DEMOKRATI Brexit provocerar oss alla att kritiskt ställa oss frågan: Exakt vad är demokrati? Historikern Erik Tängerstad ser en storpolitisk tragedi av shakespeareska mått.
Everyone understands English; no one understands the English. Alla tycks förstå engelska, men ingen verkar förstå engelsmännen. Var går gränsen mellan det engelska och det brittiska? Brexit har fått underliggande komplex av brittiska självmotsägelser att framträda. Hur ska till exempel den tjugoåriga freden på Irland kunna bevaras, en fred som byggt på att såväl den brittiska unionen som den irländska republiken är jämbördiga EU-medlemsstater? Antingen får man dra en ”hård” landgräns mellan republiken Irland och Storbritannien, eller en ”mjuk” tullgräns till havs inom Storbritannien. Det ena innebär att den irländska-nordirländska freden bryts, det andra innebär att Storbritanniens suveränitet bryts. Antingen det ena eller det andra. Det går inte att både förändra och inte förändra: att både äta kakan och ha den kvar. Ett dilemma. Efter att UK lämnat EU kommer inget någonsin att bli detsamma igen – trots att anhängarna av Brexit hela tiden hävdat att allt i princip kommer att förbli vid det gamla vanliga (fastän bättre). Hur ska den brittiska unionen utanför den europeiska unionen kunna hålla ihop? Ingen vet. Hur har det kunnat bli så här? Och vad betyder det för oss andra, utanför Storbritannien?
Strax innan Theresa May lämnade posten som premiärminister höll hon ett tal som hon inledde med en historisk exposé från 1600-talet fram till idag. Talet blev till ett ordrikt, men föga substantiellt försvar av den brittiska unionen. May avslutade med att säga att hon inte skulle komma med några råd till sin efterträdare, samtidigt som hon gav sådana råd. Det primära målet för den kommande premiärministern är, enligt May, att hålla ihop Storbritannien. För det förenade kungariket förefaller ha kommit till vägs ände, något som fler och fler dessutom börjat säga högt. Så har till exempel den tidigare premiärministern, skotten och förre Labour-ledaren Gordon Brown offentligt hävdat att Storbritannien står närmare sin upplösning än någonsin tidigare under sin trehundraåriga existens.
Brexit har gjort John Bercow till en internationell kändis. Bercow är det brittiska underhusets talman som blivit känd genom att ryta OOORDAAAAA! I mars i år förbluffade han världen genom att som talman åberopa en lag från 1604. Om en motion/proposition redan blivit nedröstad av parlamentet så stadgar den lagen att motionen/propositionen inte får läggas fram fler gånger under samma parlamentssession. Genom detta skulle premiärminister May blockeras från att i parlamentet en tredje gång lägga fram sin regerings framförhandlade utträdesavtal med den Europeiska unionen. Efter att ordalydelser och meningar bytts ut kunde dock det framförhandlade avtalet läggas fram en tredje gång – varpå det återigen blev nedröstat. Torypartiets parlamentsledamöter röstade emot Toryregeringens förslag. Mot den brittiska regeringen står det brittiska parlamentet.
Genom att lyfta lagen från 1604 lyckades Bercow visa hur 1600-talet blivit en samtida del av 2000-talet. Det som hände för fyrahundra år sedan är en del av den samtida politiska processen, inte någon förfluten och överspelad historia. Vad hände för fyrahundra år sedan? En stigande konfrontation mellan parlament och regering utlöste det engelska inbördeskriget. Det som anas är hur 1600-talets inbördeskrig aldrig riktigt avslutats. I stället har en kompromisslösning uppstått baserad på ett vapenstillestånd, snarare än på något varaktigt fredsavtal. Vapenstilleståndet har blivit känt som ”Storbritanniens oskrivna konstitution”. Den som mixtrar med denna ”oskrivna konstitution” hotar utlösa en latent, konstitutionell kris som i förlängningen hotar Storbritanniens existens. I detta läge kan det vara värt för icke-britter att notera hur svårtolkade historiska referenser dyker upp i den samtida brittiska debatten, referenser som direkt eller indirekt pekar tillbaka mot 1600-talets inbördeskrig.
Idag framträder en månghundraårig konflikt mellan regering och parlament, mellan premiärministern och talmannen. Personen – eller kanske snarare personligheten – som nu utsetts till brittisk premiärminister, Boris Johnson, har tydligt slagit fast att med eller utan ett framförhandlat utträdesavtal så kommer Storbritannien att lämna EU. För att understryka allvaret har han lagt till att detta utträde inte är förhandlingsbart och att det som gäller är ”do or die”. Johnsons regering står enad bakom honom. Inget får stå i vägen för ett brittiskt utträde natten mellan den 31 oktober och den 1 november – halloween – inte ens det brittiska parlamentet. Samtidigt har det brittiska parlamentet tydligt deklarerat att man inte kommer att släppa igenom någon ”No-deal Brexit”: alltså inget utträde ur EU för the UK utan ett ordnat utträdesavtal. Den brittiska regeringen går emot det brittiska parlamentet. Tories står mot Tories och Labour står mot Labour. Samtidigt hotar människor gå ut på gator och torg för att demonstrera under halloween. Risken är att det uppstår konfrontationer.
