Den brustna moderniteten

modernitet För ett ögonblick kunde jag se viruset med nya ögon. Kanske är den en befriare, en möjlighet för vår moderna civilisation att besinna sig, skriver Alf Hornborg.

När vi började ana vilka oerhörda konsekvenser coronaviruset skulle få för världsekonomin drog jag mig till minnes hur H.G. Wells för mer än ett sekel sedan avslutade sin science fiction-roman Världarnas krig. Just när hoppet tycktes ute och invasionen från Mars nästan hade krossat människornas motståndsförsök stannade plötsligt utomjordingarnas maskiner. Det visade sig att de främmande varelserna hade angripits av en mikroorganism mot vilken de saknade motståndskraft. Monstren från Mars hade, som Wells uttryckte det, ”dräpts av de ringaste varelser som Gud, i sin visdom, har satt på denna jord”. Skulle vi idag kunna förstå den utomjordiska invasion som hotade livet på jorden som en allegori för kapitalismens framfart? För ett ögonblick kunde jag se viruset med nya ögon. Kanske är den en befriare, en möjlighet för vår moderna civilisation att besinna sig?

Virusets budskap

De politiska tvistefrågor som nyligen dominerade den offentliga debatten har hamnat, om inte i skymundan, så i ett helt annat ljus. För bara några månader sedan var vårt allt överskuggande bekymmer att inga politiska beslut i världen tycktes kunna dämpa utsläppen av växthusgaser.[1] Det fossilbränsledrivna samhällsmaskineriet rullade obönhörligt vidare. Men pandemin kunde på några veckor få oss att bete oss mera hållbart än vi gjort på flera årtionden, trots att vi länge varit medvetna om att vår livsstil varit ohållbar. En anonym diktare gjorde sig till uttolkare av virusets budskap: ’Jag har kommit för att stänga ner maskinen vars nödbroms ni själva inte kunde hitta’.[2] Mera koncist kan situationen knappast uttryckas. Coronapandemin har i ett slag tydliggjort vår civilisations mest grundläggande dilemman.

Att fossil energi, ekonomisk globalisering och den tilltagande fixeringen vid ’tillväxt’ är förödande både för mänskligheten och planeten har under ett halvsekel blivit uppenbart för allt fler.[3] Den utbredda ångesten inför den annalkande klimatkatastrofen har berett vägen för de senaste månadernas viruspolitik. Politiker och allmänhet har visat sig förvånansvärt beredda att panikbromsa kapitalismen. Som ett korthus rasar nu de sektorer som vuxit fram för att tillgodose de globalt mest välbärgades överflödskonsumtion: olje- och kolindustrin, flyget, bilbranschen, turismen, den så kallade besöksnäringen. Givetvis är det tragiskt för alla som drabbas,[4] men i gengäld ökar faktiskt chanserna att planeten fortfarande är beboelig om hundra år. Och liksom så mycket annat som får ny belysning av pandemin tydliggörs de djupa klasskillnader som präglar vår värld: klyftorna mellan de som konsumerar mest – olja, flygresor, bilar, resor, hotellnätter, restaurangbesök, med mera – och de som tillhandahåller varorna.

Mitt i mörkret och oron blomstrar visionerna om ett långsammare och mera eftertänksamt samhälle:  om människoliv som levs i takt med naturens rytm i stället för att i högt tempo drivas av ekonomiska kalkyler mot en allt mer sannolik ekologisk apokalyps. Den digitala tidskriften resilience.org levererar nästan dagligen ett halvt dussin artiklar som reflekterar över coronapandemins diverse implikationer. Kurt Cobb anade redan den 1/3 att tilltron till världsmarknadens ’effektivitet’ inte lär överleva pandemin. Chris Smaje (6/4) påpekar att teknikoptimisternas drömmar om att bedriva gruvdrift på andra himlakroppar tydligt visar hur omöjligt det är tänka sig fortsatt tillväxt på vår jord.[5] William Rees (7/4) skriver att det nu måste vara dags att avsluta vårt dödsdömda experiment med globaliserad industrialism. Richard Heinberg (10/4) menar att begrepp som ’nedväxt’ och ’basinkomst’ hädanefter måste tas på allvar. Enligt Paul Gilding (16/4) och John Feffer (14/5) bevittnar vi i dessa dagar nyliberalismens och ’marknadsfundamentalismens’ död – och Statens återkomst. Feffer förutspår att covid-19 kan göra med kapitalismen vad digerdöden gjorde med feodalismen – inte genom en närmelsevis lika hög dödlighet men genom att underminera det förhärskande ekonomiska systemet. Han påpekar att när alla andra kurvor pekar nedåt förblir efterfrågan på mat fortsatt hög i en värld där 820 miljoner människor hade för lite att äta 2018, medan 40 procent av maten i USA hamnade i soporna. Så väl, ironiserar han, fungerar alltså marknaden…

