriteten ”informellt anställda” och egensysselsatta, miljögrupper, bonde- och fiskarorganisationer, och deras experter. Motargumentet att dessa organisationer är många och oeniga och representerar egenintressen, är som att säga att man inte ska lyssna på det civila samhället för att det består av otaliga föreningar och media som inte representerar alla medborgare.
Det är sant att flera fackliga organisationer bara tänker på sina egna medlemmar, men det finns andra som vill bygga bredare allianser. Istället för att främja mer enhetlig organisering, remisser, konsultationer och demokratiska förhandlingar, har Palatset (presidenten, hans stab av rådgivare och regering) – likt ”upplysta härskare” i Paris eller Östasien – förlitat sig på toppstyrd policyutveckling i nära kontakt med arbetsgivare och affärsmän, partibossar i parlamentet och kohandel med utvalda fackliga och religiösa ledare.
För det tredje har förhandlingarna med partierna i parlamentet varit nästintill hemliga och exponerat det faktum att det inte finns ett enda litet parti i representanthuset som står upp för lönearbetare och de som drabbas av markrofferi och övergrepp på miljön. I värsta fall kan därför de förbisedda komma att satsa på vilka oppositionsledare som helst, liksom många amerikaner satsade på Donald Trump. Hur kunde det bli så illa?
Varför hade inte de progressiva mer betydelse?
Historien om varför pro-demokraterna haft svårt att göra skillnad är mångfacetterad. En grundbult är att de – bortsett från utfall mot nyliberalismen och kampanjer mot korruption – aldrig utarbetat ett eget program för inkluderande utveckling på grundval av rättvisa och jämlikhet. Som ett alternativ till den liberala dogmen att tillväxt måste komma först innan förlorarna kan få några smulor från bordet.
En annan aspekt – som journalisten Stanley A. Prasetyo och jag sammanfattade på basis av en stor undersökning av demokratirörelsen i början av 2000 talet med formuleringen ”floating democrats” – är att Suhartos prioritering att hålla massorna ”flytande” utanför politiken ersatts av att pro-demokraterna inte lyckas knyta an till ”massorna”, bygga breda rörelser för gemensam alternativ politik och sedan ett parti för att komma in i den formella politiken.
Dessutom ersattes inte Suhartos halvfascistiska stats-korporativism med toppstyrd representation av olika yrkesgrupper, affärsmän, religiösa och etniska grupper och så vidare med socialdemokratisk konsultation mellan staten och demokratiska intresse- och idéorganisationer (social-korporativism) – utan med splittrande och odemokratisk liberal lobbying, nätverkeri och kohandel.
Under tiden försökte civilsamhälleaktivister stimulera lokalt medborgerligt deltagande men lyckades inte vidga och samordna det nationellt. De byggde även föreningar mot korruption och för miljön och mänskliga rättigheter. Och de stödde organisering bland bönder, fiskare, städernas fattiga och förstås arbetare. Men grupperna förblev fragmenterade och kom inte samman annat än i partiella koalitioner som inför arbetsmarknadslagstiftningen 2003.
En mer positiv öppning inleddes 2005 då flera grupperingar kunde samlas bakom omfattande avtal med en del direktvalda guvernörer och lokala borgmästare. Den mest berömda uppgörelsen var mellan dåvarande borgmästaren Jokowi i Solo på Centrala Java och intresseorganisationer bland fattiga som krävde att moderniseringen av staden skulle ske på ett rättvist sätt. Denna oerhört populära modell förde sedan Jokowi till både guvernörsposten i Jakarta och presidentpalatset. Ännu mer lovande var den breda alliansen i huvudstaden 2010-2012 mellan fackföreningar, kontraktsarbetare, fattigfolks-organisationer, civilsamhällegrupper och progressiva parlamentariker för en universell sjukvårdsreform, som nu är central i kampen mot covid-19.
