Den finska arbetsmarknadsmodellen under press

Det är ett låst läge mellan den nya finska regeringen och de finska fackförbunden. Anders Kjellberg skriver om en arbetsmarknadsmodell i politisk förändring.

Den nya högerledda regeringen i Finland är i full färd med att göra genomgripande förändringar av den finska arbetsmarknadsmodellen. Det handlar om konflikträtten, lönebildningen, förhandlingssystemet och de sociala förmånerna:

• Begränsad rätt till sympatiåtgärder och politiska strejker samt kraftigt ökade böter i samband med olagliga konfliktåtgärder
• Statliga medlare får inte godkänna löneökningar som är högre än inom exportindustrin
• Ändrade förhandlingsregler så att lokala avtal kan träffas mellan oorganiserade arbetsgivare och icke-fackliga representanter för de anställda
• Försämrad social trygghet, avskaffat vuxenutbildningsstöd

Till skillnad från i Sverige ges arbetsmarknadens parter ett mycket begränsat utrymme i omstöpningen av den finska modellen. Det skiljer sig på ett avgörande sätt från motsvarande process i Sverige vad gäller samarbetsklimat, tidsplan och parternas möjligheter att påverka. I Sverige föregicks inrättandet av Medlingsinstitutet år 2000 av Industriavtalet 1997 som facken inom industrin tagit initiativet till året innan. Likaså var det parterna som genom 2022 års huvudavtal kom överens om förändringarna av anställningsskyddet och att införa nya omställningsmöjligheter. Både när det gäller lönebildningen och de andra förändringarna skedde det visserligen efter påtryckningar från politiskt håll, men det var parterna själva som förhandlade och fattade de avgörande besluten.

Däremot förändrades den svenska a-kassan från 1 januari 2007 ensidigt av alliansregeringen utan partsmedverkan. I den nu pågående reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen är de svenska parterna involverade på ett helt annat sätt. I enlighet med det nya huvudavtalet utreds förutsättningarna för en ny kollektivavtalad a-kassa.

Från trepartsöverenskommelser till konfrontation

Finland har sedan 1970-talet haft en tradition av trepartsöverenskommelser om löner m.m., men den bröts för mer än ett decennium sedan. Det så kallade Konkurrenskraftsavtalet 2016 ingicks visserligen på trepartsbasis men samarbetet hade då förbytts i hårda motsättningar och konfrontation. Trots allt blev det ändå ett avtal.

I det nu pågående reformarbetet har parterna medverkat i arbetsgrupper men utan att facken givits något reellt inflytande. Redan i regeringsprogrammet beskrevs detaljerat vilka åtgärder som skulle genomföras. Det gav inte mycket utrymme för parterna som dessutom endast fick två månader på sig att utforma egna förslag. Eftersom så gott som allt i regeringsprogrammet överensstämmer med arbetsgivarnas önskemål är det inte heller upplagt till förhandlingar parterna emellan. Arbetsmarknadsforskaren och sociologen Mika Helander menar att ”Finlands Näringsliv har inget intresse av att förhandla när de får igenom sina målsättningar utan förhandlingar”. Till skillnad från i Sverige saknas det i Finland en gemensam syn på hur förhandlingssystemet ska se ut.

Den finska regeringen agerar i flera avseenden på ett för facken utmanande sätt. För det första genom att i branscher med allmängiltigförklarade kollektivavtal tillåta oorganiserade arbetsgivare att ingå lokala avtal också där det saknas en facklig motpart. För det andra att lagstiftningsvägen införa ett finskt exportindustrimärke trots avsaknaden av en partsöverenskommelse motsvarande det svenska Industriavtalet. För det tredje begränsas konflikträtten på flera sätt:

