Den korta flirten med friheten

När hörde ni senast en ledande moderat tala passionerat om frihet? En äkta, övertygad liberal? En traditionell socialdemokrat? Nä, just det … Frihet som främsta ideal har sedan länge sorterats bort ur den politiska modejargongen. De nygamla moderaterna har återupptäckt sitt traditionella favoritprojekt att predika Lag och Ordning för menigheten och dagens liberaler vill helst vara bästa kompis med det nationalkonservativa uppkomlingspartiet som grundades av gamla nazister. Socialdemokratin kryddar för sin del den allra nyaste samhällsanalysen med en grådaskig blandning av betong & batong.

Hon dansade en sommar

Friheten dansade en sommar, sedan tog romansen slut och tiden vände. Friheten är på tillbakagång inte bara som politiskt modebegrepp och inte bara i Sverige. Den senaste rankningen av medborgerliga och politiska friheter från det oberoende amerikanska forskningsinstitutet Freedom House visar att den negativa trenden mot stadigt minskad frihet fortsätter för 18:e året i rad både i Europa och i världen som helhet.

Även om Sverige och Norden fortfarande klarar sig bra i en jämförelse backade också Sverige i frihetsrankningen under 2023. Trenden lär fortsätta de närmaste åren.

Den auktoritära vändningen har orsakat en kraftig devalvering av frihet som politikens kardinalvärde. I den oroliga och oberäkneliga världen av i dag är det i mångt och mycket trygghet som har övertagit frihetens plats.

När medier och politiker hjälps åt att blanda en giftig cocktail av gängkriminalitet, terrorism och klimathot är det inte i första hand mera frihet som människor ropar efter, utan mera trygghet – gärna till priser av lite mindre frihet, lite fler inskränkningar av demokratin, som dock helst ska drabba någon annan. Moderater och liberaler är också på väg att vända ryggen mot några av sina egna mest bisarra marknadsexperiment, som en gång sjösattes i (val)frihetens namn.

Förhållandet mellan trygghet och frihet är nämligen inte helt harmoniskt eller proportionerligt, eftersom de befinner sig på olika nivåer i mänsklighetens behovspyramid. Trygghet är en social basvara som ofta verkar klara sig utmärkt utan frihet. Allra tryggast är man ju i en ensamcell under ständig bevakning. Men friheten utan trygghet – vilken frihet skulle det bli?

Att vara pank och fågelfri är ju inget som de flesta direkt drömmer om. När omvärlden verkar mörk och hotfull söker vi oss alltså tillbaks till tryggheten. Detta förstår de röststarka aktörer – politiska och ekonomiska – som på olika sätt försöker kapitalisera på våra rädslor och gärna ser till att göda dem lite extra.

Ingvar Carlssons frihetstal

Men det fanns en tid på det nu avlägsna 1980-talet när frihetsdebatten svepte fram över Sverige och partierna tävlade om att vara mest frihetliga. Frihetsmotioner skrevs i riksdagen, arbetsgrupper tillsattes och Ingvar Carlsson och Ulf Adelsohn höll var sitt linjetal till frihetens lov.

I sitt frihetstal i Göteborg 1983 lanserade Carlsson fyra friheter: frihet från materiell knapphet, frihet från arbetslöshet och otrygghet, frihet från samhällets varbölder [knark och skattebrott] samt frihet från maktlöshet. Adelsohn lovade att en frihetens blåa vind snart skulle blåsa in från havet och en fiskmås fick äran att bli partiets officiella symbol, utvald av reklambyrån Kreab. ”Framtid i frihet” hette moderaternas valmanifest 1985.

Det var också i detta soliga klimat som statsvetaren Francis Fukuyama proklamerade sitt berömda ”historiens slut”.

Efter kalla krigets final hösten 1989 när Sovjetimperiet rasade samman och Berlinmuren föll tycktes liberal demokrati och marknadsekonomi ha segrat för evig tid och i en global omfattning. Nu skulle historien inte ha några fler överraskningar i beredskap. Lite senare fick de unga libertarianerna i Frihetsfronten stora rubriker genom att praktisera civil olydnad i frihetens namn: sända piratradio, sälja sprit på offentliga platser och driva svartklubben Tritnaha på S:t Eriksgatan i Stockholm. När de inte förläste sig på Ayn Rand förstås. Frihet var coolt. Friheten rockade.

