ESSÄ. Vad krävs för att demokratin ska upprätthållas? Hur skapar man förändring i ett samhälle – utan våld? Läs fyra utdrag ur dramatikern Stina Oscarsons och serietecknaren Sara Granérs nya handbok Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?
Jag fastnar i säkerhetskontrollen på Kastrup. Är på väg för att hålla ett föredrag för Jordens vänner om konsten att skapa förändring.
Jag blir förd åt sidan.
Vet inte vad jag medför som inte är tillåtet.
Reglerna ändras så snabbt.
Det är för att öka vår säkerhet sägs det.
För varje terrordåd förbjuds något nytt.
Eller så förlängs något straff.
Politikerna älskar att visa handlingskraft när människor är rädda.
»Vi ska fyrdubbla straffet för innehav av handgranater«, säger statsministern och leker landsfader. »Det är bara det att det inte finns några samband mellan hårdare straff och lägre brottslighet. Det enda som får människor att vilja följa lagen är att man känner att man är del av ett gemensamt samhällskontrakt«, säger advokatsamfundets ordförande när jag frågar.
Men när det rör frågor om säkerhet, om krig och fred, gäller inte evidensbaserad politik.
Enligt World Peace Index är de viktigaste faktorerna för en fredlig utveckling i ett land: starka institutioner, yttrandefrihet, jämlik resursfördelning, hög rättssäkerhet, låg korruption och likvärdig tillgång till utbildning. Rent logiskt är det alltså på det man borde satsa pengarna.
Du kan ta ifrån en människa allt hon äger. Vapen eller marmeladburkar. Du kan kasta henne i fängelse, utöva tortyr. Till och med döda henne. Men för att döda en idé måste du ersätta den med en bättre idé.
Det är en liten burk marmelad. Ekologisk och rättvisemärkt blåbärs- och bananmarmelad på 125 ml. I presentförpackning. Det är nästan skrattretande att kontrollanterna inte själva inser det patetiska i detta. Eller så gör de det, men har tränat sina pokerface. Det är hur som helst 25 ml för mycket och burken konfiskeras.
Jag studerar honom noga när han går igenom resten av mina saker. Jag är särskilt intresserad av att se om han kommer att reagera över Gene Sharps bok From dictatorship to democracy med 198 metoder att förändra världen utan våld. Den utgör ju egentligen ett betydligt större hot än marmeladen. Jag undrar om han förstår det.
Förstå mig rätt. Jag menar inte att vi ska börja beslagta böcker i säkerhetskontrollen. Men situationen säger något om hur vilse vi är i jakten på ökad säkerhet.
För du kan ta ifrån en människa allt hon äger. Vapen eller marmeladburkar. Du kan kasta henne i fängelse, utöva tortyr. Till och med döda henne. Men för att döda en idé måste du ersätta den med en bättre idé.
Och det är vad Sharp gör.
På ett sätt hade det varit bättre om de tagit boken tänker jag. Då hade man i vart fall tillerkänt orden ett värde. För något som oroar mig är den språkliga inflation som pågår.
Riksbanken sätter inflationsmål för penningpolitiken men vi har ingen instans som säkrar ordens värde.
En påminnelse om det fick jag när jag under en promenad häromdagen sneddade över Östermalm och i skyltfönstret på en liten exklusiv butik fick syn på Bertha von Suttners roman Ned med vapnen! Jag ler. Bara tanken på denna bok, som på samma gång är en oemotståndlig kärlekshistoria och en pacifistisk pamflett utan motsvarighet gör mig på gott humör. Här finns berättelsen om mannen Gribouille som huvudpersonen berättar varje gång någon påstår att man med militär upprustning skulle kunna skapa fred. För hon anser att detta är lika dumt som just mannen Gribouille, som varje gång någon säger att det ska börja regna hoppar i floden för att inte bli blöt.
»Varje krig«, skriver hon, »bär med sig fröet till ett nytt krig.« Boken var en enorm försäljningssuccé när den kom ut 1889 och sålde i över 120 000 exemplar.
Jag tittar på boken och även på de andra böckerna som ligger i skylten och inser snart att det enda som binder dem samman är färgerna. Vilka jag, när jag blickar ut över butiken, ser går helt i linje med färgerna i den senaste kollektionen.
Riksbanken sätter inflationsmål för penningpolitiken men vi har ingen instans som säkrar ordens värde.
