Essä Debatten om befolkningsutvecklingen i Sverige och världen är välkommen. Men det finns inga enkla lösningar. Det skriver Börje Ljunggren.
Under de senaste månaderna har befolkningsutvecklingen i Sverige och världen blivit föremål för en växande debatt. Givet utvecklingens omvälvande karaktär och avsaknaden av svar på de utmaningar som världen står inför måste denna debatt anses mycket välkommen.
Själv hade jag den 27 juni i Dagens Arena en artikel om Det globala befolkningsdramat. Såhär beskrev jag den utmaning som världen står inför: ”Allt färre barn föds … i allt fler länder. Andelen äldre blir allt större, andelen i arbetsför ålder allt mindre. Martin Wolf, Financial Times främste kolumnist, har fångat dramat i en serie artiklar på temat From baby boom to baby bust. I Kina och Japan är marknaden för blöjor för äldre redan betydligt större än för babies. I Japan är 29 procent av befolkningen redan 65 år eller äldre, och var tionde person över 80. Den demografiska transformation som pågår har karaktären av ett ödesdrama, utan någon quick fix av det slag som den – skenbart – rationella människan tror sig vara mästare på. Utmaningarna är globala, och konsekvenserna stora, inte minst för Europa.”
Låga födelsetal
I en debattartikel på SvD Debatt (31 oktober) ställde statsminister Ulf Kristersson frågan: ”Varför föds så få barn i Sverige?” Födelsetalen var nu, konstaterade han, ”de allra lägsta sedan detta började mätas 1749”. 2023 låg födelsetalen på 1,45 barn per kvinna – ”långt under de 2,1 barn som behövs för att hålla ett lands befolkning på en stabil nivå”. Konsekvenserna var, konstaterade han, långtgående.
Artikeln ledde till en replik med titeln ”Stora fördelar om färre barn föds”. Ett ökat antal ”högkonsumerande svenskar” skulle bara ”spä på vår klimatskuld”. Replikens författare tillhör alla nätverket ”Population Matters Sweden”. Befolkningsutvecklingens konsekvenser för klimatet är förvisso en central fråga. Det märkliga med artikeln är att den i viktiga hänseenden är djupt osaklig, och helt saknar nödvändigt långsiktigt demografiskt perspektiv. I artikeln konstateras att ”i betydande regioner, främst i delar av Afrika och Asien, är födelsetalen i medeltal mycket höga, cirka fyra, fem barn per kvinna.”
Afrika undantaget
I detta skede av denna viktiga debatt kan det finnas skäl att bringa reda. Det är ett faktum att folkmängden på jorden kommer att växa under ytterligare några decennier innan den någon gång på 2080-talet, och kanske tidigare planar ut och börjar sjunka. Afrika är det stora undantaget. Barnadödligheten har där, som i resten av världen, minskat markant, men födelsetalet har inte minskat i tillnärmelsevis samma takt.
Hela den globala nettoökningen från dagens drygt 8 till cirka 10 miljarder kommer att ske i Afrika, vars folkmängd mot slutet av detta sekel förväntas ha tredubblats från dagens 1,5 till fyra miljarder. Födelsetalen i delar av Afrika söder om Sahara är höga, om än sjunkande och med stora variationer. I några länder ligger de på över fem, och i Demokratiska Republiken Kongo på 6,0. I kontinentens folkrikaste land, Nigeria med dess drygt 230 miljoner invånare ligger födelsetalet på 4,4 och landet kommer inom något decennium att gå om Indonesien, som i dag har 50 miljoner fler invånare, som världens tredje folkrikaste land.