Fossilkapitalismens död?

Hur ska vi se på fossilbränsleindustrins akuta problem? Justin Mikulka (17/4) påpekar att olje- och gasindustrin i USA redan innan det stora prisraset var skuldsatt upp över öronen. Den olja och gas som utvunnits via ’fracking’ skulle inte ha blivit tillgänglig utan omfattande kredit – och med dagens priser står hela branschen inför hot om konkurs.[6] Bankerna erbjuds statliga stödpaket men kommer knappast att bevilja fossilindustrin ytterligare lån – för att minimera förlusterna tar de istället över dess konkursbon. Som Julia Conley (21/4) noterar kräver klimatrörelsen att inga statliga stödpengar ska satsas på att upprätthålla den problematiska fossilindustrin. I klimatrörelsens ögon vore detta i stället ett gyllene tillfälle att förstatliga branschen för att sedan successivt avveckla den. Richard Heinberg beräknar den 21/4 att efterfrågan på olja i världen hade sjunkit med en fjärdedel sedan april i fjol (från 80 till 60 miljoner fat per dag). Han konstaterar att hela branschen är i djup gungning. Men även om de som förespråkar förnybar energi kan tycka att detta borde gynna sol och vind framhåller han att omställningen fordrar stora mängder fossil energi, vilket innebär att även sol- och vindkraft drabbas. ”Oljan”, skriver Heinberg,”är vad som har gjort vår moderna livsstil möjlig”. Är vår civilisation sist och slutligen trots allt beroende av fossil energi?

Ett annat scenario skisseras den 13/5 av Michael Klare. Han tänker sig att den drastiskt minskade efterfrågan på olja kommer att medföra en desto snabbare omställning till förnybar energi. Det som enligt prognoserna skulle ta 20 år kan nu hända på bara några år. I USA har bilresandet och flygandet minskat dramatiskt – det senare med 95 procent. Medan analytiker nyligen räknade med att en ständigt ökande efterfrågan på olja skulle drivas av en växande och allt mera rörlig medelklass i Asien – som därmed skulle mer än kompensera för ökningen av elbilar i Europa – har International Energy Agency (IEA) nu beräknat att oljekonsumtionen i april har minskat med över en tredjedel: hela 29 miljoner fat per dag. Samtidigt beräknar International Monetary Fund (IMF) att världens BNP 2020-2021 sjunker med nio biljoner dollar, ett belopp större än Japans och Tysklands ekonomier sammanlagda, och Kina uppger att dess BNP under månaderna januari-mars 2020 sjönk med 6,8 %. Att Kina drabbas så hårt av den uteblivna globala efterfrågan medför i sin tur att ett stort antal länder i Syd kommer att exportera mindre råvaror. Varor och människor kommer i mindre utsträckning att transporteras globalt, samtidigt som distansarbete kommer att öka. Klare förutspår därför att efterfrågan på olja kommer att fortsatt vara låg, medan den ökande efterfrågan på elektricitet kommer att gynna de förnybara energikällorna betydligt snabbare än vad prognoserna nyligen räknade med.

Grön teknik ifrågasatt

Skulle alltså coronapandemin kunna hejda den globala uppvärmningen? Kan vi sätta vår tilltro till den förnybara energi som den kanske banar väg för? Mitt under den pågående pandemin – på självaste Earth Day den 22 april – lanserades dokumentärfilmen Planet of the Humans, som regisserats av Jeff Gibbs och producerats av den Oscarbelönade kapitalismkritikern Michael Moore. Dess budskap är att förment ”hållbara” teknologier som vind- och solkraft egentligen bygger på samma ohållbara mönster – förbränning av fossila bränslen, utvinning av begränsade lagerresurser, utplåning av ekosystem, exploatering av människor – som kännetecknar fossilkapitalismen. De ofantliga summor pengar som ska satsas på grön teknik – till exempel enligt förespråkarna för en Green New Deal– motsvarar en oerhörd förbrukning av naturresurser. Bortom dollarmiljarderna döljer sig en lika ofantlig fysisk metabolism – en ämnesomsättning – i en skala som vore det sista som planeten nu behöver.

