Den ekonomiska politikens beståndsdelar

Essä Strukturpolitik som samlingsbegrepp på det ekonomisk-politiska området används rätt sällan i den politiska debatten. Jag menar att begreppet är centralt i diskussionen inom den breda vänstern om en reformistisk strategi. Därav denna lilla essäsamling om tre delar.

Den här första delen är en allmän diskussion kring hur strukturpolitik kan definieras som en del eller aspekt av den ekonomiska politiken. I andra delen görs en genomgång av hur strukturpolitiska synsätt och ansatser använts i arbetarrörelsens idédebatt historiskt. I tredje delen pekas på några centrala politikområden i dag där en mer medveten strukturpolitisk blick borde kunna vara fruktbärande för en förnyad, sammanhållen reformistisk strategi.

Den ekonomiska politiken kan sägas ha två beståndsdelar. Strukturpolitiken är den ena, den makroekonomiska politiken den andra. Den senare är tydligare definierad än den förra, och dominerar starkt synen på vad ekonomisk politik är och kan vara både i nyhetsbevakningen, den politiska debatten och forskningen.

I verkligheten är gränsen mellan dessa båda grenar på den ekonomiska politikens träd otydlig. Det handlar mer om olika dimensioner eller aspekter av politiken än om åtskilda politikområden. Makroekonomiska och strukturpolitiska perspektiv måste i allmänhet förenas i olika kombinationer när det gäller att lösa samhällsproblemen. De bör alltså inte ställas i motsättning till varandra såsom ibland sker.

Likafullt menar jag att en uppdelning kan vara fruktbar på ett analytiskt plan, särskilt med tanke på att den makroekonomiska aspekten är så dominerande i synen på ekonomisk politik i dag. I det strukturpolitiska perspektivet blir också den ekonomiska utvecklingens maktpolitiska dimensioner mer påtagliga, medan de makroekonomiska teorierna och rekommendationerna lätt får en teknisk och abstrakt karaktär.

Maximera ekonomisk stabilitet

På den makroekonomiska stabiliseringspolitikens område sysslar man med analyser på en högt aggregerad nivå, utifrån vilken man studerar kvantitativa ekonomiska storheter som nationalräkenskaper, inflation, valutarelationer, konjunkturutveckling, kapacitetsutnyttjande och BNP-utveckling. Man söker forma teorier om hur dessa olika storheter kan påverka varandra, positivt eller negativt, i förhållande till syftet att maximera ekonomisk stabilitet och tillväxt, oftast med hjälp av matematiskt framräknade sambandsmodeller.[1]

Huvudtemat i de makroekonomiska teorierna är hur den ekonomiska politiken genom stimulanser eller åtstramningar på penning- och finanspolitikens område kan åstadkomma jämvikt mellan tillgång och efterfrågan i samhället. Ett mer reforminriktat ”keynesianskt” synsätt handlar om hur man med sådana insatser ska kunna skapa en sådan jämvikt på en högre nivå av produktion och sysselsättning än vad som åstadkoms genom de så kallade fria marknadskrafterna. Båda synsätten utgår från en tradition av stark tilltro till möjligheterna att från makroekonomisk nivå kontrollera och styra samhällsekonomins mångfald av interaktioner och inflytelser.

Socialdemokratins syn

Ett fokus på de makroekonomiska sambanden och instrumenten har alltid varit starkt i socialdemokratins syn på ekonomisk politik. Dess historiska självförståelse vilar tungt på uppfattningen att en framgångsrik makroekonomisk politik i keynesiansk anda varit något av grundbulten för arbetarrörelsens framgångar under 1900-talet. Först ges denna huvudrollen i besegrandet av 30-talskrisen. Sedan sägs den ha möjliggjort en stabil tillväxt under de första efterkrigsdecennierna, då en skicklig stabiliseringspolitik förutom att ha lagt den ekonomiska grunden för välfärdssystemen rentav sades ha förverkligat en krisfri kapitalism.

Men på 70-talet kom sådana förhoppningar på skam. Försök att möta en mer krisartad utvecklingsfas med efterfrågestimulanser i keynesiansk tradition misslyckades (exempelvis i den så kallade överbryggningspolitiken i Sverige eller den franska Mitterrand-regeringens stimulansprogram 1981). I hela västvärlden övergav regeringarna nu keynesianismen som ekonomisk-politiskt rättesnöre till förmån för en makroekonomisk linje som utlovade ekonomisk jämvikt genom att man rustade ner eller omorienterade offentliga ingrepp och regleringar i ekonomin. Marknadskrafternas automatiska visdom ställdes mot politiska klåfingrigheter, som påstods bara ge uttryck för den politiska klassens inbilskhet och publiktillvända egenintressen.