Globalt faller folkmängden
För Asien gäller motsatsen. I hela Asien med dess drygt 4,8 miljarder invånare finns endast fyra länder där födelsetalet ligger på över 2,1. Det gäller Afghanistan med dess 42 miljoner invånare. Där ligger födelsetalet på över fyra (4,8). I Pakistan med dess 251 miljoner invånare, ligger det på 3,5, i Kambodja med 18 miljoner invånare på 3,2 och i Tadzjikistan med dess drygt 10 miljoner invånare på 3,0. Födelsetal på ”cirka fyra, fem barn per kvinna” finns alltså bara i ett enda land i hela Asien.
I Asien finns däremot ett antal befolkningsmässigt betydelsefulla länder med kritiskt låga födelsetal. De lägsta födelsetalen i världen återfinns i Östasien. Det lägsta i världen gäller Sydkorea, där det trots omfattande ekonomiska stimulansåtgärder bara föds 0,7 barn per kvinna. Folkmängden förväntas komma att halveras, från dagens 50 till 25 miljoner. I Japan, det klassiska exemplet, föds i dag 1,1 barn per kvinna. Landets befolkning har minskat sedan 2010 och beräknas gå från dagens 123 miljoner till mindre än 70 miljoner år 2100. Utvecklingen är, som jag konstaterar i min understreckare den 9 september, ett exempel på ”hyper-åldrande”, med djupgående förändringar för hela samhället. Redan i dag är det i Japan, liksom i Kina, större efterfrågan på blöjor för äldre än för barn.
Utmaningar i Kina
Kina är kanske det land som står inför de största utmaningarna. Trots kommunistpartiets uppmaningar föds det ännu färre barn i dag, 1,2 barn per kvinna, än under ettbarnspolitiken. Landets folkmängd förväntas sjunka från dagens 1,4 miljarder till långt under en miljard – enligt FN:s medianprognos kanske så lågt som 800 miljoner vid slutet av århundradet. Indiens, med dess alltjämt unga befolkning, förväntas samtidigt öka från dagens drygt 1,4 till 1,7 miljarder, innan den vid sekelskiftet stabiliseras och börjar minska. Detta trots att födelsetalet redan är så lågt som 2,1 barn per kvinna, och i mitten av seklet förväntas ha sjunkit till 1,3. En rad exempel med liknande tendenser skulle kunna tillfogas. Globalt faller folkmängden i världen redan i över 60 länder.
Den brittiske demografen Paul Morland beskriver i en nyutkommen bok ”No One Left” en förestående ”befolkningskollaps” och menar att ”ingenting är viktigare för mänsklighetens framtid” än att uppmärksamma det som sker, ”förstå dess materiella och ideologiska orsaker, och förstå vad vi kan göra om vi vill att mänskligheten ska frodas, och till och med för att fortsätta att existera”.
Inga enkla lösningar
Den kanske mest citerade amerikanska experten, Nicholas Eberstadt vid American Enterprise Institute, ger i det senaste numret av Foreign Affairs sin samlade bedömning i en artikel med titeln ”The Age of Depopulation”. Han menar att ”nettomortalitet”, där samhället erfar fler dödsfall än födslar ”kommer att bli den nya normen, i en utveckling som kommer att vara driven av en obeveklig kollaps vad gäller fertilitet, familjestrukturer och levnadssätt av ett slag som hittills bara förekommit i science fiction”. Världens policymakers är, konstaterar han, inte redo för den demografiska ordning som stundar. Ytterst är det en fråga om bristen på önskan att ha barn under rådande förhållanden och framtidsutsikter. Att hantera konsekvenserna av denna utveckling kommer, konstaterar Eberstadt, ”även om människan är planetens mest innovativa och anpassningsbara varelse, att kräva åtskillig innovations- och anpassningsförmåga”.
Möjligheterna finns förvisso, förutsatt att utmaningarna, på samma sätt som vad gäller klimatfrågan, klargörs. Några enkla lösningar finns inte, och inte heller någon universallösning. Bristen på bostäder för unga människor är en av många orsaker. Det vanligtvis så tillförlitliga ”sunda förnuftet” utmanas.
Behovet av fördjupad forskning och samhällsdebatt är skriande!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