Hur står det till med Frihetsfronten i dag? Jag går in på den sömniga webbplatsen och de enda aktiviteter som jag kan hitta är att ”frihetsvänner träffas under lediga former för att umgås och konspirera” på Pub Movitz i Gamla stan två torsdagar i månaden. ”Liberöl” kallas de avslagna seanserna. Tidskriften Nyliberalen har krympt ihop till en avmagrad nätpublikation som toppar med den uppiggande nyheten att ”Därför väljer de flesta att gravsättas utan ceremoni”. Av Ayn Rand inte ett spår.  Och på Tritnahas gamla adress ligger idag moskén Masjid Aysha som drivs av Skandinaviska islamiska organisationen.

När historien tog semester

Fukuyama hade fel. Historien tog inte slut. Den har bara, som någon formulerade saken, varit på semester.

Betyder det att det sena 1900-talets stora frihetsprojekt i själva verket var en kort obetydlig parentes i den långa obevekliga resan mot ett allt mera genomkontrollerat och genomreglerat storebrorssamhälle?

Var friheten en vacker dröm som vi nu vaknar upp ur till en dyster verklighet av tilltagande misstro och repression? Inte nödvändigtvis. Snarare ska vi nog se det som att frihetliga och auktoritära strömningar avlöser varandra över tiden i en intrikat växelsång, precis som ljus och mörker, höst och vår.

I vårt land efterträddes det karolinska enväldet av frihetstiden under mitten på 1700-talet, som i sin tur följdes av ett nytt kungligt envälde under Gustav III och senare av de bernadottska så kallade järnåren – innan liberalismen började växa sig stark under 1800-talet. Så kunde näringsfrihet och senare religionsfrihet införas och den gamla feodala ståndsriksdagen ersättas av en modernare tvåkammarriksdag.

Vägen vidare mot ett friare samhällsskick spärrades sedan i det längsta av reaktionära krafter som såg till att Sverige blev det sista landet i Norden som kunde införa allmän och lika rösträtt.

Men det hjälpte inte mycket att spjärna emot. Demokratins genombrott, folkhemmet och det som Tage Erlander kallade ”valfrihetens samhälle” med starten i början av 1960-talet representerar tre viktiga reformperioder som successivt har ökat människors frihet att välja sina representanter och att göra sina egna självständiga livsval utan inblandning av någon överhet. Tills det tog stopp igen och trygghet blev det offentliga rummets främsta signalord.

Reaktion mot revolution

Ute i Europa kom upplysningen, franska revolutionen och Napoleonkrigen av trigga en kraftig motreaktion. Den kulminerade med Wienkongressen 1814–15 och den österrikiske utrikesministern Metternichs plan för att återupprätta ett konservativt Europa med det habsburgska kejsardömet som medelpunkt.

Napoleon var revolutionsgeneralen som hade gjort sig själv till despot. Men hans lagstiftning, Code Napoléon, fastställde att alla var lika inför lagen och att ingen skulle ha några privilegier framför andra.

Man fick också ha vilken religiös tro man ville, och alla skulle betala skatt. För anhängare av l’ancien régime var detta förstås helt oacceptabla friheter. Medborgaren skulle återföras till undersåte och varken få del av frihet, jämlikhet eller broderskap.

Det gick sådär med restaurationen. Människor avstår inte gärna frivilligt från rättigheter och friheter som de en gång har erövrat. Årtalen 1830, 1848 och 1871 markerar avgörande revolutionära utbrott när friheten stod på barrikaderna och högst bokstavligt tog striden mot reaktionära makthavare som försökte vrida klockan tillbaks. Överallt växte folkliga rörelser fram i den gamla samhällsstrukturens sprickor. 1800-talet lade grunden till den liberala demokratins segertåg, tillfälligt avbrutet bara av 1900-talets värsta politiska farsoter: fascism, nazism och kommunism. Och just då i triumfens ögonblick började frihetens aktier störtdyka igen.

Historiens långa vågor

Det vi ser är några av historiens riktigt långa vågrörelser mellan frihet och ofrihet. Med vi kan också iaktta en linjär utveckling mot allt större frihetsgrader för allt fler grupper. När biskop Thomas Simonsson i Strängnäs diktade sin frihetsvisa (”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring…”) nådens år 1439 var det knappast den gemena odalbondens frihet han hade i tankarna. Biskopen var högt uppsatt medlem av riksrådet, den tidens regering, och tillhörde det parti som kämpade för svensk självbestämmanderätt mot danskt styre under Kalmarunionen.

