IRLAND Nyligen offentliggjordes en rapport som visar hur 9 000 irländska barn dog på så kallade hem och därefter begravdes i lönndom. Utredningen har öppnat ett sår, som länge plågat Irland, för full insyn. Linnea Dunne berättar historien bakom rapporten.
Överallt på Irland finns höga murar av tjock sten. “Murar som bevarar hemligheter”, sa min första irländska vän när jag kommenterade det, och förklarade vad som gömt sig där bakom: religiösa industriskolor, magdalenahem för kvinnor som inte visste sin plats, mor- och barnhem för ogifta, gravida kvinnor och deras illegitima barn. “Det man inte ser tar man ingen skada av, du vet. Murarna satte stopp för ifrågasättande.”
Till viss del hade hon förstås rätt. Så här 23 år efter att det sista mor- och barnhemmet stängdes år 1998 pratas det ofta om en tystnadskultur. Men egentligen var det aldrig någon hemlighet att ogifta kvinnor under stora delar av 1900-talet skickades till nunnorna för att dölja sina synder och föda sina illegitima barn. Många visste nog också om att kvinnorna tvångsarbetade, och att deras barn ofta adopterades bort till välbärgade katoliker i USA. Det var ingen som pratade om det – det blir lättare att hålla skam och skuld på avstånd då, om ingen pratar om de kvinnor som plötsligt spårlöst försvinner – men det fanns självklart ändå de som aldrig slutade att undra och ifrågasätta.
År 2013 publicerade historikern Catherine Corless en artikel om mor- och barnhemmet i hennes hemstad, Tuam, och ställde den fråga som så småningom ledde till en statlig utredning som skulle granska 14 mödra- och barnhem och fyra andra statligt styrda institutioner: Var låg alla de barn som dött på hemmet begravda, om inte i det kloaksystem som verkade vara en massgrav?
Totalt 798 dödsbevis lyckades Corless få tag på, för barn och spädbarn som inte fanns i några begravningsregister. Några år senare konstaterades det att de kvarlevor som hittats i kloaksystemet i Tuam mycket riktigt tillhörde små barn från samma tidsperiod som dödsbevisen. Nu har den statliga utredningen avslutats och en offentlig rapport publicerades den 12 januari i år, i vilken det konstateras att begravningsbevis för barnen som dog på hemmet fortfarande saknas. De antas vara “olämpligt” begravda. Var majoriteten av de spädbarn som dog på en liknande institution i Bessborough ligger begravda är också fortsatt okänt.
Kanske är det bilden av oskyldiga spädbarn på hög i ett kloaksystem som plågat generationer av irländare
Rapporten uppskattar att ungefär 9 000 barn och spädbarn dog på de så kallade hem som granskats, en siffra som bara innefattar de födslar som noterats ordentligt och de dödsfall som inte förklarats bort, på bara just dessa 18 av många fler institutioner, i ett system som visat sig ha en talang för att få dokument att spårlöst försvinna. Det är inte förrän nu, tack vare de diskussioner som uppstått i kölvattnet av rapporten, som jag förstått hur många av mina bekanta som är adopterade. Det är inte förrän nu som de berättat att de inte känner till sitt egentliga födelsedatum, att religiösa ordnar sagt nej när de velat veta namnet på sin biologiska mamma.
Kanske är det bilden av oskyldiga spädbarn på hög i ett kloaksystem som plågat generationer av irländare allra mest sedan Corless rön sakta men säkert fick stenmuren kring Tuams hemlighet att börja krackelera. Själv har jag lika svårt att komma över berättelserna om obstetriskt våld, vanvård och spädbarnsstöld. En kvinna berättar i rapporten om en barnmorska som inte gav smärtstillande, som “klippte kvinnor där nere och sa att det här är ditt straff för det du har gjort”. En annan beskriver hur hon sprack något förskräckligt och “syddes ihop från hål till hål, som om de försökte sy tillbaka din oskuld”. Ett barn som bråkat om en leksak blev inlåst på ett rum i flera timmar med ett lik i hörnet. På flera institutioner användes barn som försökskaniner i vaccintest; av de som dog var många extremt undernärda.
Det var “en adoptionskultur”, reflekterar en kvinna. Det låter lite som Gilead, tänker jag.
I många fall blev kvinnorna helt avskurna från omvärlden när de kom till ett mor- och barnhem. Många fick ett så kallat husnamn, och deras uppgift var allt som oftast att föda barn, gå vidare och låtsas som om ingenting hade hänt. “När min pojke var sex veckor gammal slets han från mitt bröst av en av nunnorna medan jag ammade honom och togs iväg för adoption”, säger en kvinna. Många vittnesmål låter ungefär så här. Ofta tvingades mammorna att återgå till arbetet i barnkammaren och mata andra kvinnors barn precis efter att de fått veta att deras eget barn blivit bortadopterat eller dött. De fick sällan ta farväl eller närvara vid begravningar. Det var “en adoptionskultur”, reflekterar en kvinna. Det låter lite som Gilead, tänker jag.