Finansiell keynesianism

Sedan finanskrisen 2008 har en tredje form av makroekonomisk politik utvecklats med en aktivistisk statlig stimulanspolitik av nytt slag. Krisen möttes med upprepade, kraftfulla statliga ingrepp i det makroekonomiska ramverket, en slags ”finansiell keynesianism” där man under mer än ett decennium förlitade sig på en mycket långtgående expansiv penningpolitik med minusräntor och så kallade kvantitativa lättnader. Det var en politik driven av centralbanker som (i en nyliberal strukturreform) undandragits parlamentariskt inflytande. Syftet var framförallt att rädda de globala finansmarknaderna från ett sammanbrott med katastrofala konsekvenser för hela ekonomin. Som stimulanspolitik har denna politik i mycket blygsam utsträckning gynnat den reala ekonomin i form av sysselsättning, produktivitetsutveckling och investeringar. Istället översköljdes de globala finansmarknaderna med likviditet, med stigande priser på tillgångsmarknaderna – framförallt börser och fastigheter – som följd, och med effekter i form av ökad skuldsättning och galopperande ojämlikhet.

På finanspolitikens område rekommenderades tvärtom en fortsatt långtgående, permanent åtstramning genom olika budgetrestriktioner. Den offentliga sektorn hölls i strupgrepp, så kallad austerity, något som hårt drabbade såväl välfärdssystemen som infrastrukturutvecklingen.

Kombinationen av våldsamt expansiv penningpolitik och finanspolitisk åtstramning, en linje som också drivits av socialdemokratiska regeringar, har utsatts för kraftfull och välmotiverad kritik, inte bara från vänster. Anmärkningsvärt är ECB-chefen Christine Lagardes utfall på World Economic Forum i Davos med anledning av de nationalekonomiska experternas oförmåga att förstå ekonomins utveckling sedan finanskrisen och dess förutsättningar framöver (refererat i DN den 3.2 2024). De hade förvandlats till en ”sekt”, menade hon. Deras vetenskapliga basis hade blivit oerhört smal och utestängt inflytandet från andra vetenskapsområden. Hon talade närmast om kunskapsområden knutna till klimatförändringar och biologisk mångfald. Andra kritiker har framhållit hur ekonomerna uppvisat en liknande självtillräcklighet gentemot samhällsvetenskaper som sociologi, statskunskap, kulturkunskap och psykologi.

Skymmer perspektivet blicken?

Protester mot austerity har sedan länge stått i centrum i vänsterns ekonomisk-politiska debatt. Bilden av denna som upphovet till allt ont har inneburit att dess fokus på makroekonomisk politik förstärkts. Mot austerity har man ställt en offensiv finanspolitisk stimulans som målats ut som något av “sesam, öppna dig!” för att lösa allehanda samhällsproblem. Mer sällsynt i vänsterns makroekonomiska debatt har vad jag kunnat se en kritik mot den måttlöst expansiva penningpolitiken varit.

Befogade frågor som kan ställas mot denna bakgrund är: har den breda vänsterns fixering vid och tilltro till makroekonomiska styrinstrument blivit för stark? Spelar det ensidigt makroekonomiska perspektivet en så dominerande roll i vänsterns syn på ekonomisk politik att det skymmer blicken för andra perspektiv? Har det strukturpolitiska reformperspektivet på så sätt kommit i skuggan hos de samhällskritiska rösterna i samhällsdebatten? Sådana frågor är en viktig utgångspunkt för denna text.

Så långt är det hög tid att ställa frågan: Vad är då strukturpolitiken för något?

Tittar man på nätet hur begreppet används i dag målas en bred palett upp av vad strukturpolitiken innefattar. Det hänvisas till alltifrån skatter till sociala trygghetssystem, pensionssystem, arbetskraftsförsörjning, utbildningspolitik, företagsklimat, reformer av den offentliga förvaltningen, incitamentsstrukturer, bostadsförsörjning, lokaliseringsåtgärder och investeringsstöd. På det konkreta ekonomisk-politiska planet visar sig begreppet strukturpolitik kunna svälja det mesta.