• Politiska strejker ska varslas minst sju dagar i förväg och begränsas till högst 24 timmar medan andra politiska stridsåtgärder (övertidsblockad m.m.) begränsas till högst två veckor. Enligt riksdagsbeslutet 8 maj 2024 blir det inte tillåtet att strejka i samma sakfråga mer än en gång under en 12-månadersperiod. Här hade regeringen inte önskat någon tidsgräns alls. Vidare ska skadan som en politisk strejk förorsakar vara begränsad.
• Införande av proportionalitetsregel för att begränsa sympatiåtgärder som ”står i uppenbar disproportion till den arbetskonflikt som stöds” (Regeringens proposition 12/2024 (RP), sid. 48). Framför allt vill man förhindra omfattande strejker i hamnar och på andra platser där det kan få en betydande påverkan på andra branscher. Hos företag med fredsplikt ska sympatiåtgärder genomföras på ett sådant sätt så att de orsakar minimal skada och olägenhet för aktörer som står utanför primärkonflikten. Det blir en svår balansgång med tanke på att sympatiaktionerna samtidigt ska fungera som en tillräcklig påtryckning på arbetsgivaren i huvudkonflikten. I den av riksdagen antagna lagtexten får sympatiaktionen inte orsaka ”sådana skadliga följder som med beaktande av omständigheterna inte kan anses vara skäliga”. Även där det inte råder fredsplikt begränsas möjligheterna till sympatiaktioner, men inte lika mycket. Fredsplikt saknas i branscher utan kollektivavtal eller där kollektivavtalet löpt ut, men även i företag som genom allmängiltigförklaring omfattas av kollektivavtal. Om målet med huvudtvisten är att ingå ett kollektivavtal gäller inte proportionalitetskravet för sympatiaktioner i företag där det inte råder fredsplikt. Detta undantag från kravet på proportionalitet betyder sannolikt inte så mycket eftersom facken har begränsade möjligheter till sympatiaktioner i kollektivavtalslösa  företag. Detsamma gäller där facken av egen kraft inte lyckats få till stånd kollektivavtal i någon större utsträckning utan genom allmängiltigförklaring.
• Kraftigt höjda böter vid brott mot fredsplikten i det egna kollektivavtalet, från nuvarande maximalt 37 400 euro till som högst 150 000 euro för fackföreningar som
  är bundna av fredsplikt. Minsta bötesbelopp för fackföreningar som ordnar olagliga strejker blir 10 000 euro. Nytt är att även arbetstagare kan åläggas böter. De som medvetet deltar i en arbetskonflikt efter domstolsbeslut om att den är olaglig kan få böta 200 euro. Bötesbeloppet kan bli mindre om strejken äger rum efter att arbetsgivaren tillkännagivit stora personalnedskärningar.

Syftet med de höjda bötesbeloppen är för det första att minska konfliktnivån rent allmänt vad gäller sympatikonflikter, politiska strejker och olagliga strejker, för det andra att backa upp de kommande inskränkningarna i konflikträtten och därmed bana väg för de övriga hos facken och allmänheten impopulära reformerna.

Strejker är betydligt vanligare i Finland och allt fler är politiska

En viktig bakgrund till den finska regeringens reformoffensiv är att det strejkas betydligt mer i Finland än i Sverige. Under perioden 2013–2022 var årsgenomsnittet förlorade arbetsdagar i Sverige endast cirka 4 000 mot 197 000 i Finland (Medlingsinstitutets årsrapport 2023, sid.55). Även Norge låg på en hög nivå (85 000) liksom Danmark (130 000). Skillnaden blir ännu mer markant om man tar hänsyn till att Sverige har den största befolkningen.

Under perioden 2018–2022 förlorades i Finland i genomsnitt 350 000 arbetsdagar per år (RP 12/2024, sid. 41). Cirka 7–12 procent av dem – eller cirka 25 000–40 000 arbetsdagar per år – är kopplade till olagliga konflikter (RP 12/2024, sid. 45). En för Finland speciell typ av vilda strejker är spontana, relativt korta ”utmarscher” i samband med uppsägningar. En del av dessa sker samtidigt i flera företag i solidaritet med dem som berörs av uppsägningar eller fabriksnedläggningar.

Omkring 10 procent av de förlorade arbetsdagarna, eller i genomsnitt cirka 36 000 per år, förorsakas av sympatistrejker (RP 12/2024, sid. 46). I regeringens proposition räknar man med att sympatikonflikterna kan bli fler allteftersom branschavtalen ersätts av företagsavtal: ”Om antalet allmänt bindande kollektivavtal i framtiden minskar kan det ur löntagarorganisationernas synvinkel leda till att behovet av att tillgripa sympatiaktioner ökar. I så fall får begränsningarna i fråga om sympatiaktioner till denna del större konsekvenser än i den nuvarande arbetsmarknadssituationen.” (Regeringens proposition 12/2024, sid 58).