Trots det fastslår den nya rapporten att det saknas bevis på att mammor tvingades adoptera bort sina barn. Den bild som målas upp är en av ett nödvändigt ont, en oundviklig lösning på ett hopplöst problem i ett olyckligt sammanhang. “Kvinnor som födde barn utanför äktenskapet utsattes för särskilt hårt bemötande”, konstaterar rapporten. “Ansvaret för det bemötandet vilar främst hos fäderna och deras egna familjer. Det stöddes av, bidrogs till och tilläts av statens institutioner och kyrkorna. Det måste dock erkännas att institutionerna som undersökts tillhandahöll en fristad – i vissa fall en sträng sådan – när familjerna inte erbjöd någon tillflykt alls.”
Redan i början av rapporten är det politiska budskapet tydligt: “Det finns inga bevis på att kvinnor tvingades in på mor- och barnhem av kyrkan eller statliga myndigheter. De flesta kvinnor hade inget alternativ.” Men varför hade de inte det? Magdalenahemmen, en grundlag som gjorde abort straffbart med fängelse, kyrkligt ägda skolor och sjukhus, och det juridiska erkännandet av barn födda utanför äktenskapet som ”illegitima” – utan alla dessa katolicismens maktredskap hade de kanske haft alternativ.
Och familjens ansvar, som rapporten hänvisar till? Det svävar i ett vakuum som rapporten bekvämt blundar för, någonstans mellan bristfälliga alternativ och barmhärtiga mödra- och barnhem, som om folk plockade skammen ur tomma intet. Det gjorde de givetvis inte. De serverades den som vardagsmat, kryddad med kvinnohat, var de än vände sig – i guds namn. Trots det var det många som gjorde vad de kunde för att undvika de ökända hemmen; de som vågade och hade råd gömde den gravida dottern och lät så småningom hennes barn leva i familjen som ett syskon. Och brist på alternativ, förresten – är inte det också en form av tvång?
“Antingen tror vi på kvinnorna, eller så gör vi det inte”,sa vice talman Catherine Connolly i en nästan tom Dáil – det irländska parlamentets underhus – dagen efter att den nya rapporten publicerats, efter att premiärminister Micheál Martin gett ett uttalande och erbjudit överlevarna en offentlig ursäkt. Demonstrativt höll hon upp en tjock lunta. Sex timmar hade hon haft på sig att ögna igenom den knappt 3 000 sidor långa rapporten, påpekade hon, något som inte förunnats dem den berör mest: överlevarna. En efter en räknade hon upp de rapporter som resulterat från offentliga utredningar det senaste sekelskiftet. Det har blivit en del, de flesta av dem om sexuella övergrepp och misshandel på diverse institutioner, många av dem med katolska kyrkan i centrum.
“Kvinnor livrädda för konsekvenserna av att deras graviditet blev känd för deras familj och grannar kom till mödra- och barnhemmen för att skydda sin hemlighet”, hade premiärministern förkunnat i sitt tal. “Skammen var inte deras – den var vår.” Sedan satt han där, iklädd svart ansiktsmask och sjönk allt djupare ned i sin stol medan Connolly lyfte fram rapportens starka vittnesmål om misshandel och maskopi, och den slutsats som fullständigt ignorerar och osynliggör dem. “Vidrigt”, suckade hon. “Om vi inte tror på kvinnorna så adderar vi ren plåga – de fruktade alltid att de inte skulle bli trodda. Så jag använder mina få minuter här till att säga att jag absolut tror överlevarna.”
En offentlig rapport som förminskar statens roll i den brutalitet kvinnor och barn tvingades utstå, och sedan raderar deras berättelser, är ingenting annat än ett svek.
Den lämnar mycket övrigt att önska, den nya rapporten. Än så länge är det mycket snack och inga pengar – och inte ens orden håller måttet. Flera av de inblandade religiösa ordnarna har vägrat uttala sig, och i skrivande stund har det precis uppdagats att samtliga inspelade vittnesmål har raderats. Om utredningens uppgift var att granska och ifrågasätta så är det svårt att dra någon annan slutsats än att den misslyckats. Mor- och barnhemmen fick pengar direkt från staten, och flera av de som drev dem var statligt anställda. En offentlig rapport som förminskar statens roll i den brutalitet kvinnor och barn tvingades utstå, och sedan raderar deras berättelser, är ingenting annat än ett svek.
Men en sak hade han nog rätt i, premiärministern: att det här kan bli början på slutet av tystnadskulturen, en uppgörelse med alla dessa skambelagda hemligheter. Jag minns våren 2018, hur vi gick gata upp och gata ned och knackade dörr för att vänligt och sansat be om förtroendet att bestämma över våra egna kroppar, om en ja-röst i folkomröstningen om aborträtten. En efter en berättade kvinnor om sina erfarenheter och vädjade om att bli tagna på allvar, att bli trodda. I mars samma år fylldes en av centrala Dublins största gator med demonstranter efter att en rugbystjärna frikänts i rätten i Belfast där han åklagats för våldtäkt. “I believe her”, stod det på plakaten. Två månader senare röstade folket ja; vi vann folkomröstningen i en jordskredsseger.
Institutioner, politik och rättssalar låter sig sällan skyndas på, än mindre kyrkan. Så var det med aborträtten också; så här i efterhand är det tydligt att folket i stort var redo långt innan politikerna. Murarna står kvar, men ljuset sipprar in. Att bli trodd ändå, det är stort. Att vägra tystas, att ge tillbaka skammen och bli hörd, det är stort. Det är där förändringen börjar – och just nu är vi många som lyssnar.
***
Den offentliga utredningen har även dramatiserat en skildring av de vittnesmål som finns:
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