På ett mer övergripande plan kan man ändå vaska fram följande punkter.

• Centralt i strukturpolitiken är hur man ska möta de problem som den innevarande strukturomvandlingen – nya marknads- och konkurrensvillkor, ny teknik, nya företags- och arbetsorganisationer – ställer samhället inför.
• Detta innebär i sin tur att strukturpolitiken syftar till att påverka den ekonomiska utvecklingen på lite längre sikt, bortom de mer kortcykliga konjunkturväxlingarna och balansproblemen som upptar huvuddelen av makroekonomins uppmärksamhet.
• Viss tonvikt läggs på åtgärder som påverkar investeringar och produktivitetsutveckling, ett perspektiv som ofta ställer arbetet – arbetsmarknaden, arbetskraftsförsörjningen, ”humankapitalet” – i centrum, inklusive hur arbetslivet fogas samman med det sociala livet i övrigt på ett produktivt sätt.
• Just mångfalden av problemområden som dras in i det strukturpolitiska synfältet gör att ett återkommande tema är behovet av att samordna olika politikområden så att de förmås att verka i samma riktning, istället för att fastna i den politiska och byråkratiska maktens departements- och myndighetsstuprör.
• Ur nationalekonomisk doktrinsynpunkt synes den institutionalistiska skolan (som jag återkommer närmare till nedan) ges ett större inflytande på bekostnad av såväl den nyklassiska som den keynesianska traditionen.[2]

Ett annat sätt att närma sig definitionsfrågan är att undersöka hur begreppet strukturpolitik använts i den politiska debatten under senaste 50–60 åren.

På 60–70-talet fördes krav på vad man kallade strukturreformer särskilt fram inom den tidens ”nya vänster”. Då var det en appell för en reformistisk förnyelse efter det att välfärdskapitalismen av många i det lägret upplevdes ha förlorat sin samhällsförändrande kraft. Internationellt var strukturreformer ett radikalt signalord inom den så kallade eurokommunismens reformerade kommunistpartier. Viss inspiration kom också från reformekonomer i Östeuropa, som via strukturreformer försökte åstadkomma en ”socialism med mänskligt ansikte”.

I samtliga dessa fall var strukturreformernas funktion att åstadkomma en mer demokratisk ordning i ekonomin, vare sig det nu var västliga monopolkapitalister eller sovjetkommunistiska planeringsbyråkrater som stod i vägen. Kretsar inom dåvarande VPK var påverkade, socialdemokratin i mindre grad.

Röja undan “Sossesverige”

Begreppet försvann emellertid i vänsterdebatten på 80-talet. Då blev istället det trängande behovet av strukturreformer en återkommande refräng inom borgerligheten, inklusive dess nationalekonomiska expertis. Nu handlade det om att röja undan alla spår av det man kallade ”Sossesverige”. Genom strukturreformer skulle äntligen kapitalismens ”naturliga” ordning återställas. Starkt bidragande till det borgerliga självförtroendet och reformivern var den internationella debatten om ”eurosklerosen” i de europeiska välfärdsstaterna jämfört med de anglosaxiska länderna. Ytterligare ammunition kom av den av dåtidens OECD och IMF omhuldade ”Washington Economic Consensus” inom ekonomisk politik som den exempelvis formulerades i OECD:s beryktade rapport ”The Welfare State in Crisis”.

Där pekades ut vad som i tidens debatt kallades strukturfel i de europeiska, särskilt skandinaviska, välfärdsekonomierna. Även om konjunkturen vände uppåt skulle dessa strukturfel bestå Här måste det mer till än kortsiktiga, begränsade och pragmatiska ingrepp. Mer grundläggande ingrepp måste göras i ekonomins funktionssätt. Kodorden var sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar, sammanfattande omtalat som ett ”systemskifte”. Det gällde att skapa en ny maktbalans i samhället som gjorde slut på den socialdemokratiska ”maktstatens” blandekonomi, liksom att som SAF-direktören Nicolin uttryckte det ”kortsluta fackföreningssystemet”. Genom de finanspolitiska restriktioner som varit förhärskande sedan dess skulle den ”ofantliga sektorn” svältas ut och marknadens skapande fantasi frigöras.

