demokrati I tider där auktoritära krafter växer sig starka behövs det många demokrater. Därför finns det kanske ett behov av en slags handbok i demokratiförsvar, tänker Björn Elmbrant och presenterar ett utkast i tjugo punkter.
Lars Anell har rätt när han i Dagens Arena menar att vi inte ska ta demokratin för given.
Men en utveckling åt det totalitära hållet är inte heller något man ska ta för givet. Man har sagt om Weimarrepubliken, som mynnade ut i att nazisterna tog över makten i Tyskland, att man hade världens mest demokratiska författning, men att det fanns för få demokrater.
Så det finns kanske ett behov av en slags handbok i demokratiförsvar. Här följer ett utkast i tjugo punkter.
Vi får inte bli historielösa.
Ibland kan man i tidningen läsa att Adolf Hitler blev demokratiskt vald. Men så var det inte. Starkt försvagad efter det senaste valet bjöds han in till makten av överklassen, i den naiva tron att man skulle kunna tygla honom.
Kan vi bara denna lilla bit av historien, inser vi hur riskabelt det är när man idag bjuder in extremister till makten. Och att folkbildning om det förflutna behövs för att vi ska förstå nuet.
Vi måste bekämpa våldet.
Rädda människor blir lätt dåliga demokrater som inte vågar engagera sig och som tror på sägner. Därför måste dagens gängskjutningar kraftfullt bekämpas.
Samtidigt är det lätt att vårt svenska politiska vardagsvåld då överskuggas. Men att förstöra sina politiska motståndares bilar, bränna ner flyktingförläggningar eller att skicka hatmail till radikala kvinnor är inte oskyldigt. Det kan vara början till något ännu värre. Vi måste därför ha ett rättsväsende med kompetens att tidigt upptäcka våld som har extrema ideologiska motiv.
Vi får inte vara naiva om personliga uppgifter.
Vi kanske säger att det är väl inte så farligt om det ligger mycket privat om oss på nätet, för vi sysslar ju inte med omstörtande verksamhet. Men vad som betraktas som omstörtande kan förändras med tiden. Nya makthavare som kommer över offentliga register kan utnyttja vad som står där. Redan nu sker detta när uppgifter från till exempel Facebook som sålts vidare har använts för att manipulera utgången i ett antal allmänna val.
Vi bör försöka respektera folkstyrets representanter.
Visst dyker det då och då upp några som skor sig ekonomiskt på makten. Även om de är ett fåtal är de värda vårt förakt. Men risken när drevet går är att också hederliga, djupt seriösa personer drivs bort från sina uppdrag. Demokratin är faktiskt en maktdelning byggd på tillit.
Vi bör slå vakt om att det i en demokrati ska finns olika meningar.
Det är detta som populister som Viktor Orbán och Donald Trump avskyr. Där är det helst bara en uppfattning, ”folkets mening”, som ska finnas.
Men en demokrati måste rymma en legitim opposition för att vara en demokrati. Ibland kan man förstås tycka att ”den andra sidan” är gnällig. Men visa respekt!
Vi måste minska systemets sårbarhet.
Utvecklingen i Polen och Ungern visar att demokratin kan inskränkas på ett smygande vis. Beslut som från början ser oskyldiga ut kan visa sig minska universitetens, domstolarnas och public services självständighet. Sverige behöver högre konstitutionella skyddsvallar.
Vi bör arbeta för en kulturrevolution i partierna.
En sådan är helt nödvändig, eftersom politiken ofta är segregerad, med valdeltagande som varierar med inkomsten. Det finns också en majoritet av medelklass i den partiaktiva kärnan. Fler av dem som står utanför borde alltså få komma innanför. Kommunikatörer och spelteoretiker bland partiernas tjänstemän borde ersättas av nyfikna människor med kunskap i sakfrågorna.
Vi bör uppmuntra försök att bättre förankra stora beslut.
En rad svåra sakfrågor köar upp och kräver stora reformer, som inte får hastas fram. Det kräver fler genomarbetade SOU, den gamla sortens offentliga utredningar. Väljarna bör också få ökat inflytande mellan valen. Vi behöver rådslag och regionala demokratikonferenser där de folkvalda kan få tips nerifrån om hur svåra knutar ska lösas upp. Inför som i Finland folkmotioner, där förslag nerifrån får så starkt stöd att de måste behandlas i riksdagen.
Vi måste inse att demokratins fiender kan se ut på olika sätt.
Nazister i uniform är inte svåra att upptäcka. Men det finns ekonomer som föraktar demokratin som ett hot mot marknaden. Vi möter ibland byråkrater vars dröm är ett avpolitiserat samhälle. Det finns företagsledare som hellre vill ha stabilitet än demokrati. Glöm inte att nazisterna på 30-talet hade anhängare inte bara bland bönder utan också en hel del akademiker på universitetsorterna.
Vi bör inse att humor kan vara ett effektivt vapen mot extremism.