Finlands avsevärt högre konfliktfrekvens jämfört med Sverige förklaras delvis av traditionen med politiska strejker och olagliga ”utmarscher” vid uppsägningar samt rent allmänt en mer militant facklig tradition.

Sympatikonflikter inom hamn- och transportbranschen kan ibland få stora konsekvenser för andra företag och branscher än de vars kollektivavtalsförhandlingar man vill stödja. Finlands geografiska läge medför att omkring 90 procent av utrikeshandeln sker via hamnarna.

Finlands avsevärt högre konfliktfrekvens jämfört med Sverige förklaras delvis av traditionen med politiska strejker och olagliga ”utmarscher” vid uppsägningar samt rent allmänt en mer militant facklig tradition. De politiska strejkerna hänger i sin tur samman med att staten har en betydligt större roll i den finska arbetsmarknadsmodellen än i den svenska. Den går tillbaka på den långa perioden av trepartsöverenskommelser och sedan denna avvecklats har många  politiska strejker organiserats i protest mot borgerliga regeringars åtgärder för att förändra lönebildningen och spelreglerna på arbetsmarknaden samt mot försämringar av trygghetssystemen m.m.

I Sverige är politiska strejker mycket sällsynta. De mest kända är 1902 års politiska storstrejk för allmän rösträtt under tre dagar med 120 000 deltagare och 1928 års tretimmarsstrejk med 365 000 deltagare inför antagandet av lagarna om arbetsdomstol och kollektivavtal. År 1981 genomförde Beklädnads en politisk strejk i protest mot den borgerliga regeringens tekopolitik. Då lade 30 000 beklädnadsarbetare ned arbetet under två timmar. Enligt svensk rättspraxis är korta demonstrationsstrejker tillåtna.

Finlands ekonomiska situation

Till reformernas bakgrund hör också att den finska ekonomin hade svårt att återhämta sig efter finanskrisen. Flaggskeppet Nokia, som haft stor betydelse för Finlands ekonomi, är en skugga av sitt forna jag. Mellan 2009 och 2023 minskade antalet anställda i Finland från 21 600 till 6 800. Sanktionerna mot Ryssland har också bidragit genom att den tidigare omfattande handeln österut minskat kraftigt. Avsaknaden av egen valuta gör att varken räntan eller växelkursen fungerar som ”krockkuddar” under kriser eller vid försämringar av den finska industrins konkurrenskraft.

En temporär åtgärd var Konkurrenskraftskraftsavtalet 2016. Den gången utsattes fackföreningarna i Finland för hård press från EU, staten och arbetsgivarna att acceptera olika former av ”intern devalvering” (Den svenska modellen ur ett nordiskt perspektiv, sid. 27). Det blev bland annat lönestopp 2017, sänkt lön för offentliganställda och höjd a-kasseavgift, men även skattesänkningar.

Det nu aktuella reformpaketet syftar inte till en tillfällig lönesänkning utan snarare till att åstadkomma en mer långsiktig ”intern devalvering” för att förbättra den finska industrins konkurrenskraft genom att förändra spelreglerna på arbetsmarknaden.

Utan besparingar riskerar enligt Finlands Bank den offentliga skulden att om några år uppgå till mer än 80 procent av BNP. I år ökar skulden så snabbt att den riskerar överstiga EU:s gräns på tre procent i ökningstakt, vilket gör att EU kan ställa krav på hur Finland ska sköta sin ekonomi.

Import av svensk exportnorm ingen lätt affär

Idag väntar ytterligare åtstramningar och en ambition att kopiera den svenska modellens industrinorm. Den svenska industrinormen förutsätter att parterna sluter upp bakom denna och att det sker en hög grad av samordning under avtalsrörelserna, bland annat inom Svenskt Näringsliv och inom LO. I Finland försvåras införandet av en industrinorm av den bristande samsynen mellan parterna. Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo, som samtalat med finska regeringsföreträdare intresserade av den svenska modellen, menar att samsynen i Finland är obefintlig. På den fackliga sidan befarar exempelvis de finska offentligfacken att de skall missgynnas i en exportdriven modell.