Vänsterns reaktion på denna politik svajade mellan anpassning i socialdemokratins ledning och motstånd från andra delar av arbetarrörelsen, inte minst från de fackliga organisationerna på LO-området. Men det var ett motstånd som huvudsakligen uppehöll sig vid konsekvenserna av det strukturpolitiska skiftet. Det byggdes aldrig under av en alternativ strukturanalys av den mer krisartade fas som kapitalismen kommit in i, en analys som pekade ut andra strukturfel än dem som borgerligheten lyfte fram.

Vänstern gick inte i närkamp

I grunden handlade borgerlighetens kritik mot keynesianism och välfärdspolitik om att den byggde på en överskattning av den politiska rationalitetens möjligheter att styra och ställa med ekonomin. De ”välståndsbildande krafterna” skadades dessutom genom kortsiktig politisk intressepolitik och byråkratisk ineffektivitet. Denna kritik gick vänsterkrafterna aldrig i närkamp mot. De borgerliga opinionsbildarna kunde relativt ostörda proklamera ”den enda vägen” framåt. Särskilt underminerades den strukturpolitiska aspekten av den ekonomiska politiken. Inom en kritisk vänster blev makroekonomiska frågor överskuggande, både som roten till de rådande missförhållandena (övergivandet av keynesianismen) och den möjliga boten mot desamma (återgången till keynesianismen). Detta blev en dominerande tankefigur  som ledde bort från ett analytiskt arbete kring den pågående strukturomvandlingen i spåren av globalisering och teknisk-organisatorisk rationalisering. På samma gång sinade förrådet av strukturpolitiska reformprojekt.[3]

När det gäller definitionsfrågan, vad strukturreformer är/kan vara, finns ett underliggande synsätt som är gemensamt för vänstern och högern. För båda parter handlar strukturpolitik sist och slutligen om ingrepp som syftar till att påverka maktförhållanden i samhället genom förändringar i det ekonomiska systemets funktionssätt och mekanismer, vare sig det nu sker i form av regleringar, avregleringar eller omregleringar. I botten ligger ett materialistiskt synsätt på hur man åstadkommer en önskad maktförskjutning i samhället. Politik är inte att vilja, önska eller moralisera, utan att försätta sig i en position där man kan skaffa sig maktpolitiska muskler – att etablera nya ”fakta på marken”.

Den maktförskjutning som låg i perspektivet av den borgerliga strukturpolitiska offensiven på 1980-talet och framåt hade två beståndsdelar. För det första att utnyttja förändringar av klassamhället som öppnade möjligheter för att bryta ner den breda klassallians mellan arbetar- och medelklass som burit upp den svenska välfärdskapitalismen och ersätta den med en allians ovanifrån där breda skikt av medelklassens intressen knöts samman med den härskande överklassens. För det andra att lösgöra ekonomin från den politiska maktsfären.

Det senare projektet fordrar en historisk fördjupning kring utvecklingen av nationalekonomin som samhällsvetenskap.

I det tänkesätt som formades i den nya eliten under kapitalismens framväxt på 17–1800-talet började ekonomin uppfattas som en avskild domän i världen – ett självgående, autonomt maskineri som vi måste förstå oss på och anpassa oss till på samma sätt som man börjat förstå naturkrafterna. Detta samhällsmaskineri hade samma häpnadsväckande kraft som maskinerna i de nya fabrikerna – ett tänkesätt som var en del av tidens inflytelserika bild av ”maskinens seger över människan”. Nationalekonomerna var från början dess mest inflytelserika talesmän.[4]

En förklaringshierarki utvecklades där ekonomin – varuproduktionen, varuutbytet, prismekanismerna och marknadskrafterna – började uppfattas som en autonom, oberoende verkande utvecklingsfaktor som andra faktorer i samhällsekvationen är beroende av och måste rätta sig efter, på sin höjd föremål för en konsekvensdebatt. För att förstå mekanismerna i hur detta ekonomiska maskineri fungerade lade man fokus på privat nytta som drivkraft (baserad på människosynen ”homo economicus”), och mätbarhet och matematiska samband som förståelseformer.[5]

Detta var en idealisk infallsvinkel för att konstruera förenklade modeller där man kunde behandla sociala faktorer utanför detta maskineri som ”externa” förhållanden. I förståelsen för ekonomin kunde de, och måste de, reduceras bort enligt principen ”ceteris paribus” – allt annat lika. De fick utforskas inom underordnade samhällsvetenskaper av mer lättviktig karaktär. Enligt samma logik avvisades alla politiska ingrepp i form av strukturreformer, såvitt inte dessa handlade om att ge den marknadsekonomiska mekaniken fritt spelrum.