Storbritanniens existens har ända sedan statens tillkomst vilat på en bred konsensus om att kompromissa fram lösningar. Men Brexit har underminerat denna konsensus.
Förhållandet mellan regering och parlament är som sagt delikat. Demokratiuppfattning står mot demokratiuppfattning. Vad menas med ”folkviljan” och vad är ”det brittiska folket” för något? Storbritanniens existens har ända sedan statens tillkomst vilat på en bred konsensus om att kompromissa fram lösningar. Men Brexit har underminerat denna konsensus. Utgången av folkomröstningen om Storbritanniens fortsatta medlemskap i EU fick den dåvarande premiärministern David Cameron att avgå vid midsommar 2016. Någon given efterträdare fanns inte och inget maktskifte var heller förberett. Efter ett par månader tillträdde Theresa May som ny ledare för Torypartiet och därmed som icke-folkvald brittisk premiärminister. Nu har alltså Boris Johnson tagit över som ytterligare en icke-folkvald brittisk premiärminister. Men liksom majoriteten bland Torypartiets väljare – kanske även majoriteten bland Labourväljarna – menar både May och Johnson att folkomröstningsresultatet och därmed ”det brittiska folket” som sådant gett regeringen mandat att snarast möjligt få UK ut ur EU. Detta trots – eller kanske på grund av – att majoriteten av parlamentsledamöterna hela tiden varit emot ett EU-utträde.
Det var dock inte några parlamentsledamöter som hösten 2016 reagerade mot den förda regeringspolitiken, utan det gjorde i stället privatpersonen Gina Miller. Genom att offentligt ställa frågan ifall det alls var lagligt för en brittisk regering att fatta beslut som inte var förankrade i parlamentet kom Miller att dra regeringen inför Storbritanniens högsta domstol. I januari 2017 meddelade domstolen att det avtal om utträde ur EU som Mays regering skulle komma att förhandla fram måste godkännas av parlamentet för att kunna godtas som brittisk lag. Sedan dess har regeringens avtal röstats ned av parlamentet – tre gånger. Toryregeringen står mot det Toryledda parlamentet. Premiärministrarna må bytas ut – men regeringen avgår inte. Tvärt om. Regeringen hotar upplösa parlamentet och styra genom dekret – i demokratins namn. Brexit indikerar att Storbritanniens konstitutionella kris tycks bottenlös. Säger oss detta något om den parlamentariska demokratins kris i allmänhet?
I den värsta konstitutionella kris som landet upplevt sedan dess tillkomst 1707 är Storbritannien i praktiken ledarlöst. Världen bevittnar en storpolitisk tragedi av shakespeareska mått.
Genom högsta domstolens beslut att folkomröstningsresultatet inte gav regeringen något mandat att på egen hand förhandla fram Storbritanniens utträde ur EU, utan att det i stället är parlamentets mandat som gäller, så var i praktiken de politiska förutsättningarna för Brexit borta redan innan de egentliga förhandlingarna med EU ens hunnit inledas våren 2017. Oavsett vilket avtal som regeringen än skulle lyckas förhandla fram så var det redan på förhand givet att det skulle bli svårt att få det avtalet igenom parlamentet. Samtidigt växte sig den populistiska viljan till Brexit allt starkare. Direktdemokrati mot parlamentarisk demokrati. Det demokratiska Storbritannien slits sönder inifrån. Att Brexit egentligen inte har med den Europeiska unionen att göra blir alltmer tydligt. I stället framstår Brexit som ett symptom på djupt liggande brittiska, eller kanske snarare engelska, inrikes problem. Dessutom, i den värsta konstitutionella kris som landet upplevt sedan dess tillkomst 1707, är Storbritannien i praktiken ledarlöst. Världen bevittnar en storpolitisk tragedi av shakespeareska mått.
Plötsligt är Shakespeares tid vår samtid. I parlamentets underhus har talman Bercow alltså försökt bromsa utvecklingen genom att åberopa en lag från 1604, året Shakespeares pjäs Othello uruppfördes: en pjäs som handlar om passionerad kärlek, svekfull vänskap och tragiskt hämndbegär. Året innan, 1603, hade den engelska drottningen Elisabeth I avlidit barnlös och efterträtts på tronen av den skotske kungen Jakob VI – som därmed kom att bli den skotsk-engelske dubbelmonarken Jakob I. Det allt överskuggande politiska målet för Jakob var att förena sina två kungariken till ett enda: till the United Kingdom. Men han hann avlida innan det målet uppnåtts.