Även bland arbetsgivarna är meningarna delade. En del driver en långtgående decentraliseringslinje såsom den viktiga skogsindustrin (skog, papper, sågverk, trä m.m.) inom vilken det inte längre finns något branschavtal. Framför allt skogsindustrins arbetsgivare anser att de förbundsvisa branschavtalen är alltför detaljerade och begränsar möjligheterna till lokala förhandlingar (Den finska kollektivavtalsmodellen i stöpsleven, sid. 42–45). Liknande synpunkter finns också i teknikindustrin vars arbetsgivarorganisation 2021 förklarade att man inte längre förhandlade om branschavtal, men man gav de teknikföretag som ändå ville fortsätta ha ett centralt avtal möjlighet att ansluta sig till en ny och för detta ändamål bildad organisation. Tillräckligt många anslöt sig för att det nya branschavtalet skulle allmängiltigförklaras och därmed även omfatta företagen som hoppat av. Resultatet blev att kollektivavtalens täckningsgrad inom teknikindustrin minskade från 89 procent 2017/2018 till 71 procent 2021/2022 om man enbart avser de anställda hos företagen som är anslutna till en arbetsgivarorganisation.

I stället för samarbete med facken har de finska arbetsgivarna satsat på politisk påverkan och fått gehör hos flera borgerliga regeringar.

I Finland kan kollektivavtalens täckningsgrad beräknas på två sätt: dels genom andelen anställda i företag som tillhör en arbetsgivarorganisation, dels genom att till dessa lägga de som arbetar i oorganiserade företag som omfattas av allmängiltigförklarade kollektivavtal och därmed endast berörs av avtalens miniminivåer.

Man kan fråga sig hur den finska exportindustrin efter svensk modell ska kunna sätta ett märke för alla andras löneökningar när en så viktig exportbransch som skogsindustrin (papper, trä m.m.) inte längre har branschavtal och teknikföretagen, som vi sett, är splittrade i frågan. Det finns också en motsättning mellan regeringens uppmuntran till fler företagsavtal (främst hos företagen som har kollektivavtal genom allmängiltigförklaring) och samma regerings inriktning på att med hjälp av den statliga medlingsinstitutionen driva igenom en centralt fastställd exportindustrinorm för löneökningar. I båda fallen genom förändrad lagstiftning. Detta står i skarp kontrast till den svenska partsmodellen.

I stället för samarbete med facken har de finska arbetsgivarna satsat på politisk påverkan och fått gehör hos flera borgerliga regeringar. I och med att den nuvarande högerledda regeringen gjort stora delar av Finlands Näringslivs och Företagarnas arbetsrättsliga reformprogram till sitt eget är det mer upplagt för politiska proteststrejker än till konstruktiva förhandlingar mellan parterna.

Som läget utvecklats i Finland utgör för närvarande regeringen och facken de båda parter som behöver förhandla med varandra och finna en kompromiss. Det är en politisering som befinner så långt från den svenska partsmodellen som man kan komma. Några förhandlingar direkt mellan arbetsgivare och fack förefaller mycket avlägsna.

Skarpa kontraster Sverige – Finland vid skapandet av en exportdriven lönebildning

När den nuvarande svenska lönebildningsmodellen med industrinormering (”märket”) på branschnivå växte fram under 1990-talet, uppnådde industrins parter samsyn om vad som behövde göras och de fick med sig övriga parter. På den fackliga sidan enades industrifacken i LO, TCO och Saco, vilket gav tjänstemännen en viktigare roll än tidigare. Det skedde i god tid före Industriavtalet genom att Metall, industritjänstemännens Sif och civilingenjörerna i CF gick samman i en gemensam front redan 1992 (det så kallade Förhandlingsrådet) för att stoppa arbetsgivarnas planer om en fullständigt decentraliserad och individualiserad lönebildning.

I Finland driver arbetsgivarna en hårdare decentraliseringslinje som inte bara inneburit slutet på avtalsförhandlingar på toppnivå. Detta skedde i Sverige redan 1990 och föregicks av att Metall och Verkstadsföreningen 1983 bröt sig ur de centrala avtalsförhandlingarna mellan LO och Saf (Svenska Arbetsgivareföreningen, föregångare till Svenskt Näringsliv). I Finland fördröjdes processen av systemet med trepartsavtal, men sedan har det gått desto snabbare och på sina håll betydligt längre än i Sverige. Skogsindustriarbetsgivarna lämnade 2017 Finlands Näringsliv och meddelade hösten 2020 att man inte längre tecknar branschavtal. I stället var det upp till varje medlemsföretag att förhandla separat med facken. Den ledande pappersindustrikoncernen UPM, som drev fram kursändringen gick ännu längre i sin decentraliseringsiver. Trots en nästan fem månader lång strejk lyckades pappersarbetarfacket inte förhindra att det blev separata avtal för bolagets fem affärsområden.