När man på så sätt studerade den ekonomiska utvecklingen som isolerat objekt kom hela områden i samhällets oändligt komplicerade politiska, sociala, kulturella och ekonomiska väv att försvinna ur sikte. Först under 1900-talets lopp började de erövra en plats i nationalekonomins utkant, främst i den institutionalistiska skolan, som kan sägas röra sig i en gränszon mellan ekonomi, sociologi och statskunskap.

Vad som uppfattas som rättvist

Det institutionalistiska tänkesättet lyfte fram betydelsen av en bred palett av samhälleliga spelregler. I det ljuset blir den ekonomiska utvecklingen en integrerad del av den sociala interaktionen i samhället överhuvudtaget. Här blandas formella lagar och regleringar med informella normer, seder och bruk – allt i syfte att minska osäkerheter och desorganisationsproblem i det ekonomiska utbytet (inklusive det utbyte som sker på arbetsmarknaden mellan lönarbete och kapital). Till den institutionella ordningens informella institutioner hör också de rådande värderingsmönstren gällande vad som uppfattas som rättvist, liksom uppförandenormer (exempelvis i det förkapitalistiska samhällets moraliska ekonomi eller den mer sentida arbetarrörelsens skötsamhetsideal). Den institutionella ordningen rymmer också vilka sanktioner och tvångsmedel som får tillgripas. Även här råder en blandning mellan formella (lagstiftade) och informella institutioner (skam, social uteslutning). Även de socialpsykologiska faktorer som studeras i den så kallade beteendeekonomin kan betraktas som ett (informellt) institutionellt inslag.

Hur den institutionella ordningen utvecklas sätter sin prägel på människors handlingsutrymme, deras reella makt i klassamhället. Den sållar ut deras verkliga från deras föreställda valmöjligheter. Den löser organisatoriska problem som befinner sig utanför de fria marknadskrafternas räckvidd. En mängd i den konventionella ekonomins synsätt ”externa” faktorer visar sig ha den mest grundläggande betydelse för kostnaderna i varuproduktionen och varuutbytet – de så kallade transaktionskostnaderna. Ekonomins gränser löses upp på ett sätt som den ekonomiska vetenskapen har svårt att hantera. ”Ekonomin” blir mindre ”ekonomisk”, skulle man lite tillspetsat kunna säga.

Denna institutionalistiska tankevärld utgör, som framhölls i punkterna ovan, en central vetenskaplig grund för den strukturpolitiska dimensionen av den ekonomiska politiken.

Den grundläggande orsaken till att den strukturpolitiska dimensionen i den ekonomiska utvecklingen i längden blev oavvislig och måste kompletteras med en institutionalistisk infallsvinkel var den fördjupade interaktiviteten i samhället i spåren av det växande varuutbytet. Tilltagande ömsesidiga beroendeförhållanden mellan ekonomiska, institutionella, sociala och kulturella förhållanden stred obönhörligen mot idealbilden av en ”ren”, avskild, matematiskt modelleringsbar ekonomi. Dess föreställt välavgränsade och tydligt definierade värld förlorade sig i ett ogenomträngligt träsk av ömsesidiga samband och växelverkan där de ekonomiska relationerna är mer eller mindre inbäddade.

Detta hindrade inte att ett ”ekonomistiskt” synsätt fortsatt att spela en allt större roll i den etablerade uppfattningen om hur man ska förstå och styra samhället. En orsak till det är utan tvivel att det strukturpolitiska perspektivet öppnade för makt- och fördelningspolitiska frågor som de makthavande ville hålla undan från den ekonomiska debatten. Men samtidigt var det omöjligt att blunda för de problem i kapitalismens sätt att fungera som bara kunde angripas genom strukturpolitiska ingrepp i den rådande ekonomiska ordningen.