Filmen utlöste en störtflod av upprörda recensioner som dömde ut den som anti-progressiv och högerpopulistisk. Därmed tydliggjorde den hur den gröna energiteknikens metabolism har blivit en symbolfråga som delar debattörerna enligt en binär spelplan där det är moraliskt suspekt att föreslå att global fossilfrihet är oförenlig med Nords konsumtionsnivåer. I enlighet med denna binära logik blev den hittills hyllade vänsteraktivisten Moore plötsligt – och felaktigt – klassificerad som klimatförnekare. Även bland fossilkapitalismens kritiker är alltså behovet att försvara den livsstil som Nords medelklass kan kosta på sig så stort att den kritiska analysen får ge vika för mera lättsmält retorik. Om budskapet i Planet of the Humans vore välgrundat skulle implikationerna ju vara förödande för den del av den rödgröna rörelsen som tror att vår civilisation kan göras hållbar och rättvis genom att byta energiteknik.

På resilience.org recenseras filmen av Gert van Hecken (13/5), som ansluter sig till dess centrala resonemang men beklagar att den saknar ett globalt fördelningsperspektiv: det är ju inte ”mänskligheten” som helhet som kan ställas till svars för vår tids globala miljöförändringar. Han beklagar också att filmens budskap kan åberopas av mera otvetydigt anti-progressiva krafter som olje- och kärnkraftsindustrin. Men hur problematisk den än kan vara är den öppna kritiken av förment ”gröna” tekniska lösningar central för vår moderna civilisations självförståelse. Som Ted Trainer skriver på resilience.org den 17/10, 2019, måste även vänstern göra upp med sina alltför teknikoptimistiska inslag. I stället för att som de nyliberala ekomodernisterna vid Breakthrough Institute föreställa sig att ekonomisk tillväxt kan ”frikopplas” från resursförbrukning måste den inse att nedväxt (degrowth) är det enda hållbara alternativet. Annars, skriver Trainer, skulle miljöeffekterna per dollar BNP till 2050 behöva minska till en trettiondedel av vad de är idag.

Lokal självtillit

Gemensamt för flertalet av de visionärer som skrivit på resilience.org är att de vill se en grundlig uppgörelse med vårt nuvarande ekonomiska system och en högre grad av lokal självtillit. Patrick Holden (7/4), Kim Stoddart (14/4), Warren Draper (20/4) och Gunnar Rundgren (21/4) menar att de sårbarheter i vårt globala försörjningssystem som coronapandemin blottar tydligt visar hur avgörande det är att människor överallt bygger upp en lokal livsmedelssäkerhet. Rundgren skriver att småskalig odling ”inte behöver vara så illa så länge inte en godsägare eller förtryckande stat pressar bonden på överskott”,[7] men att en sådan ekonomi lämnar föga utrymme för shopping, stadsjeepar och årliga semesterresor till stränder tusentals mil bort. En grundtanke hos dessa förespråkare för ökad självtillit är att maten vi äter måste frikopplas från världsmarknaden och i mycket större utsträckning åter bli en lokal angelägenhet. Hur detta skulle kunna förverkligas finns det många goda förslag på, men gemensamt för dem alla är att vår basförsörjning blir mera lokal och att den ’immuniseras’ mot svängningar i världsekonomin.

Paradoxalt nog kan reformer i den här riktningen, trots att de syftar till större lokalt självbestämmande och ofta förespråkas av anarkister, fordra en stark nationalstat. Innan coronapandemin drabbade oss tog frågan om nationalstaten stort utrymme i debatten, men handlade då oftast om nationsgränsernas för- och nackdelar. Själva företeelsen territorialgräns hade i vida kretsar kommit att förknippas med privilegier, orättvisor, främlingsfientlighet och högerpopulism. Men så kom debatten om nationalstaten plötsligt att hamna i annan belysning när land efter land stängde sina gränser för att skydda sig mot viruset. Undermedvetet väcktes frågor om nation, identitet och nationell suveränitet som för många nyss hade varit otänkbara. Politiker bedömdes efter hur resolut de skötte sina länders angelägenheter – och bevakade deras gränser.