Istället för argument med nerdragna mungipor kan skämt bita bättre. Så var det på 30-talet vid ett möte med nazisten Birger Furugård. Då begärde SSU-aren Torsten Nilsson, många år senare bland annat utrikesminister, ordet. Nilssons slutkläm var:
Det sades om den geniale konstnären Rafael: Hugg av honom händerna och han är en lika stor målare. Jag säger om Furugård: Hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare.
Vi behöver empati, förståelse för andra.
Antisemitism, islamofobi och fördomar om hbtq-personer göds av fantasier och konspirationsteorier om de andra, hur annorlunda och konstiga de är. Kunskaper och politiskt mod krävs för att inte halka med i samtal där fördomarna hopar sig.
Vi måste inse att mindre ekonomiska klyftor skapar en stabilare demokrati.
Men en sammanhållning över klassgränserna kan få den tillit som krävs för att klara svåra förändringar till exempel i klimatkrisens spår.
Men det räcker inte med konkreta förslag om större rättvisa, till exempel generösare sjukförsäkring och en återinförd fastighetsskatt. Reformerna bör åtföljas av en berättelse, som tydligt visar åt vilket håll vi vill att samhället ska gå.
Vi bör i princip försvara kompromissen som arbetsmetod.
Författaren Anders Ehnmark menade att demokratins avgörande punkt uppstår när människor inte är säkra på sin sak, men erkänner sig villiga att mötas för att samtala och fatta beslut. Men alla kompromisser är inte bra. De som är bra utgår från att man ruckar på sin ståndpunkt, men ändå står för en tydlig rörelseriktning av vad man vill på sikt. Har du inte det hamnar du lätt i ett moras.
Vi får inte halka med i högerns kulturkamp.
All konst kan inte vara tidlös, klassisk och ren. Vi måste kunna tolerera och försvara det roliga, annorlunda och provokativa.
Utan den öppenheten får vi ett snålare och mer slutet samhälle, men vi riskerar också att bädda för det som hände på 30-talet i Tyskland. Då förbjöd nazisterna radikala teaterpjäser och modern konst och tände bokbål på olämplig litteratur.
Vi måste stå för sanning i en värld av lögner.
Washington Post har räknat ut att Donald Trump under sina första två år som president framfört 10 000 lögner eller osanningar. Men hur ska kunna samtala om nödvändiga reformer om vi inte har några gemensamma fakta att stå på, utan att allt gungar?
Att slåss för sanningen är därför inte lätt. Det kräver att vi försöker läsa på och kontrollera fakta innan vi vidarebefordrar någonting vi sett eller hört.
Vi bör vara skeptiska till folkstormar i sociala medier.
Exemplen är otaliga på hur trollfabriker som vill styra debatten kan mångfaldiga inlägg på nätet, så att en udda synpunkt framstår som en ilsken tusenhövdad kör.
Demokratins fiender vill ofta förbjuda internet. En bättre väg är striktare regler och att ta ifrån Facebook och andra tech-giganter deras monopolistiska makt.
Det är orimligt att de tjänar miljarder på att multiplicera hatbudskap.
Vi bör vara solidariska också i det lilla.
Solidaritet rymmer i sin kärna ett personligt, praktiskt ansvarstagande av enskilda medmänniskor. Att bara tycka synd om änkan till ett trafikoffer är inte solidaritet, men det är det däremot att klippa hennes gräsmatta.
Ur sådan praktisk sammanhållning växer möjligheterna att få förståelse för vikten av att också kunna vara solidarisk i större frågor.
Vi ska avvisa nationalismen, men inte automatiskt nationalstaten.
Demokratin föddes i nationalstaten, blev gripbar för de många genom rösträtten och en gemensam skatte- och välfärdspolitik. Västvärldens gyllene år på 50- och 60-talet byggde på frihandel mellan nationalstater.
Sedan har vi fått en globalisering som minskat demokratins räckvidd. Globala beslutsorgan är nödvändiga, men vi bör inse att dessa är svårare än nationalstaten att vara demokratiska. De blir ofta tummelplats för storföretagsamhetens intressen. Men alternativet är inte nationalism.
Vi måste sluta säga att vi inte begriper ekonomi.
När bankerna skulle avregleras lär Olof Palme ha sagt: ”Gör vad ni vill, jag begriper ändå inte det där”. Det är inte ovanligt att politiskt progressiva säger så. Och då gör man precis som många ekonomer vill, att vi ska tro att ekonomi är något väsensskilt från politik. Och att vi därför inte ska lägga oss i de ekonomiska frågorna, trots att de ligger och skramlar i samma låda som politiken.
Vill vi förstå politiken, måste vi följaktligen lära oss tillräckligt mycket ekonomi för att kunna ifrågasätta vad de etablerade säger.
Vi måste bekämpa pessimismen.
Tala med dem som var unga i politiken på 60-talet! De vittnar om en tid med känslan av att allt var möjligt. Man vågade och man flög, trots att de gamla sa att samhället var färdigbyggt.
Det är svårare idag, trots att ingen skulle våga påstå att allt är färdigbyggt. Då som nu måste människan handla, även om hon inte alltid vet slutresultatet och somliga alltid stått vid sidlinjen och surat. Det är oftast högerextremismen som vinner på om vi inte tror på en framtid.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