Hans efterträdare på tronerna, sonen Karl, var inte lika politiskt flexibel som sin far. Karl I var dessutom övertygad katolik i ett alltmer protestantiskt England. Kung Karl hävdade bestämt att han regerade i kraft av ”Guds nåde” och att han därmed stod över alla andra människor, lagar och parlament. Det synsättet accepterades inte av alla. När han försökte upplösa parlamentet utbröt det engelska inbördeskriget. Detta våldsamma och extremt blodiga krig nådde en första kulmen då parlamentet tagit Karl till fånga och ställt honom inför rätta för förräderi, samt dömt honom till döden. År 1649 halshöggs Karl I och därmed avskaffades den engelska monarkin som sådan.
I dess ställe upprättades en republik: The Commonwealth. Ledaren hette Oliver Cromwell och han styrde i namn av att vara Lord Protector (en titel som i praktiken gjorde honom till en slags blandning av president, militärdiktator och ayatolla). Cromwells hårdföra regim – i praktiken en religiös diktatur – ledde till en ny omgång inbördeskrig i vilka Karl I:s söner Karl och Jakob förde krig mot The Commonwealth. År 1660 återinförde Karl II (som sedan sin fars avrättning varit kung av Skottland) den engelska monarkin. Samtidigt sammanförde han de engelska och skotska kungarikena under sitt eget majestät – utan att vara i position att slå samman dem till ett United Kingdom. De underliggande problem som orsakat inbördeskriget hade dock inte lösts. Efter Karl II:s död tog hans lillebror över som Jakob II, kung av Skottland, England, Wales och Irland. Jakob hade konverterat till katolicismen, vilket hans vuxna döttrar Mary och Anne inte gjort. Mary gifte sig med den nederländske ståthållaren och protestanten Wilhelm av Oranien som dessutom var hennes kusin (Wilhelms mamma var Jakob II:s storasyster). Tillsammans började Wilhelm och Mary en ny vända brittiska inbördeskrig mot pappa/svåger/morbror Jakob II.
I England avslutades kriget med någon som närmast kan liknas vid en statskupp. Protestantiska engelsmän utsåg Wilhelm och Mary till Englands nya kungapar, medan Jakob II tog till flykten. Händelseförloppet har gått till historien som The Glorious Revolution of 1688-89. Det som idag kallas Storbritanniens ”oskrivna konstitution” kan dateras till detta tillfälle.
Kriget fortsatte dock på Irland, där katolikerna ställde sig bakom Jakob II och protestanterna bakom Wilhelm av Oranien. Åren 1690-91 segrade Wilhelm militärt. Sedan dess, ända in i vår samtid, hyllas han bland Nordirlands protestanter som King Billy (Wilhelm = Billy). Till King Billys ära och för att mobilisera i den eviga kampen mot katolikerna har Nordirlands protestanter bildat the Orange Order – orange var Wilhelms färg. I Ulster, dagens Nordirland, har 1600-talet definitivt inte tagit slut. Idag kan man på husfasader i Belfast se muralmålningar föreställande King Billy på sin vita häst och med årtalet 1690 tydligt utskrivet. Samtidigt hatas King Billy av Nordirlands katoliker, vilka har sina egna muralmålningar målade på sina husfasader. Vad kommer att hända ifall en militariserad och hårdbevakad gräns ska upprättas mellan republiken Irland och Nordirland/Storbritannien? 1600-talet är som sagt vår samtid.
Storbritanniens tvåpartisystem bör ses med detta som bakgrund. Systemet kan härledas tillbaka till tiden före 1707 och grundandet av the UK. Torypartiet sprang fram ur den landägande högadelns vilja att styra sig själv som den alltid gjort. Det andra partiet, Whig, företräddes av den allt kapitalstarkare lågadel som framför allt var representerad i de växande städerna. Partiets bas utgjordes av allt förmögnare handelsmän som tjänade sina pengar genom internationell handel. Medan Tories var emot skattehöjningar och maktens centralisering till London, så var Whigs för höjningar av skatten på högadelns lantegendomar. Genom dessa skattehöjningar skulle det framväxande brittiska imperiets expansion säkerställas, krigen finansieras och London kunna bli framtidens handelscentrum och världsstad. London skulle inte bara bli ett nytt Rom, utan bokstavligen bli Det nya Jerusalem.