UPM slutade dessutom att teckna kollektivavtal med tjänstemännen som hänvisades till individuella förhandlingar. Tjänstemännens förlorade förhandlingsrätt i UPM står i skarp kontrast till de svenska industritjänstemännens framflyttade positioner i förhandlingssystemet, inte minst vid sättandet av industrins normerande märke för lönekostnadsökningar, men också – och ännu tydligare – i samband med ingåendet av det nya huvudavtalet som aldrig hade kommit till stånd om inte PTK drivit förhandlingarna vidare i ett kritiskt skede.

En finsk exportindustrinorm håller kanske ändå på att växa fram. Under de tre senaste avtalsrörelserna har samordningen på arbetsgivarsidan stärkts väsentligt och teknikindustrins avtal blivit mönsterbildande. Facken i SAK/FFC har dragit slutsatsen att också de måste stärka sin samordning väsentligt.

Allmängiltigförklaring och lokala avtal

Såväl de finska arbetsgivarna som regeringen vill gå vidare med att främja avtal på lokal nivå. Det vill även facken, men i ordnade former. Till bakgrunden hör att man i Finland allmängiltigförklarar kollektivavtalen som ingås på branschnivå under förutsättning att dessa omfattar minst hälften av de anställda inom det aktuella avtalsområdet. Idag är det förbjudet för oorganiserade arbetsgivare som omfattas av allmängiltigförklarade kollektivavtal att ingå lokala avtal.

Den kommande lagstiftningen om lokala kollektivavtal innebär att även icke fackliga förtroendeombud ska kunna representera de anställda. Här kan man inte bortse från risken för ”gula” kollektivavtal. Finlands Näringsliv (EK) och i synnerhet Företagarna (SY), som representerar de små och medelstora företagen, föreslår sedan många år att de lokala löneförhandlingarna ska vidgas till oorganiserade företag. Företagarna hoppas på att dessa ska kunna undvika branschavtalets löner, arbetstidsregler mm och anpassa det lokala avtalet till ”företagets orderstock, arbetskraftsbehov och ekonomi”. Det påminner om öppningsklausuler men utan att det finns en sådan klausul inskriven i branschavtalet.

Branschavtalen gör det idag möjligt att på förbundsnivå avvika från flera bestämmelser i arbetslagstiftningen.

Finska LO (SAK/FFC) befarar att detta kraftigt kan komma att försämra anställningsvillkoren och göra det möjligt att helt legalt exploatera utländsk arbetskraft. Dess ordförande Jarkko Eloranta är positiv till att lokala förhandlingar ska bli möjliga inom det allmängiltigförklarade området men betonar att det inte får ske på ett sätt som gör att ”djungelns lagar och oordning börjar råda på de finländska arbetsplatserna” utan ”på ett sätt som inte drabbar arbetstagarna och de hederliga företagen”.

Branschavtalen gör det idag möjligt att på förbundsnivå avvika från flera bestämmelser i arbetslagstiftningen. Regeringens intention är att sådana avvikelser ska bli möjliga även på lokal nivå i företagsspecifika avtal. Avsikten är att lägga en proposition i juni i år och att lagstiftningen om lokala avtal ska träda i kraft 1 januari 2025.

Allmängiltigförklarade kollektivavtal på delar av arbetsmarknaden

De finska facken vill behålla systemet med allmängiltigförklaring eftersom det håller uppe minimilönerna. Därför är de också positiva till införande av europeiska minimilöner till skillnad från de finska arbetsgivarna som motsätter sig EU reglering av detta. I 1930-talets Sverige erbjöd socialminister Gustav Möller facken allmängiltigförklaring av kollektivavtal men LO avböjde eftersom man befarade att det kunde motverka facklig organisering. Om ett kollektivavtal genom statens försorg gäller på alla arbetsplatser kan det minska incitamentet att gå med i facket. Därmed försvåras också bildandet av fackklubbar. Där det varken finns klubbar eller fackmedlemmar ökar naturligtvis risken för gula arbetsgivarstyrda lokala avtal, i varje fall om avtalen tecknas mellan oorganiserade arbetsgivare och oorganiserade anställda.