Problemet var dock att den lovande processen avstannade. Som en forskargrupp (koordinerad av Luky Djani och mig) kunde visa, berodde detta på att alliansen inte utformade ytterligare reformer att slåss för. Dessutom fanns det inget ramverk för förhandlingar med stat och arbetsgivare, varigenom man kunde kombinera avtal om anställningsförhållanden, minimilöner, välfärdsreformer och stopp på rofferi av fiskares farvatten, bönders jordar och urbana fattigas bostadsområden.
Inte ens de viktigaste progressiva grupperna krävde ytterligare reformer och sådana förhandlingar – speciellt inte, tragiskt nog, den dynamiske ledaren för metallarbetarfacket, Said Iqbal. Han föredrog istället att återvända till det gamla destruktiva mönstret med specifika överenskommelser för de egna medlemmarna genom kohandel med högstbjudande politiker – inklusive den ökände oligarken och ex-generalen Prabowo. Och då gjorde andra grupper på samma sätt.
Följaktligen reducerades även stödet bland sociala rörelser och civilsamhällegrupper för de progressiva aktivister och experter som försökte förbättra Jokowis styre ”inifrån” Palatset. En av dem (Teten Masduki) var till exempel stabschef under en kort period; en annan (Pratikno) är fortfarande presidentens statssekreterare och samordnare. De och flera av deras medarbetare vet mycket väl (bland annat från studium av Skandinavien) vad som krävs för att främja folkligt deltagande och stöd.
Ändå blev istället Jokowis strategi för att motverka fientliga oligarkers och muslimers populism ännu mer defensiv än den konservativa socialdemokratins linje mot högernationalismen i Europa. Jokowi valde att förhandla med elitens olika partier, inkludera samarbetsvilliga generaler och muslimska ledare, reducera antikorruptionsmyndighetens makt – och arbeta fram dagens lagpaket med arbetsgivarna och affärsmännen för att främja investeringar.
Insikter att ta med sig
Naturligtvis är det inte pro-demokraternas fel att eliterna och oligarkerna skadeskjutit demokratiseringen. Men dissidenternas politik och reformförslag är viktiga för att skapa alternativ. Vilket inte är omöjligt. Indonesien är ingen halvdiktatur ännu. Och en del lärdomar är tydliga. Först, förstås, att det elitistiska sättet att bygga liberal demokrati misslyckats i förespråkarna eget idealfall, för att pro-demokraterna inte hade en reell chans att ta sig in i den etablerade politiken och driva utvecklingen. Har svensk demokratibistånd tagit till sig det?
Vidare kunde debaclet inte ändras utan starkare motkrafter. Men hur kan notoriskt isolerade och splittrade motkrafter bli starkare? Svaret från Indonesien är breda allianser som inkluderar fackföreningar såväl som organisationer bland kontraktsarbetare och fattiga i städerna och på landsbygden, plus rättighets- och anti-korruptionsaktivister. Sådana allianser, har det visat sig, kan byggas bakom reformpaket som den universella sjukvårdsförsäkringen. Följaktligen bör stöd till motkrafter genom svenska folkrörelser (även facket) prioritera alliansarbete, och avbrytas när det motverkas.
Men inte heller alternativa reformpaket växer på träd utan kräver stöd för att utvecklas. Det kan inte bara ske uppifrån i mellanstatliga organ (som FN, ILO och OECD) utan behöver växa fram och förankras bland intellektuella och aktivister i de politiska kontexterna. Till exempel kan socialdemokratiska tillväxtmodeller som förutsätter god kapacitet att skapa nya jobb när gamla slås ut inte exporteras som paket till länder med hög undersysselsättning och en majoritet av arbetarna i informell sektor. Det krävs lokal anpassning, komplement och breda allianser.
Det svåraste är att demokratiska fackföreningar, andra arbetarorganisationer, folkrörelser och deras experter också måste kunna delta i att utforma och tillämpa reformer för att främja investeringar och jobb som är bättre än till exempel Indonesiens nyliberalt orienterade lagpaket. Demokratistödet behöver inkludera sådant socialt partnerskap, inte begränsas till val, friheter och rättsstat.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
