Demokrati Ska alla vuxna ha rösträtt i ett demokratiskt samhälle? Och ska den vara given oavsett dina handlingar? Hur långt kan rösträtten utmanas innan den upphör att vara allmän, undrar Jonas Nordling.
Häromveckan firades att svenska kvinnor kunnat rösta i 100 år. I samma veva sades att den allmänna rösträtten därmed fyllde ett sekel. Men som riksförbundet FUB uppmärksammade häromdagen så fick vuxna med intellektuell funktionsnedsättning vänta ända till 1991 innan de kunde rösta i ett riksdagsval.
Den som samhället av olika skäl ställt under förmyndarskap förblev omyndig och därmed förvägrad rösträtt ända fram till 1989. Då avskaffade riksdagen omyndigförklarande, vilket innebar att alla över arton äntligen fick rösträtt.
För även efter att kvinnan fått rösträtt 1921 så återstod många beslut för att inkludera fler i vår demokrati. 1922 fick exempelvis även de som vägrat värnplikt rösträtt. De som gick på socialbidrag inkluderades i demokratin 1945. Och romer fick rösta först 1959.
I Sverige fick fångar rätt att rösta 1937. Men så ser det som bekant inte ut i USA, vilket kan leda till anmärkningsvärda situationer.
Enligt internationell rätt får rösträtt inskränkas om särskilda skäl föreligger. Dessa skäl tycks dock fortfarande vara lite upp till varje demokrati att värdera. I flera amerikanska delstater förvägras exempelvis fortfarande medborgare med intellektuell funktionsnedsättning att delta i allmänna val, på grund av ålderstigna lagar som exkluderar ”idioter och galningar”. Och det är inte de enda som fortfarande hålls utanför den amerikanska demokratin.
I Sverige fick fångar rätt att rösta 1937. Men så ser det som bekant inte ut i USA, vilket kan leda till anmärkningsvärda situationer.
Att de som bekämpar amerikanska skogsbränder inte sällan hämtas på landets fängelser är känt sedan länge. Häromveckan aktualiserades detta återigen i svenska medier genom att Dagens Nyheters Martin Gelin berättade historien om 22-åriga Shawna Lynn Jones. Hon dog i en skogsbrand i Kalifornien för fem år sedan, och var en av alla fångar i som arbetat med att släcka delstatens återkommande skogsbränder.
”Sedan 1946 har delstaten Kalifornien rekryterat fångar för att släcka skogsbränder. 1983 fick även kvinnor ansluta sig till programmet. Deras låga löner är lagliga på grund av ett tillägg i USA:s konstitution, som tillåter fängelser att ha obetald arbetskraft”, skriver Gelin.
Enligt reportaget i DN arbetar 4 000 fångar med att släcka Kaliforniens skogsbränder. Det innebär en tredjedel av delstatens brandkår.
Amerikansk lag tillåter med andra ord exploatering av fångar, men alltså även att de fråntas sin rösträtt. Vilket många delstater gjort, om än i varierande grad. Inför valet 2020 rapporterades om att 5,2 miljoner amerikaner vägrades rösträtt på grund av kriminell belastning. Det motsvarar 2,3 procent av den vuxna befolkningen. I just Kalifornien förvägras den som sitter inne, liksom den som har villkorlig dom, att rösta.
En tredjedel av delstatens brandkår får alltså inte rösta. Trots att de ibland gör större nytta för sitt samhälle än många av de ickedömda amerikanerna.
Elva amerikanska delstater har dragit tillbaka rösträtt permanent för den som någon gång dömts. Ur ett perspektiv straffas de på så vis närmast för evigt. Att förvägra någon sina medborgerliga rättigheter även efter att själva brottet är sonat är förstås utmanande i en demokrati.
Eller?
Vanfrejd är ett gammalt ord som beskriver den minskning i ära som ska leda till samma minskning av medborgerliga rättigheter. Den som blivit av med dessa beskrevs såsom vanfrejdad ansedd. Och det stod i det prästbetyg som du var tvungen att visa upp vid varje kontakt med myndighet och arbetsgivare, det så kallade frejdbetyget.
1864 ersattes begreppet vanfrejd med förlust av medborgerligt förtroende, (förkortat mff när det skrevs in i prästbetyget.)