Under vintern och våren 2018-19 har mängder av människor betraktat denna utveckling – kanske utan att förstå vad det tittat på – då de gått och sett biosuccén The Favourite. Filmens handling utspelas kring årtalet 1707. I centrum befinner sig drottning Anna av England och Skottland (Queen Anne). Jo, denna Anne var alltså lillasyster till Mary (som var gift med Wilhelm av Oranien) och dotter till Jakob II. På en och samma gång bar hon traditionen från 1600-talets inbördeskrig med sig – samtidigt som hon även var garanten för det rådande vapenstilleståndet: kriget hade förskjutits från de brittiska öarna till den europiska kontinenten. Just år 1707 blev Queen Anne den första monarken över den då nybildade staten Det förenade kungariket: the United Kingdom, the UK, alltså Storbritannien.
Konflikten i The Favourite gestaltas genom kampen mellan Sarah Churchill och Abigail Hill om vem som bäst lyckas vara drottningens favorit och därmed den som i praktiken regerar landet. Just detta kvinnliga triangeldrama är kanske det som de flesta minns av filmen. Men bakom den konflikten visas också en andra konflikt: den mellan drottningens regering och parlamentet som är uppdelat på Tories och Whigs. Queen Anne visar sig vara en bräcklig människa och en svag regent som i praktiken styr genom att överföra makt till den som bäst når fram till hennes öra. Under början av sjuttonhundratalet är det Whigs som har drottningens stöd. Och Whigs största tillgång är favoriten Sarah (Churchill). Men genom att spela ut henne mot Abigail (Hill) – som förvisso själv aktivt förmår styra sitt liv och den allmänpolitiska utvecklingen – visar filmen hur Tories kommer till regeringsmakten. Ändå är det varken Whigs eller Tories, lika lite som parlamentet eller regeringen, eller för den delen Sarah eller Abigail, som suveränt innehar makten. I stället är hela tiden suveräniteten kopplad till den tragiska gestalten Queen Anne: symbolen för Storbritannien. Där slutar filmen The Favourite. Och där befinner vi oss idag.
Frontlinjen mellan (illiberala) populister och (liberala) elitgrupper tydliggörs i dagens Brexit-Storbritannien: båda sidor om fronten kallar sig ”demokrater” och båda sidor menar att motståndarna ”inte är några demokrater”.
Kampen om Storbritanniens gunst står mellan regering och parlament, snarare än mellan de olika partierna som är representerade i parlamentet. Samtidigt, enligt ”den oskrivna konstitutionen” är det parlamentet som tillsätter premiärministern, som i sin tur ska tillsätta drottningens regering och därmed representera Det förenade kungariket som sådant, inte endast parlamentet. Men för att systemet ska fungera fordras ömsesidig respekt och en allmän konsensus om att Storbritannien står över allt annat. Brexit har dock visat att denna respekt är en tunn fernissa och att det inte (längre) finns någon konsensus om att Storbritannien står över allting annat. Därmed finns heller inga garantier för att Det förenade kungarikets fortsatta existens är säkrad. Vad händer då den idag 93-åriga drottning Elisabeth II avlider, vilket hon mänskligt sett att döma snart kommer att göra? Ingen vet.
I skuggan av den pågående Brexit-debatten dyker frågor upp, frågor som borde ha ställts för länge sedan men som ändå inte blivit ställda. Storbritannien har traditionellt betraktas som den moderna parlamentarismens, om än inte demokratins ursprungsland. Vilket är egentligen förhållandet mellan parlamentarism och demokrati? Den frågan pekar vidare mot demokrati som politiskt beslutssystem. Men vad menas med demokrati? Om demokrati betyder folkstyre: Vad/vilka är då folket i folkstyret – och vilka människor får inte vara med i folket? Vilka människor utgör folket och vilka människor räknas inte som folket? Hur, när och var avgörs vilka inom det demokratiska systemet som är röstberättigade, och vilka som inte är det? Om parlamentarism innebär ett indirekt beslutsfattande – de röstberättigade väljer sina beslutande ombud och fattar inte själva besluten – så uppstår en skillnad mellan indirekt demokrati och direktdemokrati. De som idag företräder indirekt demokrati, i form av parlamentarisk demokrati, har en tendens att inte erkänna direktdemokrati som någon ”egentlig” demokrati. Och tvärt om. De som menar att den enda ”egentliga demokratin” är direktdemokrati, utan valda mellanled, avfärdar parlamentarism som ”elitstyre”. Här framträder skillnaden mellan dem som förordar parlamentarisk demokrati och som avfärdar sina motståndare som ”antidemokratiska populister”, och dem som förordar direktdemokrati och avfärdar sina motståndare som ”den antidemokratiska eliten”.
Frontlinjen mellan (illiberala) populister och (liberala) elitgrupper tydliggörs i dagens Brexit-Storbritannien: båda sidor om fronten kallar sig ”demokrater” och båda sidor menar att motståndarna ”inte är några demokrater”. Brexit provocerar oss alla att kritiskt ställa oss frågan: Exakt vad är demokrati för något?
***
En förkortad version av essän har tidigare publicerats av nättidskriften Dixikon.se
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