Återkommande genom historien har sålunda kapitalismens makthavare sökt lösa sina problem i en rörelse mellan perioder av strävanden efter att ”bädda in” marknadskrafterna i nya institutionella ramar och andra perioder där man försökt ”bädda upp dem” – lösgöra dem ur sådana samhälleligt betingade begränsningar. Inflytelserik i vänsterdebatten har Karl Polanyis analys av denna historiska rörelse varit.[6] Han menade att motsättningarna mellan kapitalackumulationens krav på oberoende och försteg å ena sidan, och de samhälleliga beroendeförhållandena den är invecklad i å den andra, är huvudmotsättningen i det kapitalistiska samhällets utveckling (nog i viss kontrast till den marxistiska vänsterns uppfattning att denna skulle vara motsättningarna mellan arbete och kapital). Det är emellertid en falsk motsättning. En avgörande faktor för hur denna rörelse mellan inbäddning och uppbäddning gestaltat sig har varit utvecklingen av klassmotsättningarna och de maktstrider som de givit upphov till.

Strukturpolitikens roll, utmaningar och möjliga förändringar skulle kunna beskrivas som en fråga om hur dessa komplexa sammanhang kan hanteras.

Örjan Nyström

[1] Den makroekonomiska teoribildningen har utsatts för växande kritik, särskilt efter finanskrisen 2010, något som resulterat i ett krympande vetenskapligt självförtroende hos dess företrädare. Mitt intryck är att en reaktion på detta inom den nationalekonomiska professionen är att lämna den högt aggregerade analysnivån till förmån för mer begränsade studier av särskilda ekonomiska frågor och områden. Svenska nationalekonomer som varit drivande i kritiken mot den makroekonomiska forskningstraditionen är exempelvis Axel Leijonhuvud, Johan Lönnroth och Lars Persson Syll, på den internationella arenan exempelvis engelsmannen Tony Lawson som företrädare för den så kallade kritiska realismen.

[2] I skrivande stund nås jag av en rapport från Arenas Produktivitetskommission (”Systemproduktivitet – vad är det, varför är den viktig och hur förbättrar man den”) av Kristian Skånberg som anlägger just det breda strukturperspektiv jag efterlyser. Han skriver att en hållbar utveckling kräver att alla kapitalslag – realkapital i form av investeringar, humankapital som främjar hälsa och kunskapsutveckling, uttag och utnyttjande av naturresurser och socialt kapital – måste bringas att samverka för att åstadkomma en ekonomisk utveckling som inte undergräver kommande års och generationers produktionsmöjligheter. Ett liknande sammanhållet systemperspektiv pläderar Lars Ingelstam för i boken ”Systemen, överflödet och det gemensamma” (Atlas akademi 2020).

[3] En bredare bakgrund till den tilltagande strukturpolitiska reformpessimismen ges i Bo Rothstein: ”Vad bör staten göra” (SNS 1994), kapitel 3, ”Kan staten styra?”. Där berättar han om hur implementeringsforskningen på 70-talet värderade resultaten av Lyndon Johnsons ”Great Society”. Den hävdade att reformpolitiken undergrävts av bristande koordinering mellan organisationer och olika politiska nivåer, av oförutsedda negativa konsekvenser, av allehanda resursslöseri och inkompetens, ibland av korruption och maktmissbruk och av ett expertstyre i konflikt med demokratin. Denna ”politikpessimistiska” forskning fick starkt genomslag på 80-talet i Sverige, exempelvis i 1990 år stora maktutredning vars slutrapport om den offentliga politikens inflytande på samhället konstaterade att ”Systemets makt ökar, men makten över systemet minskar” (SOU 1990:44 sid. 28.)

[4] Denna ekonomins avskiljning som en egen värld med styrande kraft över samhället som helhet, kan en smula tillspetsat beskrivas som en slags ”cartesiansk omvälvning” av vår förståelse för vad samhället är – alltså likartad med Descartes skarpa åtskillnad mellan kropp och själ på 1600-talet. I båda fallen handlade det om en gränsdragning med stort inflytande på hela människosynen.

[5] Visst fanns det en utbredd civilisationskritisk opposition mot den bilden, särskilt i kulturdebatten. Den skildras exempelvis i idéhistorikern Arne Helldéns bok ”Maskinerna och lyckan”. Men bakom ryggen på den vältaliga civilisationskritiska oppositionen, i den samhälleliga praktiken, växte prestigen hos ”den ekonomiska maskinen” och dess nationalekonomiska prästerskap.

[6] I boken ”Den stora omvandlingen” från 1941 (Arkiv Förlag). Jag återkommer till mottagandet av Polanyis ”historiska schema” i vänster- och högerdebatten i följande avsnitt.