Om straffet var ett års straffarbete eller mer innebar förlust av medborgerligt förtroende förlorad rösträtt (i den mån man hade någon). Men även att man var oduglig som domstolsvittne, och dessutom förbjuden att inneha offentlig tjänst, eller annat yrke som krävde ”god frejd”.
Möjligheten att frånta någon dennes medborgerliga rättigheter på grund av brott togs alltså bort 1937. En av anledningarna var att det ansågs svårt att få straffade att lämna kriminaliteten.
Men finns det då inte brott som förtjänar demokratins strängaste straff, att fråntas rösten att rösta?
I Norge fanns det nog många efter andra världskriget som tyckte att det var bra att landet inte hade hunnit uppdatera sina lagar i likhet med den svenska (och danska) under 30-talet.
Det gav nämligen möjligheten att frånta en stor del av de norska quislingarna deras medborgerliga rättigheter, inklusive rösträtten.
I det så kallade Landssvikoppgjøret, rättegångarna 1945 mot de som ansågs ha svikit landet, ställdes över 90 000 norrmän till svars. 17 000 dömdes till fängelse. 30 norrmän fick dödsdomar. Och: 45 000 fick sina medborgerliga rättigheter indragna, inklusive förlorad rösträtt under tio år.
Medlemskap i Nasjonal Samling, det norska nazistpartiet, innebar vid krigsslutet automatiskt förlorad rösträtt vid valet 1945. Det innebar 2 procent av den norska befolkningen, och vid tidpunkten 6, 5 procent av de röstberättigade som därmed ställdes utanför demokratin.
Men även Norge har därefter slopat detta straff. Vilket exempelvis innebär att även en man som Anders Behring Breivik har kvar sin rösträtt.
Hela mitt resonemang bygger som du märker på tanken om att en allmän rösträtt inte kan undanta särskilt många medborgare utan att förlora statusen som just allmän. Det kan därför tyckas som att den svenska demokratins utveckling är den logiska. Att tids nog kommer rösträtten fler och fler i alla demokratiska stater. Även i USA sker exempelvis en viktig debatt om det rimliga att så många hålls utanför rätten att rösta, vilket fått till följd att flera delstater lättat på regelverken.
Och här hemma i Sverige vill demokratiutredaren Olle Wästberg sänka rösträttsåldern till 16 år, med motivet att fler då kan rösta redan när de är 18 år. Dagens system med fyra år mellan varje riksdagsval innebär trots allt att du kan vara 21 år innan du får använda din rösträtt första gången. Wästberg menar därför att med en sänkt rösträttsålder så blir den genomsnittlige förstagångsväljaren i alla fall 18 år. En progressiv tanke, som ligger helt i linje med att inkludera ännu fler i vår demokrati.
Men allt är inte ljust på rösträttsfronten, ens i väl utvecklade demokratier. ”I mer än hälften av EU:s medlemsländer finns inskränkningar i rösträtten för personer med intellektuell funktionsnedsättning”, skriver FUBs Anders Lago och Markus Petersson i ovan nämnda debattinlägg och fortsätter:
”Genom två häpnadsväckande beslut i Europadomstolen har både Danmark och Spanien kunnat beröva personer som har förvaltare sin rätt att rösta.”
Så kampen om vilka som ska ha rösträtt i en modern demokrati tycks fortsätta. Lägg därtill diskussioner om medborgerliga rättigheter för återvändande IS-aktivister. För att inte tala om de som inte vill ta ett corona-vaccin.
I samma stund som jag skriver dessa rader definierar källan till all nutida kunskap, Wikipedia, allmän rösträtt enligt följande:
Om personer intagna på fängelse, frigivna fångar, personer som befinner sig i konkurs, personer som är omyndigförklarade och liknande grupper saknar rösträtt, anses detta vanligen inte innebära att rösträtten inte är allmän.
Rösträtten är alltså att anse som allmän, även om en fånge eller någon med god man inte får rösta, enligt Wikipedias kollektiva ansträngningar. Men efter denna definition följer dock en fras som ger hopp om framtidens syn på demokrati. Källa behövs.
Diskutera gärna vidare i smågrupper.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