Genom allmängiltigförklaring omfattar de centrala avtalen sedan 1970 hela branscher men det gäller främst avtalens miniminivåer. Det är inte reglerat i lag hur mycket av kollektivavtalets innehåll som allmängiltigförklaras. Utanför detta system hamnar företag i branscher där kollektivavtalen inte allmängiltigförklaras eftersom de omfattar mindre än häften av de anställda inom avtalsområdet i fråga. Vidare finns det grupper som helt saknar branschavtal, exempelvis anställda inom gym- och skönhetsbranscherna, och, som vi sett, numera även i skogs- och pappersindustrin.

År 2021/2022 var kollektivavtalens täckningsgrad i privat sektor 84 procent av de anställda. Här ingår oorganiserade företag med allmängiltigförklarade kollektivavtal. Om endast företagen som tillhör en arbetsgivarorganisation tas med omfattades 64 procent av de privata sektorns anställda av kollektivavtal. Inklusive offentlig sektor, där alla omfattas av kollektivavtal, blir täckningsgraden totalt 89 procent.

I branscher utan allmängiltigförklarade kollektivavtal förekommer det, precis som i Sverige, att oorganiserade arbetsgivare tecknar hängavtal med fackförbunden, men de ingår inte i den här redovisade statistiken. Däremot förekommer inga hängavtal i branscher med allmängiltigförklarade kollektivavtal. Trots att facken har strejkrätt där har de inga incitament att teckna hängavtal i och med att allmängiltigförklaringen ger arbetsgivarna skyldighet att garantera minimibestämmelserna i branschavtalen.

Till skillnad från i Sverige har den finska regeringen inte överlåtit de kontroversiella frågorna till arbetsmarknadens parter såsom var fallet med reformeringen av Las.

En nackdel med allmängiltigförklarade avtal är att de minskar incitamenten för facken att få till stånd kollektivavtal genom att antingen förmå arbetsgivare att gå med i en arbetsgivarorganisation eller att teckna ett hängavtal (sådana förekommer överhuvudtaget inte i branscher med allmängiltigförklarade avtal). Det minskar även incitamentet att rekrytera fackmedlemmar och få dem att ta på sig fackliga uppdrag. Genom allmängiltigförklaringen finns ju redan kollektivavtal (som reglerar minimivillkoren) inom hela branschen i fråga. Därmed går den allmängiltigförklarade delen av branschen miste om den flexibilitet och anpassningsförmåga som brukar beskrivas som en av fördelarna med reguljära kollektivavtal där lokala förhandlingar vanligen sker mellan fack och företag i många frågor. Den finska regeringens lösning att uppnå flexibilitet är att öppna upp för lokala förhandlingar och avtal som gör det möjligt att avvika från flera bestämmelser i arbetslagstiftningen. Detta ska kunna ske i lokala avtal även inom det allmängiltigförklarade området och mellan oorganiserade arbetsgivare och icke-fackliga företrädare. Det senare blir i så fall en ny utveckling som skiljer sig från den nordiska arbetsmarknadsmodellen där det är facken som förhandlar. Facken befarar att denna typ av lokala förhandlingar ytterligare kan minska företagens motivation att ansluta sig till en arbetsgivarorganisation.

Låst läge mellan regeringen och facken

Så länge som den senaste fyra veckor långa strejken (11 mars – 7 april) pågick i hamnar, landsvägs- och järnvägstransporter förekom inga förhandlingar mellan regeringen och facken. Finska LO (SAK/FFC) förlängde inte strejken eftersom regeringen förklarade att den inte förhandlade under pågående strejk. Än så länge har inga resultat läckt ut från de samtal som förts sedan strejken avslutats.