Det var alltså i första hand kampen för den nationella friheten – ”Våga både hals och hand, att frälsa dina fäders land” – som lovsången handlade om.

Frihet kan betraktas som en ständigt pågående, spänningsladdad civilisationsprocess där osynliggjorda grupper successivt har kämpat sig till synlighet, erkänts och slutligen också tillerkänts mänskliga och medborgerliga rättigheter.

I begynnelsen fanns aristokrati och prästerskap. Med start under upplysningen träder den borgerlige mannen fram i helfigur på samhällets arena, följd av proletära män under 1800-talet samt kvinnor i sina traditionella roller och av barnen under 1900-talet. I vår nutid gäller samma utmaningar i princip för nationella minoriteter, för funktionshindrade och för de tidigare tysta grupper som ryms inom förkortningen HBTQI.

Alla människors lika värde kan låta som en självklarhet i dag, men det förflutna visar att människor och deras frihet har värderats högst olika. Ett klassiskt exempel är Äldre Västgötalagens taxa för mandråp. Att dräpa en fri västgöte kostade 21 mark i böter, en svensk (från Svealand) eller smålänning 13 1/3 mark, en dansk eller norrman 9 mark, en söderman (tysk) eller engelsman 6 mark.

Allra billigast var det att slå ihjäl ofria. En träl kostade bara 3 mark (ungefär 3 700 kr i dagens penningvärde). Kvinnor ansågs inte som ansvariga för sina handlingar och om en kvinna hade dräpt fick någon närstående man slanta upp böterna.

Detta var på 1200-talet. Idén om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter skulle inte börja gro på allvar förrän 500 år senare. Och det dröjde ytterligare 200 år innan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kunde antas. Men rörelseriktningen fanns.

En tid av extraordinär reaktion

I ett flygperspektiv har vi alltså ingen anledning att deppa ihop över att den senaste flirten med friheten blev så kort. Som det heter i psalmen: Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Om det existerar några stråk av lagbundenhet i människans historia så handlar de inte minst om att friheten gradvis har erövrat allt större plats, på trots mot mer eller mindre tillfälliga bakslag.

Ett rimligt sätt att se på vårt nu är därför att vi lever i en tid av extraordinär reaktion, en avvikelse från den långsiktiga kursen, och inte i ett bestående tillstånd av repression.

Det låter kanske som romantiskt önsketänkande och osvuret är som oftast bäst. Å andra sidan vore det ohistoriskt att förneka eller blunda för att samhällsutvecklingen hittills har drivits framåt mot högre och mera generella frihetsnivåer genom dialektiska motsättningar.

Men saken är förstås betydligt mera komplicerad än så. Frihet är ju långtifrån något enkelt och entydigt begrepp som vi alla kan vara lyckligt överens om – även om de flesta nog har en intuitiv känsla för vad frihet är. Frihet är bra, tycker alla, men frihet för vem, frihet från vad, till vad? Här råder en nästan kategorisk oenighet med djupa historiska och ideologiska rötter. Nationell frihet respektive personlig frihet för dig och mig är till exempel i hög grad olika storheter. Fri företagsamhet, marknadens frihet och den enskildes valfrihet är inte heller självklart kompatibla.

Den vanligaste distinktionen brukar vara den mellan negativ och positiv frihet. Anhängare av den negativa friheten – frihet från – definierar den i regel som frånvaro av förtryck, våld, tvång, förbud och (statlig) styrning, något som också kan kallas autonomi eller suveränitet. Vänner av positiv frihet – frihet till – menar däremot att detta inte räcker. Friheten att utvecklas som människa, att kunna välja och kontrollera sitt liv och förverkliga sina bästa stämningars längtan, kräver också sådant som jämlik tillgång till utbildning, sjukvård och annan välfärd. Frihet blir här närmast synonymt med begrepp som självförverkligande eller egenmakt. Den negativa friheten handlar om formella rättigheter att få göra det man vill, den positiva om reella möjligheter.

Solidaritet skapar rättvisa av frihet

I ett av de färskaste inläggen i den långa striden om vad som är verklig frihet gör historikern Timothy Snyder en stark och övertygande plädering för den positiva friheten. Att bara riva hinder och krympa statens makt leder till att tyranner och oligarker kan göra som de behagar på andras bekostnad – precis det som redan hänt i det postsovjetiska Ryssland och kanske är på väg att ske i USA.