»Nej, innehållet betyder absolut ingenting«, säger mycket riktigt ägarinnan när jag frågar. »Valet av böcker i skylten handlar bara om estetik. Jag hittade den på en loppis och föll för läderpärmen och guldet.« »Och jag som trodde ni i dessa idéer valt att göra ett pacifistiskt ställningstagande«, säger jag. »Vet du att kvinnan som skrev den är upphov till Nobels fredspris?« Nej, det visste hon inte. Men det är det å andra sidan inte många som vet. »Men«, fortsätter jag, »hur skulle du känna om någon trodde att ni faktiskt genom valet av just den här boken tar ställning? Mot till exempel en pågående militärövning, Nato, eller för ett förbud mot kärnvapen. För innehållet är så radikalt att det skulle kunna uppfattas så.« »Ja«, säger hon, »det vore ju olyckligt, men ärligt talat jag tror faktiskt inte det är många som tänker som du. Alla fattar att en bok bara är en dekoration.«
»Nej. Jag vägrar fatta det!« säger jag och går ut.
»Respekt för ordet«, som Dag Hammarskjöld skrev, »är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt. Respekt för ordet – dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig sanningskärlek – är i och för samhället och släktet ett villkor för växt. Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det förgiftar floderna och underminerar broarna.«
Nej. Upprepar jag för mig själv. Jag vägrar fatta det. För om vi förvandlar en bok till en dekoration. Om vi lyckats reducera ordens värde så mycket. Går det då att alls göra motstånd?
Hur ändrar man då en berättelse?
Ja, det säger inte Sharp rakt ut.
Men på något sätt tror jag att det blir konsekvensen om man verkligen lyckas arbeta med ickevåld.
När jag kommer ombord på planet är boken borta.
Det är inte sant, tänker jag.
De tog den alltså?
Tänk om det gått så långt?
Tänk om jag har blivit registrerad som
som
jag vet inte vad.
Men vad vet man?
Och det är inte tid att spekulera.
Troligtvis missade jag bara att packa ner den efter kontrollen.
Men oavsett.
Föredraget idag får bli en fri tolkning av Sharp.
I tunnelbanan på väg hem lyser Comviqs senaste kampanj på knallrosa affischer: »Åsiktsfrihet 99 kr i månaden.«
Jag börjar skriva stolpar.
Sharp har genom sin forskning samlat in och kategoriserat ickevåldsmetoder som använts i olika kamper genom historien.
Han har på så sätt kommit fram till att det finns 198 metoder för att förändra världen utan våld.
Eller om man så vill. 198 sätt för oss som medborgare att hålla demokratin levande.
De känns delvis klockrena och delvis märkta av sin tid. Det känns till exempel inte helt relevant att skilja på jordbruks- och lantarbetarstrejker medan jag saknar hacktivism och gerillaslöjd.
Men grunden i tänkandet är detsamma.
Jag kommer alltså inte presentera hela Sharps lista.
Jag vet inte hur många metoder det blir men kanske femtio eller hundra.
En del kanske kallar det att slarva med sanningen.
Men jag är en minnets poet.
Och det ni nu ska få är fragment av vad jag läst och hört.
***
Tjejen från Konstfack har nu rest sig upp och begär ordet igen.
Jag är ledsen. Men du har ännu inte svarat på min fråga hur vi ska hantera det faktum att det faktiskt är skitbråttom.
Jag säger så här:
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta tänka.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta förstå hur våra meningsmotståndare tänker.
För vi måste göra det tillsammans.
Det är bråttom och det är mycket som går åt fel håll, men klimatet får aldrig bli en hävstång för andra orättvisor än sin egen. Det kan skada frågans trovärdighet.
Det är bråttom men vi får inte kidnappa konsten och kulturen till att försöka hamra in detta i huvudet på de som vi upplever inte förstår.
Det är bråttom och vi håller på att förlora kontrollen.
Men just därför ska vi ta det lugnt.
För komplicerade frågor kräver komplicerade svar.
Även om, eller just för att, det är bråttom.
***
Efter en stund sinar frågorna och jag kan återvända till Sharp.
Ickevåld kan och har använts i många typer av konflikter:
Till exempel för att
Avsätta en diktator
Förhindra en statskupp
Stärka kampen mot en utländsk aggression eller ockupation
Hjälpa utsatta grupper, t.ex. olika minoriteter
Ändra på sociala och ekonomiska förhållanden
Försvara och stärka mänskliga rättigheter
Förebygga ett auktoritärt styre
Sharp förespråkar ickevåld helt enkelt för att det är mer effektivt. Det är klart att det på kort sikt kan tyckas mer effektivt att bomba sönder en terrororganisation. Men om vi med effektivitet menar att lösa konflikter på ett långsiktigt hållbart sätt är ickevåld att förespråka.