En vecka efter den avslutade strejken inleddes regeringens förhandlingar om budgetramen, men de underlättade knappast förhandlingar om arbetsmarknadsreformerna. Istället för skattesänkningar som skulle kunna kompensera för försämringarna i socialförsäkringarna drabbas främst de låg- och mellanavlönade av höjd moms och höjda avgifter i vården. Dessutom drar regeringen inte bara in vuxenutbildningsstödet utan ska också spara på yrkesutbildningen. Kontrasten är stor till de omfattande omställningsmöjligheter som följer av det svenska huvudavtalet även om den svenska regeringen ännu är långt från att infria förväntningarna på omställningsstudiestödet. Under 2023 betalade den finska Sysselsättningsfonden ut studiestöd för ”professionell utveckling” till drygt 32 500 personer med hälsovårdssektorn i topp. Det är betydligt fler än de 5 200 personer som under 2023 fick omställningsstudiestöd i Sverige. Kvinnorna svarar för tre fjärdedelar av de som får finskt vuxenutbildningsstöd. Regeringens motiv att slopa stödet är att spara pengar och öka sysselsättningen.

Till skillnad från i Sverige har den finska regeringen inte överlåtit de kontroversiella frågorna till arbetsmarknadens parter såsom var fallet med reformeringen av Las. Någon motsvarighet till 2022 års svenska huvudavtal finns därför inte i sikte. Tvärtom är det i Finland fråga om politiska beslut och politiska strejker. Med stöd av arbetsgivarna är regeringen fast besluten att med lagstiftning driva igenom en omfattande omreglering av den finska arbetsmarknadsmodellen.

Det handlar om ett helt paket av åtgärder som innefattar strejkrätten, förhandlingssystemet och de sociala trygghetssystemen. Strejkrätten beskärs på flera sätt: proportionalitetsregel, minskat utrymme för politiska strejker och kraftigt höjda böter vid olagliga strejker. Förhandlingssystemet ska både centraliseras genom en exportindustrinorm för alla löneökningar och decentraliseras genom lokala avtal där facklig medverkan inte behövs. Tryggheten urholkas genom bland annat försämrad a-kassa, karensdag vid sjukdom, mindre strikta visstidsanställningar, uppluckrat anställningsskydd och indraget vuxenutbildningsstöd.

Åtstramningar arbetslöshetsförsäkringar, sjukförsäkringar, anställningsskydd mm och förändringar av förhandlingssystem och omställningsmöjligheter görs ibland även i de andra nordiska länderna men det har inte skett samtidigt och i så stor skala som i Finland. Det konstaterar forskaren Ilkka Kärrylä i en färsk rapport. Av de nio arbetsmarknadsreformerna som är på gång i Finland är inte mer än 2-4 i bruk samtidigt i något annat nordiskt land. Det är också unikt att alla förändringarna sker utan förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Först begränsa strejkrätten

Det enda regeringen varit angelägen att förhandla om är exportindustrinormen. SAK/FFC, den finska motsvarigheten till LO, drog sig före årsskiftet 2023/2024 tillbaka från de inledande diskussionerna mellan parterna i november-december om en sådan norm eftersom alla de andra frågorna hölls utanför. För att sätta press på regeringen att förhandla och kompromissa om hela reformpaketet inledde facken den nu avslutade fyra veckor långa strejkvågen med 7 000 deltagare inom industrin, transportnäringen och byggbranschen. Den förlängdes flera gånger men utan att man lyckades förmå regeringen att komma till förhandlingsbordet. För att försvåra strejker som riktar sig mot regeringen avsåg den tidigarelägga ikraftträdandet av den nya strejklagstiftningen från den 1 juli till den 1 maj, en symboliskt viktig dag för facken som uppfattade det som mycket provocerande. Statsminister Petteri Orpo backade från just det datumet eftersom det vore ”en onödig provokation” men ansåg det fortfarande angeläget att strejkrätten begränsades ”så fort som möjligt” då han menade att strejkerna understrukit behovet av en sådan lagstiftning.

Facken anser att regeringens strategi är att först begränsa strejkrätten för att sedan genomföra de planerade arbetsmarknadsreformerna och då undgå omfattande politiska strejker. Så skedde också när riksdagen den 8 maj klubbade igenom den förändrade strejklagstiftningen med röstsiffrorna 107 mot 57. Även oppositionspartiet Centern ställde sig bakom lagförslaget. Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och De Gröna röstade mot. Den nya lagen är tänkt att träda i kraft 1 juli, men det är ännu oklart om så kommer att ske.