Globalisering och sårbarhet

Det som tydligast har framträtt som det underliggande problemet är vår sårbarhet. Liksom många tidigare civilisationer hade vår globaliserade ekonomi blivit extremt känslig för störningar – med ett systemteoretiskt begrepp hyperkoherent (alltför sammanbunden). Det var ju inte lokala kinesers smak för vilda djur som var det grundläggande problemet, utan den snabbhet med vilken ett virus från en djurmarknad i Wuhan kunde lamslå länder som Italien, Spanien och USA. Pandemin blottade vår ekonomiska sårbarhet.

Ekonomisk ”hyperkoherens” har varit ett återkommande problem genom världshistorien. Michael Klare (14/4) påminner oss om att pandemier har bidragit till tidigare imperiers sammanbrott och tror att coronapandemin i förlängningen hotar vår egen civilisation. Andrew Langley (21/4) anar att ’hyperkoherens’ ingick i mönstret bakom flera tidigare civilisationers sammanbrott, som västromerska riket på 400-talet, mayarikena på 900-talet och bronsålderscivilisationen på 1100-talet f.Kr.

Den sena bronsålderns samhällen var starkt globaliserade. Egypten, Anatolien, Babylonien, Assyrien och det mykenska Grekland var sammanbundna genom komplexa handelsnätverk. Bronstillverkning krävde tillgång till både koppar och tenn, vars strategiska betydelse närmast motsvaras av oljan idag.[8] En kombination av faktorer gjorde att denna trehundraåriga världsordning bröt samman omkring 1200 f.Kr. och de vidsträckta imperierna fragmenterades i mindre riken.[9]

Som arkeologen Eric Cline visar i boken 1177 B.C.: The Year Civilization Collapsed (2014) hade den långt drivna sammanbundenheten gjort den globaliserade bronsålderscivilisationen alltför sårbar för störningar. Liksom vid så många andra sammanbrott av detta slag var det kombinationen av flera utlösande faktorer som blev systemet övermäktigt. Bland de som nämns – och som figurerar även i vår tid – finns störningar i handelsmönster, finansiell instabilitet, miljöförstöring, klimatförändringar och pandemier. Även Andrew Nikiforuk (14/5) drar paralleller mellan vår sårbarhet inför coronapandemin och de kriser som drabbat tidigare civilisationer. Han påpekar att den kinesiska staden Wuhans centrala placering som nav i vår extremt globaliserade ekonomi erbjöd viruset bästa tänkbara utgångspunkt för dess snabba erövring av världen.

Den brustna moderniteten

Vid sidan om vår medicinska och vår ekonomiska sårbarhet har vi även fått anledning att reflektera över vår existentiella sårbarhet. Pandemier på 50- och 60-talen kunde vara betydligt mera förödande än den nuvarande, räknat i människoliv, men medförde inte närmelsevis så djup politisk och ekonomisk oro. Visst är världen mera ekonomiskt sammanbunden nu än på 50-talet, men därtill kommer att vår relation till sjukdom och död uppenbart har förändrats. Det ligger i den moderna sekulariseringens väsen att vår grundläggande tilltro riktas till experter och teknik. Därför har vår ängslan under dessa månader i så hög grad handlat om respiratorer, skyddsutrustning och intensivvårdspersonal. Liv eller död har blivit en teknisk fråga.

Särskilt oroande har det varit att tekniken kanske inte räcker till: vår främsta trygghetskälla riskerar därmed att svika oss. Vi är rädda. Räddare och mera utsatta än på mycket länge. Plötsligt har vår moderna grundtrygghet punkterats och vår nakna sårbarhet inför världens obönhörliga och blinda krafter har blivit smärtsamt uppenbar. Virusets likgiltighet för vår ångest är lika iskall som stjärnhimlens. Vi inser att vi lever utan några garantier för ett gott slut. Dessutom har sjukvårdens teknifiering och krav på distansering gjort att vi inte kan räkna med att söka tröst hos våra närmaste.