Med egna erfarenheter från bland annat det privatiserade amerikanska sjukvårdssystemet slår han fast att frihet behöver solidaritet och jämlikhet, och att jämlikheten förutsätter en stark stat som kan och vill omfördela resurser mellan rik och fattig. ”Solidaritet skapar rättvisa av frihet”, skriver han i ”Om frihet”.

Det är kanske inte så märkligt att Snyder därmed blir etiketterad som radikal socialliberal i Dagens Nyheter och socialdemokrat i Expressen.

En av Snyders gamla lärare, idéhistorikern och den liberala tänkaren Isaiah Berlin, hör däremot till dem som har avfärdat den positiva friheten närmast som ett lurendrejeri. I ”Fyra essäer om frihet” talade han om missbruk av frihetsbegreppet: ”Att sölja för materiella behov, för utbildning, för sådan jämlikhet och trygghet som exempelvis barnen har i skolan … är inte att utvidga friheten. […]  När detta kallas frihet kan det vara en lika stor humbug som fattiglappens frihet att utöva sin lagliga rätt att köpa lyxartiklar.”

Enligt Berlin visar historien att den positiva friheten riskerar att leda till maktmissbruk och nytt statligt tvång, på sikt även till totalitarism som under sovjetkommunismen. Det är därför farligt att blanda ihop frihet med krav på politisk lydnad. Den där goda, välvilliga staten är inte att lita på.

Så kan frihet bli ett stridsrop för både höger och vänster. Och inget nytt i det. Just genom att vara så halt och mångtydigt har frihetsbegreppet också visat sig ytterst användbart under seklernas lopp. Frihetstiden definierades i första hand av frihet från kungligt envälde, men när Gustav III gjorde slut på frihetstiden och återinförde enväldet 1772 försäkrade han att det var en helt nödvändig handling just för att återställa friheten.

Frihet blev ett vanligt tema i den unga arbetarrörelsens agitation. Arbetarklassen var ju faktiskt på många sätt ofri, pressad under, som det hette på en känd valaffisch, ”militarismens ok”. Vid samma tid kunde högern använda friheten i propaganda för ökade anslag till militären.

Ingvar Carlsson och Ulf Adelsohn talade båda vackra ord om friheten på 1980-talet, men syftade på radikalt olika projekt.

Nyspråk, alternativa fakta och nihilism

Otydligheten kan tänjas ännu längre än så. Frihet är slaveri, deklarerar Storebror i ”1984”, och lägger till att okunnighet är styrka. I nyspråkets värld har sanning förlorat varje betydelse, och om allt ändå är relativt kan vilka lögner som helst passera som alternativa fakta. Men att överge sanningen leder inte till frihet. Det leder bara till nihilism. Om inget är sant blir tillvaron hopplös och meningslös, eller i bästa fall ett vackert bländverk utan substans betalat av dem som har den största plånboken: bröd och skådespel spetsat med några rejäla doser rädsla och weltschmerz.

Det var inte för inte som Joe Biden varnade alldeles nyligen för det växande hotet från ett oligarkägt tech-industriellt komplex i sitt farewell-tal till det amerikanska folket.

Så länge omvärlden framstår som hotfull och staten levererar trygghet med lite ofarlig underhållning till sorgsna själar blir verklig frihet en lyxvara, oavsett om vi ser på den som en i första hand negativ eller positiv storhet. Det har populister, demagoger och wannabe-despoter alltid haft väl klart för sig. De som nu ockuperar Vita huset är bara de senaste i raden.

Därför är de 20 erfarenheter från 1900-talets totalitära regimer som Timothy Snyder publicerade redan 2017 när Trump trädde till första gången fortfarande högst giltiga. Den första och kanske viktigaste lärdomen är denna: ”Lyd inte i förväg. De totalitära krafterna får mycket av sin makt till skänks. I tider som dessa börjar individer föreställa sig vad en repressiv stat kan tänkas kräva, och sedan tillmötesgå dessa krav utan att ens ha blivit tillsagda. Du har redan gjort det, eller hur? Sluta.”

Lars Ilshammar

 Litteratur:

Isaiah Berlin (1984): Fyra essäer om frihet. Stockholm: Ratio.

Francis Fukuyama (1992): Historiens slut och den sista människan. Stockholm: Norstedt.

Timothy Snyder (2022): Om tyranni: tjugo lärdomar från tjugonde århundradet. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Timothy Snyder (2025): Om frihet. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Per-Axel Wiktorsson, red. (2022): Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59. Skara: Föreningen för Västgötalitteratur.