I Finland sker förändringarna helt och hållet på politisk väg med ensidigt stöd av arbetsgivarsidan.

En svaghet med att lagstiftningsvägen förändra arbetsmarknadsmodellen utan att ha båda parterna och den politiska oppositionen med sig är att det riskerar medföra ett polariserat samhällsklimat och ännu mer instabilitet. Riksdagsmajoriteten kan skifta och den gamla regeringens reformer rivas upp. En fördel med den svenska partsmodellen är den håller även om regeringen byter färg. I Sverige sågs förändringarna av Las inte med blida ögon av alla LO-förbund men det blev ändå en kompromissuppgörelse där de förbättrade omställningsmöjligheterna, med huvudsakligen statlig finansiering, utgjorde ett väsentligt inslag i det nya huvudavtalet.

I Finland sker förändringarna helt och hållet på politisk väg med ensidigt stöd av arbetsgivarsidan. Det borgar inte för ett gott samarbetsklimat mellan arbetsmarknadens parter. Det splittrar även den allmänna opinionen som det är viktigt att ha på sin sida vid arbetskonflikter. Hittills har fackföreningarnas politiska strejker fått stöd av en majoritet av befolkningen. Fem av tio tycker att det är rätt att strejka men fyra av tio anser det fel. Av medlemmarna i SAK/FFC-förbunden slöt sju av tio upp bakom den politiska strejken.

Kvinnorna var positivare än männen. Det förklaras av att många av nedskärningarna i trygghetssystemen drabbar dem hårdast. Att de unga stödde strejken mer än de äldre är inte överraskande eftersom det för de nya på arbetsmarknaden blir svårare att kvalificera sig för inkomstrelaterad a-kasseersättning. Föga förvånande betydde de politiska sympatierna mycket för viljan att stödja strejken.

Enligt en undersökning som näringslivet låtit göra ansåg 41 procent att strejker som orsakar stor skada för utomstående borde förbjudas helt och hållet medan 46 procent menade att strejker inte ska kunna förbjudas. Polariseringen av den allmänna opinionen visade sig också i att ungefär lika många (45 procent) ansåg att regeringens åtgärder var nödvändiga för landets ekonomi som de som inte tyckte det (42 procent).

Medling är efterlyst

Arbetsgivarna har varit fast beslutna att hålla ut även om näringslivet drabbades av betydande ekonomiska förluster. Finlands Näringsliv och Teknikindustrin (”Teknologiindustrin”) fäster så stor vikt vid regeringens åtgärdspaket att man på kort sikt sagt sig vara beredda att göra stora uppoffringar. Vart fjärde större teknikföretag uppgav att de till följd av strejken flyttat produktion utomlands.

Flera ledande politiker (Samlingspartiets tidigare ordförande, Centerns partisekreterare och Socialdemokraternas ordförande) har efterlyst någon form av medling. Ett namn som nämnts är Finlands förre president Sauli Niinistö. Ett annat alternativ är en medlingsgrupp bestående av seniora, tidigare företrädare för fack och arbetsgivare samt en erfaren arbetsmarknadsjurist. Så har det ännu inte blivit, men någon sorts diskussioner kom ändå igång med regeringen. Arbetsminister Arto Satonen har deklarerat att han tänker driva igenom en ny exportdriven lönebildningsmodell lagstiftningsvägen även om parterna inte kan enas om en sådan.

Regeringens slutliga proposition om en sådan modell kommer att överlämnas till riksdagen september i år så att lagen kan träda i kraft 1 december. Lönebildningsmodellen utgör, som vi sett, bara en del av regeringens omfattande reformpaket. Enligt uppgift från fackligt håll berör de pågående samtalen främst frågan om lokala förhandlingar och förutsättningarna att förhandla om den exportdrivna arbetsmarknadsmodellen. Om regeringen är beredd att göra eftergifter på några punkter kan tvåpartsförhandlingar möjligen komma till stånd om lönebildningsmodellen. Att riksdagen den 8 maj antog begränsningarna av strejkrätten höjde enligt SAK/FFC (finska LO) tröskeln för att inleda verkliga förhandlingar om en exportdriven avtalsmodell. Sådana förhandlingar blir beroende av hur stor hänsyn regeringen tar till fackens synpunkter i förhandlingarna om lokala avtal.