Och det är anmärkningsvärt, menar Sharp, hur väl ickevåld fungerat och fungerar. Detta trots att vår kunskap är så liten och trots att så lite resurser satsas både ekonomiskt och vad gäller kunskapsöverföring. Här finns alltså en stor outnyttjad potential.
***
I politiska termer bygger ickevåld på en mycket enkel insikt:
Människor gör inte alltid som de blivit tillsagda att göra. Ibland gör vi saker som vi blivit förbjudna att göra.
Han börjar med att dela in metoderna i tre huvudgrupper:
1) Att på ett demonstrativt sätt visa upp sin åsikt.
Till exempel att bära en pin med texten »Atomkraft nej tack!« eller hissa regnbågsflaggan.
Den här typen av symboliska aktioner är oftast rätt enkla och ofarliga att genomföra om man befinner sig i en demokrati, men kan vara förenade med livsfara i andra länder.
Oavsett det bör man dock veta varför man väljer just denna metod. Vad det är man vill uppnå.
När en grupp unga människor som definierar sig som antirasister vid Jimmy Åkessons tal under politikerveckan i Almedalen delar ut tygkassar med texten »Jimmy är en gris!«, vad är då målet? Om det är att visa upp sin egen moraliska storhet genom att förlöjliga partiets ledare kan metoden givetvis vara bra. Men om målet är att få till ett samtal med de människor som sympatiserar med partiet för att slå hål på fördomar och få dem att ändra uppfattning, borde man kanske valt ett annat sätt.
2) Att inte samarbeta.
Är en metod som kan utövas både enskilt och i grupp och på många olika nivåer. Det kan handla om omfattade bojkotter och strejker som den fem år långa kampen för att svarta grapefruktarbetare i Kalifornien skulle få samma villkor som vita, eller som de elever på en mellanstadieskola i Karlskoga som vägrade vara med och lussa för Bofors.
3) Den tredje huvudgruppen är den mest långtgående av metoderna och kan väl bäst översättas med interventioner.
Alltså att man går in och tar över befintliga institutioner eller bygger upp parallella sådana som man börjar använda och lyda istället.
Det kan handla om allt från att bygga upp en självförsörjande ekoby med lokal valuta till att gå in och ockupera ett radio- och TV-hus eller bilda en skuggregering.
Interventioner är den mest krävande formen av metoder, både vad gäller förberedelse och under själva genomförandet. Det är också den form som oftast är förenad med högst risk, men kanske också den med störst hävstångseffekt.
I tunnelbanan på väg hem lyser Comviqs senaste kampanj på knallrosa affischer: »Åsiktsfrihet 99 kr i månaden.«
Begreppet hävstång är intressant när man talar om metoder för samhällsförändring.
Om man vill tippa något över ända kan man ta hjälp av en hävstång. Och beroende på var man sätter änden i marken får denna olika stor effekt. En kvinna som fördjupat sig i detta och använder just begreppet hävstångseffekt är forskaren och författaren Donella Meadows.
Hon menar att vi lägger väldigt mycket energi på fel saker och har, något förenklat, kommit fram till följande:
Lägst hävstångseffekt, alltså möjlighet att på riktigt skapa en förändring i samhället, har olika former av punktinsatser, som nivån på skatter och bidrag. Och ändå är det på den typen av åtgärder vi lägger 90–95 % av vår energi.
Något högre potential att påverka har utbildning och information.
Än högre har lagstiftning och mål.
Det innebär alltså att det kan vara bättre att försöka få till stånd en ändring i aktiebolagslagen så att man tvingar alla företag till ett större etiskt ansvar, än att protestera mot en ny gruva. Det ena utesluter givetvis inte det andra.
Allra högst hävstångseffekt har dock det paradigm man är inne i. Alltså själva berättelsen i vilken man lever.
Hur ändrar man då en berättelse?
Ja, det säger inte Sharp rakt ut.
Men på något sätt tror jag att det blir konsekvensen om man verkligen lyckas arbeta med ickevåld.
Okej. Då kör vi.
Listan med metoderna.
***
Läs mer om de 132 ickevåldsmetoderna i Stina Oscarsons och Sara Granérs bok Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? (Leopard förlag 2018).
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