Det är som om en bubbla har brustit. Den trygghet som moderniteten har erbjudit oss har också varit förutsättningen för det moderna samhällsmaskineriet. Att vi nu visat oss vara beredda att låta hela detta maskineri haverera kan bara förklaras med vår rädsla – insikten att våra moderna trygghetskällor är så mycket bräckligare än vi anat.

Kanske är den mest subtila förändringen som coronapandemin har fört med sig den outtalade omprövningen av det moderna samhällskontraktet. Efter attentaten mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 upptäckte många – inte minst flygresenärer – att deras förhållande till främmande medmänniskor hade underminerats. Plötsligt fanns en misstänksamhet mot medresenärer som motsade modernitetens grundläggande principer: antagandet att andra människor är lika rädda om liv, hälsa och fredlig samexistens som man själv är. Självmordsbombarna utmanade medvetet denna grundval för modernt samhällsliv.

Även coronapandemin bidrar nu till att moderniteten krackelerar. Viruset sätter därmed begreppet xenofobi i ny belysning. I stället för ”främlingsfientlighet” är dess ordagranna översättning ”främlingsskräck”. Vad innebär inte den ”sociala distanseringen” och ängsliga navigeringen bland okända människor annat än just främlingsskräck? När kommer denna diffusa skräck för främlingen att upphöra? När kan vi åter igen bli moderna? Vad skulle det innebära för världssamhällets framtid om covid-19 i stället för att besegras av ett vaccin dröjer sig kvar bland oss som en osynlig fiende – ett ständigt hot mot vår moderna rörlighet och en påminnelse om vår nyvakna sårbarhet?

Står vi vid ett historiskt vägskäl? Den som lever får se. På kort sikt (5-10 år) är det förmodligen olyckskorparna som kommer att framstå som patetiska. På längre sikt (50-100 år) kan historien komma att skrivas annorlunda. Då kan inspelningar av allvarsamma ministrar och ekonomer som varnar för ekonomisk nedgång och arbetslöshet – utifrån noggrant och försiktigt framräknade procentsatser – få våra efterkommande att skaka på huvudet åt vår tids aningslöshet.

[1] William Rees (resilience.org 2020-04-07) frågar retoriskt, ”Minns ni klimatfrågan?”

[2] Lundimatin 2020-03-27.

[3] William Rees (resilience.org 2020-04-07), som uppfann begreppet ”ekologiskt fotavtryck”, påpekar att det skulle behövas nästan fem ytterligare jordklot för att försörja världens befolkning på nordamerikansk nivå. Med hänvisning till ett utkast till FN’s Global Sustainable Development Report 2019 serverar oss Tessa Koumoundouros i Science Alert 2018-09-10 den bistra sanningen: ”Marknaden håller på att döda planeten”.

[4] Philip Thomas vid Bristoluniversitetet har beräknat att om BNP sjunker mer än 6,4 procent så kommer recessionen att kräva fler människoår än viruset självt (Inez Aponte, resilience.org 2020-04-07). William Rees (resilience.org 2020-04-07) befarar att den globala ekonomin kan komma att krympa med en fjärdedel.

[5] Smaje visar att om vi räknar med omkring 3 % tillväxt per år skulle vi om 50 år ha en fyrdubblad världsekonomi – vilket kräver att vi hittar ”tre ytterligare världar” samtidigt som vi måste minska fossilenergiförbrukningen från motsvarande 12 miljarder ton olja till noll.

[6] Martin Farrer skriver i The Guardian 2020-03-20 att kreditproblemen i spåren av coronapandemin kan få finanskrisen 2008 att framstå som rena barnleken.

[7] Att odla utan sådana krav från någon överhet vore att bryta med ett mönster som enligt statsvetaren James Scott i boken Against the Grain (2017) har präglat jordbruket sedan dess uppkomst i Mesopotamien några tusen år f.Kr.

[8] Övergången till järn innebar att man övergick till en mera lokal – och i vissa avseenden sämre – teknik efter bronsålderns slut.

[9] Fragmenteringen i mera lokala enheter behöver inte betraktas som något ont, utan kan ofta innebära en frigörelse från alltför krävande samhällshierarkier.

***

Följ Arena Essä på Facebook